Syftet med min undersökning har varit att undersöka landsbygdsbefolkningens attityder vid
kulturspridning med utgångspunkt i Nordiska museets frågelista om tapeter;att utföra en
studie av böndernas syn på nyheter och modernisering av inredningen med exemplet tryckta papperstapeter. Fokus ligger på tidsperioden 1870-90. Tapeter var tidigare i historien dyrbara
väggbeklädnader, men blev från och med 1870-talet billiga och därmed tillgängliga för nästan alla. Tapeter var därför en nyhet i många hem på landsbygden under den studerade
tidsperioden.
Min teoretiska utgångspunkt är innovationsforskning med rötter inom diffusionsforskningen, där kulturyttringars utbredning och spridning i rummet studeras. Den spridning som är aktuell här är från omvärld till lokalsamhälle och från individ till individ. Geografiska
spridningsvägar ligger utanför denna studie, liksom redovisning genom kartografi. Etnologen Sigfrid Svensson har formulerat flera slutsatser om hur nyheter sprids från yttervärld till lokalsamhälle, och dessas eventuella applicerbarhet på nyheten tapeter har undersökts.
Viktiga frågeställningar har varit vilka förutsättningarna var för tapetsering, drivkrafterna, hur tapeter introducerades, togs emot och användes av landsbygdsbefolkningen. Anpassade sig tapeterna till livet i bostaden eller fick människorna anpassa sig till de nya
väggbeklädnaderna?
Vid bearbetningen av materialet har jag med inspiration från etnologen Lars Olov Sjöström använt begreppen basal och variabel modernitet som analytiska verktyg. Dessa begrepp synliggör hur samhällsutvecklingen skapat förutsättningar för modernisering med tapeter (basal modernitet) men också olika människors attityder till tapeter, de olika sätt på vilka tapeterna togs emot, valdes ut, spreds och användes av landsbygdsbefolkningen (variabel modernitet).
Näringsfrihetsreformerna 1846/64 som tillät affärer på landsbygden, effektiviseringar inom jordbruket och den därmed sammanhängande ökade penninghushållningen var några viktiga delar av den basala modernitet som skulle göra tapeter tillgängliga för alla. Andra viktiga byggstenar var industrialismens genombrott som med maskiner och ångkraft medgav förändrade och effektivare tillverkningsmetoder. Järnvägens tillkomst i industrialiseringens spår förde tapeterna snabbt från tapetfabrikerna ut till landets lanthandlare. I tapeternas fall krävdes ytterligare en basal modernitet: uppfinningar som gjorde det möjligt att tillverka papper av trä- och pappersmassa, inte som tidigare av dyr och knapp textillump.
Enligt frågelistan var de flesta människorna på den svenska landsbygden mycket positiva till införande av tapeter i interiörerna 1870-90. Den variabla moderniteten, människors attityder och strategier i förhållande till tapeter varierade efter grad av öppenhet mot förändringar och
nyheter, ekonomiska möjligheter, ålder och kön. Tapeter upplevdes ha många fördelar mot tidigare väggbehandling.
Vid första kontakten med tapeter i landsbygdsmiljö var dock många människor skeptiska. Tapeter sågs som något onödigt och de som tapetserade betecknades ofta som högfärdiga. De krafter som relativt snabbt gjorde att tapeter inte bara accepterades utan välkomnades fanns ofta i närmiljön. Rika bönder inspirerades av de privilegierade gruppernas bostäder,
prästgården och herrgården. Dessa välbärgade bönder fungerade i sin tur som förmedlare till andra bönder helt i enlighet med en av Sigfrid Svenssons slutsatser att införandet i en bygd av en nyhet av representationskaraktär som varit förbehållen en viss social grupp kräver en förmedlare som har en mellanställning som kan ta initiativet och bryta en äldre tradition. Den vanligaste förmedlande gruppen mellan herrskap och allmoge när det gäller ett bruk som kom uppifrån var enligt Svensson storbönder.
Andra människor i bygden fick sin första kontakt med tapeter genom att deras barn, som arbetat i bättre miljöer utanför hemmet, förde med sig nyheten hem. De nya lanthandlarna, som tack vare den basala moderniteten affärer på landsbygden hade tapeter i sina varulager och talade sig varma för dem.
Viktigaste drivkraften för anskaffande av tapeter var, som tidigare nämnts, enligt frågelistan att grannen tapetserat. Tillgängligheten till tapeter som den basala moderniteten skapat räckte således inte som ensam faktor för att landsbygdens befolkning skulle börja tapetsera allmänt. Sigfrid Svenssons forskning har kommit fram till samma resultat: vid studiet av bindmössans väg från borgerlighet till allmoge och av införandet av den vita konfirmationsdräkten
konstaterar Svensson att det inte räcker att en nyhet kom inom allmogens synkrets för att den skulle accepteras, nyheten måste förmedlas av en person i mellanställning eller komma inom ”påverkningsmöjligheterna” och dessa fanns först när nyheten upptagits av det egna ståndet inom en grannby (Svensson 1979:45).
1860-talets sista år var nödår och även om konjunkturen vänt i början av 1870-talet var tillgången till pengar begränsad för de allra flesta och försiktigheten med pengar stor. För att tapetsering skulle bli allmän behövdes en stark kraft som motiverade inköp av tapeter trots att dessa kunde upplevas som onödiga. Denna motiverande kraft bestod av viljan att inte vara sämre än andra. Sedan någon i byn manifesterat sin starka ställning genom tapeter följde
övriga efter så snart det var ekonomiskt möjligt, även om det måste ske på bekostnad av andra mera nödvändiga ting. Grannarna var ofta personer på samma sociala nivå och därmed
identifikationsobjekt. Många meddelare och sagesmän understryker samma sak: det var viktigt att vara lika bra som grannen, det gick att vara bättre, men inte sämre. Det grannen gjorde imiterades gärna – för att jämvikten skulle återställas. Sigfrid Svensson skriver om dräktlyxen hos allmogen i Ångermanland att det finns en strävan till likformighet inom byalaget. Denna strävan gjorde sig ofta gällande som en spärr gentemot yttervärlden och bidrog till att hindra nyheters spridning, men gynnade spridning sedan nyheter väl börjat tränga in i en bygd. Svensson menar att människor i tättbefolkade trakter hade lusten att ta efter maximen ”en ann är så god som en ann” (Svensson 1979:78, 104). Flera av Svenssons slutsatser är således giltiga även för hur tapeter spreds och togs emot av
landsbygdsbefolkningen.
Innehav av tapeter var en statusmarkör, någonting det gick att skryta med och nyheten om tapetsering i något hem spreds snabbt. Annonser i tidningar verkar däremot inte ha haft någon större betydelse för tapetseringens introduktion och spridning på landsbygden.
Tapeter i en bostad representerade någonting mera än bara sig själva, de visade att hushållet var med sin tid, hade god smak och tillgång till pengar att handla för. Enligt flera sagesmän tapetserades alla nybyggda eller ombyggda hus efter omkring 1860. Tapeter ansågs också skapa ett vackrare, mera ombonat hem och gav möjlighet till variation på väggen. Tapeter hade också flera praktiska funktioner, att tapetsera var ett enkelt och billigt sätt att få rena väggar, de smetade inte av sig på kläderna som kalkade väggar gjorde, de fungerade som isolering, ansågs kunna utestänga, i vissa fall till och med döda, skadeinsekter som vägglöss. Genomgången av frågelistsvaren visar att tapeterna anpassades till de attityder och
värderingar som fanns sedan tidigare angående hur rummen och väggen skulle dekoreras. Där väggytan redan före tapeternas ankomst var uppdelad i enlighet med ett äldre bruk med horisontal list i höjd med fönsterbrädan, har denna väggindelning behållits för de första tapeterna som satts upp på den ömtåligare delen av väggen. Där målning tidigare täckt hela väggen ända ner till golvlisten klistrades tapeten på samma yta. Finrummen, de rum som haft den finaste väggbeklädnaden före tapeterna var också de som fick tapeter först och de finaste tapeterna, kvinnorna som tidigare skötte rengöringen av husets väggar fick ombesörja
vardagstapetseringen. Förr sattes bonader upp vid jul, efter tapeternas genomslag tapetserades istället om till samma högtid.
Människorna anpassade sig också till tapeterna. Smutsiga aktiviteter fick lämna bostaden för att inte förstöra det ömtåliga papperet på väggen. Samtidigt med den allmänna introduktionen av tapeter skedde en förändring av synen på bostaden och bruket av den. I tiden låg en allmän önskan om renare bostäder och människor. Inte minst införandet av järnspisen gjorde att sot och rök minskade avsevärt och det blev möjligt att hålla rent omkring sig på ett annat sätt än tidigare. Flera nyheter introducerades i interiörerna ungefär samtidigt med tapeterna och de moderniserade hemmen hade tapeter på väggarna, rena golv med trasmattor, vita dukar och gardiner och ibland också krukväxter i fönstren. Det var en mer kultiverad människa som vid sekelskiftet 1900 bodde i allmogens bostäder på den svenska landsbygden.
Ett litet fåtal människor som var kritiska till tapeter tas upp av frågelistan. Oftast är det äldre människor som fortfarande är kritiska när tapeter blivit allmänt accepterade. Några religiösa skäl emot tapeter återfinns inte i frågelistan, trots att sådana rapporterats i andra källor.
Förvånande nog har jag inte lyckats finna någon större skillnad mellan de olika landskapen när det gäller attityder till tapeter, introduktion, mottagande eller användning. Skillnaderna finns istället mellan olika ekonomiskt starka personer och mellan unga och gamla. Bönder med solid ekonomi kunde tapetsera tidigt och med tapeter av fin kvalitet, fattigare människor kunde tvingas välja udda rullar, att avstå från tapeter helt och hållet, att sätta tidningspapper på väggarna eller att hålla kvar vid de äldre väggbehandlingarna med kritade eller limmade väggar med målad dekor. Unga människor var generellt mycket positiva till införande av tapeter. De få som var negativa var ofta äldre människor som tyckte att tapetsering var en onödigt, kanske främst av ekonomiska skäl.
SAMMANFATTNING
Uppsatsen behandlar landsbygdsbefolkningens attityder till introduktion av tapeter i
inredningen 1850-90, med fokus de sista två decennierna, såsom de går att utläsa ur Nordiska museets frågelista om tapeter. Studiens syfte har varit att undersöka böndernas syn på nyheter och modernisering av inredningen med exemplet tapeter som en del av en pågående
förändring. Jag har undersökt förutsättningarna för moderniseringen, drivkrafterna, hur tapeterna introducerades hos den enskilde bonden, hur de togs emot och användes. En viktig fråga har varit om livet i bostaden förändrades efter tapetsering eller om tapeterna anpassades
till det liv som redan levdes. Jag har också velat ta reda på hur tapeterna användes funktionellt, estetiskt och socialt.
Min teoretiska utgångspunkt har sina rötter i diffusionismen och som analytiska verktyg används begreppen basal och variabel modernitet. Med basal modernitet avses
samhällsutvecklingen, som gjort billiga tapeter tillgängliga för landsbygdsbefolkningen och därmed skapat förutsättningar för den variabla moderniteten, hur olika människor väljer att förhålla sig till den överkomliga nyhet som tapeter utgör.
Min undersökning visar att den basala moderniteten, även om den var nödvändig för att göra tapeter tillgängliga på landsbygden, inte var tillräcklig för att göra tapetsering allmän. Den avgörande faktorn var den variabla moderniteten i form av den sociala kontrollen grannar emellan, den starka viljan att vara jämställd med sina likar på samma sociala nivå. När den första lantbrukarfamiljen i byn tapetserat, följde övriga med ekonomisk möjlighet efter. Etnologen Sigfrid Svensson har kommit till liknande slutsatser vid studier av spridning av andra kulturelement.
Vid den första kontakten med tapeter var många människor tveksamma då tapeter ansågs som en onödig kostnad. Förutom grannarna i byn var privilegierade människors bostäder,
storbönder, ungdomar och lanthandlarna starka drivkrafter som inom relativt kort tid fick tapeter att bli allmänt accepterade på landsbygden. Få människor var kritiska mot tapeter efter deras generella genomslag. Tapeterna fungerade som statusmarkör, de visade att hushållet var med sin tid, ansågs göra interiörerna vackrare och mera hemtrevliga och hade många
praktiska fördelar som tidigare väggbeklädnader saknade, de fungerade bland annat som isolering och färgade inte av sig på kläderna vid kontakt.
Tapeterna och människorna anpassade sig till varandra. Tapeter sattes upp i de rum och på de delar av väggen där tidigare finare väggbeklädnader varit monterade, människorna fick anpassa sig till det ömtåliga tapetpapperet genom att flytta smutsiga aktiviteter ut ur bostaden.
Samtidigt med införandet av tapeter introducerades andra nyheter i bondens hus som tillsammans med tapeterna fick stor betydelse för interiörernas förändring 1870-90: trasmattan, fabrikstillverkade möbler, fotogenlampan, järnspisen, gardiner, dukar och krukväxter. Flera av dessa nya föremål krävde en ren bostad för att komma till sin rätt och i
tiden låg en ny syn på hemmet där bostadshygieniska aspekter tillmättes ett högre värde än tidigare. Tapeter var helt rätt enligt denna nya ideologi kring hemmet där smutsen hölls utanför dörren och det skulle vara rent och fint inomhus.