Uppsala universitet
Institutionen för informatik och media
C-Uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap Framlagd VT 2021
SVARTA KROPPAR OCH VITA BLICKAR
EN KOMPARATIV STUDIE AV SAMHÄLLSKRITIKEN I FILMERNA GET OUT OCH PLAY
Författare: Theo Hafström & Maja Jonsson
Handledare: Anne-Marie Morhed
Abstract
There is an ongoing debate in the media about whether or not caucasian filmmakers should be telling stories about racism and the black experience. This study aims to further the discussion by examining and comparing social criticism in the two feature-length films Play and Get Out, made by caucasian filmmaker Ruben Östlund and African American filmmaker Jordan Peele respectively. Using a multimodal critical discourse analysis grounded in Stuart Hall and Richard Dyer’s theories on representation and stereotyping, the study investigates what discourses regarding race and stereotypes are present in the films.
The study shows that both films raise social criticism by references to the historical and contemporary racial discourse and depicting how the white characters act upon their racial prejudice. However, while Östlund attempts to have his audience reflect on their own behaviour and prejudices, the racist implications made by the white characters in Play, along with the black characters stereotypical manners, are often left unconfrontented and therefore reconstructs the racial order. Peele, however, manages to deconstruct the racial order through usage of more creative interdiscursive elements which highlight the importance of a shared black experience, exposing the privileged and racially charged actions of the white characters in Get Out and the vulnerable position of its black characters.
Keywords: Race, Film, Social criticism, Representation, Stereotypes
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Problemformulering 2
1.2 Syfte och forskningsfrågor 3
1.3 Centrala begrepp 3
1.4 Disposition 4
2. Bakgrund och tidigare forskning 5
2.1 Filmerna 5
2.1.1 Get Out 5
2.1.2 Play 6
2.2 Kolonial- och rasdiskurs 8
2.2.1 Representationella motstrategier 10
2.3 Tidigare forskning 11
2.3.1 Rasdiskursen i film- och nöjesbranschen 11
2.3.2 The magical negro 12
2.3.3 Mediepåverkan och rasbias 13
2.3.4 Sammanfattning 14
3. Teoretiskt ramverk 16
3.1 Representationsteori 16
3.1.1 Lingvistik och semiotik 16
3.1.2 Stereotypisering 17
3.1.3 Stereotypisering i fiktionen 19
3.2 Kritisk diskursanalys (CDA) 19
3.2.1 Diskursordningar och interdiskursivitet 20
4. Metod och material 22
4.1 Forskningsdesign 22
4.2 Multimodal kritisk diskursanalys (MCDA) 22
4.2.1 Faircloughs tredelade modell för diskursanalys 23
4.2.2 Videoanalys 24
4.3 Studiens analysmodell 25
4.4 Material och tillvägagångssätt 26
4.4.1 Material och urval 26
4.4.2 Datainsamling och analys 27
4.5 Metodologiska reflektioner 27
5. Resultat och analys 29
5.1 Jag är inte rasist, men… 29
5.2 Fantasin om den Andre 33
5.3 Toms, Bucks och Coons 37
5.4 Interdiskursivitet 39
5.5 Sammanfattning 42
5.5.1 Samhällskritik om rasism och stereotypisering i Play jämfört med Get Out 42 5.5.2 Hur filmskaparna rekonstruerar eller dekonstruerar rasmaktsordningen 43
6. Slutsats, diskussion och framtida forskning 44
6.1 Slutsats 44
6.2 Diskussion och framtida forskning 45
Lista över referenser 48
Vetenskaplig litteratur 48
Tidningsartiklar och övrig media 50
Bilagor 53
1. Inledning
När filmen Green Book släpptes 2018 initierades en debatt inom media som kom att kallas för
“The Green Book”-debatten (Bey, 2020; Chow, 2019; Feinberg, 2019; Judge, 2018). Den sedermera flerfaldigt Oscarsbelönade filmen skildrade den institutionaliserade rasismen i det amerikanska samhället under mitten av 1900-talet, men var skriven och regisserad av enbart vita filmskapare. Detta återuppväckte mediedebatten om vem som har den moraliska rätten att filmatisera svartas berättelser och upplevelser, i vilken två huvudsakliga resonemang fördes av regissörer, skådespelare och andra personer i mediebranschen: Vissa menade att filmskapare inte kan rättfärdiga berättelser bortom sina egna erfarenheter, medan andra ansåg att det vore begränsande om de endast fick skildra historier de själva kan relatera till.
Debatten kring vem som har rätt att skildra svartas berättelser i film har en lång historia. Den Oscarsnominerade svarta filmskaparen John Singleton (2013) menar att det har gjorts autentiska filmer som skildrar svartas berättelser av vita filmskapare, men problematiserar det faktum att många av de mest framgångsrika filmerna tenderar att ha få eller inga svarta inblandade i själva produktionen. Enligt honom är det denna inklusion, eller bristen därav, vad som avgör huruvida filmen blir autentisk eller inte.
År 2017 hade den afroamerikanska filmskaparen Jordan Peeles regidebut Get Out premiär och filmen blev snabbt ett kulturellt fenomen. Med filmen avsåg Peele att skildra det obehag han menar att man känner som den enda svarta personen i ett rum (Yuan & Harris, 2018), och ta upp rasism till diskussion i en era där problemet anses ligga i det förflutna (Keegan, 2017).
Filmen nominerades i fyra kategorier på Oscarsgalan, och Jordan Peele vann kategorin för bästa originalmanus som första afroamerikanska filmskapare någonsin (IMDb, u.å.). Trots att Get Out är en skräckfilm var det viktigt för Peele att behålla känslan av realism, att saker som händer i filmen skulle kunna hända i verkligheten. Detta görs med hjälp av humorn, men vars inslag begränsas till karaktärerna och hur de hade agerat och reagerat i verkliga livet och på så sätt ger ett mer realistiskt inslag till den annars surrealistiska handlingen (Mendelson, 2016).
Sex år tidigare släpptes Ruben Östlunds tredje långfilm Play som inspirerades av hur ett gäng svarta pojkar använde sig av metoder utan våld genom den stigmatiserade bild av den svarte
mannen för att råna andra ungdomar i samma ålder, vilket Östlund menar “säger något väldigt allvarligt om vårt samhälle och vårt sätt att se på varandra” (Kronbrink, 2012).
Östlunds mål med filmen var dock att “beskriva händelserna på ett så nyanserat sätt som möjligt och göra personerna till individer och ingenting annat” (Stockholm International Film Festival, 2012). Östlund, liksom hans medförfattare och producent, är själv vit, men under förproduktionen intervjuade han de ungdomar vars bedrägeri inspirerade handlingen till filmen (Lavallée, 2011, 07:00). Play blev prisad på filmfestivalen i Cannes som festivalens favoritfilm och vann även det Nordiska rådets filmpris 2012, med motiveringen att den
“tvingar oss att reflektera över angelägna frågor och problem i det moderna svenska samhället” (Svenska Filminstitutet, 2012).
1.1 Problemformulering
“The Green Book”-debatten tillsammans med dessa filmer väcker frågan om filmens roll i samhället, och om huruvida film bör vara en autentisk representation av samhälleliga omständigheter eller ej (Bey, 2020). Studier visar nämligen att representationen i media har en betydande roll i hur deras publik bildar och förändrar uppfattningar om, liksom attityder till, de personer och etniciteter som skildras (Covington, 2010; Tukachinsky et al., 2017;
Weisbuch et al., 2009; Willard et al., 2015). Dixon & Linz (2000) förklarar även att representationen av olika personer i film och media tenderar att bli stereotyp på grund av att filmskaparens utgår ifrån deras egna kulturella referensram. På basis av detta intresserar sig denna studie för att inte enbart undersöka hur de två filmerna behandlar ämnet rasism, utan även om filmskaparnas skildringar skiljer sig åt.
Genom att analysera hur Get Out och Play arbetar med den rådande rasdiskursen och stereotyper i filmerna, åskådliggörs i vilken grad respektive filmskapare belyser och utmanar rasmaktsordningen. Denna studie placerar sig därmed inom fältet för Cultural Studies, som förankras i just hur bakomliggande, verkliga omständigheter och ideologier tar sig i uttryck och konstrueras i media (Scannell, 2007). Studiens teoretiska förankring utgörs huvudsakligen av Stuart Halls (2013a; 2013b) representationsteori, då han som en av de mest framstående forskarna inom detta fält redogör för hur media genom både textuella och visuella element konstruerar mening och samhällsordningar. Genom en multimodal kritisk diskursanalys med denna teoretiska förankring ämnar studien att jämföra hur Get Out och Play behandlar ämnet rasism, och om filmerna faktiskt uppnår den samhällskritik som
filmskaparna avsåg genom att studera huruvida filmerna dekonstruerar eller rekonstruerar rasmaktsordningen.
1.2 Syfte och forskningsfrågor
Utifrån Stuart Hall och Richard Dyers teorier om representation och stereotypisering avser denna studie att undersöka samhällskritiken av rasism i filmer av en vit respektive svart filmskapare. Filmerna i fråga är Jordan Peeles Get Out från 2017 och Ruben Östlunds Play från 2011. Studien ämnar därmed att besvara följande forskningsfrågor:
● Hur kritiseras samhället i förhållande till rasism och stereotypisering i Play jämfört med Get Out?
● Dekonstruerar eller rekonstruerar filmskaparna rasmaktsordningen genom sina skildringar av svarta?
1.3 Centrala begrepp
Etnicitet definieras begreppet i den amerikanska ordboken som “en stor grupp människor med gemensamt nationellt eller kulturellt ursprung, eller varandet av samhörigheten till denna grupp” (Cambridge University Press, u.å. a, egen översättning).
Begreppet diskurs förklarar hur språkets sammansättning och kategorier förhåller sig till ett objekt, och hur uppfattningen av det påverkas av hur det beskrivs i olika sammanhang (Bryman, 2018). Resultatet av en diskurs är en version av objektet som ger en referensram till hur ämnet ska hanteras i sociala kontexter (Winther Jørgensen & Philips, 2000).
Antonio Gramscis begrepp hegemoni används för att förklara de dominerande intellektuella och moraliska strukturerna i samhället (Durham & Kellner, 2018). Gramsci menar att det civila samhället, däribland media, också har en roll i att etablera de hegemoniska ordningarna. Flera faktorer påverkas av hur media reproducerar hegemoniska strukturer, och hudfärg som denna studie kommer fokusera på är ett exempel på en sådan faktor.
Definitionen av ras beskrivs som “den grupp som människor ofta anses tillhöra baserat på fysiska egenskaper som de uppfattas ha gemensamt som hudfärg, ögonform, et cetera (Cambridge University Press, u.å. b, egen översättning).
Rasifiering är en term som betonar hur uppfattningen om olika etniciteter inte är ett biologiskt faktum utan istället konstrueras av omgivningen (NE).
Rasmaktsordning är ett hierarkiskt normsystem som reglerar förhållandet mellan olika raser, vari vita positioneras som den privilegierade och överordnade rasen följt av en underordning som skapas i förhållande till den normativa vitheten (Hübinette et. al., 2012).
Representation innefattar att språket används för att skapa mening, eller att representera världen på ett meningsfullt sätt för andra personer. Begreppet är en viktig del i den process vari meningar skapas och utbytes mellan människor, och för att göra detta används olika tecken och bilder som har sina egna innebörder (Hall, 2013a).
Stereotyp innebär att en individ eller samhällsgrupp reduceras till enkla, lättförståeliga och etablerade egenskaper, som förstoras till den grad att de utgör hela individens eller samhällsgruppens personlighet (Hall, 2013b).
1.4 Disposition
I Bakgrund och tidigare forskning (Kapitel 2) ges en genomgång av filmernas handlingar och en historisk bakgrund till ras- och kolonialdiskursen. Dessutom presenteras ett utdrag av tidigare forskning som gjorts inom relevanta områden. Därefter förklaras studiens Teoretiska ramverk (Kapitel 3), där Stuart Halls (2013a; 2013b) teorier om representation och inslag av Richard Dyers (2012) teori om stereotypisering kommer att redogöra för hur svarta skildras i media. Kapitlet avslutas med en redogörelse av den teoretiska aspekten av Kritisk diskursanalys (CDA), vilken även kommer utgöra en del av metodkapitlet som följer. Under Metod och material (Kapitel 4) presenteras studiens forskningsdesign och analysmodell, följt av en beskrivning av den multimodala kritiska diskursanalysen som metod. Här förklaras även urvalsprocessen, och materialet samt studiens metodologiska reflektioner redogörs för.
Dessa delkapitel ger en övergripande förklaring till hur studien genomförts, med avsikt att bidra med en förståelse för det följande Resultat och analys-kapitlet (Kapitel 5). I detta kapitel redovisas de olika diskurserna som identifierats med hjälp av studiens analysmodell.
Slutligen presenteras uppsatsens Slutsats tillsammans med en Diskussion som vidare reflekterar över studien, samt förslag på Framtida forskning (Kapitel 6).
2. Bakgrund och tidigare forskning
Detta kapitel inleder med en genomgång av materialet för denna studie, nämligen handlingarna i filmerna Get Out och Play. Därefter följer ett kapitel med en genomgång av ras- och kolonialdiskursen, samt representationella motstrategier. Kapitlet avslutas med tidigare forskning om hur filmer kan anta olika perspektiv genom skildringen av svarta, samt hur komiker antar olika tillvägagångssätt för att hantera rasdiskursen.
2.1 Filmerna 2.1.1Get Out
Get Out handlar om den svarta huvudkaraktären Chris som är fotograf och sambo med Rose, som är vit. De bestämmer sig för att hälsa på Roses familj, familjen Armitage, som består av fadern Dean som är neurokirurg, modern Missy som är hypnosterapeut och brodern Jeremy.
Familjen uttalar sig stundvis oroväckande och klumpigt angående svarta, samtidigt som Chris märker att familjens svarta tjänstefolk Georgina och Walter beter sig märkligt. Under första natten har Chris svårt att sova och går därför ut för att röka, och möts av Missy på vägen in som med hjälp av hypnos försöker bota hans tobaksberoende genom att försätta honom i ett mentalt tomrum som hon kallar “the sunken place”. Dagen efter är det dags för en tillställning som hålls årligen av familjen där äldre, vita gäster närvarar, människor som senare visar sig vara medlemmar av en gemensam order. Däribland en äldre kvinna ackompanjerad av en yngre svart man, Logan, som Chris tycker beter sig lika märkligt som tjänstefolket. Han ringer sin vän tillika tullpolis Rod som börjar undersöka familjen och deras förflutna. När Chris sedan fotograferar Logan med blixt får han ett anfall och skriker till Chris att han ska
“get out”.
Chris går iväg med Rose och vädjar om att de ska åka hem igen, samtidigt som Dean håller en auktion för ordern med ett porträtt på Chris som objekt. Vinnaren är den blinda Jim, som fascinerat sig för Chris och hans fotografiska öga. Rod känner igen mannen som fått ett anfall innan, och får reda på att han anmälts försvunnen sedan en tid tillbaka. När Chris sedan hittar bilder i Roses rum visar det sig att hon har haft tidigare förhållanden med tjänstefolket och flera andra svarta personer. Han packar sina ägodelar för att lämna huset, men möts av familjen som försöker hindra honom, inklusive Rose. Missy använder sig då av en signal som
gör att han faller i hypnos. Han vaknar upp, fastbunden i en fåtölj framför en tv-apparat där han får en genomgång av det öde Georgina, Walter och Logan gått till mötes, och som nu väntar även honom. Jims berättar via tv:n att hans hjärna ska transplanteras in i Chris kropp, samtidigt som Chris medvetande fastnar i “the sunken place”. Detta så att Jim kan ta del av hans fysiska fördelar–i detta fall det fotografiska öga som Chris besitter.
När det är dags för honom att hypnotiseras en sista gång har han stoppat bomull från fåtöljen i öronen, och slår Jeremy medvetslös när han spänt loss honom. Han dödar både Dean och Missy och tar sig ut ur huset. Chris springer till bilen, men råkar direkt köra på Georgina. Av medömkan tar han med henne i bilen, men eftersom hennes kropp har övertagits av Roses farmor hindrar hon honom i bilen från att köra iväg, vilket leder till att de krockar på nytt.
Rose beordrar Walter, vars kropp övertagits av hennes farfader, att döda Chris, men Chris använder likt fallet med Logan sin kamerablixt för att väcka honom ur “the sunken place”.
Walter skjuter då Rose i magen och därefter sig själv i huvudet. Slutligen stryper Chris Rose för att avsluta hennes lidande, samtidigt som Rod anländer till platsen.
2.1.2Play
Filmen inleds med att ett gäng svarta pojkar går fram till två yngre vita pojkar i ett shoppingcentrum. De frågar de vita pojkarna vad klockan är så att en av dem ska visa upp sin mobil, varpå den ena i gänget ljuger om att hans bror blivit rånad på en exakt likadan, vilket är det första steget i deras så kallade “brorsantrick”. I nästa scen introduceras tre andra pojkar i samma ålder. Sebastian och Alex är vita medan John har asiatiskt påbrå. De går till butiken Stadium för att köpa nya skor, där de stöter på samma svarta gäng som visades innan. Gänget leker med en boll och är högljutt, varpå de Sebastian, Alex och John väljer att lämna butiken.
De blir förföljda av de svarta pojkarna, och när de sätter sig på spårvagnen hem bestämmer de sig för att hoppa av precis innan dörrarna stängs för att bli av med dem. De springer till ett café och berättar för personalen att de blir förföljda, som svarar att de inte kan göra något.
John pratar med gänget och förklarar för Sebastian och Alex att de bara vill fråga dem om en sak. Gänget bestående av Kevin, Abdi, Anas, Yannick och Nana med Kevin i spetsen upprepar då samma taktik som i inledningsscenen, och får pojkarna att följa med dem för att kunna “lösa problemet”. De svarta pojkarna intar olika roller för att övertyga om att de inte har några särskilda intentioner, bland andra Kevin som försöker framstå som resonabel och Abdi som låtsas vara arg över hans lillebrors “stulna mobiltelefon”. De lurar med Sebastian,
Alex och John på en spårvagn med dem, och efter att Kevin hånat en vit man med dreadlocks blir alla pojkar plötsligt attackerade av tre män som vill ge igen för att Abdi stulit den enes flickväns brors mobil. De blir avkastade från spårvagnen och springer ifrån de äldre killarna, samtidigt som Sebastian sitter kvar lite längre fram på spårvagnen och Anas gömt sig under några säten. En annan man som sett allt går fram till Sebastian och ger honom hans telefonnummer, men ignorerar Anas.
I väntan på att återförenas med de andra ger Anas Sebastian möjligheten att ringa hem, men ingen svarar och de möter upp med resten av killarna. Alla pojkar tar bussen till ett nytt okänt ställe, men när de ska hoppa av ljuger Nana om att han måste hem, varefter Kevin och Abdi känner sig svikna och sparkar honom blodig. När de anländer till en äng försöker Sebastian rymma, men tvingas kvar av Alex som menar att han bara gör saken värre. Även Anas försöker övertala honom till att stanna, och hotar med han kommer “ligga risigt till” om han inte gör som de andra säger. Sebastian klättrar då upp i ett träd, och vägrar komma ner förrän gänget berättat vad de ska göra med honom, Alex och John. För att återta kontroll över situationen ryter Kevin ifrån och säger att de var dumma nog att visa upp mobilen för fem svarta killar från första början, och därför får skylla sig själva. När Sebastian till slut klättrar ner bestämmer Kevin att alla ska lägga sina värdesaker i en hög och att varje gäng ska välja varsin person som ska duellera i en sprint. Det gäng vars representant vinner loppet vinner alla ägodelarna i högen och resten går hem tomhänta. John och Yannick tävlar mot varandra på en grusväg som svänger sig upp för en kulle, så när John tar ledningen på grusvägen genar Yannick upp för kullen istället, och gänget springer till värdesakerna för att förhandla om dem sinsemellan.
En tid senare sitter Anas och hans lillebror på en parkbänk och äter glass på en parkbänk.
Längre bort syns två vita pojkar och deras pappor gå förbi, varefter papporna går fram till Anas för att anklaga honom för att stjäla mobiler. När Anas blir högljudd och defensiv håller de fast honom och tar hans mobil. Innan de lämnar Anas säger den ena pappan åt honom att sluta med att råna barn och att “sadla om”. När de är på väg att lämna platsen med sina söner kommer en kvinna som bevakat situationen fram till dem och frågar varför de agerat som de gjort och berättar att hon vill anmäla händelsen till polisen. Papporna ber henne att strunta i det eftersom att hon inte vet vad hela konflikten handlar om, varpå kvinnan uttrycker oro inför att de som vuxna män hotat två invandrarkillar. Scenen avslutas med att pappan försöker rättfärdiga sitt handlande med att påstå att han har gjort pojken en tjänst.
2.2 Kolonial- och rasdiskurs
Då denna studie ämnar att undersöka hur filmerna Get Out och Play lyfter samhällskritik av rasism är det av relevans att i detta avsnitt även redogöra för bakgrunden till den samtida rasistiska diskursen, nämligen den koloniala diskursen. Kolonial diskurs som teoretiskt begrepp initierades av Edward Said då han 1978 släppte boken Orientalism. Saids verk utvecklade postkolonialismen som forskningsfält då han applicerade Michel Foucaults (1970) diskurskoncept på kritiska studier av kolonialismen. I Orientalism studerade han hur litteratur och kulturella texter skrivna av européer befäste särskilda synsätt om Orienten, den nuvarande Mellanöstern, vilket i sin tur bidrog till upprätthållandet av kolonialmakterna.
Saids verk influerade vidare studier av kolonial diskurs och koloniala attityder gentemot afrikaner, den amerikanska ursprungsbefolkningen och andra icke-européer (Loomba, 2005).
Vad gäller afrikaner var den koloniala diskursen mycket framträdande i de historiska texter som propagerade för slavverksamheten USA under 1700- och 1800-talet. I dessa texter betonades den svarte mannens påstådda misslyckade försök till att leva ett civiliserat liv i Afrika, en kontinent som framställdes präglad av barbari, kannibalism, djävulsdyrkan och otukt. Dessutom genomfördes pseudovetenskapliga undersökningar av afrikaners kranium, som påstods uppvisa deras mentala och fysiska underlägsenhet (Fredrickson, 1987). Den förda diskursen baserades på en rad binära oppositioner. Den huvudsakliga oppositionerna var just mellan de vitas civilisation och de svartas barbari, samt de fysiska skillnaderna mellan de två raserna. Vidare representerades de svartas åtskillnader som naturbestämda, och logiken bakom denna naturalisering handlar om att man ville fixera skillnaderna för att begränsa meningstolkningar; om dessa skillnader mellan “raserna” kunde förklaras som kulturellt betingade var de även modifierbara, medan naturbestämda skillnader är permanenta, vilket i sin tur rättfärdigade de vitas slaveri och befäste deras dominans i rasmaktsordningen. Men eftersom denna form av rasteori förlitade sig på ärftliga egenskaper, något som inte kan utläsas genom direkt observation, behövde det istället uppvisas genom fysik och beteende. Detta gjorde att den mänskliga kroppen kom att bli ett totemistiskt objekt för representationen av biologiska och kulturella skillnader. Eftersom kroppsliga distinktioner var synligt för alla fungerade det som ett obestridligt bevis på naturaliseringen av etniska åtskillnader. Användandet av kroppen som representationsstrategi blev således det diskursiva medlet genom vilket mycket av den rasifierade kunskapen producerades och cirkulerade (Hall, 2013b).
Efter det amerikanska inbördeskriget på 1800-talet följde andra institutionaliserade tillvägagångssätt för att förtrycka den svarta befolkningen i USA (Hall, 2013b). Detta anammades även när filmindustrin tog fart under 1900-talet, då representationen av svarta i film speglade de föreställningar som bildats under slaveriets tid. Donald Bogle (1973) studerade detta och definierade ett antal stereotyper ur en av de första och största filmerna i amerikansk filmhistoria, The Birth of a Nation från 1915. Samtidigt som den revolutionerade filmskapandet då, var filmen också en skildring av hur nationen USA bildades, men genom att lyfta och försvara vit rasism mot svarta. Det var inte förrän på 50-talet som frågan om ras började hanteras som ett problem inom filmvärlden, dock främst ur ett vitt liberalt perspektiv.
Till sin hjälp använde filmskaparna sig av den svarta skådespelaren Sidney Poitier, som enligt Bogle blev så framgångsrik just för att han inte porträtterades utifrån de svarta stereotyper som tidigare hade dominerat den amerikanska filmbranschen. Istället framställdes hans roller som intelligenta, vältaliga, klädde sig propert och hade gott bordsskick. Poitier var alltså en svart man som betedde sig som de vita, vilket den vita publiken uppskattade. Thomas Cripps (1978) förklarade att det inte fanns något i Poitiers gestaltningar “to feed the old but potent fear of the over-endowed Negro” (s. 223).
Bogle (1973) myntade fem olika stereotyper av svarta personer i amerikansk film: De kvinnliga stereotyperna Mammies och Mulattos, samt de manliga stereotyperna Toms, Coons och Bucks. Bogle menar att även om dessa stereotyper har skiftat form beroende på tid, medier och kontext, består dessa personifierade stereotyper i stora delar av den amerikanska film- och mediekulturen. Den första stereotypen Mammies är kvinnliga tjänare som ofta är tjocka, bossiga och argsinta, med värdelösa makar som ligger hemma och latar sig. Mulattos förklaras som den “tragiska mulatten”, som framställs som exotisk, snygg och attraktiv – även för de vita männen, men som på grund av sin halva tillhörighet till både de svarta och vita inte finner lycka någonvart, vilket lämnar henne åt ett tragiskt öde. Toms är de goda svarta karaktärerna, som alltid blev jagade och trakasserade trots att de inte gjort någon något ont. De skildras som underlägsna, troende och godhjärtade personer som är måna om att hålla goda relationer till deras vita bekantskaper. Coons är de skämtsamma, galna pajastyperna som är opålitliga och lata som inte är bra på något annat än att ägna sig åt stereotypiska handlingar som då var tidstypiska, som att äta vattenmelon, jaga kycklingar och tala dålig engelska. Den sista stereotypen är Bucks, som är de stora, starka och aggressiva männen som utstrålar den ilska som svarta samlat på sig av att vara underordnade de vita.
2.2.1 Representationella motstrategier
Sedan 1960-talet, då frågor kring representation och maktförhållanden blivit centrala inom olika sociala rörelser, har flera strategier utvecklats för att motarbeta rasistiska representationer i media (Hall, 2013b). Hall (2013b) lyfter fram tre av dessa, varav den första handlar om att omvända etniska stereotyper. Efter medborgarrättsrörelsen i USA under 1960- och 70-talet sökte svarta efter en kulturell identitet och ställde krav på bättre representation, vilket gav upphov till att en rad svarta filmskapare porträtterade vad annars skulle anses vara negativa stereotyper som positiva egenskaper. Filmerna planade även ut distinktionerna mellan svarta och vita, och uppvisade hur de inte skiljer sig åt beträffande smak, stil, beteende, moral och motivationer. Dessutom skildrades svarta för första gången i centret av populärfilmen och fick således samma möjlighet till kändisstatus, heroisk karisma och glamour som annars begränsats till de vita hjältarna. Hall menar dock att dessa filmer även har väckt kritik gällande hur de fortfarande utgör binära oppositioner av etniska stereotyper, då de tar avstånd från en extrem av den svarta stereotypen samtidigt som de befäster en annan (Hall, 2013b).
Den andra strategin handlar om att ersätta den negativa bildsättningen av svarta med bilder som visar dem i ett positivt ljus (Hall, 2013b). Syftet är då att hylla de skillnader som innan kan ha betraktats som negativa och förtydligar omfattningen av att vara svart, som i sin tur utmanar de stereotyper som svarta reducerats till tidigare. Dock är meningsskapande fortfarande oförutsägbart, och även om denna strategi utmanar representationsstrukturerna innebär det inte att strategin nödvändigtvis försvagar dem; En bild som visar en svart kvinna ur ett positivt sken raderar inte en bild som visar en svart kvinna ur ett negativt sken. Halls tredje strategi fokuserar mer på själva formen av etnisk representation, snarare än att ändra innehållets utseende. Eftersom den svarta kroppen länge har använts som ett representationsmedel varigenom rasifierad kunskap produceras och distribueras, innefattar denna strategi att i ett positivt ljus använda kroppen som en resurs genom vilken stereotyperna får motarbetar sig själva. Strategin spelar således medvetet, ofta med ett inslag av humor, på den rasifierade blicken och svarta sexualiteten som definierat etniska åtskillnader, med avseende att ifrågasätta och främmandegöra dem (Hall, 2013b).
2.3 Tidigare forskning
2.3.1 Rasdiskursen i film- och nöjesbranschen
I en studie av Jason Smith (2013) redogör han för hur svarta karaktärer i Hollywoodfilmer framställs utifrån dess kommunikation med andra karaktärer. Han förklarar att det finns två olika tillvägagångssätt i dessa filmer att angripa hur svarta porträtteras, antingen är filmerna colorblind eller colorconscious. Filmer som producerats utifrån den färgblinda ideologin framhäver att de svarta individerna är självständiga och kan nå framgång på egen hand. Den svarta rollens etnicitet framhävs inte som något särskilt relevant för handlingen. Om den svarta gemenskapen är frånvarande i handlingen blir närvaron av den svarta individen inte lika fientlig för den vita normativiteten. Dessutom framhävs även den svarta rollens relationer till personer med andra etniciteter för att motbevisa den institutionaliserade rasismen i samhället. De filmer som räknades som färgmedvetna tog hänsyn till det motsatta. I dessa filmer gjordes den svarta karaktärens identitet tydlig för att markera hur svarta i samhället lever med ett strukturellt förtryck. Det studien ämnade att göra var därmed att belysa hur dessa roller interagerar i olika sociala sammanhang, och vilka utmaningar de ställs inför.
Några av de studerade filmerna ignorerade frågan om ras helt, medan andra balanserade mellan att skämta om etniciteter och att lyfta samhällsfrågor om etnicitet (Smith, 2013).
Ett annat exempel på hur rasdiskursen tas hänsyn till i praktiken är inom ståuppkomikvärlden, vilket kan ge en inblick i filmskaparnas användning av humor i filmerna samt hur rasdiskursen implementeras i underhållningssyfte och således lyfter samhällskritik. I en studie av Pérez (2013) undersöktes hur amerikanska komikerstudenter anpassar sig till rasdiskursen utifrån deras etniska tillhörighet. Komiker rättfärdigar deras rasrelaterade skämt med att förklara hur komedins syfte är att beröra känsliga ämnen och utmana olika tabun. För att undkomma anklagelser om rasism använder de sig av strategier som försvagar intrycket av att de skulle vara rasister, även om de gör uttalanden som kan påstås vara rasistiska. Pérez nämner the relief theory, som beskriver hur humorn fungerar som ett medel för att lätta på sociala obekvämligheter, och att raskonflikten under medborgarrättsrörelsen i USA på 1950- och 1960-talet kan ha gynnats av svarta komiker som använde humorn för att utmana de rådande samhällsstrukturerna.
Pérez (2013) förklarar att studenterna lär sig att hantera skämt rörande ras på skilda sätt: Vita studenter påminns om att vara försiktiga vad gäller dessa skämt, medan svarta studenter
uppmuntras till att okritiskt anamma stereotyper. Han förklarar också att studenternas instruktörer använder sig av the hurtline metaphore, vilket syftar på gränsen för vad som är den accepterade rasdiskursen. Gränsen korsas när komikern uppfattas som sårande av de som skämtas om, och om det frångår den normativa diskursen om ras. För att skjuta på denna gräns kan komikern inleda med att skämta om sig själv, oavsett etnisk tillhörighet, vilket gör det mer accepterat för denne att därefter uttrycka sig negativt om någon annan och såldes valideras skämtens användning. Samtidigt förklarar han att detta negativa porträtterandet av den andre exemplifierar de ojämlika maktförhållandena mellan “vi” och “dem”.
2.3.2 The magical negro
Förutom Bogles (1973) stereotyper förekommer det även en stereotyp i film som kallas för the magical negro (MN) (Hughey, 2009). Stereotypen består ofta av en svart, outbildad person i underklassen som innehar någon slags förmåga att omvandla och rädda en vit karaktär. Ofta är denne en stökig, ovårdad och bräcklig man, och utvecklas med den svarta personens hjälp till att uppnå det amerikanska idealet av en framgångsrik man. Filmer med denna typ av svarta stereotyp resulterar dock enligt Hughey i fenomenet han benämner cinethetic racism. Denna typ av rasism stödjer den rådande samhällsordningen, samtidigt som den utmanar den ojämlika rasaspekten av samma ordning. Hughey studie visar att det blir påtagbart hur den svarta hjältekaraktären trots sitt tydliga huvudrollsinnehavande blir åsidosatt till förmån för den vita karaktären som blir central i handlingen i slutändan. Hughey förtydligar därmed vikten av att åskådliggöra den västerländska rasmaktsordningen och hur den tas i bruk, trots att det i dessa filmer är de vita som framstår som offret i sammanhanget.
Pallín López (2013) vidareutvecklar debatten om MN-karaktären, och förklarar att det trots vissa identifierade svarta stereotyper i den studerade filmen The Secret Life of Bees (2008, baserad på boken med samma namn) går att urskilja den svarta och kvinnliga filmskaparen Gina Prince-Bythewoods uttalade strävan efter att undvika dessa stereotyper. I extramaterialet till filmen förklarar Prince-Bythewood att hon ändrade åldern på filmens huvudkaraktär tillika MN-karaktär från i boken för att undvika att den skulle förknippas med Bogles (1973) Mammies. Fastän filmen baseras på ett redan befintligt verk, vilket gör filmskaparens roll något mindre väsentlig än i andra skildringar, har filmskaparen i detta fall skiftat berättandet från den vita flickan som boken utgår från (Monk Kidd, u.å.), till den mest framträdande svarta personen i handlingen. Denna karaktär skildras dock inte lika stereotypt som andra
MN-karaktärer. Dels för att den är en kvinna, dels för att hon framträder som en moders- och systerfigur vars karaktär inte enbart bygger på att stötta den vita karaktären, utan även andra svarta karaktärer. Således framhäver Pallín Lopez (2013) möjligheten att porträttera MN-karaktären med en mer progressiv förankring, och understryker det ansvar och den potential filmskapare har att förändra och skildra klassiska stereotyper till mer komplexa karaktärer.
2.3.3 Mediepåverkan och rasbias
Enligt en studie av Tukachinsky, Mastro & Yarchi (2017) är representationen i media en bidragande faktor till svartas och latinamerikaners inställning gentemot sig själva och andra.
Syftet med studien var att undersöka förhållandet mellan stereotyper i media och inställningen till svarta, latinamerikaner och vita. Resultatet visar att en negativ skildring försvagar bilden av svarta och latinamerikaner, medan en positiv skildring kan stärka inställningen till den egna gruppen. Däremot påverkas inte bilden av vita genom representationen, då resultaten även visar att de olika etniska gruppernas inställningar gentemot vita inte är utmärkande nog för att bedömas som en förändring.
Dixon och Linz (2000) föreslår två skäl till att representationen och användandet av stereotyper fortfarande upprätthålls i medial: Dels att medieproducenter skapar utifrån sitt individuella perspektiv, som på grund av deras ofta omedvetna bias leder till den så kallade etniska skulddiskursen. Diskursen har uppstått exempelvis genom att helvita sociala grupper enbart diskuterar med varandra och således beskyller andra etniska grupper för samhälleliga problem som de inte vill kännas vid. Det andra skälet är att det exempelvis är effektivt för i detta fall nyhetsmedier att producera innehåll vars karaktärer och deltagare kan identifieras av ett stort antal människor, vilket optimerar förutsättningarna för att många väljer att titta. Detta gäller främst mediebolag som gynnas av en så stor publik som möjligt, eftersom det således bidrar till mediebolagens/producentens ekonomiska vinst.
Jeanette Covington (2010) skriver i sin bok Crime and Racial Construction hur media bidrar till en samhällelig uppfattning om att svarta kan sammankopplas med kriminalitet. Hon menar att det råder en rasifierad diskrepans i hur vita och svarta gärningsmän behandlas av medierna vad gäller bakgrunden till deras brott. Covington tar upp exemplet med att Hollywood och övriga medier förklarade Columbinemassakern 1999 som ett uttryck för
samhällskulturens fascination för vapen och våld, och inte det faktum att gärningsmännen var vita. Hon ställer detta i relation till medierepresentationer av svarta som begår brott, i vilka gärningsmännens hudfärg får en avsevärt större roll. Covington menar exempelvis att filmindustrin tenderar att porträttera svarta som våldsbenägna främst genom uppväxter i laglösa ghetton som framställs vara avskilda från resten av samhället, vari en särskild brottskultur och således även en särskild mentalitet bland de boende främjas. Covington menar att detta även gäller för övrig media, i vilka svarta män ofta stämplas som kriminella och ghettot som källan till deras kriminalitet. Sammantaget förmedlar dessa medier till publiken vad det innebär att vara svart, medan kriminalitet inte tillskrivs vita personer.
Vidare visar studier på att människor kan ändra rasbias efter att ha sett rasdiskriminering utspelas på TV genom icke-verbalt beteende. (Weisbuch et al., 2009; Willard et al., 2015). I studien The Subtle Transmission of Race Bias via Televised Nonverbal Behavior (2009) har Max Weisbuch, Kristin Pauker och Nalini Ambady identifierat icke-verbal rasbias i 11 populära amerikanska tv-serier med miljontals tittare varje vecka, och undersökt hur detta kan influera tittarnas egna fördomar. Författarna fann att exponering av denna televiserade rasbias påverkar tittarnas föreställningar om och attityder gentemot de porträtterade etniciteterna, samt känslor inför de enskilda karaktärerna. Författarna föreslår att exponering av icke-verbal rasbias underminerar normbaserade korrigeringsprocesser, då icke-verbalt beteende kan vara svårt att medvetet identifiera som värdeladdat, och att betraktaren därför själv kan influeras av beteendet. Detta inflytande belyses även i en studie av Greg Willard, Kyonne-Joy Isaac och Dana R. Carney (2014), men vidareutvecklas då studiens fynd även visar på att individer som exponeras för positiva inställningar gentemot svarta själva anammar dessa attityder. Således menar författarna att likväl som rasbias kan spridas genom subtila beteenden kan positiva uttryck i relation till ras även bidra till skapandet av mer jämställda sociala strukturer.
2.3.4 Sammanfattning
Den tidigare forskningen presenterar hur rasdiskursen framträder i olika skepnader inom media, vari progressiva liksom ignoranta skildringar, och ibland bådadera, förmedlas till publiken. Forskningen visar även hur representation av svarta i media bidrar till att förstärka den generella uppfattningen om olika etniciteter, både internt och av andra etniska grupper.
Vad den tidigare forskningen saknar är däremot en kritisk granskning av hur de skilda
representationsstrategierna brukas för att åskådliggöra rasismen i samhället och den av vita dominerade rasmaktsordningen. Genom en multimodal kritisk diskursanalys bidrar därmed denna studie till en mer komplex uppfattning om hur både det visuella och textliga innehållet i Get Out och Play utgör rasdiskursen, samt om det bidrar till en rekonstruktion eller dekonstruktion av denna rasmaktsordning.
3. Teoretiskt ramverk
Detta kapitel redogör för studiens teoretiska förankring och består av två avsnitt. Det inledande avsnittet presenterar Stuart Halls (2013a; 2013b) representationsteori, vari lingvistik och semiotik samt stereotypisering behandlas. Eftersom studiens empiri utgörs av två filmer presenteras även Richard Dyers (2012) teoretiska begrepp om stereotypisering i fiktionskontext under detta avsnitt, med avseende att identifiera och förklara potentiella stereotyper i filmerna. Det andra delavsnittet redovisar den teoretiska aspekten av kritisk diskursanalys. Valet av källor till detta teoretiska ramverk och till studien i sin helhet har grundats i de forskare och begrepp som Stuart Hall (2013a; 2013b) hänvisar till i sina representationsstudier.
3.1 Representationsteori 3.1.1 Lingvistik och semiotik
Stuart Hall (2013a) beskriver representation som en av de mest betydande verksamheterna för skapandet av kultur. Hall förklarar kultur som gemensamma uppfattningar, något som endast kan uppnås genom tillgången till ett allmänt språk, då språk är det medium varigenom människor förstår saker och ting. Med språk innefattas tecken och symboler som representerar koncept, idéer och känslor, vare sig det handlar om skrivna ord, ljud, bilder eller objekt. Således verkar språket inom vad Hall kallar ett representationssystem, vilket gör det till en central process av meningsskapande. Den första delen av detta representationssystem utgörs av mentala representationer, med vilka menas de koncept av fysiska objekt, människor och företeelser som finns i våra huvuden för att kunna tolka vår omvärld. Den andra delen av systemet innefattar att dessa konceptuella kartor, som Hall benämner dem, kopplas samman med specifika och allmänt accepterade tecken som gör det möjligt att förmedla våra tankar till andra människor. Sammankopplingen av de mentala representationerna och tecknen sker därefter genom koder, vilka är produkter av sociala och kulturella konventioner som individen omedvetet har internaliserat (Hall, 2013a).
Halls (2013a) konstruktivistiska syn på språk och representation baseras till stor del på lingvisten Saussures verk och hans inverkan på den semiotiska ansatsen till representation.
Saussure identifierar två skilda aspekter av de tecken som ingår i det system som utgör
språket. Den första aspekten som syftar till tecknets faktiska form kallade han signifier (det betecknande), och den andra aspekten signified (det betecknade), med vilket menas de bilder i våra huvuden som korresponderar med tecknets form. Vidare menar Saussure att det inte finns en fixerad mening eller länk mellan de två aspekterna, utan betonar det faktum att tecken ingår i ett system och således definieras i relation till andra tecken inom systemet.
Dessutom är innebörden av det betecknade högst föränderligt och skiftar beroende på kultur och historisk utveckling (Hall, 2013a).
Roland Barthes (1977) applicerar Saussures semiotiska koncept vid utformandet av sin analysmodell för studerandet av populärkultur genom att betrakta populärkulturella objekt och företeelser som tecken varigenom mening förmedlas. Analysmodellen studerade tecken på två nivåer: Den första deskriptiva nivån benämner Barthes som denotation, vilket innefattar en enkel redogörelse av tecknet vars betydelse det ofta råder konsensus om. Den andra nivån benämns som konnotation, och vid detta stadie genomförs en ny typ av kodning som innebär att “det betecknande” sätts in en bredare tematisk kontext genom att länka samman tecken med ett semantiskt fält av vår kultur. Detta semantiska fält utgörs av sociala ideologier och samhälleliga värdesystem (Hall, 2013a). Således kommer dessa koncept nyttjas under studiens videoanalys för att avläsa de underliggande meningar som genomsyrar och formar filmernas porträttering av samhällskritiken av rasism och stereotypisering.
3.1.2 Stereotypisering
Hall (2013b) definierar stereotypisering som att en persons personlighetsdrag förenklas och dras till det extrema, vilket Hall kallar för reducering respektive essentialisering.
Stereotypisering innefattar även vad Hall (2013b) kallar en splittrad strategi, med vilket menas att en symbolisk ordning konstrueras genom en avgränsning mellan acceptabla och oacceptabla egenskaper. Individer eller samhällsgrupper vars egenskaper inte platsar inom de kulturella gränserna för vad som är normalt exkluderas, och således bidrar stereotypisering till upprätthållandet av rasmaktsordningen och konstruktionen av “Vi och de Andra”. Denna konstruktion är även tätt sammankopplat med begreppet orientalism, med vilket menas en västerländsk diskurs baserad på rasifierad kunskap om den Andre. Hall menar därför att det finns en stark koppling mellan stereotypisering och makt, då den dominerande kulturen kan utöva symbolisk makt genom sättet den representerar den Andre på (Hall, 2013b).
Stereotypisering förekommer oftast i samhällen med ojämlika maktförhållanden (Hall, 2013b). Denna makt missgynnar vanligtvis den förtryckta gruppen, och ger upphov till en
“våldsam hierarki där den ena sidan har makten eller övertaget över den andra” (Derrida i Hall, 2013b). Ett begrepp som Brown (1965) tar upp är etnocentrism, vilket syftar på när en grupp tillämpar normerna för deras kultur på en annan grupp. Detta etablerar den dominanta gruppen och deras hegemoniska styre eftersom deras normer och värderingar framställs som det normala. I och med att båda Get Out och Play skildrar en tydlig uppdelning av vita och svarta i samhället är det därför relevant att undersöka om ett etnocentriskt uttryck kan urskiljas i dessa filmer.
En annan aspekt av stereotypisering som Hall (2013b) lyfter är fantasin om den Andre. Under slaveriet tenderade de vita slavägarna att infantilisera svarta män som ett sätt att befästa auktoritet och makt över sina slavar, genom att beröva dem på ägandeskap och deras maskulinitet. Enligt Hall verkar denna praktik på ett medvetet plan där den gemensamma attityden, eller fantasin, bland vita var att svarta snarare var simpla barn än riktiga män. Hall menar dock att detta fungerar som en maskering för en annan undermedveten fantasi, nämligen att svarta är övermänniskor, bättre än vita och sexuellt omättliga. Detta gör det i sin tur svårt för svarta att utmana stereotyperna, eftersom att de ingår i en konstruktion som utgörs av binära strukturer med extrema oppositioner: att som svart motarbeta de infantiliserande stereotyperna genom att vara “macho” och sexuellt frisläppt, bekräftar samtidigt fantasin om att svarta är översexuella vildar. Hall (2013b) menar därför att fantasier utgör en väsentlig del av stereotyper, eftersom det som inte sägs, utan antyds, är lika viktigt att beakta som det som produceras visuellt.
Hall (2013b) förklarar hur de undermedvetna fantasierna tar sig uttryck i representationen av svarta genom en praktik som kallas fetischism, ett begrepp som understryker hur det som är synligt representerat endast kan förstås i relation till det som inte kan visas. Fetischism innebär att ett objekt fungerar som ett substitut för en mäktig, men förbjuden kraft. Inom psykoanalysen förklaras fetischism som substitutet av den “frånvarande” penisen, och att den sexuella lusten istället riktas mot en annan del av kroppen som eroticeras i dess ställe. Hall menar därför att fetischism är en strategi för att både representera tabubelagda, farliga eller förbjudna objekt för åtrå, samtidigt som representationen i sig förser observeraren med en maskering varigenom denne kan förneka den sexuella naturen av sin blick (Hall, 2013b).
Både fantasin om den Andre och fetischering är av relevans för analysen i avseende att undersöka om och isåfall hur filmerna arbetar med den historiska rasdiskursen.
3.1.3 Stereotypisering i fiktionen
I artikeln Stereotyping redogör Dyer (2012) för hur stereotypisering används inom filmmediet med hjälp av olika strategier. När han inledningsvis beskriver hur en fiktionell karaktär konstrueras gör han en viktig distinktion mellan typisering och stereotypisering. Dyer menar att typisering generellt sett är nödvändigt, då kategoriseringen av olika objekt och människor gör det möjligt för oss att förstå vår omvärld. I fiktionen har typisering en liknande funktion, då det innefattar en simpel och allmänt erkänd karaktärisering av individer eller samhällsgrupper i vilken några få egenskaper står i förgrunden. Stereotyper skiljer sig genom att deras egenskaper är fixerade och oföränderliga, medan andra typer inom fiktionen är mer flexibla och provisoriska. Detta för att skapa en känsla av frihet och självdefinition inom gränserna för vad som är normalt. En annan definition och väsentlig skillnad mellan de två förklarar Dyer som att typer innefattar dem som lever enligt samhällets regler, medan stereotyper inbegriper de individer som reglerna designerat att exkludera (Dyer, 2012).
Vid stereotypisering inom fiktionen används ofta en strategi som Dyer (2012) benämner ikonografi och som innefattar att en karaktär tillskrivs särskilda ljudliga eller visuella signalement som direkt kan kopplas till en viss stereotyp. Dyer menar att ikonografi är en vanligt förekommande strategi inom film för att enkelt etablera en karaktärs tillhörighet. En annan strategi för etableringen av stereotyper i film är genom karaktärens specifika funktion inom filmstrukturen, antingen genom dess statiska struktur såsom hur filmvärlden framstås vara materiellt eller ideologiskt organiserat, eller den dynamiska strukturen som exempelvis genom filmens handling (Dyer, 2012). Dyer menar att stereotyper alltid medför ett innefattat narrativ i sig självt, medan andra typer kan användas mer flexibelt i vilken handling som helst och ha en mängd varierande funktioner (Dyer, 1999).
3.2 Kritisk diskursanalys (CDA)
Begreppet diskurs syftar enligt Wodak och Meyer på “språk som social handling” (Berglez, 2019, s. 231), och den kritisk diskursanalysen lägger vikt vid hur språket bidrar med sociokulturell förändring utifrån dess koppling till ideologi (Bryman, 2018). Diskursen har två olika användningsområden, delvis genom kunskapsproduktion som produceras och
fortlöper utifrån beprövade arbetsformer som har anpassats under tidens gång, och vars karaktär förändrats när olönsamma inslag utgallrats. Dels kan diskurs användas som tvärinstitutionella processer. Här är ideologins roll tydligare, eftersom diskursen blir ett instrument för hur de olika ideologiska processerna ser ut och förändras. Olika ideologier fokuserar på olika diskurser, som enligt dem genomsyrar samhället och dess övergripande problematik och frågeställningar (Berglez, 2019).
Fairclough (2003) förklarar att diskurs används på tre olika sätt i den sociala praktiken. Det första sättet är att begreppet syftar på människans sätt att agera, vilket görs genom att språkligt interagera i tal och skrift. Olika tillvägagångssätt för interaktion utgör olika diskursiva genrer. För det andra fungerar diskurs som ett verktyg för representation, som är en del av den sociala praktiken. Här används begreppet diskurs ur två olika aspekter. Dels som ett mer abstrakt ting där språk och annan semiotik är en del av människans sociala varande, dels genom ett mer konkret användningsområde där diskurs förklarar hur något i världen representeras. En tredje aspekt av begreppet är att det kan användas i samband med hur ett beteende kan utgöra vem någon är som person och dennes personliga eller sociala identitet. Detta kallar Fairclough även för style, och syftar på hur en person använder sig av språket för att befästa sin identitet, något som för dessa filmer anses vara relevant då de skildrar människor med olika etniciteter, och således även olika kulturella identiteter.
Fairclough (1992) förklarar även att diskursen om exempelvis ojämlikhet i rasfrågan framhäver olika sociala värderingar som reproduceras i den vardagliga tillvaron (Winther Jørgensen & Philips, 2000). Hur vi pratar om ämnen påverkar alltså vilken tillvaro som skapas, samtidigt som olika sociala institutioner och organisationer arbetar för att få igenom deras ideologiska intressen. På så sätt kan diskurser representera särskilda intressen som finns hos människor och grupper, där de dominanta grupperna strävar efter att bibehålla deras hegemoniska ställning.
3.2.1 Diskursordningar och interdiskursivitet
När man analyserar diskurser menar Fairclough att man ska fokusera på två konceptuella dimensioner (Winther Jørgensen & Philips, 2000). Den första dimensionen är den kommunikativa händelsen, det vill säga det fall av språkbruk som studeras, och den andra är diskursordningen, vilket utgörs av de diskurser som samexisterar inom en viss social kontext.
Diskursordningen är således ett system som både formar och formas av den kommunikativa händelsen, då diskursordningen sätter begränsningarna för vilka diskurser som kan brukas samtidigt som språkbrukare även kan ändra diskursordningen genom att utnyttja diskurser på nya sätt. Diskursordningen kan även förändras genom att en kommunikativ händelse inkluderar diskurser från olika diskursordningar, något som Fairclough kallar interdiskursivitet. Interdiskursivitet kan sedermera bidra antingen till sociokulturell förändring, genom att diskurstyper blandas på ett kreativt och komplext sätt, eller utnyttjas för att upprätthålla de dominanta sociala ordningarna då de används på ett konventionellt sätt.
Dessa begrepp kommer bidra till förståelse för hur referenser till olika diskurser används i filmerna, och således ge en inblick i hur samhällskritiken belyses.
4. Metod och material
Detta kapitel redogör för uppsatsens metodval och material. Studiens metod består av en multimodal kritisk diskursanalys och utförs på scener ur filmerna Get Out och Play. Utöver detta redogörs även för studiens forskningsdesign, analysmodell och urvalsprocess samt metodologiska reflektioner.
4.1 Forskningsdesign
Denna studie är en komparativ flerfallstudie som avser att jämföra två filmer som lyfter samhällskritik av rasism och stereotypisering, varav den ena filmskaparen är svart och den andre vit. Bryman (2018) förklarar att fördelen med att studera fall baserat på dess likhet är att forskarens kan dra slutsatser att de skillnader som uppenbaras är beroende av väsentliga faktorer. Den bäst lämpade metoden för att uppfylla studiens syfte anses vara kritisk diskursanalys, med en semiotisk videoanalys av materialet som komplement, det vill säga en multimodal kritisk diskursanalys. Den semiotiska analysen är ett användbart komplement för att klargöra vilken relevant data filmerna tydligt presenterar, respektive belysa potentiellt dolda meningar bakom dessa. Den semiotiska analysmetoden tillåter oss på så sätt att analysera filmernas data genom dess sociala kontext. Sammantaget förser detta oss med empiri för att diskutera filmernas kontext och kritiska ansats i relation till ämnet och den teoretiska förankringen, vilket ger oss möjlighet att dra slutsatser utifrån studiens frågeställningar.
4.2 Multimodal kritisk diskursanalys (MCDA)
Som nämnt tidigare använder sig denna uppsats av en multimodal kritisk diskursanalys (fortsättningsvis MCDA), vilket är en vidareutveckling av den kritiska diskursanalysen.
Liksom den kritiska diskursanalysen används MCDA för att analysera språkbruk i relation till diskurser och samhälleliga förhållanden, men skillnaden är att MCDA även lägger vikt vid det visuella utöver text och det talade språket. MCDA analyserar således semiotiska resurser, med vilket menas alla former av kommunikationsmedel som kan användas för att skapa mening. Detta innefattar exempelvis text, bild, musik och symboler, och logiken bakom analysmetoden grundar sig i att meningsskapande genom audiovisuellt material utgörs av en samverkan mellan olika semiotiska resurser snarare än enskilda element (Eriksson & Machin,
2019). Denna distinktion gör MCDA till den bäst lämpade metoden för att analysera uppsatsens empiriska material, då dialog och textuella inslag inte kan bedömas oberoende av filmernas visuella uttryck.
4.2.1 Faircloughs tredelade modell för diskursanalys
Studiens analysmodell baseras till stor del på Norman Faircloughs (1992) modell för analys av diskurser på ett tredimensionellt plan (se Figur 1). Den första dimensionen, text, innefattar närläsning och en lingvistisk analys av den kommunikativa händelsen, vilket ligger till grund för analysen av de resterande dimensionerna. I denna uppsats utgörs de kommunikativa händelserna av filmerna Get Out respektive Play, vilket gör att denna första dimension inte endast omfattar en analys av endast det lingvistiska utan även av det visuella. Den andra dimensionen av Faircloughs (1992) modell kallas för diskursiv praktik. I detta stadium av diskursanalysen studeras de produktions- och konsumtionsprocesser som är sammankopplade med texten, med fokus på vilka tidigare diskurser producentens text respektive konsumentens tolkning baseras på. Den slutligen dimensionen kallas social praktik och innefattar den bredare sociala kontext som den kommunikativa händelsen verkar inom. Hur texterna och den sociala praktiken förhåller sig till varandra beror på den diskursiva praktiken, då produktions- och konsumtionsprocessen antingen kan bidra till upprätthållandet eller förändringen av diskursordningen (se 3.2.1), vilket i sin tur har olika effekter på den sociala praktiken.
För att utföra en kritisk diskursanalys finns det ett antal verktyg att använda sig av under den lingvistiska analysen av textdelen (Hansen & Machin, 2019). Dessa används för att förstå textproducentens lingvistiska val, varav de mest relevanta för studien är följande:
Lexikal analys, vilket är en grundlig analys av ordval, och som undersöker hur valen porträtterar människor eller grupper positivt eller negativt.
Överlexikaliseringsanalys, vilket förklarar hur texten överdriver beskrivningar av personer och objekt, samt varför.
Referensanalys, vilket handlar om hur texten benämner personer eller objekt, och vad som betonas i beskrivningen. Även detta kan göras för att porträttera dem positivt eller negativt, och kan bidra till att skapa en tydligare vi och dem-narrativ.
Representationsanalys, vilket innebär att forskaren undersöker hur sociala aktörer agerar och opererar utifrån en diskurs, vem eller vad som är subjekt och objekt och vilka konsekvenser som följer deras beteenden.
Verbanalys, vilket är en mer grammatiskt fokuserad analys som tittar på hur verb används för att förklara en inställning till någon eller något i en särskild kontext.
Dessa verktyg används för att förstå hur språket i filmerna rekonstruerar och dekonstruerar olika diskurser. Denna analys kompletteras av den semiotiska videoanalysen för att redogöra filmskaparnas estetiska tillvägagångssätt för att belysa diskurserna, och hur det lingvistiska ger kontext till det visuella i filmerna.
4.2.2 Videoanalys
Hansen och Machin (2019) presenterar ett systematiskt förhållningssätt till analyser av rörligt material baseras på traditionell semiotik och multimodala kritiskt diskursanalytiska ansatser.
Roland Barthes (1977) semiotiska analysmodell innefattar att bilder inledningsvis studeras på en deskriptiv nivå genom denotation, för att sedan koppla de identifierade objekten till en bredare ideologisk kontext genom konnotation (se 3.1.1). Vid det denotativa stadiet studeras en bild eller video utifrån vad som porträtteras, vilket innefattar personer, objekt, färger, ljussättning, bildfokus och miljö. Denna första nivå, menar Barthes, hjälper betraktaren att navigera forskarens vidare observationer. Den andra, konnotativa, nivån av analysmodellen innebär att forskaren reflekterar kring vilka idéer och värderingar som förmedlas genom den särskilda sociala kontext som de porträtteras inom. Det finns ett antal olika faktorer som bär
på konnotativa förklaringar, varav de främsta är poser, blickar, objekt, kulturella symboler och iscensättningar. Dessa konnotativa meningar benämner Barthes som myter, ett koncept som kan liknas med diskurser och som beskriver de allmänt accepterade modellerna om hur världen är strukturerad. Vidare tenderar dessa ideér att tjäna de mäktigaste samhällsgrupperna, vilket gör att de finns ett hegemoniskt intresse att upprätthålla särskilda definitioner och ideologiska koncept (Hansen & Machin, 2019).
Det är även väsentligt att studera deltagarna i en bild för att förstå vilken typ av människor som representeras och hur betraktaren således uppmuntras att relatera till dem. Hansen and Machin (2019) använder exempelvis begreppet kollektivisering för att förklara hur pluralisering eller särskilda substantiv språkligt används för att beskriva en grupp av människor. Visuell kollektivisering uppnås antingen genom att en grupp av människor, med någon grad av homogenitet, visas i bilden, eller genom typisering där bildfokus ligger på de generiska egenskaper hos den porträtterade gruppen. Vidare kan visuell representation även kategorisera människor antingen kulturellt och/eller biologiskt. Kulturell kategorisering sker genom attribut såsom kläder och frisyrer, medan biologisk kategorisering uppnås genom stereotypa fysiska egenskaper.
4.3 Studiens analysmodell
Figur 2. Studiens analysmodell.
Analysmodellen ovan beskriver hur det teoretiska ramverket hänger samman med den metod som används, och i vilket steg analysen utförs i samband med Faircloughs (1992) tredimensionella modell. Textstadiet av modellen innefattar alla de semiotiska resurser som
kan ligga till underlag för att besvara studiens forskningsfrågor. Detta stadie innefattar dels en lingvistisk analys av filmernas språkliga innehåll och dels en videoanalys av det audiovisuella innehållet. Dessa analyser sker inte var för sig, utan kompletterar varandra och bidrar till en helhet av den mening som filmerna förmedlar. Utifrån detta identifieras sedan olika diskurser och vilken funktion dessa fyller, vilket utgör den diskursiva praktiken, vari det teoretiska ramverket återkopplas till. Denna process upprepas tills teoretisk mättnad uppfylls, vilket innebär att ingen mer relevant data kan utvinnas av studien, och forskningsfrågorna anses vara besvarade och slutsatser kan dras (Bryman, 2018) Resultatet från detta analysstadie kontextualiseras sedan vidare i relation till social praktik, vilken redogörs för i uppsatsens avslutande diskussionskapitel vari studiens fynd återkopplas till den tidigare forskningen.
4.4 Material och tillvägagångssätt 4.4.1 Material och urval
Det empiriska material som ligger till grund för studien är Jordan Peeles långfilm Get Out från 2017 och Ruben Östlunds långfilm Play från 2011. Valet att begränsa studien till endast två filmer baserades dels på basis av uppsatsens snäva tidsomfång och dels att den mängd data som studien ämnar att utvinna från respektive film bedömdes bli omfattande. Ett alternativ hade varit att analysera fler filmer med färre sekvenser från respektive film, men då analysmaterialet bör vara representativt för filmerna i stort för att kunna ge svar på forskningsfrågorna ansågs detta alternativ vara för oberäkneligt. Vidare innefattade urvalsprocessen att de två filmerna skulle uppfylla två kriterier: Det första kriteriet var att de två filmerna i någon form lyfter samhällskritik om rasism och stereotyper. Då studien ämnar att undersöka hur dessa ämnen behandlas av en vit respektive svart filmskapare, innefattade det andra kriteriet att den ena filmen skulle vara regisserad och skriven av en vit filmskapare, och den andra av en svart filmskapare.
Vidare användes streamingtjänsterna Triart Play och Viaplay för att få tillgång till Play respektive Get Out. För att de två filmerna skulle kunna jämföras utifrån samma förutsättningar och ge underlag för ungefär lika mycket analytisk data, analyserades ett jämbördigt antal sekvenser från respektive film. Urvalet av scener och relevanta semiotiska resurser har skett utifrån ett målstyrt urval, vilket innefattar att urvalet av analysmaterialet utförs strategiskt utifrån målet av att besvara forskningsfrågorna i största möjliga mån
hanterade rasdiskursen identifierades, vilket resulterade i att fem scener per film valdes ut. I Get Out bestod datamaterialet av 32 minuter film, medan det i Play bestod av 38,5 minuter film, vilket kan förklaras med att Play utgörs av mer utdragna scener med mindre frekvent dialog. Dessa scener ansågs vara de delar av filmerna som bäst skulle leda till att uppnå studiens syfte.
4.4.2 Datainsamling och analys
Vid både CDA och semiotisk analys genomförs datainsamling och analys mer eller mindre parallellt (Hansen & Machin, 2019), vilket även är fallet med denna studie. Vid det inledande visningstillfället av filmerna identifierades relevanta filmsekvenser gemensamt som sedan transkriberades. Utifrån Hall (2013b) och Dyers (2012) teorier, samt de rasdiskursiva aspekter som lyfts fram under bakgrundkapitlet, följde sedan en tematisering av diskurser i det transkriberade materialet med hjälp av de analytiska verktyg som presenterats i avsnitt 4.3.1. Därefter utfördes den semiotiska videoanalysen med utgångspunkt i Barthes analytiska begrepp (se 4.3.2) och samma teoretiska förankring som under textanalysen. Under analystillfällena sparades intressanta stillbilder från filmsekvenserna ned på forskarnas datorer med tillhörande anteckningar i syfte att dokumentera element som var relevanta som analytiskt underlag. De diskurser som identifierades presenteras som underrubriker i Kapitel 5.
4.5 Metodologiska reflektioner
CDA förhåller sig till den historiska och kulturella kontexten som diskursen verkar inom. I tidigare kapitel har ett försök till att återge en del av den historia och information som omfattar diskursen gjorts, men samtidigt är det viktigt att förtydliga att det utifrån omfattningen av en C-uppsats är omöjligt att redovisa hela den historiska bakgrunden till rasismdiskursen i media och de referenser till svart kultur som används i filmerna.
En återkommande problematik med kvalitativa studier är i vilken grad dess analys och resultat är generaliserbar för andra liknande fall (Bryman, 2018). Trots att denna studie jämför två filmer, är det ändå oberättigat att förklara de resultat som studien genererar som representativt för alla filmer som hanterar rasism på något sätt. När denna studie utförs är syftet att synliggöra och grunda en förståelse för hur samhällsproblematiken vad gäller rasism skildras av en vit och en svart filmskapare, med uppenbart olika erfarenheter av ämnet. I och
med att det identifierades en brist av forskning som jämför filmer utifrån denna aspekt, ansågs det därför vara av relevans att undersöka hur dessa filmer arbetar med rasdiskursen, och således bidra till ett vidgat perspektiv på hur film används för att lyfta samhällsproblematik. Detta kan i sin tur öppna för vidare forskning om hur olika filmskapare tar sig an diverse samhällsrelaterade ämnen som de har mer eller mindre personlig anknytning till.
Vidare kan studiens tillförlitlighet stärkas genom de kriterier som Anna Johansson (2005) presenterar vid genomförandet av analyser baserade på Faircloughs (1992) tredimensionella modell (se 4.2.1). Hon menar att forskaren dels bör inkludera många citat i studien och presentera alternativa förklaringar till resultaten, för att läsaren själv ska kunna bedöma empirins begriplighet. Dels råder det ett krav på att de tolkningar som studien redovisar ska vara sammanhängande, det vill säga att de skapar en fullständigt och meningsfull bild. Då denna studie använder sig av en sammanslagning av två analysmetoder samt två långfilmer som material, vilket genererar en omfattande mängd data, är dessa kriterier viktiga att ha i beaktning. Studien ämnar att uppnå kriterierna genom gedigen redovisning av analysresultat och dokumentation av relevanta stillbilder från filmerna i fråga.
5. Resultat och analys
I detta kapitel redovisas analyserna av studiens empiriska underlag med hjälp av ett antal diskurser som identifierats utifrån metod och de teoretiska utgångspunkterna. I 5.1 redogörs för hur rasismdiskursen konfronteras och hanteras av filmernas karaktärer. I 5.2 behandlas hur filmerna skildrar de vitas fantasi om “den Andre” utifrån Halls (2013b) tillämpning av begreppet. Delkapitel 5.3 hanterar hur filmerna porträtterar karaktärerna, och hur de kan liknas vid Bogles (1973) stereotyper. Delkapitel 5.4 utvecklar hur olika lingvistiska och visuella medel utgör interdiskursivitet. Det avslutande kapitlet sammanfattar analysen och presenterar dess resultat utifrån studiens forskningsfrågor.
5.1 Jag är inte rasist, men…
En återkommande företeelse i både Get Out och Play är hur publiken konfronteras när antingen karaktärerna bokstavligen bemöter rasismdiskursen, eller när de försöker belysa den genom att karaktärerna undviker den. I båda filmerna adresserar karaktärerna deras eller någon annans beteende som problematiskt och rasistiskt, samtidigt som andra ignorerar det helt. Publiken får bevittna ageranden som framstår som rasistiska, men som antingen bortförklaras eller förnekas.
Bild 1 (Get Out).
I Get Out tar sig detta främst uttryck i samtalet mellan Dean och Chris under rundturen av huset, då han uttalar sig om sin fascination för främmande kulturer och uppvisar ett “Vi och de Andra”-tänkande (Hall, 2013b). Exempelvis visar Dean upp två kandelabrar som han köpt
