Detta kapitel redogör för uppsatsens metodval och material. Studiens metod består av en multimodal kritisk diskursanalys och utförs på scener ur filmerna Get Out och Play. Utöver detta redogörs även för studiens forskningsdesign, analysmodell och urvalsprocess samt metodologiska reflektioner.
4.1 Forskningsdesign
Denna studie är en komparativ flerfallstudie som avser att jämföra två filmer som lyfter samhällskritik av rasism och stereotypisering, varav den ena filmskaparen är svart och den andre vit. Bryman (2018) förklarar att fördelen med att studera fall baserat på dess likhet är att forskarens kan dra slutsatser att de skillnader som uppenbaras är beroende av väsentliga faktorer. Den bäst lämpade metoden för att uppfylla studiens syfte anses vara kritisk diskursanalys, med en semiotisk videoanalys av materialet som komplement, det vill säga en multimodal kritisk diskursanalys. Den semiotiska analysen är ett användbart komplement för att klargöra vilken relevant data filmerna tydligt presenterar, respektive belysa potentiellt dolda meningar bakom dessa. Den semiotiska analysmetoden tillåter oss på så sätt att analysera filmernas data genom dess sociala kontext. Sammantaget förser detta oss med empiri för att diskutera filmernas kontext och kritiska ansats i relation till ämnet och den teoretiska förankringen, vilket ger oss möjlighet att dra slutsatser utifrån studiens frågeställningar.
4.2 Multimodal kritisk diskursanalys (MCDA)
Som nämnt tidigare använder sig denna uppsats av en multimodal kritisk diskursanalys (fortsättningsvis MCDA), vilket är en vidareutveckling av den kritiska diskursanalysen.
Liksom den kritiska diskursanalysen används MCDA för att analysera språkbruk i relation till diskurser och samhälleliga förhållanden, men skillnaden är att MCDA även lägger vikt vid det visuella utöver text och det talade språket. MCDA analyserar således semiotiska resurser, med vilket menas alla former av kommunikationsmedel som kan användas för att skapa mening. Detta innefattar exempelvis text, bild, musik och symboler, och logiken bakom analysmetoden grundar sig i att meningsskapande genom audiovisuellt material utgörs av en samverkan mellan olika semiotiska resurser snarare än enskilda element (Eriksson & Machin,
2019). Denna distinktion gör MCDA till den bäst lämpade metoden för att analysera uppsatsens empiriska material, då dialog och textuella inslag inte kan bedömas oberoende av filmernas visuella uttryck.
4.2.1 Faircloughs tredelade modell för diskursanalys
Studiens analysmodell baseras till stor del på Norman Faircloughs (1992) modell för analys av diskurser på ett tredimensionellt plan (se Figur 1). Den första dimensionen, text, innefattar närläsning och en lingvistisk analys av den kommunikativa händelsen, vilket ligger till grund för analysen av de resterande dimensionerna. I denna uppsats utgörs de kommunikativa händelserna av filmerna Get Out respektive Play, vilket gör att denna första dimension inte endast omfattar en analys av endast det lingvistiska utan även av det visuella. Den andra dimensionen av Faircloughs (1992) modell kallas för diskursiv praktik. I detta stadium av diskursanalysen studeras de produktions- och konsumtionsprocesser som är sammankopplade med texten, med fokus på vilka tidigare diskurser producentens text respektive konsumentens tolkning baseras på. Den slutligen dimensionen kallas social praktik och innefattar den bredare sociala kontext som den kommunikativa händelsen verkar inom. Hur texterna och den sociala praktiken förhåller sig till varandra beror på den diskursiva praktiken, då produktions- och konsumtionsprocessen antingen kan bidra till upprätthållandet eller förändringen av diskursordningen (se 3.2.1), vilket i sin tur har olika effekter på den sociala praktiken.
För att utföra en kritisk diskursanalys finns det ett antal verktyg att använda sig av under den lingvistiska analysen av textdelen (Hansen & Machin, 2019). Dessa används för att förstå textproducentens lingvistiska val, varav de mest relevanta för studien är följande:
Lexikal analys, vilket är en grundlig analys av ordval, och som undersöker hur valen porträtterar människor eller grupper positivt eller negativt.
Överlexikaliseringsanalys, vilket förklarar hur texten överdriver beskrivningar av personer och objekt, samt varför.
Referensanalys, vilket handlar om hur texten benämner personer eller objekt, och vad som betonas i beskrivningen. Även detta kan göras för att porträttera dem positivt eller negativt, och kan bidra till att skapa en tydligare vi och dem-narrativ.
Representationsanalys, vilket innebär att forskaren undersöker hur sociala aktörer agerar och opererar utifrån en diskurs, vem eller vad som är subjekt och objekt och vilka konsekvenser som följer deras beteenden.
Verbanalys, vilket är en mer grammatiskt fokuserad analys som tittar på hur verb används för att förklara en inställning till någon eller något i en särskild kontext.
Dessa verktyg används för att förstå hur språket i filmerna rekonstruerar och dekonstruerar olika diskurser. Denna analys kompletteras av den semiotiska videoanalysen för att redogöra filmskaparnas estetiska tillvägagångssätt för att belysa diskurserna, och hur det lingvistiska ger kontext till det visuella i filmerna.
4.2.2 Videoanalys
Hansen och Machin (2019) presenterar ett systematiskt förhållningssätt till analyser av rörligt material baseras på traditionell semiotik och multimodala kritiskt diskursanalytiska ansatser.
Roland Barthes (1977) semiotiska analysmodell innefattar att bilder inledningsvis studeras på en deskriptiv nivå genom denotation, för att sedan koppla de identifierade objekten till en bredare ideologisk kontext genom konnotation (se 3.1.1). Vid det denotativa stadiet studeras en bild eller video utifrån vad som porträtteras, vilket innefattar personer, objekt, färger, ljussättning, bildfokus och miljö. Denna första nivå, menar Barthes, hjälper betraktaren att navigera forskarens vidare observationer. Den andra, konnotativa, nivån av analysmodellen innebär att forskaren reflekterar kring vilka idéer och värderingar som förmedlas genom den särskilda sociala kontext som de porträtteras inom. Det finns ett antal olika faktorer som bär
på konnotativa förklaringar, varav de främsta är poser, blickar, objekt, kulturella symboler och iscensättningar. Dessa konnotativa meningar benämner Barthes som myter, ett koncept som kan liknas med diskurser och som beskriver de allmänt accepterade modellerna om hur världen är strukturerad. Vidare tenderar dessa ideér att tjäna de mäktigaste samhällsgrupperna, vilket gör att de finns ett hegemoniskt intresse att upprätthålla särskilda definitioner och ideologiska koncept (Hansen & Machin, 2019).
Det är även väsentligt att studera deltagarna i en bild för att förstå vilken typ av människor som representeras och hur betraktaren således uppmuntras att relatera till dem. Hansen and Machin (2019) använder exempelvis begreppet kollektivisering för att förklara hur pluralisering eller särskilda substantiv språkligt används för att beskriva en grupp av människor. Visuell kollektivisering uppnås antingen genom att en grupp av människor, med någon grad av homogenitet, visas i bilden, eller genom typisering där bildfokus ligger på de generiska egenskaper hos den porträtterade gruppen. Vidare kan visuell representation även kategorisera människor antingen kulturellt och/eller biologiskt. Kulturell kategorisering sker genom attribut såsom kläder och frisyrer, medan biologisk kategorisering uppnås genom stereotypa fysiska egenskaper.
4.3 Studiens analysmodell
Figur 2. Studiens analysmodell.
Analysmodellen ovan beskriver hur det teoretiska ramverket hänger samman med den metod som används, och i vilket steg analysen utförs i samband med Faircloughs (1992) tredimensionella modell. Textstadiet av modellen innefattar alla de semiotiska resurser som
kan ligga till underlag för att besvara studiens forskningsfrågor. Detta stadie innefattar dels en lingvistisk analys av filmernas språkliga innehåll och dels en videoanalys av det audiovisuella innehållet. Dessa analyser sker inte var för sig, utan kompletterar varandra och bidrar till en helhet av den mening som filmerna förmedlar. Utifrån detta identifieras sedan olika diskurser och vilken funktion dessa fyller, vilket utgör den diskursiva praktiken, vari det teoretiska ramverket återkopplas till. Denna process upprepas tills teoretisk mättnad uppfylls, vilket innebär att ingen mer relevant data kan utvinnas av studien, och forskningsfrågorna anses vara besvarade och slutsatser kan dras (Bryman, 2018) Resultatet från detta analysstadie kontextualiseras sedan vidare i relation till social praktik, vilken redogörs för i uppsatsens avslutande diskussionskapitel vari studiens fynd återkopplas till den tidigare forskningen.
4.4 Material och tillvägagångssätt 4.4.1 Material och urval
Det empiriska material som ligger till grund för studien är Jordan Peeles långfilm Get Out från 2017 och Ruben Östlunds långfilm Play från 2011. Valet att begränsa studien till endast två filmer baserades dels på basis av uppsatsens snäva tidsomfång och dels att den mängd data som studien ämnar att utvinna från respektive film bedömdes bli omfattande. Ett alternativ hade varit att analysera fler filmer med färre sekvenser från respektive film, men då analysmaterialet bör vara representativt för filmerna i stort för att kunna ge svar på forskningsfrågorna ansågs detta alternativ vara för oberäkneligt. Vidare innefattade urvalsprocessen att de två filmerna skulle uppfylla två kriterier: Det första kriteriet var att de två filmerna i någon form lyfter samhällskritik om rasism och stereotyper. Då studien ämnar att undersöka hur dessa ämnen behandlas av en vit respektive svart filmskapare, innefattade det andra kriteriet att den ena filmen skulle vara regisserad och skriven av en vit filmskapare, och den andra av en svart filmskapare.
Vidare användes streamingtjänsterna Triart Play och Viaplay för att få tillgång till Play respektive Get Out. För att de två filmerna skulle kunna jämföras utifrån samma förutsättningar och ge underlag för ungefär lika mycket analytisk data, analyserades ett jämbördigt antal sekvenser från respektive film. Urvalet av scener och relevanta semiotiska resurser har skett utifrån ett målstyrt urval, vilket innefattar att urvalet av analysmaterialet utförs strategiskt utifrån målet av att besvara forskningsfrågorna i största möjliga mån
hanterade rasdiskursen identifierades, vilket resulterade i att fem scener per film valdes ut. I Get Out bestod datamaterialet av 32 minuter film, medan det i Play bestod av 38,5 minuter film, vilket kan förklaras med att Play utgörs av mer utdragna scener med mindre frekvent dialog. Dessa scener ansågs vara de delar av filmerna som bäst skulle leda till att uppnå studiens syfte.
4.4.2 Datainsamling och analys
Vid både CDA och semiotisk analys genomförs datainsamling och analys mer eller mindre parallellt (Hansen & Machin, 2019), vilket även är fallet med denna studie. Vid det inledande visningstillfället av filmerna identifierades relevanta filmsekvenser gemensamt som sedan transkriberades. Utifrån Hall (2013b) och Dyers (2012) teorier, samt de rasdiskursiva aspekter som lyfts fram under bakgrundkapitlet, följde sedan en tematisering av diskurser i det transkriberade materialet med hjälp av de analytiska verktyg som presenterats i avsnitt 4.3.1. Därefter utfördes den semiotiska videoanalysen med utgångspunkt i Barthes analytiska begrepp (se 4.3.2) och samma teoretiska förankring som under textanalysen. Under analystillfällena sparades intressanta stillbilder från filmsekvenserna ned på forskarnas datorer med tillhörande anteckningar i syfte att dokumentera element som var relevanta som analytiskt underlag. De diskurser som identifierades presenteras som underrubriker i Kapitel 5.
4.5 Metodologiska reflektioner
CDA förhåller sig till den historiska och kulturella kontexten som diskursen verkar inom. I tidigare kapitel har ett försök till att återge en del av den historia och information som omfattar diskursen gjorts, men samtidigt är det viktigt att förtydliga att det utifrån omfattningen av en C-uppsats är omöjligt att redovisa hela den historiska bakgrunden till rasismdiskursen i media och de referenser till svart kultur som används i filmerna.
En återkommande problematik med kvalitativa studier är i vilken grad dess analys och resultat är generaliserbar för andra liknande fall (Bryman, 2018). Trots att denna studie jämför två filmer, är det ändå oberättigat att förklara de resultat som studien genererar som representativt för alla filmer som hanterar rasism på något sätt. När denna studie utförs är syftet att synliggöra och grunda en förståelse för hur samhällsproblematiken vad gäller rasism skildras av en vit och en svart filmskapare, med uppenbart olika erfarenheter av ämnet. I och
med att det identifierades en brist av forskning som jämför filmer utifrån denna aspekt, ansågs det därför vara av relevans att undersöka hur dessa filmer arbetar med rasdiskursen, och således bidra till ett vidgat perspektiv på hur film används för att lyfta samhällsproblematik. Detta kan i sin tur öppna för vidare forskning om hur olika filmskapare tar sig an diverse samhällsrelaterade ämnen som de har mer eller mindre personlig anknytning till.
Vidare kan studiens tillförlitlighet stärkas genom de kriterier som Anna Johansson (2005) presenterar vid genomförandet av analyser baserade på Faircloughs (1992) tredimensionella modell (se 4.2.1). Hon menar att forskaren dels bör inkludera många citat i studien och presentera alternativa förklaringar till resultaten, för att läsaren själv ska kunna bedöma empirins begriplighet. Dels råder det ett krav på att de tolkningar som studien redovisar ska vara sammanhängande, det vill säga att de skapar en fullständigt och meningsfull bild. Då denna studie använder sig av en sammanslagning av två analysmetoder samt två långfilmer som material, vilket genererar en omfattande mängd data, är dessa kriterier viktiga att ha i beaktning. Studien ämnar att uppnå kriterierna genom gedigen redovisning av analysresultat och dokumentation av relevanta stillbilder från filmerna i fråga.