Alla fem mentorer ansåg att mentorskapet i stort borde innehålla det de utför men med några reservationer. Att diskutera vilka individuella val mentorseleven ska välja ansåg Mentor 1 inte riktigt hörde hemma i mentorskapsuppdraget utan att det finns personer på skolan som är mer lämpade för det, exempelvis studie- och yrkesvägledaren. Mentor 2 ansåg att uppgiften att hjälpa eleverna med sin APU inte borde ingå i mentorskapet. Mentorn kände att som ämneslärare och inte karaktärsämneslärare saknade hon det kontaktnät som hade behövts för att på ett bra sätt kunna hjälpa sina mentorselever att hitta en praktikplats knuten till deras utbildning.
Mentor 1, 2, 3 och 5 anser alla att de har stor frihet att själva utforma sitt mentorskap. Mentor 4 anser att det finns viss frihet att utforma sitt mentorskap inom ramarna för vad som ska ingå. Samtidigt anser fyra av de intervjuade mentorerna att mentorskapet är en svårdefinierad del av lärarprofessionen och att det inte är helt självklart hur de ska avgränsa sitt mentorskap. Detta trots att några av dem anser att de blivit bättre på det med åren. Dessa mentorer lyfte fram att mentorskapet har en tendens att växa och bli för stort. I två fall talades det om att nya uppgifter lätt bakas in i mentorsuppdraget vilket gör att arbetsbördan ökar.
Det finns en risk att för att man kommer på att ”det här är ytterligare en arbetsuppgift som måste göras, men vem ska göra den?”, då väljer man mentorn (Mentor 4).
Vi skämta ju ibland när det dyker saker uppifrån att ”det ska väl mentorn ta, haha!”. Alltså, det är mycket, det känns om saker dumpas på mentorn. Mentorskapet kan bli hur stort som helst (Mentor 1).
Mentor 1 lyfte också fram att hon många gånger får agera både skolsyster, mamma och kurator och att eleverna ofta väljer att gå till mentorn när det är något istället för att vända sig till elevvårdsteamet. Detta gör i sin tur att det blir svårt att sätta en gräns för
vad mentorskapet egentligen innebär, men det ger också en känsla av att vara tvungen att alltid ställa upp ”…hon vill ju inte gå till kuratorn, men om inte jag lyssnar, vem lyssnar då?” (Mentor 1). Samma mentor menar att det är en svår balansgång mellan att vara professionell och att vara snäll. Hon är rädd att hon tappar sin professionalitet om hon vet för mycket om sina mentorselevers problem som inte rör skolan. Hon känner att hon blir för mycket medmänniska i negativ bemärkelse.
Även mentor 5 tog upp mentorns roll som kurator och sa att det inte går en vecka utan att hon har ”kuratorssamtal” med någon av sina mentorselever. Att klara mindre problem som eleverna har går bra berättar hon, men om exempelvis Barn- och ungdomspsykologerna (BUP) kopplas in kan det bli tufft. Hon menade samtidigt att det är viktigt att veta vad som händer sina mentorselever även om det är så att den hjälp de får ges utanför skolan.
…man får reda på väldigt mycket elände som jag egentligen kanske inte är lämpad att ta i, men jag måste ändå ta i det för rätt upp och ner står dom här en dag med alltihop som rasat samman, och då måste jag ju hantera det (Mentor 5).
Hon berättade samtidigt att kuratorerna på skolan nog har väldigt mycket att göra trots att mentorerna tar många av ”kuratorssamtalen”.
Mentor 3 berättade att riktlinjerna ser klara och tydliga ut men att svårigheten ligger i att de olika punkterna för mentorskapet kan innehålla så mycket.
Tittar man på de här punkterna ser de kanske klara ut men ibland kan man känna att det ingår så oerhört mycket i mentorns roll, och man är nästan som en förälder ibland ju. Och ibland kan man känna om det är en elev det inte funkar för att ”oj, har jag nu inte gjort vad jag skulle som mentor?”. Det är rätt mycket ansvar som läggs på ens axlar. Då kan man känna att man gör så gått man kan men, men ibland kan man känna att det räcker inte riktigt (Mentor 3).
Mentor 4 som talade om att svårigheten ligger just i att mentorskapet ständigt riskerar att växa och att fler uppgifter läggs på mentorn anser sig inte själv ha några svårigheter att sätta gränser. Detta eftersom hon inte hamnat i en situation som gjort det svårt för henne. Mentor 2 uppfattar mentorskapet som klart definierat och att det är tydigt vad
som ska ingå. Hon hoppas också att hon är bra på att sätt gränser för vad hon bör utföra som mentor och på att känna av sina begränsningar. Alla fem mentorer anser dock att det är viktigt att kunna sätta gränser, inte minst för sin egen skull. En av mentorerna efterlyser stöd och hjälp med detta.
Lite input med praktiska tips, till exempel stresshantering, att sätta gränser, hur hanterar man svåra samtal, alltså, många duckar ju för detta idag och det förstår jag för det är lättare än att bearbeta det. Det krävs ju energi av dig att ta dig an allt detta… (Mentor 5).
Under fyra av fem intervjuer diskuterades det hur mycket tid mentorskapet tar. Alla fyra är eniga om att mentorskapet tar mycket tid och innebär ett stort arbete. Mentor 1 poängterade att det framför allt tar mycket tid om ens mentorselever har svårigheter av något slag och att det är mycket som ska hinnas med om det ska bli bra kvalitet på mentorskapet. Mentor 3 berättade i sin tur att även om hon har mentorselever där det flyter på bra så kräver det mycket tid eftersom de ska följas. Hon berättade också att mentorskapet ibland tar över planeringstiden till undervisningen och att det inte finns lika mycket tid till för- och efterarbete av undervisningen nu som det fanns förr. Mentor 3 lyfte dock fram att det inte enbart är mentorskapet som tar tid och kraft utan att det generellt sätt är många bollar i luften och nya projekt som ska genomföras istället för att lägga fokus på basverksamheten (undervisningen och mentorskapet). Även Mentor 4 är inne på samma spår och uppfattar att undervisningen inte är det viktigaste på skolan längre utan att det finns andra saker som prioriteras lika högt och som det ska finnas tid och ork till. Mentor 5 tycker också att mentorskapet tar mycket tid men upplever inte att det gör att planeringstiden åsidosatt i samma utsträckning.
Ja, det tar mycket tid, men nu är jag en sån planerande människa som jobbar mycket hemma och tycker att jag har rätt så lång framförhållning, så jag upplever det väl inte så. Men visst kan jag tycka ibland, när det riktigt snurrar till, att det tar av lektionstiden (Mentor 5).
Vid ett par av intervjuerna kom svaren in på deras uppfattning av avsaknaden av vissa resurser i skolan som hade kunnat underlätta mentorernas arbete. Mentor 1 berättade att hon har erfarenhet av elevassistenter som exempelvis gick en runda på
skolan på morgonen för att se vilka som inte hade gått till sina lektioner och kunde då rapportera det till mentorn. En sådan resurs hade underlättat när mentorn själv inte undervisar sina mentorselever menade hon. Mentor 1 talade också om fördelarna med en resurs i form av en skolvärd som vistas ute bland eleverna när de har rast, något som tidigare funnits men som det dragits in på. Mentor 3 lyfte fram att en stor hjälp hade varit personal som har tid att sitta ner och arbeta med enskilda elever som har svårigheter med studierna. Detta för att undvika den ”rundgång” som hon upplever finns idag där specialpedagogen ska hjälpa mentorn att i sin tur hjälpa eleven.