Introduktionen av tapeter på den svenska landsbygden 1850-1890 : en studie av attityder vid kulturspridning med utgångspunkt i Nordiska museets frågelista om tapeter

INTRODUKTIONEN AV TAPETER

PÅ DEN SVENSKA LANDSBYGDEN

1850-1890

En studie av attityder vid kulturspridning

med utgångspunkt i Nordiska museets frågelista om tapeter

Författare: Maria Maxén ©

Etnologi fördjupningskurs (D)

Högskolan på Gotland

Höstterminen 2010

ABSTRACT

Institution/Ämne Högskolan på Gotland/ Etnologi

Adress Cramérgatan 3, 621 57 Visby

Tfn 0498/299900

Handledare Ulf Palmenfelt

Titel och undertitel

Keeping up with the Joneses. Attitudes toward modernization through wallpaper among the Swedish farming population 1850-90.

Författare Maria Maxén

Examinationsform (sätt kryss)

40 poäng 60 poäng Examensuppsats Kandidatuppsats

Magisteruppsats X Projektarbete Projektrapport Annan

Ventileringstermin Hösttermin (år) Vårtermin 2010 Sommartermin (år)

The aim of this essay is to examine how people living in the Swedish countryside looked upon changes in the interiors through modernization in 1850-90. For the first time, there was an abundance of objects available in stores in the countryside that the majority of the

population had money buy. Many novelties were introduced in the interior decoration of ordinary peoples´ homes. This study focuses on the introduction and use of wallpaper and is based on a questionnaire about wallpaper sent from the Nordiska museet, National museum of Culture history in Sweden, to people all over Sweden in 1948. 148 people responded to the

questions about use and attitudes toward wallpaper during the second half of the 19th century.

My theoretical perspective is cultural diffusion, the spread of cultural items, more specific the diffusion of innovations from larger to smaller places, often influenced by social elites, hierarchical diffusion, and between individuals, contagious diffusion.

The analytical perspective used for the analysis is based on the concepts of basic and variable modernity, initiated by the historian Sven-Eric Liedman. Basic modernity describes the structural modernization in society as a whole within the fields of economy, technology and natural sciences. The variable modernity represents the different attitudes, likes and dislikes, opinions, viewpoints and cultural differences every individual possesses, the attitudes that decide how and if the modernity is received in each household.

My intent has been to ascertain the factors that made production and distribution of relatively cheap wallpaper all over Sweden possible, pinpoint the most important driving forces for creating an interest in wallpaper within the villages, discover how wallpaper was introduced in the individual homes of farmers and how wallpaper was received. The use of wallpaper in the interiors has been examined in order to find out if, and how the modernization affected and was affected by the way people were living their lives within the home.

INLEDNING ... 5 Syfte ... 6 Definitioner ... 6 Teoretiska utgångspunkter ... 7 Tidigare forskning ... 9 Metod ... 13

Basal och variabel modernitet ... 13

Hermeneutik ... 15

Material ... 15

Avgränsningar och källkritik ... 18

Frågelistor som källa ... 19

Övrigt källmaterial ... 21

SVERIGE UNDER 1800-TALET ... 22

Landsbygdsbefolkningen ... 22

Adel, präster och andra privilegierade grupper ... 23

Bönder och övrig allmoge ... 23

TAPETER ... 25

Historia ... 25

INTERIÖRER PÅ LANDET OMKRING 1850 ... 26

Väggbehandling ... 26

Bostadens användning ... 28

MODERNISERINGENS FÖRUTSÄTTNINGAR ... 29

Näringsfriheten 1846/64 ... 30

Förbättringar inom jordbruket, ökad penninghushållning ... 30

Industrialismens genombrott, förändrade tillverkningsmetoder ... 31

Förbättrade kommunikationer, järnvägen ... 31

MÖTET MED DET MODERNA ... 32

Tapeternas ankomst ... 32

Drivkrafter, innovationsspridare ... 34

Reklam, annonser ... 37

Personlig ekonomi, tillgång till pengar ... 40

TAPETSERING ... 41

”NYTT, GRANT OCH PRAKTISKT” (Skåne 40407) ... 44

Nyhetens behag ... 45

Att vara med sin tid ... 45

Nybyggnad, tillbyggnad, renovering ... 46

Mönster och papper ... 49

Praktiska funktioner ... 54

Isolering ... 54

Renare och mer lättskötta bostäder ... 55

Medel mot skadedjur ... 57

MOTTAGANDE ... 57

Välkomnande, tvekande, accepterande eller motstånd? ... 57

ANDRA NYHETER I BOSTADSMILJÖN ... 60

Trasmattan ... 60

Fabrikstillverkade möbler ... 61

Fotogenlampan ... 62

Järnspisen ... 63

Gardiner, rullgardiner och dukar ... 63

Krukväxter ... 64

HUR FÖRÄNDRADES LIVET I BOSTADEN? ... 66

RESULTAT: DISKUSSION OCH TOLKNING ... 66

SAMMANFATTNING ... 70

KÄLLOR OCH LITTERATUR ... 73

BILDFÖRTECKNING ... 76

INLEDNING

Under en studieresa i samband med en internationell tapetkonferens anordnad av Nordiska museet 2007, fascinerades jag av tapetanvändningen hos bönderna i Hälsingland. Många hälsingebönder hade möjlighet att manifestera sin välmåga i stora hus försedda med handtryckta papperstapeter redan kring sekelskiftet 1800. Jag fascinerades av färgval och motivval, av djärva kombinationer av bårder och tapeter, och av hur tavlor satts upp på stormönstrade tapeter så att bildmotiven konkurrerade med varandra. I vissa rum var

passningen mellan våderna litet si och så, i andra bestod väggbeklädnaden av två olika sorters tapeter. Hälsingeböndernas tapeter är vackra och fantastiska, men estetiken tidsbunden.

Konferensdeltagarna studerade bostäderna och diskuterade sinsemellan, konstaterade mönster och tillverkningstider, men mera gissade än visste hur bonden tänkt och funderat inför

tapetseringen. Jag arbetar som intendent vid Nordiska museet, de 15 senaste åren med antikvariskt ansvar för bland annat tapetsamlingen. Vid arbetet med föremålen, liksom i Hälsingland under konferensen, önskar jag ofta att människorna själva kunnat vara med och berätta om hur de såg på tapeterna. Varför de bestämde sig för att tapetsera, vilka kvaliteter och resultat var önskvärda, oönskade men acceptabla? Hur kunde man inte göra? Hur – och vem - valde mönster och färger, vilka tankar fanns om vilka rum som skulle ha vilka tapeter? Vilka rum tapetserades först? Vilka delar av väggen? Var kom inspirationen ifrån? Vilka var det som satte upp tapeterna? Dessa frågor är svåra att få besvarade enbart genom att studera själva tapeterna. Vilka var landsbygdsbefolkningens attityder till tapetsering, hur

introducerades tapeter och förändrade de första tapeterna det sätt på vilket bostaden användes? Min förhoppning när jag valde uppsatsämne var att få svar på några av dessa frågor.

Uppsatsen är skriven på distans i staden Monterey i mellersta Kalifornien, USA, där jag just nu bor med min familj. Att skriva uppsats i utlandet kan innebära andra utmaningar än de man ställs inför i Sverige. Jag är dock glad och tacksam över att jag har möjlighet att bedriva studier på D-nivå tack vare Högskolan på Gotlands distansundervisning. Kontakterna med lärarna på Gotland har varit frekventa, intensiva och positiva. Jag har fått mycket

”kvalitetstid” i form av främst chattar och e-post. Största skillnaden och svårigheten för mig har varit avståndet till tillgängliga referensbibliotek. Mycket tid har ägnats åt att försöka få tillgång till de böcker som inte kunnat beställas via bokhandeln eller antikvariat över internet från Sverige. Jag är stort tack skyldig biblioteket vid Naval Postgraduate School här i

Monterey som, trots att jag inte är student vid skolan, lånat in litteratur till mig via fjärrlån från bland andra biblioteket vid University of Berkeley här i Kalifornien och från Thomas Tredway Library vid Augustana College i Illinois.

Syfte

Tapeter blev tillgängliga för i princip alla människor i Sverige under 1870-talet, då tapeter fanns i alla prisklasser. Frågelistsvaren berättar dock att introduktion av tapeter skett under olika decennier under 1800-talet, beroende på framför allt ekonomisk möjlighet men också på var man bott och hur den omgivande bygden såg ut. Den studerade tidsperioden har av denna orsak sträckts ut i tid till 1850 – 1890, med fokus på 1870- och 1880-talet, de årtionden då de allra flesta meddelare hävdar att tapeter introducerades mera allmänt.

Studiens syfte är att undersöka landbygdsbefolkningens attityder vid kulturspridning med

utgångspunkt i Nordiska museets frågelista om tapeter;att utföra en studie av böndernas syn

på nyheter och modernisering av inredningen med exemplet tryckta papperstapeter. Frågor jag ställt till materialet är också vilka förutsättningarna för moderniseringen var, drivkrafterna, hur tapeterna introducerades till den enskilde bonden och hur de togs emot. Anpassades tapeterna till det redan existerande livet eller förändrades livet i bostaden efter tapetsering?

Flera andranyheter infördes i landsbygdens bostäder ungefär samtidigt med de tryckta

papperstapeterna. Då nyheterna kan sägas utgöra olika delar av en prisma som tillsammans med tapeterna förändrade inredningen omkring 1870-90 går det inte att bortse från deras roller i moderniseringen. Då flera av dessa ”andra nyheter” ofta tas upp av meddelarna i

tapetfrågelistan presenterar jag dem kortfattat för att i uppsatsens avslutning diskutera hur hemmet förändrades estetiskt och praktiskt efter moderniseringarna under den aktuella tidsperioden.

Definitioner

Orden modern och modernisering används ofta i min studie och förekommer relativt ofta i frågelistsvaren. ”Modern” kan definieras som ”ny(are), yngre, recent; nutida,

förhandenvarande, nuvarande, samtida; levande. Motsats; omodern, gammalmodig, förlegad”. (Ord för Ord, Svenska synonymer och uttryck 1987:400). Modernisera betyder enligt samma källa ”putsa upp, bygga om, renovera, ge en ansiktslyftning, sanera, nydana, förnya, förändra,

aktualisera ---”.

Forskare har definierat ordet modernitet på olika sätt. Ofta ställs modernitet i betydelsen ny, föränderlig, mot tradition, som får beteckna det ”gamla”, oföränderliga. Livet i äldre tid, i traditionen, var dock inte så stabilt som dessa motsatspar kan göra sken av. Under de senaste 100-150 åren har dock nyheterna varit fler och kommit snabbare än tidigare i historien. Under de senaste tre decennierna har en vetenskaplig debatt pågått om det nutida samhällets förhållande till det förflutna. Det ena perspektivet, företrätt av framför allt tysken Jürgen Habermas, hävdar att vårt nuvarande samhälle är en fortsättning av en tidigare utveckling, som ett led i en utvecklingskedja. Fransmannen Jean Francois Lyotard hävdar motsatsen, att vi nu lever i en ny tid, en postmodern tid, som är helt skild från det förflutna. Engelsmannen Anthony Giddens tolkning ligger någonstans mellan Habermas och Lyotards. Genom att tala om ”modernitetens diskontinuiteter” menar Giddens att vårt samhälle inte utan vidare kan betraktas som produkten av en kontinuerlig historisk utveckling, men hävdar samtidigt att vi inte förflyttats bortom moderniteten, utan att vi i stället är på väg mot ett högmodernt

samhälle där följderna av moderniteten är mer påtagliga och universella än någonsin tidigare i historien (Giddens s. 55).

I frågelistsvaren sätts ofta likhetstecken mellan ”modern” och ”att följa med sin tid”. Det som inte är modernt, det som varit tidigare, betraktas av nästan alla som gammalmodigt och dåligt, samma definition som uppslagsboken Ord för ord använder.

Teoretiska utgångspunkter

Undersökningen om introduktionen av tapeter på den svenska landsbygden har sin bas i diffusionistisk teori. Diffusionismen ser kulturell utveckling som ett resultat av

flyttningsrörelser och geografisk kontakt, inte som en lineär process. Tonvikten ligger på studium av kulturyttringars utbredning och spridning i rummet men teorin har också använts för att förklara förekomsten av liknande kulturelement i skilda geografiska områden. Äldre forskning har framför allt intresserat sig för enstaka fenomens utbredning och vandringsvägar och för fastställande av kulturgränser och kulturområden. Resultaten har ofta redovisats med kartografisk metodik. I Sverige har studier av denna typ utförts av bland andra Nils Lithberg som studerat linfästenas geografiska fördelning, John Granlund som studerat utbredningen av samernas lasso och av Anna Birgitta Roth och Jan-Öjvind Swahn som var för sig studerat

askungesagans respektive sagan om Amor och Psyches utbredning över världen. (Bringeus 1981:130, 48f.)

Diffusionsforskarna intresserar sig för hur nyheter sprids och accepteras men också för de konsekvenser spridningen av ett kulturelement kan få.

Diffusionismen har kritiserats för att det är alltför svårt att rekonstruera tidigare

spridningsförlopp på basis av en sentida utbredning och för att utbredningen av kulturelement ofta setts som en jämn och okomplicerad process.

Min teoretiska utgångspunkt ligger inom innovationsforskningen och skiljer sig från den klassiska diffusionsforskningen genom att studien undersöker hur tapetanvändningen sprids från omvärld till lokalsamhälle på landsbygden och mellan olika sociala grupper, så kallad hierarkisk spridning, och hur nyheten därefter sprids mellan olika människor inom

lokalsamhället, smittsam [eng. contagious] diffusion. De geografiska spridningsvägarna genom landet har inte studerats. Mitt viktigaste källmaterial är människors egna utsagor om när, hur och varför tapeter blev ett tänkbart och eftersträvansvärt sätt att modernisera bostadsmiljöerna. Spridning från bygd till bygd, det som inom etnologin kallas

grannskapsinfluens, kan också studeras i frågelistsvaren, men sagesmän och meddelare är mest upptagna av den egna bygden och relationerna till andra människor på samma sociala nivå.

Studium av människors attityder och värderingar är en del av kärnan i ämnet etnologi, som studerar människan som kulturvarelse. Etnologer studerar vilka erfarenheter, ideal och värderingar som ligger bakom människors beteenden och vilka kulturella mönster människor styrs av. Genom sina studier av människan försöker etnologen skapa förståelse för hur människan uppfattar världen och försöker påverka sin tillvaro. Min studie behandlar detta samband mellan värderingar och vardagsliv.

Begreppen basal och variabel modernitet, skapade av idéhistorikern (Liedman 1999:27ff.) används som analytiska begrepp för att förtydliga moderniseringsprocesserna och åtskilja samhälleliga förutsättningar från personliga (se s. 13f).

Tidigare forskning

Sigrid Svensson, professor i folklivsforskning i Lund, studerade nyheters spridning från omvärld till lokalsamhälle. I boken Bygd och yttervärld (1979, första upplagan 1942) åskådliggör han spridningen av ett antal kulturelement från yttervärld till bygd. Med ”bygd” avser Svensson ”ett område inom vilket innebyggarna stått i närmare beröring med varandra

än med utanför boende och där alltså den folkliga kulturen blivit likartad genom samma traditioner och samma historiska förutsättningar”. Med ”yttervärld” avses

”ett motsatsförhållande av rent regional natur, den ena bygden gentemot den andra, eller en kombinerad socialgeografisk motsättning, staden (och dess motsvarigheter) gentemot landbygden. Men’yttervärlden’ kan också vara förefintlig inom bygdens egna gränser, antingen representerad av andra samhällsklasser (godsägare, ämbetsmän, hantverkare m.fl.) eller bestående av från andra bygder inflyttade gelikar.” (Svensson 1979:7.)

Svenssons ställer i sin studie frågor om hur det gick till när en nyhet kom in i en bygd och vann spridning, vilken som var anledningen till att en bygd började ändra sin livsföring under inflytande utifrån, hur mötet mellan nyhet och tradition gestaltade sig, vilka som var

förmedlare och initiativtagare och vilka personer i bygden som gick i spetsen för det nya. De frågor jag ställer till mitt material överensstämmer till stora delar med Svenssons.

Sigrid Svensson drar bland annat dessa slutsatser av sina undersökningar:

 Varje sockengräns har alltid mer eller mindre bjudit motstånd som stoppat upp spridningen. Hur detta motstånd har övervunnits är ett av huvudproblemen ifråga om förhållandet mellan bygd och yttervärld.

 Den vanliga spridningsvägen för ett bruk som kommer utifrån och uppifrån är att storbönder i en bygd varit förmedlare mellan herrskap och allmoge (studium av jultomten).

 Det räcker inte att en nyhet kom inom allmogens synkrets, den måste också komma inom ”påverkningsmöjligheten”. Att allmogen såg nyheter på stadsresor och hos människor utanför det egna ståndet i den egna bygden avgjorde inte det egna

upptagandet. ”När ett dräktplagg uppfattades som ett borgerligt ståndstecken hade det

svårt att komma i bruk i en bygd innan grannbygderna börjat använda detsamma”

(Svensson 1979:46f.). Påverkningsmöjlighet fanns när nyheten upptagits av det egna ståndet inom en grannbygd (studium av bindmössans väg från borgerlighet till allmoge).

 En nästan identisk slutsats drar han efter undersökningen om spridningen av den vita konfirmationsdräkten: vid införandet i en bygd av en nyhet av representationskaraktär, som tidigare varit förbehållen en viss social grupp, räcker det inte att allmogen känner till och har sett nyheten. Det behövs en förmedlare som har en mellanställning och som därför kan ta initiativet och bryta en gammal tradition (införandet av vit konfirmationsklänning).

 Jämlikhetssträvanden inom byalaget har bidragit till att hindra nyheter inom

konservativa områden, men de har gynnat deras spridning, sedan nyheter väl en gång börjat tränga in i en bygd (dräktlyx hos allmogen i Ångermanland).

 I en tättbefolkad trakt har lusten att ta efter maximen ”en ann är så god som en ann” varit stor (rödfärgning av gårdar i Hälsingland).

 Nyheterna tvåvåningshus, rödfärgade fasader, spåntak och öppen gårdsplan fördelade sig bland olika grupper ur allmogen, små gårdar kunde ha nyheter som stora gårdar saknade och tvärt om. Några generella slutsatser om varför nyheter infördes i

byggnadsskicket gick inte att dra. Svensson konstaterar att även i en bondesocken som Delsbo uppdelar sig den till synes homogena befolkningen inte bara i grupper utan också i individer: ” Följaktligen måste forskningen ta hänsyn till att vid nyheters

första upptagande i en bygd kan såväl individens som tillfällighetens och nyckens oberäkneligheter ha gjort sig gällande”(Svensson 1979:108f).

 Bondekulturen är statisk, det grundelementet i dess karaktär, får aldrig förloras ur sikte när det gäller att bedöma förhållandet mellan bygd och yttervärld, mellan nyheter och tradition.

Stämmer Svenssons slutsatser in även på introduktionen av tapeter på den svenska landsbygden? En skillnad mellan min studie och Svenssons är källmaterialet, Svensson använder landshövdingarnas femårsberättelser, mantalslängder, bouppteckningar,

sockenstämmoprotokoll, brandförsäkringshandlingar och litteratur, endast i undantagsfall frågelistor (såvida undersökningen inte gäller folkloristiskt material). En annan skillnad är att hans undersökning ansluter till äldre diffusionistiskt arbetssätt där de geografiska

spridningsvägarna över landet (eller genom en socken) är av stort intresse och redovisas kartografiskt.

Liknande studier av kulturspridning till och inom Sverige har gjorts av Nils-Arvid Bringéus i studien Klockringningsseden i Sverige (1958) och av Mats Rehnberg i avhandlingen Ljusen på gravarna (1965).

Föremåls betydelser och påverkan på hur människor lever sina liv har studerats av

Jan Garnert i hans avhandling ”Anden i lampan. Etnologiska perspektiv på ljus och mörker” (Garnert:1993) Garnert har undersökt en föremålsgrupp och samtidigt skapat en bred

mänsklig och samhällelig kontext kring dessa föremål. Författaren utgår från en

föremålsgrupp som studeras över en längre tid under en tid av stor samhällsförändring. I avhandlingen berättar Garnert belysningens historia ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Han redogör inte bara för vilken belysning människan använt under olika tider i olika sociala miljöer utan också vad belysningen inneburit för människans sätt att leva.

Lars Olov Sjöströms avhandling ”Modernitet i det traditionella – Kulturbyggen och gränser inom nordsvenskt område” (Sjöström: 2007) behandlar moderniseringsprocesser under olika tider. Till skillnad från Garnert ägnar sig Sjöström inte åt föremålsforskning och han har splittrat fokus på tre mycket olika studieområden från tre olika tider; gymnasieungdomars IT-användning under 2000-talet, kulturell förändring speglad i en dagstidning under 1930-talet och festmåltidernas modernisering 1845-1940. Sjöström studerar nyheter kontra tradition och studerar hur modernisering påverkar och påverkas av lokala kulturer och identiteter . Hans undersökningsområde är norra Sverige, livet på landsbygden kring och i städerna Skellefteå och Umeå i Västerbotten.

Inom tapetforskningen i Sverige, och för denna studie, har Ingemar Tunander haft stor betydelse. Tunander var anställd som intendent vid Nordiska museet 1948-50 och lät under sitt första anställningsår ge ut frågelistan om tapeter och påbörja uppordningen av museets tapetsamlingar. 1955 gav han ut boken Tapeter, där den svenska tapethistorien för första gången presenterades samlad i en skrift. Boken inleds med en beskrivning av tapetpapperets beskaffenhet, fortsätter med tryckteknikens utveckling, färger, olika tapettyper och avslutas med tapetmönstrens stilutveckling. 1984 gav Tunander ut ännu en bok om tapeter, Tapeter i Sverige, denna gång i större format och med bilder i färg. Liksom i sin första bok överväger exemplen från mera välbärgade interiörer, även om ett relativt stort bildmaterial också finns som visar enklare tapeter. Tunander skrev också flera artiklar om tapeter, bland annat Tapeter för kammaren och för köket i Nordiska museets årsbok 1982 och Tapeter på svenska väggar i tidskriften Byggnadskultur 1995.

Sigurd Wallin, också han tjänsteman vid Nordiska museet, lät 1968 presentera museets tapetsamling i skriften Tapeter 1500-1900 i Nordiska museet. Fokus ligger på ”russinen i kakan” i en historisk exposé. Nordiska museet har en stor tapetsamling men under 1960-talet var samlingen endast övergripande katalogiserad, stora grupper av tapeter från samma givare

kunde ha samma inventarienummer. Större delen av tapetsamlingen var inte heller fotograferad, varför en total överblick torde ha varit näst intill omöjlig.

Under början av 2000-talet ökade intresset för byggnadsvård och det har blivit allt viktigare för många människor att permanentbostäder och sommarhus har byggnadsdetaljer och interiörer som stämmer överens med husens byggnadstid. Museerna får många frågor om dateringar av tapeter och om passande tapetmönster i interiörer från olika tidsepoker. Som folkbildande institutioner tog flera museer fasta på allmänhetens intresse för tapeter i

utställningar med tillhörande utställningskataloger. Först ut var Jönköpings läns museum med utställningen Rosor, ränder och medaljonger 2001. Utställningskatalogen med samma namn, med antikvarie Agneta Åsgrim Berlin som redaktör, behandlar tapeter i småländska

bondstugor, borgargårdar och herrgårdsgemak, tapetfabriker i Jönköpings län, hur äldre tapeter bevaras, tapetminnen med mera. Länsmuseet i Gävleborg öppnade sin utställning Vackra väggar 2005 och i både utställning och i katalogen, med namnet Tapeter, var tapeterna kronologiskt uppställda till byggnadshistoriskt intresserades stora glädje.

2006 öppnade Nordiska museet sin stora tapetutställning Tapeter, Tapeter! Parallellt med utställningsarbetet pågick ett stort inventerings- och katalogiseringsprojekt i huvudsak finansierat av regering och riksdag som i det så kallade Accessprojektet avsatt medel för att kulturarvsinstitutionerna i Sverige skulle kunna uppordna delar av sina samlingar. Genom Access blev tapeterna individuellt registrerade, katalogiserade och fotograferade och allmänheten har nu tillgång till resultatet via Digitalt Museum. Utställningskatalogen med samma namn som utställningen, författad av Elisabet Stavenow-Hidemark och undertecknad, är kronologiskt uppbyggd och visar tapetmönstren i nästan full skala. Katalogen blev en av vinnarna i Svensk Bokkonst 2006. Året därpå arrangerades den internationella tapetkonferens kring Nordiska museet tapetutställning som nämns i inledningen till denna studie. Föredragen från konferensen samlades i boken New Discoveries New Research som gavs ut på museets förlag 2009.

Också i Kalmar län avsattes Access-medel till genomgång av museets fina tapetsamlingar. Resultatet redovisas i Kalmar läns museums årsbok 2008: Gyllenläder och arseniktapeter, 400 år av tapeter från Kalmar län. Antikvarierna Frida Ateva och Anna Knutson, som utfört inventerings- och katalogiseringarna, är redaktörer och huvudförfattare till boken som bland

annat berättar om papperstapeter, målade och tryckta tapeter och tapettillverkning i Kalmar län.

”Bibeln” för tapetintresserade kom ut 2004, då Elisabet Stavenow-Hidemark, docent i Konstvetenskap och tidigare avdelningschef vid Nordiska museet och Ingela Broström, byggnadsantikvarie vid Länsstyrelsen i Gävleborg efter flera års forskning gav ut praktverket Tapetboken - papperstapeten i Sverige. Boken är en översikt över den svenska

papperstapetens historia, från de allra äldsta blocktrycken till det sena 1900-talets mångfald av mönster och trycktekniker. Här presenteras också tapeternas sociala historia, deras

användning hos olika grupper av befolkningen under olika tider.

Förutom ovan nämnda monografier över tapeter ingår avsnitt om tapeter också i flera andra böcker om inredning och byggnadsvård, exempelvis i böckerna Så renoveras torp och gårdar av Ove Hidemark, Elisabet Stavenow-Hidemark, Göran Söderström och Axel Unnerbäck 1982 och i De unika Hälsingegårdarna av Ingela Broström, 2009.

Metod

Jag har inspirerats mycket av Garnerts frågeställningar och sätt att studera

belysningsföremålen i relation till människans förhållningssätt och idévärldar, levnadssätt och vanor. Garnert använder dock bildmaterial som en huvudkälla och det hade inte fungerat för syftet i min framställning. Med liknande frågeställningar som Garnert har jag, med min

tyngdpunkt på värderingar och attityder, också Lars Olov Sjöströms avhandling som förebild.

Sjöström studerar hur nyheterna introduceras på orten och hur de tas emot – välkomnande, tvekande, med acceptans eller motstånd. Förändrar nyheterna det sätt på vilka människor lever eller anpassas nyheterna till det redan existerande livet? Hur förändras individers, gruppers och samhällets liv av innovationer och moderniseringar? Metodiskt bedömer jag att Sjöströms tillvägagångssätt kan ge undersökningen om introduktionen av tapeter användbara analysredskap.

Basal och variabel modernitet

Liksom Sjöström använder jag i min studie genomgående begreppen ”basal” och ”variabel” modernitet, definierade av idéhistorikern Sven-Erik Liedman (Liedman 1999:27ff.). Med

basal modernitet avses de självgående moderniseringsprocesserna inom de teknologiska, ekonomiska och naturvetenskapliga fälten i samhället, samhällsutvecklingen. Den basala moderniteten kan mätas i kvantitativa, tekniska och statistiskt mätbara mått.

Den variabla moderniteten avser människors tolkningar och förhållningssätt till de

förändringar som moderniseringen utgör. Människors, ofta olika, uppfattningar, attityder och strategier i förhållande till den pågående moderniseringen, världsuppfattningar, estetiska preferenser, sociala mönster och privatekonomi är alla delar av den variabla moderniteten.

Genom att använda dessa båda begrepp vill jag synliggöra både den samhällsutveckling som skapade förutsättningar för modernisering (basal modernitet), och spegla de olika sätt som det moderna, i mitt fall tapeterna, togs emot, valdes ut, spreds och användes av

landsbygdsbefolkningen (variabel modernitet). Liksom både Garnert och Sjöström vill jag försöka få svar på om nyheterna förändrade det sätt på vilka människor levde eller om nyheterna anpassades till det liv som redan levdes. Med utgångspunkt från begreppen basal och variabel modernitet undersöker jag hur tapeter kom in i landsbygdsbefolkningens hem och vilka attityder till tapeter som redovisas i frågelistan. Jag studerar också hur tapeter används funktionellt, estetiskt och socialt. Förändrade tapetseringen böndernas levnadsvanor eller gjorde de förändrade levnadsvanorna tapetsering möjlig?

Vilka var de människor vilkas åsikter och estetik framträder i denna studie? Vilka delade sina och andras erfarenheter om tapeter och vad är det för människor de beskriver? Jag diskuterar begreppen bonde, allmoge och landsbygdsbefolkning och förklarar varför jag väljer att använda landsbygdsbefolkning som analytiskt begrepp. Bostäderna på landsbygden får därefter en kortfattad beskrivning, både vad gäller de vanligaste byggnadstyperna och vilka väggbehandlingar som användes före tapeter. Detta för att läsaren skall kunna sätta in

tapetanvändningen i sitt sammanhang och bättre förstå olika anledningar till varför människor valde att tapetsera när möjlighet gavs. Hur bostaden användes före moderniseringen är också viktigt för att inse svårigheterna med att kombinera tapeter och de vardagliga sysslor som ägde rum i vardagsstugorna före 1870.

Hermeneutik

Den humanistiska forskningsmetod jag använder mig av är hermeneutiken, där tolkning och förståelse är centrala. Inom hermeneutiken ställs ofta frågan ”Vad är det som visar sig och vad betyder det?” Föremål för tolkningen är meningsfulla fenomen skapade av människor, i mitt fall främst frågelistor.

Forskarens förförståelse, det vill säga tidigare kunskaper och fördomar utgör bakgrund till tolkningen. För att nå förståelse försöker forskaren att sätta sig in i författarens situation, det samhälle och den tidsperiod då nedtecknandet skedde, för att förutsättningslöst försöka förstå fenomen i den kontext de skrevs. Förutsättningen för den hermenetiska forskningsmetoden är insamling av ett stort material för att det skall vara möjligt att dra slutsatser av forskningen.

Att nå fram till den absoluta sanningen är inte hermeneutikens främsta mål, då forskningen utgörs av forskarens subjektiva tolkning av människoskapade, och därmed subjektiva fenomen. Med hjälp av ett stort forskningsmaterial bör dock forskaren dock kunna dra sannolika slutsatser om sitt ämnesområde.

Material

Nordiska museets frågelista nr 146 om tryckta papperstapeter är huvudmaterial i föreliggande studie (bilaga 1). Frågelistan sändes ut 1948. Frågelistverksamheten byggdes upp på Nordiska museet under 1920-talet och den första frågelistan skickades ut 1928. De människor som får frågelistor att besvara utgör så kallade fasta meddelare, som tillsänds de olika frågelistorna

oavsett vilket ämne de behandlar.Meddelarna var fram till omkring 1960-talet ortsmeddelare,

personer som skulle rapportera om ett allmänt bruk på sin hemort, i sin socken. Frågelistorna är därför indelade efter i första hand landskap, i andra hand efter härad, socken och stad och först i tredje hand efter meddelaren själv. (I dag har detta system med ortsmeddelare ändrats, nu representerar meddelaren bara sig själv.)

1947, året innan tapetfrågelistan sändes ut, berättar Mats Rehnberg, intendent vid Nordiska museet, om museets meddelare i en artikel i museets årsbok. Detta år hade Nordiska museet omkring 400 meddelare, varav omkring 18% var kvinnor. En överväldigande majoritet var representanter för landsbygden: 26% var lantbrukare, 12% lantarbetare (bland dessa ingick även torparsöner och ”gamla torpare”), 5% var skogsarbetare och innehavare av

skogssmåbruk, 8% grovarbetare och fabriksarbetare, största delen hemmahörande på

landsbygden eller i dess industriorter. Av övriga var 12% husmödrar representerande främst lantbrukare- och lantarbetarhemmen, 10% hantverkare, 10% folkskollärare, 4% kvinnligt tjänstefolk såsom husföreståndarinnor och hembiträden, 4% post- och järnvägstjänstemän, poliser och skogvaktare, 2% präster och predikanter, 1% kustfiskare och lika många procent tillhörde gruppen ”övriga”. Omkring 25% av meddelarna var äldre än 70 år. Landsbygdens övervikt kom sig av att den svenska folklivsforskningen länge varit inriktad på

allmogekulturens och böndernas liv, och på ett framgångsrikt samarbete med

lantarbetarorganisationerna vid början av 1940-talet. Dessutom hade det visat sig vara svårt att få städernas befolkning att samarbeta med museet som meddelare. (Rehnberg 1947:166ff.)

Vad säger då frågelistan om tapeter om attityderna till tapetsering och till andra nyheter inom inredningen under 1800-talets senare del? Frågelistan har 148 svar från alla svenska landskap med undantag av Härjedalen, närmare 250 meddelare har således avstått från att svara på frågorna om tapeter vid jämförelse med Mats Rehnbergs uppgifter ovan. De södra och mellersta landskapen har störst svarsfrekvens, vilket avspeglar att dessa hade flest

”När en fick tapeter sen blev det snart hos grannen, ingalunda vill ju vara den semste, det var så med innanfönster och kokspislar med.”

Fru Johanna Lundström, Västra Vingåker,

Södermanland, meddelare

åt Nordiska museet (Södermanland 40310).

ortsmeddelare 1948. Allra flest svar har inkommit från Småland. Frågelistan har besvarats av 117 män och 31 kvinnor.

I frågelistan ställs frågor om tapeternas ankomst, om anledningen till tapetseringen, tapeternas användning, om inköp av tapeter, fabrikat och tapettillverkning, om väggbeklädnaden före tapeterna och om hur tapetseringen gick till. Ingemar Tunander, den intendent på Nordiska museet som lät sända ut frågelistan, bad också om skisser, teckningar och prover på tapeter, och en del sådant material finns i anknytning till frågelistan.

I uppsatsen finns en mängd citat från frågelistorna med betydelsebärande information kring människornas syn på tapeter. Efter varje citat presenteras aktuellt landskap och

frågelistsvarets nummer inom parentes, till exempel (Hälsingland 40420). Detta sätt att redovisa källorna kan diskuteras. Bo G. Nilsson påpekar i sin avhandling om folkhemmets arbetarminnen att det är vanligt att meddelarna anonymiseras när frågelistmaterial används, som ett sätt att göra skribenterna till representanter för något utöver dem själva (Nilsson 1996:207f.).

När jag arbetat med uppsatsen har jag ofta gått tillbaka från mina excerpter till själva frågelistsvaren för att se efter om det är en man eller en kvinna som avger ett visst svar. Jag bedömer dock att det skulle bli så mycket textmassa att uppge namn och därmed kön på meddelarna inom parenteserna som följer varje citat, att hela texten skulle bli svårläst. Dessutom var ortsmeddelarna under den tid frågelistan om tapeter besvarades just representanter för sin ort, de ombads berätta om tapetanvändningen ”i trakten” och

uppmanades av Nordiska museet att använda andra, äldre, människor från närområdet som källa till sina svar. Svaren skulle således inte i första hand gälla meddelarens egna

erfarenheter. Ofta insmög sig ändå många personliga reflektioner och värderingar i svaren,

trots att det inte var efterfrågat eller ens önskvärt från Nordiska museets sida.Agneta Lilja har

i sin avhandling om ideala uppteckningar vid Landsmålsarkivet, ULMA, i Uppsala konstaterat att arkivpersonalen på olika sätt försökte att påverka meddelarna för att få de svar de ville ha (Lilja 1996). Om uppgifterna i avhandlingen skriver hon:

Förenklat kan man säga att det var upptecknarens uppgift att ge en objektiv, allmängiltig beskrivning av de lokala kulturella förhållandena. Den ideala

uppteckningen bestod av en text, befriad från tyngande kontext eller reflektioner kring sakinnehållet. (Lilja 2003:33).

För att på något sätt komma bort från anonymiseringen av meddelarsvaren finns en

förteckning över författarna till de uppteckningar jag citerar i uppsatsen (bilaga 2). På detta sätt anonymiseras meddelarna visserligen i den löpande texten, men inte i uppsatsen som helhet. Det går att få veta vem som skrivit vad.

Litteratur, dagstidningar och fysiska tapeter ur museisamlingar utgör kompletterande källmaterial, dels som ett sätt att få mera information kring de ämnen frågelistan behandlar, men också som referens och som ett sätt att ställa frågelistsvaren mot andra källor.

Avgränsningar och källkritik

Min studie avser tryckta papperstapeter. Tapeter i andra material och i andra tekniker, exempelvis vävda tapeter, gyllenläderstapeter eller målade papperstapeter ingår inte. De tryckta papperstapeterna var exklusiva i sin tidiga historia i mitten av 1700-talet, men blev

”Jag har talat med en del personer här, som äro tio till femton år (80-85 åringar) äldre än jag, men dom kan inte med

bestämdhet säga, när det börjades att mera allmänt tapetsera, dom nämner i vanliga fall 1870-80-talen, och själf har jag den uppfattningen”. Hemmansägare C. G. Nilsson, Blomstermåla, Småland, meddelare åt Nordiska museet (Småland 40724).

under den period jag har som fokus, 1870-1890-talet, genom nya produktionsmetoder relativt billiga inredningsföremål som kunde massproducerades och bli tillgängliga för nästan alla.

Frågelistor som källa

Frågelistsvaren ger fantastiska kunskaper om företeelser och personligt berättande. Det finns dock svagheter med att ha frågelistor som källa. Dan Waldetoft, intendent med särskilt ansvar för frågelistor på Nordiska museet, jämför i en artikel frågelistor med fältarbeten och

intervjuer (Waldetoft 2003:11). Waldetoft påpekar att forskarna vid användande av de första två arbetssätten är mycket noga med att söka upp människor som de tror vet någonting om det ämnesområde forskarna studerar. Frågelistorna å andra sidan, vänder sig till människor som kanske inte vet någonting om det ämne de skall besvara, meddelarna förmodas ha kunskaper och vara intresserade av att svara på frågor om de mest skilda ting. Det är också frivilligt att svara, varför svarsfrekvensen för olika frågelistor varierar.

Till de äldre frågelistornas fördelar hör de personliga åsikter och tolkningar som kommer fram i materialet. Barbro Klein, professor i etnologi, skriver i en artikel om frågelistor att både de äldre och yngre meddelarsvaren ”… utgör en formidabel och på många sätt ostuderad källa

till förståelse av individuella liv och värderingar för länge sedan”. (Klein 2003:73f.).

Frågelistorna avsåg under första hälften av 1900-talet ofta en svunnen tid, svaren på

frågelistan om tapeter omfattar tidsperioder omkring 60-70 år bakåt i tiden, vilket innebär att ortsmeddelarnas minne kan ha förändrats, årtionden förväxlats etc. Forskaren måste räkna med flera felkällor i materialet ju längre bak i tiden uppteckningen avser. Mot detta kan anföras att flera meddelare använt sig av äldre personer i sitt närområde när de avlämnat sina svar, så kallade sagesmän, flera unga män och kvinnor under den tid frågelistan avser.

Sagesmännens höga ålder ansågs, av tjänstemän på Nordiska museet vid mitten av 1900-talet, garantera trovärdighet. Christian Richette, intendent vid Nordiska museet, skriver i en artikel om frågelistan ur ett kontextkritiskt perspektiv att professor Sigurd Erixon ansåg att perioden 1850-1900 var intressant att studera bland annat därför att den låg bra till ur minnessynpunkt:

”--- många meddelare som bott kvar i sina ’fäderneärvda miljöer’ kunde omfatta upp till fyra generationers minne, vilket då skulle ge ett tidsspann på 100 år”. I mitten av 1900-talet

användes begreppet ”mannaminne” av Nordiska museet som ett uppfyllt tidskriterium för frågelistsvaren . Detta mannaminne

… kunde sträcka sig tre eller fyra generationer bakåt i tiden i ett försök att rekonstruera äldre perioder. … Sanningshalten garanterades genom att det rörde sig om människor som hade nära relationer till varandra, som släktingar eller grannar. (Richette 2003:122f).

Det är svårt att avgöra vad som är tillförlitliga fakta i frågelistsvaren. Richette menar att större hänsyn måste visas kontexten, både insamlingssituationen och läsningen, och att tolkningen skapas i läsandet och i hög grad ligger i betraktarens öga. Richette påpekar också vikten av att identifiera frågelistsvaret som genre för att betona att texten är vad den utgör sig för att vara, inte självklart ett avtryck av verkligheten. (Richette 2003: 127f.)

Frågelistorna används på olika sätt av forskarna, som rena faktaunderlag eller för studium av hur människor skriver och berättar. Det finns en allmän rädsla för att den information som av meddelarna framförs som ”fakta” är besudlad av subjektivitet. Vågar vi lita på att det

människorna skriver är sant?

Frågelistsvaren är svar från enskilda personer med delvis olika utgångspunkter, minnen och åsikter, de är subjektiva berättelser. Jag har använt frågelistorna både som faktaunderlag om tapeter och som underlag för attitydforskning. Mina egna kunskaper, Nordiska museets stora tapetsamling, tidningar och litteratur kompletterar frågelistorna. Subjektiviteten i sig har varit en del av mitt ämne, det är tyckandet, attityderna jag valt att studera. I de fall meddelarna uttalat sig generaliserande om andra människor kan dock subjektivitetens faror diskuteras.

Men finns objektiva utsagor? Objektiv forskning? Gör inte både meddelaren och forskaren ett urval av vad som redovisas? Søren Kjørup, professor i humanioras vetenskapsteori vid

Roskilde universitet menar att objektivitet i positivistisk mening fram till omkring 1970 ansågs vara en absolut förutsättning för vetenskaplighet, men att denna objektivitet är en omöjlighet.

”En beskrivning kommer alltså kort och gott alltid att innehålla spår av det ’subjekt’ som beskriver och kommer i den meningen alltid att ha ’subjektiva’ drag. Men det är inget problem för vetenskapen. Forskning är en mänsklig aktivitet, och därför är det inget märkligt i att vi kan se spår av människor i

forskningens resultat.”--- ”Objektivitet står inte i motsats till subjektivitet rätt och slätt utan till subjektiv förvrängning”. (Kjørup 2009:157)

Frågelistsvaren måste ses som den källa de är, en egen genre, kanske inte alltid absoluta sanningar men subjektiva uppfattningar och tolkningar av fakta. Ofta finns ett flertal svar från samma landskap och samma miljö varför svaren kan jämföras med varandra. Genom att svaren är sockenindelade går det att se eventuella skillnader mellan olika landskapstyper, mellan till exempel skärgårds-, skogs- och jordbrukslandskap och mellan tätort och glesbygd. Då svaren är subjektiva är det nödvändigt att komplettera och jämföra dem med annat

material för att få en fullständig bild av ett sammanhang vilket går att göra när det gäller mönster, tapetsering, tillverkare med mera. Landsbygdsbefolkningens attityder till de nya tryckta papperstapeterna kan däremot vara svåra att nå med annat material.

Övrigt källmaterial

Vid sidan om frågelistorna har källmaterialet utgjorts av litteratur, tidningar, Nordiska museets stora tapetsamling och de kunskaper jag själv förvärvat under drygt femton år som intendent med antikvariskt ansvar för tapetsamlingen.

Min egen kunskapsuppbyggnad har skett genom litteraturstudier och genom arbete med tapetsamlingen tillsammans med kunniga arbetskamrater, främst docent Elisabet Stavenow-Hidemark. Många av de böcker som skrivits om svenska tapeter – där flera utgår just från Nordiska museets samlingar – har jag naturligtvis använt som arbetsmaterial under mina år på museet. Det är därför svårt att uppge böckerna som primärkällor till uppsatsen, även om de på sätt och vis är det. Under avsnittet tidigare forskning och i litteraturlistan finns all litteratur redovisad. Elisabet Stavenow-Hidemark som, tillsammans med byggnadsantikvarie Ingela Broström, är den största auktoriteten inom tapetforskningen i Sverige, har faktagranskat uppsatsen och lämnat synpunkter på innehållet vilket jag är mycket tacksam för.

Nordiska museet har Sveriges finaste tapetsamling och samlingen är intressant och värdefull även ur ett internationellt perspektiv. Flera erkända forskare, Bengt Bengtsson, Ingemar Tunander, Sigurd Wallin, och inte minst Elisabet Stavenow-Hidemark, har ansvarat för dess innehåll och kunskap om tapeterna har spridits genom böcker och utställningar producerade

av dem. Access-projektet har möjliggjort genomgång av mindre kända delar av tapetsamlingen. En mindre del, främst stora svårhanterliga väggfält, återstår.

Nordiska museets tapetsamling innehåller omkring 8 000 papperstapeter, ”omkring” därför att ett flertal av tapeterna, till exempel väggfält, utgörs av flera delar där alla har sin egen

märkning och därmed sin egen träff i datasystemet trots att de är delar av samma tapet. Ur denna samling har jag valt 18 exempel på tapetmönster från 1870- och 1880-talet som

användes eller kan ha använts när landsbygdsbefolkningen tapetserade. Två av mönstren, nr. 5 och 6 är inskickade till museet av tapetfrågelistans meddelare samtidigt med frågelistsvaren.

Tidningar har använts för att undersöka om det fanns tapetannonser i tidningarna och hur vanligt detta var, då annonser enligt frågelistans meddelare inte hade någon större betydelse som drivkraft vid tapetanskaffande på den svenska landsbygden under den tid jag studerar. De tidningar jag haft tillgång till är begränsade till Kungliga Bibliotekets digitaliserade material som dock är relativt omfattande. Detta begränsande urval visade dock tydligt att det infördes annonser för tapeter i de flesta av tidningarna både under 1870- och 1880-talet, och ett annat urval hade troligen inte ändrat detta, möjligen modifierat uppgifterna om hur vanlig

annonsering var. Själva innehållet, sanningen i det som sägs i annonserna, (om tapeterna är utländska eller inte, arsenikfria eller inte etc) har jag inte studerat, bara det faktum att det fanns annonser för tapeter och därmed tapeter att köpa lokalt.

SVERIGE UNDER 1800-TALET

Landsbygdsbefolkningen

Under 1800-talet var Sverige ett utpräglat jordbrukssamhälle. I början av århundradet hade Sverige 2,2 miljoner invånare, 1870 hade antalet ökat till 4 miljoner människor.

Befolkningsexplosionen ledde till att antalet egendomslösa, torpare, statare, backstugusittare

och småhantverkare ökade. Samtidigt fick de självägandebönderna större makt då alla män

över 21 år med en inkomst på över 800 riksdaler och en fastighet taxerad till minst 1000 riksdaler - eller med arrenderad fastighet taxerad över 6000 rdr - fick rösträtt

Det sociala undersökningsområdet utgörs av frågelistsvaren, som alla utom ett litet fåtal, beskriver förhållanden på landsbygden. I svaren figurerar många av landsbygdens människor, både besuttna och obesuttna. Här beskrivs förhållanden hos adel, präster, olika sorters bönder, hantverkare, sjökaptener, köpmän, torpare, backstugusittare och statare. Alla meddelare och sagesmäns titlar är inte redovisade, men majoriteten tycks vara bönder och hemmansägare. Exempel på titlar som förekommer är ”bonde”, ”småbrukare”, ”hemmansägare”,

”lantbrukare”, ”jordbruksarbetare”, ”torpare” och ”före detta vanlig piga”. Också ”fiskare”, ”f.d. kusk”, ”murare”, ”stenhuggare” ”målare” och ”smeder” har berättat sina minnen, liksom ”tapethandlare, ”f.d. lanthandlare”, f.d. gårdfarihandlare” som kan misstänkas kunna lämna värdefulla upplysningar om tapetanvändningen på landsbygden.

Meddelarna berättar om bostäder och inredningar hos de socialt och ekonomiskt differentierade människorna på landsbygden, men det är oklart hur de olika grupperna definierar varandra. När en benämning i en uppteckning kan tänkas vara oklar kompletteras ofta gruppens namn med ett klargörande adjektiv, en rik lantbrukare kallas ”storbonde”, en mindre ekonomisk stark ”småbrukare”.

Adel, präster och andra privilegierade grupper

Adel, präster och andra privilegierade grupper i samhället har ofta utgjort lysande föredömen och inspirationskällor för bönderna. Där adel saknats har andra familjer tagit dess plats som

privilegierade grupper. Prästen har räknats till det fina folketi hela landet, andra som ansetts

höra dit är brukspatroner, fabrikörer, länsmän, kronofogdar, kyrkvärdar, handlande med flera. Av meddelare i Halland, på Gotland och i Medelpad ses sjökaptener som en grupp med bättre ekonomiska villkor och större möjligheter att komma i kontakt med nyheter än befolkningen i övrigt.

Bönder och övrig allmoge

Ordet bonde har definierats på olika sätt av olika forskare. Historikern Britt Liljewall har i sin avhandling Bondevardag och samhällsförändring (Liljewall 1995:17ff.) definierat bonde som ett analytiskt redskap på ett sätt som hon menar är anpassat till de svenska förhållandena under 1800-talet: bonden drev sitt jordbruk i huvudsak som en familjeverksamhet, bonden arbetade med och försörjde sig huvudsakligen på att utvinna resurser av den mark som han

förfogade över och han var besutten och självägande, han ägde den mantalssatta jord han brukade.

Liljewall har också studerat hur bönderna sett på sig själva i relation till varandra och till andra grupper under 1800-talet. Ordet allmoge betecknande ”hela folket”, begränsades så småningom till landsbygdsbefolkningen, exklusive de privilegierade grupperna. Bonde avgränsades till familjejordbrukaren på mantalssatt jord, oberoende av om han brukade skatte-, frälse-, eller kronojord. Bönderna fortsatte att räknas till allmogen som dess ledande skikt, men däremot var inte hela allmogen längre bönder. Den växande skaran obesuttna på landsbygden ingick inte längre i bondebegreppet men utgjorde allmogen tillsammans med bönderna. Långt in på 1800-talet gick den kraftigaste sociala gränsen inte mellan bönderna och landsbygdens undergrupper utan mellan allmogen å ena sidan och herrarna å den andra. Vid 1800-talets början började benämningen hemmansägare att användas, under 1800-talets andra hälft lantbrukare. Båda användes parallellt med bonde och allmoge som fortsatte att vara viktiga identifierande begrepp.

De egendomslösa utgjordes av torpare, drängar och pigor, backstugusittare, hantverkare, och statare. Torpare, statare och backstugusittare bodde alla i stugor på annans mark. Torparen var en småbrukare som jordägaren upplåtit mark åt mot ersättning i form av dagsverken, stataren både bodde på jordägarens mark och arbetade åt denne. Backstugusittaren bodde visserligen på annans mark, men varken brukade hemmansägarens jord eller var anställd hos denne. Drängar var fast anställda lantarbetare, pigor däremot kunde arbeta både i lantbruk och med hushållsarbete. Drängar och pigor utgjordes ofta av barn till bönder.

Gränsen mellan bönder och de egendomslösa var mer eller mindre starkt dragen under 1800-talet. Bönderna ingick i vardagslag ofta i arbetsgemenskap med de egendomslösa grupperna och tillsammans utgjorde de allmogen. Liljewall konstaterar att hela den icke privilegierade landsbygdsbefolkningen, också de obesuttna, räknades till bondeståndet i den officiella befolkningsstatistiken vid 1800-talets mitt.

Enligt Liljewalls definition och resonemang är ”allmogen” ett passande uttryck för att inkludera hela landsbygdsbefolkningen (utom de privilegierade grupperna). Meddelarna använder dock ordet allmoge ytterst sällan och skiljer i stället mellan olika bönder, torpare, backstugusittare med flera och det känns naturligast att följa meddelarnas ordval i uppsatsen.

Det är också av intresse att i min studie se skillnaden mellan tapetanvändning och attityder både hos landsbygdens mer och mindre penningstarka människor. ”Allmogen” används således sparsamt i studien, jag föredrar att tala om de olika befolkningsgrupperna separat, och använder mera regelmässigt begreppet landsbygdsbefolkningen vid generella resonemang.

Det sätt på vilket livet är organiserat i landsbygdens samhällen har av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies kallats Gemeinschaft, en tillvaro där människor är nära förenade genom släktskap, vänskap och tradition. I byn förenar Gemeinschaft människor till en primär grupp. (Motsats: Gesellschaft, förening baserad på individuellt självintresse, som enligt Tönnies var utmärkande för staden). (Sjöström 2007:33).

TAPETER

Historia

Den äldsta papperstapet som hittats i Sverige kommer från 1570-talet. Det är dock först i mitten av 1700-talet som tapettillverkning kan beläggas i landet och tryckta papperstapeter blir vanliga hos ståndspersoner, hos städernas förmögna borgare och på herrgårdarna.

Omkring 1800 har välbärgade bönder möjlighet att tapetsera åtminstone ett rum. Papperet till tapeterna tillverkades av lump, kasserade textilier av bland annat bomull, ull och lin. Lump var dyrt, periodvis till och med en bristvara. De tidiga tapeterna handtrycktes med block av trä där mönstret skurits fram. Träblocket trycktes mot pappersark i storleken 50x60 cm som ofta klistrats ihop till våder före tryckningen. Våderna syddes därefter ihop till stora sjok som ofta monterades vid väggen mot en ram av träribbor, så att dessa dyrbara inredningsföremål kunde tas med vid eventuell flytt.

Handtryckningsprocessen var tidsödande, då det endast gick att trycka med en färg åt gången, först sedan tapeten torkat kunde en ny färg tryckas ovanpå den tidigare. Att trycka en tapet med många färger tog lång tid. Under 1830-talet introducerades rullpapperet i Sverige, i övrigt var tryckmetoden densamma. Tapeter tryckta på lumppapper kunde bara användas av de mest välbärgade i samhället. De tidiga tapeterna var en lyxprodukt, ett omdöme tapeterna bar med sig under lång tid även sedan tillverkningsprocessen förändrats och förbilligats.

I Sverige fanns vid mitten av 1800-talet många tapetmakerier, bland andra Landgren & Wikström, Kåberg et Carlbom och L. G. Rylander i Stockholm, J. Dahlander och C. Reimers & Co. i Göteborg, Ulricehamns tapetfabrik och L. W. Norling och hans efterträdare Julius Edgren i Jönköping.

Under 1850-och 1860-talet infördes nya tillverkningsmetoder, papper baserat på träfiber och pappersmassa introducerades och tapetmaskinen för valstryck uppfanns. Tapeter började massproduceras, blev billigare och från omkring 1870 tillgängliga för nästan alla (mer om detta i kapitlet Moderniseringens förutsättningar).

INTERIÖRER PÅ LANDET OMKRING 1850

Människorna på landsbygden bodde vanligen i enkelstugor eller i parstugor. Enkelstugan bestod av en förstuga (farstu) med kammare eller förrådsrum innanför samt ett enda stort rum, som norr om Mälaren var både kök, uppehållsrum och sovrum. Söder om Mälaren var det lilla rummet kök. Parstugan hade ett rum på vardera sidan om förstugan. Innanför förstugan och mellan de stora rummen låg en mindre kammare, som kunde användas av prästen vid till exempel husförhör, och därför ofta tapetserades först. Det ena stora rummet, vardagsstugan, hade en stor öppen eldstad i ena hörnet, och det var i detta rum familjen arbetade, åt och sov. Det andra stora rummet på andra sidan om farstun kallades anderstuga eller herrstuga, och användes inte i vardagslag. Innan kakelugnar och kaminer kom in i bondens hem var det svårt att värma upp mer än ett rum, därför vistades man huvudsakligen i vardagsstugan även om familjen var välmående och hade flera rum och mer än en våning i sitt hus.

Väggbehandling

Många hem vid mitten av 1800-talet var timrade och innerväggarna bestod därför i sin

enklaste form av liggande timmerstockar som var mer eller mindre tillyxade eller täljda för att skapa en slät insida. Det drog ofta kallt och för att få en tätare vägg stoppades olika material in i springorna mellan stockarna. Isoleringsmaterialet kunde bestå av mossa, av en blandning av kokad potatis och sågspån, av kokt linfrö blandat med antingen rågmjöl eller med avfall från linberedningen. Färsk kospillning användes ensamt eller blandades med kalk och sågspån eller med lera. Gödselns fördel uppges vara att den blev hård, seg och luktfri efter torkning

(Skåne 40287) (Lappland 40238). Stockspringorna tätades också med trälister som spikades fast mellan stockarna. Timmerväggar kunde användas nakna, lerklinas, täckas med arkpapper, förses med träpanel och/eller målas.

Lerklinade väggar var putsade med en blandning av lera, sand och vatten med olika

armerande tillsatser. Linhalm, kornagnar och svinhår ansågs göra att putsen höll bättre, medan kogödsel ansågs vara verksamt mot vägglöss. I Värmland användes till och med myrstack som bindemedel, men bara när denna kunde tas tidigt på våren så att myrorna inte kom med och kröp fram och förstörde ytbehandlingen. (Värmland 40444). Putsen fastnade på väggarna genom att små täta yxhugg gjorts i stockarna så att spånen böjt sig utåt och därigenom

fungerade som stöd för lerblandningen.

Väggen var på många platser fram till omkring 1850-talets mitt avdelad med en horisontal bröstningslist eller en målad rand i höjd med fönstrens undersida. Under listen fanns en väggbehandling som var mindre känslig för stötar av skor och möbler. Senare blev det vanligt att hela väggen ytbehandlades enhetligt ända ner till golvlisten.

På murytorna målades med lim- eller kalkfärg med eventuella tillsatser av pigment. Limfärg var en blandning av lim och mald krita, kalkfärg av släckt kalk och vatten och användes på puts och sten i framför allt Skåne och på Gotland. Väggen dekorerades på olika sätt. Ett sätt var att doppa en pensel, en kork eller en utskuren potatis i blåelse som lösts upp i litet vatten och trycka mot väggen. Särskilt vanligt var det att området kring spisen dekorerades på detta sätt. Både timmerväggar och kalkade väggar dekorerades ofta med stänkmålning i olika färger, ofta rött, gult, svart, grått och blått, och resultatet blev stenimitation. Stänkfärgerna kunde utgöras av gulockra, blåelse, kimrök, hallon- och blåbärssaft. Många väggar

dekorerades också med schablonmålning. Väggarna i ryggåsstugorna i södra Sverige var täckta av ekplank och dekorerades med textila vävnader vid högtider, inte minst vid jul. I välbeställda hem, i bland annat Dalarna, Gästrikland och Hälsingland, kunde väggarna i finrummen vara fältindelade med målade ramverk med motiv som blomsterbuketter,

ymnighetshorn eller landskapsmotiv. Väggytorna kunde också utgöras av dalmålningar eller annat dekorativt måleri på väv eller papper.

Ekonomiska möjligheter (och o-möjligheter) gjorde att tapeter introducerades under olika tider i olika hem på landsbygden. Rika bönder hade råd att tapetsera enstaka rum med

handtryckta tapeter redan vid 1800-talets början och flera rum vid århundradets mitt, fattiga torpare först 40-50 år senare.

Bostadens användning

Många av möblerna var väggfasta. De lösa möblerna var tillverkade av snickarkunniga i

närområdet och uppställda längs innerväggarna. Vid denna tid börjarde väggfasta möblerna,

skåp- och stolpsängar, bänkar och hyllor, att bytas ut mot lösa möbler med inspiration från herrgårdarna. Lösa soffor, bord, byråar och chiffonjéer fick plats i bondens hus.

Inne i bostaden var belysningen dålig, varken fotogenlampan eller järnspisen hade ännu fått sina platser i bondens hus och den öppna härden i vardagsstugan var den viktigaste ljuskällan. Framför härden skedde mycket av det arbete som ägde rum inomhus, till exempel matlagning, bryggning, hembränning, tvätt, lagning av nät, slöjd och vävning. Vardagsstugan var på vissa platser också det utrymme där slaktade djur bereddes och ofta arbetsplats för byskomakaren och skräddaren. Många av aktiviteterna skräpade ned, rök eller var smutsiga och golven städades sällan. Jonas Stolt, född 1812 och byskomakare i Högsby socken, Kalmar län, förde dagbok från 1820-talet fram till 1880. Om inredningen i stugorna kring sekelmitten skriver han:

Om du ungdom kunde föreställa dig, huru det såg ut i ett sådant hus höst eller vinter, och se brännerirörelsen med all dess slabb, os och imma, äfvenså bryggeriet och linhandteringen med dess fjun och damm… Därtill må du veta, att golfvet aldrig skurades, utan då det var alt för tokigt, slogs ett par skopor vatten däröfver, sedan sopades med den styfva kvasten, hvarpå alt sammans föstes till dörren, östes upp i en stäfva och bars ut. Om helgdagarna var huset uppsnyggadt och golfvet överströdt med en hop sand. Vid bättre tillfällen ströddes hackat enris därpå. (Stolt 1892:18f.).

I södra delen av Sverige hölls smådjuren, särskilt höns och gäss, länge inne i stugan under vintern för att kunna skötas bättre och för att skyddas mot kylan. Kring mitten av 1800-talet börjar djuren mer och mer flyttas ut i fähusen. Skomakare Stolt berättar:

I början av 30-talet flyttade en och annan ut sin hönsbur i ladugården, men ännu på 50-talet var han inom hus icke så sällsynt. Dessa ofredliga husdjur, som störde hemfriden i alla vrår, måste skyddas inom hus öfver vintern, och det gick tämligen bra, så länge de sutto tysta i sin bur och sluppo ut endast en gång om dagen, då det kastades för dem en näfve korn. Men när våren kom, så väsnades de och skreko förskräckligt. Om de då voro ett halft dussin, så hunno de att vara i hvar vrå, flaxa upp och ned, välta omkull fat och tallrikar och göra all den förtret de kunde, och dess utom hade de ingen blygsel för att smutsa, hvar de voro, om de än stodo på bordet eller på grytkanten. En gång när Måns mor i Basebo hade klappat upp finsiktat bröd och smort det med äggblomma, och det stod på ett bräde mellan bordet och en stolstödda [stolsrygg] vid sängen, så kom stora hönan och steg två steg i hvarje kaka i hela brädet i ände. Och mor Måns ’te svarja’ och ville dräpa hönan, men mäster Fyr bad för henne. Sina värpställen hade hönsen i sänghöfdan [vid huvudänden] eller vid sängfötterna, men då fingo icke ’barna klifve upp i sänga, för höna ska varpe’. Annars var sängen lekplats för barnen. (Stolt 1892:16f.)

Bruket med smådjur i stugan dröjde sig kvar på mindre platser, men det tycks som om den expressiva aspekten av tapetsering, att människor väljer att tapetsera, fick en instrumentell effekt för både människor och djur då resultatet av tapetseringen innebar att djuren fick lämna stugan.”När tapeter kommo mera allmänt i bruk måste hönsen på många ställen flytta ut i

fähuset ty när de bodde inne i stugan åto de upp tapeterna på väggarna” (Småland 40283).

Landsbygdsbefolkningens vardagsstuga var under första hälften av 1800-talet ofta en stökig och, i nutidens ögon, smutsig plats. Bostaden städades sällan och familjemedlemmarna tvättade varken sina kläder eller sig själva i vardagslag. Alla vistades och sov i samma rum och lukten av smutsiga människor och djur var svår att vädra ut, då fönstren inte gick att öppna.

MODERNISERINGENS FÖRUTSÄTTNINGAR

Så plötsligt, ett par decennier efter sekelmitten, hade nästan alla hem i Sverige tapeter på väggarna. Vad var det som hände? Vad initierade denna förändring? Vilka yttre händelser

utanför den egna hemorten var förutsättningar för moderniseringen? 1800-talets mitt och andra hälft var en tid av ovanligt snabb och genomgripande samhällsförändring genom

industrialiseringen och de politiska reformer, tekniska framsteg, kapitalisering och förbättrade kommunikationer som följde i dess spår, alla exempel på basal modernitet och förutsättningar för landsbygdsbefolkningens modernisering av sina hem med tapeter.

Näringsfriheten 1846/64

Näringsfriheten 1846/64 tillät handel utanför städerna. Det blev från 1846 praktiskt taget fritt att idka hantverk och öppna handelsbod på landet, handelsboden måste dock ligga minst tre mil från närmaste stad. 1864 togs denna restriktion bort och handelsbodar kunde öppna överallt på landet. Människor på landsbygden fick tillgång till affärer, lanthandel, i närmiljön och tack vare den fabriksmässiga massproduktion som industrialiseringen möjliggjorde, fanns tillgängliga varor att köpa.

Förbättringar inom jordbruket, ökad penninghushållning

Under 1800-talets andra hälft skedde stora omvälvningar på landsbygden. Jordbruket expanderade och en pådrivande faktor var ökningen av de jordlösa på landsbygden. Detta ledde till ökad avsaluförsäljning vilket stimulerade till förbättringar och ökad effektivitet (Magnusson 1996:333f.). Skiften, nyodling, täckdikning, nya odlingsmetoder och bättre redskap resulterade i en ökning av jordbruksproduktionen vilket skapade ett överskott i pengar. De nya järnvägssamhällena och de växande städerna gav nya och större

avsättningsmöjligheter för lantbrukets produkter. Många bönder sålde spannmål, trä, tjära och i viss mån också träkol. I en del gårdar slöjdades i trä och textil för försäljning. När

skogsindustrin dessutom började köpa skog av bönderna innebar dessa inkomstkällor var för sig eller tillsammans att bönderna hade pengar att handla med och penninghushållningen ökade. Även andra än bönder och jordbrukare hade kontanta inkomster. Mjölnare och smed, skollärare, präst, klockare med flera, krävde kontant betalning för sitt arbete.

Sparbanker grundades där pengar kunde sättas in och lånas ut till enskilda och mindre, lokala företag. Affärsbanker tog hand om finansieringen av näringslivets behov. Vid mitten av 1870-talet fanns 325 sparbanker och 37 affärsbanker i Sverige (www.swedbank.se/bankens historia 2010-06-14). Decimalsystemet infördes 1873 och kronor och ören blev svensk valuta. Aldrig

har det präglats så många mynt i Sverige, framför allt i små valörer som nådde ut till landsbygdens befolkning (Wiséhn, Ian, e-post 2010-05-27) Jordbruksöverskottets pengar kunde sättas in på bank och sparas men också användas till att handla med, exempelvis tapeter.

Industrialismens genombrott, förändrade tillverkningsmetoder

Under 1860-talet skedde en stor förändring i framställningen av tapeter i Sverige då tapeter började tillverkas av trämassa. Till skillnad från den begränsade tillgången på lump fanns obegränsad tillgång av den nya råvaran. Mekanisering och industrialisering skapade

förutsättningar för tapetmaskiner, som kunde tillverka tapeter snabbt genom valstryck, även i billiga prisklasser. De nya valstryckmaskinerna kunde trycka flera färger samtidigt och nya metoder för infärgning av pappersmassan uppfanns, vilket gjorde bottenstrykning överflödig.

Flera fabriker grundades i Sverige, 1875 var antalet tapetfabriker 13 st. Fabrikerna hade tillsammans 250 anställda och tillverkade årligen 1,5 miljon tapetrullar. När ångkraft infördes vid Kåbergs tapetfabrik 1877, som första tapetfabrik i Sverige, ökade fabrikens årsproduktion från 400 000 till 500 000 tapetrullar/år trots att antalet anställda samtidigt minskades från 123 till 31 personer. (Tunander 1982:125)

De billigaste tapeterna kostade omkring 10 öre och var tryckta med en färg på tunt obehandlat tapetpapper av dålig kvalitet. Papperet gulnade snabbt och färgen bleknade, varför

omtapetsering måste äga rum relativt ofta, ofta vartannat år, något som det billiga priset möjliggjorde för de flesta av landsbygdens människor. Omkring 1870 hade i stort sett alla människor råd att köpa tapeter och tapeterna fick ett genombrott. Parallellt med de billiga massproducerade tapeterna tillverkades tapeter med högre kvalitet på gammalt sätt, med blocktryckning på tjockt och kraftigt lumppapper. Dessa tapeter var dyra och användes bara i de finaste rummen av människor med solid ekonomi.

Förbättrade kommunikationer, järnvägen

1856 invigdes de första järnvägsdragningarna i Sverige. De första linjerna drogs genom södra och mellersta Sverige, till norra Sverige nådde järnvägen inte förrän under 1890-talet. Ett viktigt skäl för anläggande av järnvägar var att man ville förbättra transportmöjligheterna för

industrin. Via järnvägarna skulle den till stor del landsbygdsbaserade industrin kunna

utvecklas och knytas samman i ett nationellt nätverk. (Börje Björkman). Med järnvägen blev råvaror och färdiga produkter men också människor flyttbara på ett helt annat sätt än tidigare. Produktionen av varor ökade och fick genom järnvägarna en större geografisk spridning i landet. Järnvägen försåg lanthandeln med varor, bland annat tapeter.

MÖTET MED DET MODERNA

Tapeter fanns nu tillgängliga för den enskilde på landsbygden, tekniken att göra billigt papper fanns, pappersmaskiner hos många konkurrerande tapetfabriker höll priset nere, järnvägar kunde snabbt föra varorna till landsbygdens lanthandlare. Vilket förhållningssätt hade människorna till de förändringar som den basala moderniteten möjliggjorde?

I det här avsnittet har jag sökt svar på frågorna när tapeterna kom till landsbygden, vilka som var drivkrafterna och innovationsspridarna, hur tapeterna introducerades till den enskilde bonden och vilka som var först med denna nyhet i bygden. Varför tapetserade

landsbygdsbefolkningen? Vilka är de anledningar meddelarna uppger för kontantinköp av denna modernitet? Jag vill också undersöka om de basala moderniteterna järnväg och lanthandel enligt meddelarnas uppfattning hade någon reell betydelse för tapetseringens genomslag. Historiska och ekonomiska samhällsprocesser ställs mot den enskilde bondens värdering och tolkning av den nyhet tapeter utgör.

Tapeternas ankomst

Frågelistan om tapeter är ingen tillfredsställande ensam källa om man med säkerhet vill veta när tapeter introducerades på den svenska landsbygden. Mycket vanligt är att svaret på denna fråga inleds med olika förklaringar till varför man inte kan besvara den: ”Det är synnerligen

svårt att få uppgift på exakta tidpunkten när de första tapeterna kom till denna trakt. Ingen nu levande kan minnas det” (Gotland 40303). Man vet när det fanns tapeter men mera sällan när

de först kom. Många meddelare gör dock antaganden om när tapeterna anlände, eftersom de eller deras sagesmän ofta minns dem från 1860- och 1870-talet. ”Vilket år eller årtionde som

tapeter börja pryda väggarna kan ej angivas, men torde ha varit i början av 1800-talet, dock icke allmänt förrän i detta århundradets senare hälvt” (Västergötland 42581). Flera tvärsäkra