Tapeter fanns nu tillgängliga för den enskilde på landsbygden, tekniken att göra billigt papper fanns, pappersmaskiner hos många konkurrerande tapetfabriker höll priset nere, järnvägar kunde snabbt föra varorna till landsbygdens lanthandlare. Vilket förhållningssätt hade människorna till de förändringar som den basala moderniteten möjliggjorde?
I det här avsnittet har jag sökt svar på frågorna när tapeterna kom till landsbygden, vilka som var drivkrafterna och innovationsspridarna, hur tapeterna introducerades till den enskilde bonden och vilka som var först med denna nyhet i bygden. Varför tapetserade
landsbygdsbefolkningen? Vilka är de anledningar meddelarna uppger för kontantinköp av denna modernitet? Jag vill också undersöka om de basala moderniteterna järnväg och lanthandel enligt meddelarnas uppfattning hade någon reell betydelse för tapetseringens genomslag. Historiska och ekonomiska samhällsprocesser ställs mot den enskilde bondens värdering och tolkning av den nyhet tapeter utgör.
Tapeternas ankomst
Frågelistan om tapeter är ingen tillfredsställande ensam källa om man med säkerhet vill veta när tapeter introducerades på den svenska landsbygden. Mycket vanligt är att svaret på denna fråga inleds med olika förklaringar till varför man inte kan besvara den: ”Det är synnerligen
svårt att få uppgift på exakta tidpunkten när de första tapeterna kom till denna trakt. Ingen nu levande kan minnas det” (Gotland 40303). Man vet när det fanns tapeter men mera sällan när
de först kom. Många meddelare gör dock antaganden om när tapeterna anlände, eftersom de eller deras sagesmän ofta minns dem från 1860- och 1870-talet. ”Vilket år eller årtionde som
tapeter börja pryda väggarna kan ej angivas, men torde ha varit i början av 1800-talet, dock icke allmänt förrän i detta århundradets senare hälvt” (Västergötland 42581). Flera tvärsäkra
dateringar till 1830-50 finns också bland svaren och av andra källor vet vi att tryckta
papperstapeter har funnits hos de penningstarkare familjerna på större delen av den svenska landsbygden kring sekelskiftet 1800. (Hidemark, Maxén 2006:33)
Meddelarna berättar att de första tapeterna på landsbygden fanns uppsatta i herrgården, i prästgården, hos storbönder, köpmän och sjökaptener, alla ansedda rikare än den övriga landsbygdsbefolkningen. Någon tapetsering av hela bostaden var det ofta inte fråga om, inte ens för de privilegierade grupperna som vid denna tid ofta bara hade något eller några enstaka rum tapetserade. Det är svårt att av frågelistmaterialet se någon större skillnad mellan
tapeternas introduktion i olika delar av landet, möjligen med undantag av de tre nordligaste landskapen, Västerbotten, Norrbotten och Lappland, dit tapeterna uppges ha kommit först under 1870- och 1880-talet, de decennier då tapeter redan blivit allmänna i övriga delar av landet. Troligen blev tapeterna vanligare och kända först då, ty från andra källor vet vi att det förekom enstaka tapeter i bondgårdar i Västerbotten redan under senare delen av 1700-talet (Broström, Hidemark 2004:55). De som sist hade möjlighet att tapetsera var de med minst ekonomiskt utrymme, oavsett geografisk hemort. Torpare, statare och backstugusittare fick i vissa fall vänta ända till sekelskiftet 1900.
Tapeterna inköptes till en början i staden eller på marknader. Även kringresande
gårdfarihandlare sålde och tog emot beställningar på tapeter (Västergötland 42581), (Uppland 40398). Inte förrän efter näringsfrihetens genomförande 1846/64 var det tillåtet att bedriva handel på landsbygden. Det var olika hur snabbt lanthandlarna etablerade sig på olika orter, och om de hade tapetrullar i sitt varulager.”Bland sill, salt och diverse kolonialvaror var även
en hylla i handelsboden avdelad uppe vid taket och i den fann man de uppstaplade tapetrullarna” (Småland 41758). Andra lanthandlare hade tapetprover som det gick att
beställa tapeter ur som handelsmannen tog hem. Från handelsmannen Alarik Gotthard Tilanders lanthandel i Tostarp i Västergötland, har flera hundra tapetprover bevarats från 1890-talet, så utbudet kunde vara stort (Broström 2008:15). Tillgång till tapeter i lanthandeln fanns enligt frågelistan redan på 1860-talet på vissa orter, inte förrän under 1890-talet på andra.
Drivkrafter, innovationsspridare
Hur gick spridningen till, vertikalt uppifrån och ner, eller horisontalt mellan likar? Hur såg de sociala sammanhang där tradition och innovation möttes ut? Frågelistan utpekar flera viktiga innovationsspridare som förde bruket med tapetsering mellan olika sociala, homogena och geografiska områden. Bland allmogen var det ofta rika bönder som först köpte tapeter och lät tapetsera ”… det var de mäst burgna bönderna som ville visa sin överlägsenhet genom att
inreda ett högtidsrum och tapetsera i detsamma.” (Dalsland 40945). Bönderna kunde ha sett
nyheten i herrgården eller hos prästen. En viktig grupp med öppenhet för nyheter var
ungdomar, särskilt bonddöttrar som arbetat som pigor i herrgårdar, prästgårdar, i staden eller just hos rika bönder och som tog bruket med sig hem efter anställningens slut. Det kunde till och med vara så att pigan fick ta med sig några överblivna rullar hem från herrgården.
”Herrgårdskultur till bondstugan kom via pigan som haft tjänst på herrgården och medförde något skick och något ord …”. (Småland 40478). Med tapeter i bondstugan kunde hemmet
därefter inspirera andra. Många unga människor verkar med Sjöströms terminologi om den variabla moderniteten utgöra en grupp som snabbt accepterade nyheter. Nya mentala gränser drogs i lokalsamhället till de som var tveksamma eller kritiska ”… så småningom började
lantbrukarnas söner o döttra[r] när de varit något borta från hemmet, att införa nya seder och de gamla måste anpassa sig.” (Skåne 40231).
En annan viktig grupp, som arbetade i eget syfte, var handlarna. Att dessa varit mycket aktiva för att sprida intresse för tapeter redovisas från hela landet. Köpmännens variabla modernitet skilde sig till en början från kundernas men genom olika strategier lyckades ofta
handelsmannen få sina kunder att hänföras över moderniteten och dela sina värderingar. Tapeter innebar ett nytt sätt att inreda och ett brott med sekelgamla metoder, invanda förhållningssätt och en statisk tillvaro.
Handlarna kunde tala för varan och bjöd gärna in kunderna till sina egna hem för att titta och inspireras. Det var framför allt kvinnorna de vände sig till. Både i Hälsingland och i Skåne hände det att köpmännen bjöd sina kunder på alkohol under presentationen. Från Västra Göinge berättas:
När järnvägarna började att draga genom byggderna, och så vid
stationssamhällen som byggdes upp, och kom en handlare till samhället och byggde sig en fastighet, och satte upp handelsaffär, och han blev tongivande i
samhället och kommit från annan ort med nya tidsintressen förde de till orten och kontor och rummen tapetserades, det var en nyhet för bond, och torpar gummorna att efter affären bliva bjudna på vin inne på kontoret, och fått sett allt det vackra, och de vackre tapeterna blev omtalade i hemmen, och snart kom fler kvinnor att handla och fick se handlarens vakre tapeterna, det dröjde inte länge för än handlaren sålde tapeter och bond ock torpstugorna blevo tapetserade. (Skåne 40459)
”Hos handlanden lancerade man den nya uppfinningen med det första och i detta hem fick tapeterna även tjänstgöra såsom reklam för en ny handelsvara”. (Småland 40441). ”När man kunde få tapeter hos ortens handlande – som ej försummade att förevisa sina ’finheter’ för kvinnorna, som föllo för frestelsen som vissna löv – och då var tapetseringen i fullgång”.
(Värmland 40325).
Bättre tillgång till affärer hade således stor betydelse för landsbygdsbefolkningens kontakter med och acceptans av tapeter.
Påverkan anses i många fall ha kommit till den egna bygden utifrån. Ofta inser meddelarna vikten av den basala modernitet som järnvägen utgör och menar att tapeter och andra nyheter kom från staden, ofta med järnvägen som gav snabbare och bättre förbindelser mellan land och stad (Skåne 40326, 40397,40407,4045, Småland 40376, 40409, 42665, 40456, Dalsland 40945, Närke 40365, Värmland 40994, Uppland 40422, Hälsingland 40414). Inget av de nordligaste landskapen anger järnvägen som betydelsefull inkörsport för tapeter eller andra nyheter, inte så förvånande med tanke på att stambanan genom övre Norrland inte var färdig förrän 1894. I Jämtland anges att tapeterna introducerades genom att ”Formän sågo dem på
sina färder till Trondhjem – Sundsvall och omtalade det i sina hem.” (Jämtland 41277)
Historikern Börje Björkman konstaterar att järnvägarna varit mycket viktiga för att sprida idéer och ideologier till landsbygden
… med stationerna och de uppväxande nya samhällena flyttade även det nya, 'moderna', samhället ut på landsbygden i en mer påtaglig form än tidigare. Att få en järnväg länkad till sin bygd innebar att de boende länkades till det urbana
samhällets livsformer, vilket i sin tur måste ha betytt såväl reella som tankemässiga kollisioner… (Björkman 1998)
Inflyttande personer kunde också vara förebilder, en åsikt som dock motsägs av enstaka meddelare: ”Av inflyttade personer tog man naturligtvis inga intryck, ty de ansågs
mindervärdiga om de också ägde en titel”. (Småland 40478).De inflyttade sågs enligt denne sagesman som främmande fåglar och bärare av en annan, per definition sämre, lokal kultur med andra ideologier, tolkningar och attityder till omvärlden än den egna och det egna lokalsamhällets.
En annan viktig innovationsspridare, kanske den viktigaste, var – grannen. Drivkraften och viljan att vara som andra på samma sociala nivå var oerhört stark. Kontakterna med
herrgårdens och prästgårdens interiörer var viktiga men sällsynta för vanliga bönder och dessa privilegierade grupper kunde därför för de flesta fungera som direkt inspiration endast i begränsad omfattning. Den sociala kontrollen mellan grannar och vänner var däremot total. Det var viktigt att vara som andra, och det fanns en rädsla för att vara sämre än andra. Att ingå i ett homogent ideologiskt sammanhang innebar att familjen var accepterad i den lokala kulturen. Olika syn på moderniteten, störningar i jämvikten, betraktades som ett hot och bruten jämvikt kunde leda till oro, antagonism och till skapande av nya ideologiska
grupperingar. ”… det var en nyhet och de som först fingo dem på i sina rum sågo ned på dem
som fortfarande hade kalkade väggar” (Skåne 40371).
Från hela Sverige finns liknande uppgifter om grannarnas betydelse för tapetsering, det är grannen man anser sig vara jämlik och den måttstock man definierar sig själv efter. När grannen tapetserar är jämvikten bruten och något måste göras.”Nu är det så, att folket i denna
trakt i många avseenden vill vara lika varandra. När den ene får något nytt, så skall den andre ha likadant” (Gotland 40303).
Det var ett mycket stimulerande medel, dessa första tapeter, alla som kunde, förskönade med tapeternas hjälp sina bostäder även om det skulle ske på bekostnad av mera nödvändiga ting. Man ville inte vara sämre än andra, och man ratade den gamla limstrykningen med inslag av blåelse. (Småland 41758)
”Att tapeterna blevo populära bland befolkningen var, att man skulle vara som andra, följa med modet.” (Norrbotten 43173) ”Direkt som högfärd ansågs det ej fast en viss avundsjuka kunde någon gång förekomma hos någon av grannarna men detta gick gerna fort över i synnerhet om denne också fick tapetserat, kanske överglänsande med några dyrare tapeter”
(Skåne 40401).
Rum med tapet i vanligt 1870-tals mönster, platt med vertikal helhetsverkan. Klockargården i Visnum, Värmland. Foto 1896 i Nordiska museet.
Reklam, annonser
Majoriteten av de ortsmeddelare som kommenterar ämnet tapeter och reklam menar att det inte annonserades alls för tapeter.”Reklam för tapeter förekom icke. Man gjorde icke reklam. En god vara säljer sig själv, den blir efterfrågad.” (Småland 40478). Frågan om reklam har ignorerats av meddelare från hälften av alla landskap, inga svar lämnas från något av de norrländska landskapen eller från Dalsland, Västmanland, Västergötland, eller Södermanland. Av de ortsmeddelare som svarar på frågan kan de flesta inte påminna sig att det annonserats eller gjorts någon annan typ av reklam för tapeter än i handelsboden. Enstaka meddelare från Bohuslän, Halland, Småland, Östergötland, Närke och Uppland kan dock berätta att
annonsering förekommit i årsalmanackor, adresskalendrar och i tidningar. I flera landskap är olika meddelare lika övertygade om att annonsering förekommit som att den inte gjort det och motsatsen till citatet ovan från samma landskap lyder:
Dessa annonser förekommo vanligen såsom upptakten till en ny säsong, d.v.s. om våren och hösten. När en sådan reklamannons blev synlig på annonssidan i tidningen, så visste den köpande allmänheten att nu hade tapeterna kommit och ifall att man var spekulant på den varan, gällde det att taga de nya proverna i betraktande hos handlanden. (Småland 40441).
Liknande motsatspar finns också från Bohuslän (40367 – 40439) och från Uppland (41611- 40398). Efter genomgång av de dagstidningar som finns tillgängliga i digitaliserad form mellan åren 1870-89 (Kungliga Biblioteket, Stockholm) kan jag konstatera att nästan samtliga dessa tidningar hade tapetannonser införda, något, några eller samtliga dessa år. 1875 fanns tapetannonser i Gotlands tidning, Tidning för Wenersborgs stad och län, i tidningen Kalmar och i Wermlands läns tidning. De båda förstnämnda tidningarna med låg utgivning, 1-2 nummer per vecka, hade en respektive fyra tapetannonser införda detta år.
Kalmar och Wermlands läns tidning utgavs 3-4 gånger i veckan och hade tapetannonser införda betydligt tätare, 29 respektive 18 tapetannonser från sex olika annonsörer (tre var). I tidningen Kalmar var tapetannonser införda i så gott som varje nummer 1875, i vissa nummer konkurrerade tre olika tapetförsäljare om annonsutrymmet. De följande åren infördes
tapetannonser också i Bollnäs tidning, Lindesbergs allehanda, Wernamo tidning (1876), Blekingsposten, Dalpilen och Faluposten (1878). Även i Stockholms-, och Göteborgs adresskalendrar var tapetannonser införda under den undersökta tidsperioden. I Stockholm annonserade under 1870-talet bland andra Kåbergs tapetfabrik och Victor Björklunds tapetfabrik och försäljningsmagasin, i Göteborgs adresskalender Reimers, Åkerholm & Co., Dahlanders tapetfabrik, P.A. Rosell & Co Jönköping och Jönköpingsmagasinet.
Tre olika försäljare av tapeter annonserar i Dalpilen den 21 juni 1878.
Under 1880-talet tycks annonser för tapeter bli mindre vanliga i tidningarna. Vid genomgång av de tidningar från 1875-78 som fortfarande finns kvar år 1885 återfinns tapetannonser hos ungefär hälften, trots att hela årgångar av dessa tidningar gås igenom. I adresskalendrarna för 1880-1889 annonserade i Stockholm Victor Björklunds Tapetfabrik/Björklund, Lundbeck &
C:o varje år. I Göteborgs annonserade samma firmor som under 1870-talet, men dessutom tillkom Göteborgs Tapetfabrik, Göteborgs Tapetmagasin och Otto B. Bolm. Under slutet av decenniet förekom att fyra olika tapetfabrikanter annonserade i varje årgång.
Varför minns då inte meddelarna annonseringen för tapeter? En tolkning skulle kunna vara att tillgången till tidningar av ekonomiska skäl var begränsad i början av undersökningsperioden. Många tidningar hade heller inte daglig utgivning, flera gavs ut bara en eller ett par gånger i veckan, som en meddelare säger ”Det fanns knappast en tidning att annonsera uti…” (Småland 41488). Under 1880-talet verkar annonsering inte ha varit lika frekvent i ortstidningarna, däremot i städernas adresskalendrar, men det är troligt att dessa inte var spridda i så stor utsträckning på landsbygden. Annonsering hade enligt frågelistan ingen stor betydelse för anskaffande av tapeter på landet vid denna tid.
Personlig ekonomi, tillgång till pengar
Tapeter fanns i alla prisklasser och kunde köpas för de pengar många på landsbygden fått tillgång till genom den ökade penninghushållningen. Att det senare 1800-talets tillgång till pengar var någonting nytt speglas inte minst genom utsagor av skomakare Stolt som i sin dagbok flera gånger använder uttrycken ”… det slösaktiga 70-talet med alla sina pengar…. (Stolt 1892:7, 24, 38). Det Stolt ogillar är bland annat att handelsbodarnas varor ”… så förvillat allmogen att det gränsar till raseri…”.
Att tapetsera sågs av flera som det billigaste sättet att få ett rum helt och rent. Tapeter måste dock betalas med pengar, till skillnad från måleri, målaren fick sin ersättning i mat och logi. Ingela Broström skriver i en artikel om tapetsering hos bönder i Hälsingland att det troligen var kontantinsatsen som gjorde att tapeter tillmättes ett högre värde än måleri (Broström 2009:153). Alla hade inte tillgång till de pengar som behövdes, och även om de flesta ansåg att det var billigt att tapetsera och det i början av 1880-talet gick att köpa ”--- otroligt billiga
tapeter för 10-12 öre/rulle…” (Östergötland 41364) var det också många som enligt
meddelarna upplevde att tapetsering var dyrt. ”Allt som kostade pengar var dyrt, även
tapeter” (Dalarna 40486). Tapetsering var en ekonomisk fråga, i många frågelistor uppges att
de olika grupperna på landsbygden tapetserade när de fick råd. Vad hushållets pengar skulle användas till diskuterades i hemmen även på 1800-talet.”Allt som sådana människor [arbetare
och med dem jämställda, förf. anm.] måste anskaffas ansågs ’dyrt’, givetvis också
tapetseringen, som ofta av den manliga kontrahenten ansågs onödig, men givetvis raka motsatsen av den kvinnliga”. (Värmland 40325). Levnadsstandarden var låg hos många
småbönder, torpare och backstugusittare, varför extravaganser som tapetsering av bostäderna kunde få anstå.
För att komma billigare undan köptes udda rullar, restrullar, inte idealiskt, men då kom i alla fall det efterlängtade tapetpapperet på väggen. Från Småland kommer särskilt många belägg om detta, men också från Västergötland, Södermanland och Medelpad.
I [de] fattigare hemmen fick man nöja sig med att köpa rester, eller som vi kallade det udda rullar, och så satte man på en bord [våd] av varje sort, sådan tapetsering minns jag ända fram på 1900 eller till och med 1910.
(Småland 40278).
”En del köpte uddar, di finaste sattes fram så det blev lika på ömse sidor om framfönstret sen olika om varandra på sido det blev billigast …” (Södermanland 40310). Sålunda tapetserade
rum blev randiga. De udda tapetrullarna kunde också klippas i rutor som tapetserades blandade på väggen, på så sätt blev väggbeklädnaden enhetlig, om än brokig, i rummet. De som inte ville använda sina få slantar ens till udda rullar använde under slutet av 1800-talet ofta tidningspapper som tapeter.
TAPETSERING
Hur gick då tapetseringen till? Var på väggen sattes tapeterna upp, vilka rum prioriterades och vilka ombesörjde tapetseringen?
Tapeterna klistrades ofta direkt på stockväggarna eller mot den putsade väggen eller på ark av lumppapp som spikats mot väggen. Under senare delen av 1800-talet, när tidningar blev vanligare kunde tidningspapper klistras som underlag, över väggen kunde också
förhydningspapp monteras som gjorde rummet vindtätt, sättas spännpapp eller gles juteväv, så kallad entränning. Underlagen gjorde väggarna slätare, tätare och att tapeterna sprack mindre vid sättningar i huset. Tapeterna inköptes i rullar som var rullade med mönstret inåt,
tvärt om mot idag när tapeter ofta är en ”tag-själv” vara och mönstret därför måste vara väl synligt i affären. Vid tapetseringen användes ofta köksbordet eller ett sofflock placerat mellan två stolsryggar som tapetbord. Tapeten lades med mönstret nedåt och skars av i lagom längd. Längs med långsidorna fanns ofärgade kanter och den högra kanten måste skäras eller klippas bort innan arbetet kunde börja. Tapetseringen började från höger sida, nästa våd lades utanpå den vänstra marginalen och så fortsatte arbetet tills rummet var klart. Hemkokt rågmjölsklister påfördes med en bred pensel och därefter sattes tapeten upp och ströks slät mot väggen med en trasa. Att nyttja målare kostade pengar och sådan anlitades i många hem bara om det var en särskilt dyrbar tapet som skulle sättas upp.
I äldre hus har det varit vanligt att bara tapetsera väggen ovanför bröstningslisten, från
fönsterbrädan och uppåt enligt den indelning av väggytan som var vanlig även före tapeternas tid, med ömtåligare väggbeklädnad eller färg högst upp. Anledningarna till tapetsering av bara halva väggen var det äldre sättet att möblera:
Möbleringen gick förr, intill 1900-talet, ut på att intet av väggarnas nedre del fick vara bar, alla möbler ställdes utmed väggarna, bord, stolar, bänkar, byråer, pulpeter, soffor o sängar och jag vet fall när man skulle ha gjort en soffa o tog mått på väggen för att få den så lång att den precis kom att täcka väggen ifråga; Alltså fanns det fog för att man inte tapetserade ända ned, det ansågs för onödig kostnad att tapetsera det som aldrig kom att synas… (Skåne 40407)
I en del bondgårdar ägde fortfarande smutsiga verksamheter rum, vilket motiverade att tapeterna hölls på avstånd från golvet: ”T.ex. vid tiden 1870-1880 hände att man i våra