Under detta avsnitt besvaras inledningsvis studiens forskningsfrågor gällande hur filmerna Get Out respektive Play lyfter samhällskritik av rasism och stereotypisering, om filmskaparna dekonstruerar eller rekonstruerar rasmaktsordningen genom sina skildringar och om skildringarna går att koppla till filmskaparnas etniska bakgrunder. Detta följs av en avslutande diskussion av resultaten i en större samhällelig kontext utifrån den tidigare forskningen, och slutligen presenteras förslag på framtida forskning.
6.1 Slutsats
Syftet med denna studie var att med huvudsaklig förankring i representationsteorier besvara följande forskningsfrågor:
● Hur kritiseras samhället i förhållande till rasism och stereotypisering i Play jämfört med Get Out?
● Dekonstruerar eller rekonstruerar filmskaparna rasmaktsordningen genom sina skildringar av svarta?
Forskningsfrågorna har ämnats att besvaras med hjälp av en framtagen analysmodell som baserats på Faircloughs (1992) tredimensionella kritiska diskursanalys. Analysmodellen utgörs inledningsvis av en lingvistisk analys av filmernas dialog och en videoanalys utifrån Barthes semiotiska analysmodell, båda förankrade i Halls (2013b) representationsteorier. På basis av dessa analytiska fynd har diskurser därefter identifierats, vilka i enlighet med Faircloughs modell sedan har kopplats till social praktik. Materialet har bestått av ett jämbördigt antal utvalda sekvenser från filmerna Get Out och Play, skapade av Jordan Peele respektive Ruben Östlund. Studiens resultat visar att båda filmer kritiserar samhället genom att frekvent referera till den historiska och nuvarande rasdiskursen, skildra de vita karaktärerna på ett sätt som antingen anspelar på eller uttryckligen gör antydningar om rasism, och synliggör den av vita dominerade rasmaktsordningen. Vad som även kunde avläsas är att Get Out demonstrerar ett förfall, och således en dekonstruktion, av rasmaktsordningen vari den svarta gemenskapen har en central roll. Play skildrar hur de svarta pojkarna medvetet tar stereotyper i anspråk genom rollspel, men agerar ändå på ett sätt utanför rollspelet som andra karaktärer uppfattar som problematiskt, och som rekonstruerar
en stereotyp där brottslighet ligger till grund för deras identitetsskapande. Därtill ingriper inte någon karaktär när de svarta pojkarna far illa förrän i slutet, vilket bidrar till en rekonstruktion av den rådande rasmaktsordningen.
6.2 Diskussion och framtida forskning
Utifrån Smiths (2013) tidigare forskning kan båda dessa filmer kategoriseras som grundade i färgmedvetna ideologi, det vill säga att den svarta rollens identitet markeras i filmerna för att visa och fokusera på deras strukturella förtryck. Däremot tas ett intressant perspektiv upp i båda filmerna, nämligen hur Jim i Get Out och Pappan i Play förnekar att deras ageranden faktiskt har någonting med ras att göra, vilket konfronterar hur skildringar av olika filmer kan innefatta den färgblinda eller färgmedvetna ideologin för att skildra rasdiskursen. I och med att filmerna i sin helhet är färgmedvetna, upplevs både Jims och Pappans agerande som problematiskt, innan publiken får en chans att reflektera över om deras skäl och argument faktiskt är godtyckliga. Deras färgblindhet bidrar visserligen till skildringen av de vitas position i den etniska maktordningen, men hade kanske inte förefallit vara lika ignoranta i filmer där rasdiskursen inte är lika central. I dessa filmer leder det färgblinda perspektivet som Jim och Pappan bidrar med till en intressant oppositionell ståndpunkt, som både förstärker åskådliggörandet av rasmaktsordningen samtidigt som den föreslår att det istället är publiken som vill få karaktärernas motiv att handla om just ras.
En annan intressant aspekt av filmerna är hur de båda använder sig av humor för att lättsamt adressera diskursen i de annars ganska seriösa filmerna. Bogles stereotyp Coon kan som tidigare nämnt appliceras både på Rod i Get Out och de svarta pojkarna i Play, vilket Pérez (2013) genom “the relief theory” förklarar hur komedin kan användas för att bemöta dessa enligt samhället tabubelagda och obekväma ämnen. I Get Out används humorn mer frekvent och vulgärt än i Play, och främst i syfte att åskådliggöra och förlöjliga de vitas rasistiska uttalanden och ageranden. Att de svarta komikerstudenterna i Pérez studie uppmuntras till att i större utsträckning anamma olika stereotyper i humoristiskt syfte kan indikera att det finns en större frihet och orädsla för att både införliva och utmana stereotyper hos svarta mer målmedvetet, och att humorns syfte är djupare förankrat i den svarta kulturhistorien eftersom den användes för att utmana rasmaktsordningen under medborgarrättsrörelsen.
I Play är humorn en avgörande faktor till att publiken faktiskt kan uppfatta att Östlund är medveten om den rasdiskurs han skildrar. Han utnyttjar “the hurtline metaphore” genom att låta de svarta karaktärerna skämta om de vita på ett sätt som skulle anses vara rasistiskt om det vore tvärtom, men vars användande både kan påstås vara skarpsinnigt och provocerande på samma gång. Den generella bilden av hur Play skildrar rasdiskursen kunde dock sett annorlunda ut; Pérez (2013) nämner att ett strategiskt användande av skämt och stereotyper kan bidra till att det uppfattas som mer accepterat att skildra andra på ett negativt sätt. Om den avslutande scenen med den vita pappan kommit tidigare i handlingen hade publiken kanske varit mer benägna att kritisera de vitas agerande under fortsättningen av filmen och acceptera att de svarta pojkarna porträtteras negativt, likt komikers strategiska användande av
“the hurtline metaphore”, eftersom avslutningsscenen problematiserar ett agerande av en människa lik Östlund.
Vidare visar vår studie hur Get Out åskådliggör betydelsen av den svarta gemenskapen, trots att den utifrån flera aspekter skildrar den av vita dominerade rasmaktsordningen. Enligt Tukachinsky et al. (2017) kan mediarepresentationer av den egna gruppen påverka både den interna självbilden hos etniska grupper, men även hur andra grupper ser på den. Exemplet om hur den svarta gemenskapen lyfts som någonting väsentligt för individens öde kan således ha en positiv inverkan på publiken, som samtidigt ser rasmaktsordningen i filmen falla samman.
Vad gäller skildringen i Play är det möjligt att bilden av grupperna som skildras försvagar publikens inställning till dem och riskerar att bidra till vad Dixon & Linz (2000) kallar den etniska skulddiskursen. Genom att Östlund endast porträtterar de svarta pojkarna i en kriminell kontext och med kläder som förknippas med förorten rekonstruerar Play den bild som Covington (2010) menar är framträdande i skildringar av svarta i media och som bidrar till associationer mellan svarta och kriminalitet, samma stigmatiserade bild som Östlund förefaller vilja kritisera. Vidare lämnas även de vita karaktärernas besvärade uttryck och ifrågasättande blickar okommenterat i Play, vilket enligt Weisbuch et al. (2009) och Willards et al. (2015) studie riskerar att påverka tittarnas egna inställning dels till de porträtterade pojkarna men även svarta i stort. Även om detta inte var Östlunds intention, kan ett etnocentrisk synsätt således förmedlas till och bekräftas av publiken.
Filmerna ger även skäl för att diskutera om Hugheys (2009) cinethetic racism behöver den komplexa MN-karaktären för att synliggöras i film. Om vi enbart fokuserar på definitionen av fenomenet kan den utläsas utan att karaktärer eller förhållanden tas hänsyn till. Utifrån detta
finns det argument för att Get Out undviker detta fenomen eftersom handlingen lyfter rasmaktsordningen genom att förlöjliga den och skildra dess förfall. I Play går det dock att finna närmare likheter med Hugheys fenomen, eftersom den enligt vissa aspekter kan stödja den rådande samhällsordningen då de svarta pojkarna framställs i dålig dager, men samtidigt kritiserar den och väcker debatt när Pappan och medelåldersmannen på spårvagnen agerar ifrågasättande gentemot de svarta pojkarna.
En potentiellt vidareutveckling av denna studie hade kunnat innebära att flera filmer som lyfter samhällskritik om rasism studeras, varav hälften är av svarta filmskapare och hälften vita. På liknande vis hade även representationen av andra etniciteter i film kunnat studeras, exempelvis asiater, då även Asien har en lång historia av kolonialt förtryck. Vidare skulle Halls och Dyers teorier även kunna användas för att undersöka hur homosexualitet och transexualitet representeras i filmer skapade av hetereosexuella respektive queer-personer.
Komparativa studier av dessa slag skulle kunna bidra till diskussionen om huruvida filmskapare som porträtterar marginaliserade samhällsgrupper som de själva inte tillhör kan medverka till dekonstruktionen av samhälleliga maktordningar, eller om detta bör överlåtas till de filmskapare vars skildringar speglar deras självupplevda erfarenheter.