MÖTEN MED KUND

Under det första mötet förklarade kunden syftet med produktionen (se 3.1 Problemområde och syfte) och förklarade att jag i stort sett hade fria händer att ta fram ett koncept, men att det vore trevligt om jag på något vis kunde inkludera Ella (kundens unga dotter och ansiktet utåt för stiftelsen) samt visualisera de tre hjärtan som finns med i logotypen. Kunden önskade även en manlig voice-over artist vilket jag inte hade några invändningar emot. Vi kom överens om att jag skulle återkomma med ett första utkast på manus inom två veckor, och under tiden lovade kunden att briefa mig kring statistiken på Ellas hjältars sociala medier. Vi kom dessutom överens om att projektet hade en budget på 30.000 kr som skulle räcka till produktionskostnader och min lön.

Det andra mötet som hölls tio dagar senare och då gick vi över manuset för voice-overn, ett storyboard jag skapat samt lyssnade på röstprover från voice-over artisten jag ansåg vara passande för uppdraget. Kunden var jättenöjd med det jag hade tagit fram men kom med ett önskemål om tillägg i voice-overn, något som inte var några problem att lösa, och något som faktiskt förbättrade budskapet i min mening. Vi gick tillsammans över statistiken från Ellas hjältars sociala medier och kom fram till att ett välproducerat inlägg skulle kunna generera bred organiskt spridning sett till statistisk historik, men att produktionen även borde sponsras för att nå ut till den primära målgruppen som är företag.

Det tredje mötet skedde på set under inspelningsdagen. Det kan i min erfarenhet vara en chansning att bjuda in kunden på set. Å ena sidan kan de känna sig tryggare eftersom de är delaktiga i processen och redan kan ana det slutgiltiga resultatet, å andra sidan kan det blir så att kunden vill gå in och styra för mycket i tekniska och estetiska aspekter av produktionen. I detta fallet gick det dock bra, och eftersom Ella skulle spela en roll var det skönt att ha hennes mamma med på set.

Bild 2. Ett Instagraminlägg postat av Ellas hjältar strax efter det andra kundmötet. 8

Bild 3. Ett urval av den statistik jag fick ta del av under det andra mötet med kund (Jarmo, 2020). 8.2 RESEARCH

Den undersökande fasen inledde jag tidigt och jag inspirerades framförallt av kameraspråket (Bordwell & Thompson, 1993), och den cinematiska färgkorrigeringen i BRIS (2019). Jag föll även för enkelheten i Barncancerfondens (2018) set dekor. En analys av statistiken från Ellas hjältar sociala kanaler visade att 92% av följarna bestod av kvinnor i medelåldern. Det framgick att drygt 900 personer besöker Ellas hjältars webbsida i veckan, vilket fick mig att förstå nyttan av att ha medieproduktionen på dess förstasida. Slutligen framgick det även att de mest engagerade inläggen var sådana som bestod av närbilder på barns ansikten (Tan, 1996), och videoklipp på emotionellt påverkade föräldrar (ofta gråtandes eller med ledset ansiktsuttryck) som bad om hjälp (Mral, et. al., 2016). Jag gjorde även teknisk research kring ljud och bildproduktion,och då

framförallt med inriktningen kring god praxis vid inspelning av voice-over och hantering av 9

bildklipp som filmats i 4K med RAW-inställning på Black Magics kamera URSA mini pro. Detta då produktionen eventuellt kommer avlöpa på bio eller TV och måste hålla en viss standard.

8.3 FÖRPRODUKTION

Det första jag gjorde var att sätta mig ner och skissa på ett voice-over manus. Jag ville skriva med ett manus som var lätt att förstå och som hade kopplingar till vardagliga familjesituationer, och började fundera på klassiska saker barn och vuxna säger och gör. Samtidigt ville jag att det skulle ske ett möte mellan vardagen, och det som har förmågan kan krossa den (Mral, et. al., 2016). Meningar som fastnade i mig var ”livet är inte alltid rättvist”, ”ska mamma blåsa?” och ”min pappa är starkast i världen”. Med detta som bas började jag skissa på korta meningar eftersom jag visste att jag ville tonsätta starten av varje mening med ensamma toner i stil med BRIS (2019) video. Tanken var att formulan; en mening, en ton, ett klipp skulle inleda videon för att skapa en trygg och tydlig rytm hos åskådaren (Bordwell & Thompson, 1993). Manuset som användes i

slutproduktionen lyder:

”För vissa barn är livet inte rättvist. När det blir sådär orättvist, är det oftast familjen som tillsammans bär tyngden. När det finns sår mamma inte kan blåsa bort. När det finns tyngder världens starkaste pappa inte klarar lyfta. Och när tiden, inte riktigt räcker till som den brukar. Det är i dom stunderna en hjälpande hand kan behövas. Det är i dom stunderna Ellas hjältar hjälper till. För vissa familjer är livet inte rättvist. När det blir så där orättvist, är det skönt att ha någon som hjälper en att vara stark.”

Texten är skapad med pathosargument i åtanke och pekar på den universella sanningen; livet är inte rättvist. Alla har problem, men allting är relativt och vissa av våra problem bleknar i jämförelse med andras. Jag ville även belysa att vissa saker bara händer hur säkert vi än lever, och att sjukdom eller trauman kan drabba vem som helst. Vidare ville jag förmedla att ett barn som inte mår bra, påverkar hela familjen. Alla drabbas, men ur det negativa bildas en gemenskap som bygger på kärlek. Genom texten kring sår mamma inte kan blåsa bort och tyngder världens starkaste pappa inte klarar lyfta kunde jag anspela på sådant som refererar till mindre barn, samtidigt som jag arbetar med ångesten över att som förälder inte kunna skydda och hjälpa sitt barn trots att man hade gjort vad som helst för att det ska må bättre. Hoppet kommer i form av den hjälpande handen från Ellas hjältar. Jag visste att Ella själv skulle medverka och att logotypen även skulle in i 10

produktionen och därmed stärker texten även Ellas hjältars ethos. Dom kommer när det är som svårast och ingen annan kanske vågar eller vet hur. I texten ville jag även spegla trygghet och därför valde jag att arbeta med en stil som känns som upprepande. De sista två meningarna återspeglar på de två första, men har utvecklats något. Nu visar de att en orättvisa kan drabbar hela familjen, och att Ellas hjältar hjälper till att dela bördan familjen bär på (Mral, et. al., 2016).

Bild 5. Delar av medieproduktionens storyboard (Jarmo, 2020).

Med texten klar fick jag relativt lätt fram de bilder jag ville ha. Jag planerade att jobba mycket med närbilder på ansikten (Tan, 1996), ett stabilt kameraspråk med dolly-in och dolly ut och mixade framerates (24 och 60) för att använda mig av ultra-rapid som en mer märkbar effekt (Bordwell & Thompson, 1993). I mitt storyboard grundade jag även en möjlig ljussättning men visste att både storyboard, klippning och ljussättning kunde komma ändras efter att jag testfilmat på de ännu för mig obestämda produktionsplatserna. Jag behövde dock skapa ett storyboard tidigt för att på ett pedagogiskt vis få kunden, musiker och skådespelare att förstå min vision.

Jag valde att kombinera nytta med nöjde under platssökandet. Genom att släpa med min familj till olika skogar fick alla åka på utflykt, samtidigt som jag kunde se hur scenen på ett ungefär skulle kunna se ut när någon går i den i bild. Jag valde tidigt att använda mig av barrskog istället för löv. Barrskog har något sagolikt över sig för mig och den ser nästan likadan ut året om (såvida det inte snöar). Barrskog känns inte heller lika påtagligt ”levande eller död ut” som lövskog gör där löven, beroende på om dom vissnar eller blommar skulle kunna skapa konnotationer hos åskådaren som jag kanske inte ämnar förmedla i min scen. Gällande studio hade jag två val jag tyckte kunde vara passande (en fotostudio, och ett tomt magasin). Kriterierna för mig var att det skulle vara tomt, finnas ett visst utrymme för mina vidare bildutsnitt och i övrigt vara relativt kalt 11

och ljust. Det slutade med att jag valde fotostudion då denna hade mycket av utrustningen jag ville använda mig av, samt en sliten infinityvägg, något som passade väl ihop med min vision kring att koppla medieproduktionen till ett tidigare foto Ellas hjältar använder sig av. Mer om detta senare.

Bild 6. Locationscouting för medieproduktionen (Jarmo, 2020). 8.4 PRODUKTION

Med manuset och ett första storyboard färdigt kunde voice-overn spelas in i studio och detta gjordes utav Nils Dernevik som är skådespelare på Helsingborgs stadsteater. Anledningen till att jag valde honom är för att han har en röst som både har mörker och en skör bräcklighet i sig. Dernevik är dessutom van vid att arbeta under regi, och på så vis kunde jag få fram subtila tonlägen som jag var ute efter i talet. Med rösten inspelad kunde jag bättre kommunicera med musikerna jag hade anlitat för att skapa musiken.

Bild 6. Inspelning av voice-over i studio (Jarmo, 2020). 12

Min syster och hennes sambo är båda utbildade musiker med piano som huvudinstrument, något som jag visste att jag ville använda mig av efter att ha sett BRIS (2019) produktion. Med hjälp av ett animatic (storyboardet nedklippt och ljudlagt rätt tidsmässigt med voice-overn) och en ljudskiss förklarade jag för musikerna vad jag var ute efter. Vi diskuterade ljudmässig timing, samt vad som skulle ackompanjera pianot i de delar av musiken som skulle upplevas som hoppfull och tröstande. Vi kom fram till att stråkar vore effektivast eftersom det komplimenterar piano väl och kan skapa en fyllig och varm känsla ljudmässigt.

Bild 7. Komplett storyboard och ljudskiss (Jarmo, 2020).

Med de ljudmässiga produktionerna påbörjade var det dags att bestämma vilka skådespelare som skulle användas, och skapa en färgkarta för kostym. Som jag nämnde blev det svårt att använda mig av en familj där ett barn var drabbat av sjukdom på riktigt. Jag kunde valt en familj där barnet istället var mobbat men rent visuellt kände jag att jag kunde jobba bättre med sjukdom än

mobbing eller sexuella övergrepp. I slutändan valde jag familjen Mattsson som är bekanta till stiftelsens grundare. De passade bra eftersom de hade barn i spelåldern jag var ute efter, och för att de alla hade viss skådespelarvana sedan tidigare. Jag förklarade konceptet för dem via en sammansatt PDF och här visade jag även upp en färgpalett jag ville jobba med.

Grundtanken var att det inte skulle se alltför uppklätt ut, utan syftet med klädval var att spegla vardag. Vidare bad jag om omönstrade plagg utan tryck för att dessa inte skulle ta onödig fokus rent visuellt. Mönstrade plagg kan i vissa fall även skapa en oattraktiv moiré-effekt (en optisk illusion som får smått mönstrade plagg att ”flimra” i bild). Färgmässigt planerade jag att hålla mig nära Ellas hjältars grafiska profil. I studion ville jag arbeta med gråskala och inslag av blått, eftersom tre stycken röda ballonger skulle tillkomma i sista studiobilden. Utomhus ville jag arbeta med överhängande svart med inslag av vinrött. Pojken som spelade det drabbade barnet valde jag att särskilja från övriga familjemedlemmar med en kritvit T-shirt för att skapa konnotationer till oskyldighet och sjukhusmiljö (Mral. et. al., 2016).

Bild 8. En färgpalett som skådespelarna fick med i min informations-PDF (Jarmo, 2020). Ett par dagar innan den riktiga inspelningen skulle ske provade jag ljussättningen jag hade tänkt använda mig av. Rädda barnen (2019) inspirerade mig initialt till att skapa en ”in-och-ut”-effekt genom att gradvis öka ljuset på familjen när de introducerades. På plats hade det inte önskad effekt eftersom studion inte var stor nog för att skapa tillräckliga skillnader mellan ljus och mörker. I mitt storyboard ville jag arbeta med en hård Rembrandtljussättning men jag insåg att en clam- shell belysning skulle fungera bättre när jag såg allting på plats. Dels för att få det sjuka barnet att se lite sjukare ut (genom subtila skuggor vid kindben och under ögon), och dels för att min originaltanke med familjens ljussättning inte skulle fungera väl i praktiken med den utrustning jag hade att tillgå. Testbilden visade även att ett tillägg av bakbelysning från sidan skulle förhöja min bild genom att kasta högdagar i konturerna av mina skådespelare, något som applicerades på inspelningsdagen.

Bild 9. Testbild av ljus och bildutsnitt kontra ljussättning i skarpt läge (Jarmo, 2020). Jag använde mig av så lite rekvisita som jag kunde på inspelningen. Dels för att hålla det

väsentliga (familjen) i fokus, och dels för att skapa en visuell kontrast till sista studioscenen som Inkluderar konfetti, tårta, ballonger och två extra personer. En påse dropp fick symbolisera antagonist (sjukdom) och denna ställs i kontrast med protagonist (vitklädd pojke) redan i

öppningsscenen (Tan, 1996). En påse dropp behöver inte kopplas till en specifik sjukdom, men är en vanlig indikator på att kroppen behöver stöd av medicin för att må bra. Jag tog inspiration från Barncancerfonden (2018) genom att placera det sjuka barnet i en stol. Det försvagar honom (han kanske är så sjuk att han inte orkar stå), samtidigt som styrkan i familjen porträtteras (vi står bakom vår sjuka pojke och ger stöd) i en bildmässigt fungerande komposition (Mral, et. al., 2016).

Bild 10. Ett visuellt samband mellan min och en relaterad medieproduktion (Jarmo, 2020). 15

En avgörande faktor av att spela in i studiomiljö, var för att visa att det alltid finns en verklighet i en konstgjord situation. Jag ville genom en vidbild visa upp att det finns en verklighet i alla

produktioner, som porträtterar personers i en viss situation. Denna idé tändes i mig när jag såg omslaget till Ellas hjältars broschyr och jag kände att en sådan bild fungerade väl i relation till ämnet och kunden. I studiomiljön hade jag även bättre förutsättningar när det kom till att matcha mina färger med Ellas hjältars grafiska profil.

Bild 11 och 12. Visuella kopplingar mellan kund och medieproduktion (Jarmo, 2020).

Inspelningen i skogen som skulle bli relativt enkel hade sina problemområden. Jag ville i bild, musik och voice-over kommunicera att pojken avlider för att väcka empati hos åskådaren (Grodal & Kramer, 2010), och att han genom en springscen med ballong i skogen ”gått vidare” och är fri. Därefter introduceras familjen (minus ett barn) med ledsna ansikten på promenad i skogen (Tan, 1996). I sista scenen skulle de få syn på en ballong som lyfte mot himlen. Den lyftande ballongen skulle förmedla en känsla av att pojken (och Ellas hjältar) på något sätt var med dem ännu trots förlusten (Mral, et. al., 2016).

Jag hade köpt in fem stycken heliumballonger för att ha många chanser på mig eftersom vinden kunde vara oberäknelig. Trots detta fick jag endast ett klipp som fungerade, men inte väl nog. Dessutom upplevdes narrativet som otydligt och kändes nästan som en kliché, eller att pojken sprungit i förväg men levde. Detta ledde mig till att tänka om. Jag valde att i efterhand istället att 16

inte ha med pojken i skogen alls och istället genom en stilla bild på en tom gunga och en leksaksdinosaurie. Detta ihop med den föregående svarta bilden, tystnaden i musiken (Chion, 1994) och voice-overn kände jag bättre kommunicerade att pojken faktiskt var borta. Tanken som inspirerade mig var att man som förälder kanske sätter ut barnets favoritleksak som ett

minnesmärke vid en plats där barnet brukade leka förr (Mral, et. al., 2016). Gungan befinner sig i samma typ av (barr)skog som familjen promenerar i . Detta i kombinationen med deras kläder (ej avsedda för friluftsliv) kan tolkas som att skogen kanske ligger i närhet av deras hem och att de brukar komma hit.

8.5 EFTERPRODUKTION

Att klippa produktionen var inga problem eftersom jag redan från början hade en väldigt specifik plan på bildutsnitt, skeenden och framerates. Musiken bollade jag fram och tillbaka mellan mig och musiker för att finjustera relationen mellan stråkar och piano, något som inte gick att bestämma helt exakt förrän jag hörde musiken ihop med de faktiska bilderna och kunde se hur de tillsammans bildar en upplevd helhet (Chion, 1994).

Istället för scenen med lyftande ballonger valde jag att förlänga den sista närbilden på föräldrarna för att bättre spegla och förmedla känslan av sorg än en vidbild kanske hade gjort (Tan, 1996). Denna bilden var den enda jag valde att filma med handhållen kamera. Detta för att skapa en kontrast till övrigt kameraspråk, men även för att förmedla att världen hos familjen är förändrad och inte lika stabil. Genom att filma den i 60 FPS kunde jag låta den avlöpa i ultra-rapid, något som även fick den skakiga kameran att kännas lite mer mjuk. I övrigt följde jag den plan jag hade stakat ut från början.

Jag höll mig borta från att ljudlägga filmen alltför mycket, men skapade en subtil ljudbrygga med ett ljud på vind och ett knarrande rep som är tänkt att förbereda åskådaren något på bilden på gungan och leksaken, som kommer väldigt plötsligt efter den mjuka utfasningen till svart efter att pojken blåser ut sitt ljus. Jag valde en utfasning i slutet av detta klipp av flera anledningar. Dels för att förmedla en känsla av ”släckning” när pojken blåser ut sitt ljus, och i förlängningen, sitt eget liv (Mral, et. al., 2016). Att hålla den svarta bilden ett tag skulle i kombination med musikens tystnad (Chion, 1994) ge åskådaren tiden att förstå det som håller på att hända i narrativet (pojken dör). En helt svart bild kan även bättre skapa en känsla av att tid passerat i berättelsen än vad ett hårt klipp eller superimposering av två bilder gör.

Vid färgkorrigeringen fokuserade jag mest på att tona ner färgerna något i de första klippen 17

för att ge studions slutscen (som innehåller mer rekvisita) ett färgmässigt lyft. I utomhusscenerna ville jag förmedla en relativt dyster känsla och arbetade framförallt med blåare toner i skuggor. Hänsyn togs dock till personernas hudtoner i alla scener, något jag höll ett öga på med hjälp av Da Vinci Resolves verktyg skin tone indicator.

Jag animerade även Ellas hjältars logotyp och valde att hålla det väldigt subtilt med lyftande hjärtan (själar som lyfter) och en stilla rörelse i silhuetten av flickan. Detta var en relativt enkelt process som skapades med hjälp av Illustrator där jag först delade upp logotypen i separata lager. Därefter kunde jag med hjälp av After Effects skapa rörelser i de olika elementen med hjälp av puppet tool och vanliga keyframes.

Bild 13. Logoanimation i After Effects (Jarmo, 2020). 8.6 LEVERENS AV FÄRDIG PRODUKT

Produktionen mottogs med värme av kunden som tyckte att jag speglat och fångat visionen väl. Kunden höll med om att ändringen i slutet förtydligade pojkens bortgång bättre och var nöjd med den första levererade versionen. Kunden ville även se över de budgetmässiga möjligheterna av att skapa fler produktioner av denna typ, något som givetvis glädjer mig.

9. REFLEKTION

Trots att produktionen är ”enkel” i sitt utformande krävdes det mycket tid och planering för att få alla pusselbitar på plats. Att hålla en god dialog, och redan tidigt förmedla både tekniska, kreativa och känslomässiga val underlättar mycket under slutfasen av projektet. Att jag inte hade ett alltför Komplicerat narrativ ledde till att jag kunde lägga mycket tid på skapandet av voice-over och originalmusik. Jag har alltid föredragit att jobba med skarpa projekt eftersom det är en ge och ta process där kombinationen av kundens vilja och kreatörens lösningar möts på ett annat sätt än om endast kreatören själv skapar förutsättningarna.

Jag har lärt mig vikten av att noga undersöka kundens tidigare kommunikation,

företagskultur och vilka speciella visuella komponenter som är relevanta för det avsedda syftet. Jag har lärt mig att skriva bättre retoriska texter och skaffat mig en djupare förståelse för

bildkomposition. Det har varit otroligt lärorikt att kommunicera ett allvarligt ämne som når många, och att även försöka hålla den röda tråden i ljud och bild. I vissa fall var kunden väldigt bestämd, exempelvis kring valet av skådespelare. Jag lyfte i ett tidigt stadium möjligheten kring att använda