Metoddiskussion

Vår uppsats avslutande diskussionsavsnitt kommer här att innehålla reflektioner kring vad vi anser

har fungerat bra respektive vad som har fungerat mindre bra vid nyttjandet av vår metod.

Konformitet

Vi har vid genomförandet av vår studie kommit att bli varse om hur svårt det kan vara att diskutera och problematisera kön på ett såpass rättframt sätt som vi har anlagt. Liksom Halkier (2008) tangerar i sitt tal om fokusgruppsintervjuer kan nämligen dessa typer av intervjuer resultera i att de samtalsämnen som inleder diskussionerna i fråga även tenderar att sätta tonen för vad som anses acceptabelt att uttala under resterande delar av samtalen. Enkelt uttryckt har vi upplevt att risken med fokusgruppsintervjuer är att respondenter anpassar sina svar utifrån dels vad de själva har sagt tidigare, dels vad andra fokusgruppsdeltagare har uttryckt. Denna problematik uppmärksammar Halkier (2008) då hon påpekar att en av fokusgruppsintervjuns nackdelar är att vad som kan kallas för atypiska uppfattningar inte uttrycks i lika stor utsträckning som i exempelvis enskilda intervjuer.

Detta handlar om det som vi nämnde ovan, nämligen att de åsikter som inledningsvis uttrycks och bekräftas formar respondenternas kommande samtal – om en respondent således inte håller med övriga deltagare kan personen i fråga välja att inget säga just på grund av att dennes tankar och funderingar tros kunna uppfattas som avvikande i relation till vad som redan har sagt.

Med utgångspunkt i ovanstående – att respondenter kan anlägga en slags konformitet – anser vi ändå att risken för att detta skulle ske under våra fokusgruppsintervjuer troligtvis minskades utifrån att våra deltagare kände varandra sedan tidigare. Att på detta vis redan vara bekanta med varandra tror vi kan vara en fördel i intervjuer av fokusgruppstyp på så sätt att människor, i sällskap med personer som de redan känner, vågar uttrycka åsikter som till viss del kan emotsäga det som andra deltagare har sagt (jfr. Bryman 2004). Detta är något som vi upplevde då respondenterna under intervjuernas gång kunde säga saker som att ”nu håller jag nog inte riktigt med” såväl som att deltagarna kunde ställa frågor till varandra, exempelvis ”vad tror du att det kan beror på”, ”hur tänker du nu”. Vi tror att våra respondenters öppenhet inför andra deltagares uppfattningar och deras intresse av att lyssna till åsikter som inte överensstämde med de egna mycket väl skulle kunna härledas till att respondenternas bekantskap bidrog till ett tillåtande samtalsklimat. Vi önskar dock påpeka att vi självfallet aldrig kan avgöra huruvida våra respondenter undvek att lyfta vissa frågor eller avstod från att ge uttryck för somliga uppfattningar – vi kan här enbart utgå från vår egen känsla vilken sade oss att de socionomstudenter som deltog i vår studie vågade ta såväl som ge plats i de diskussioner som fördes.

Frågorna som aldrig blev ställda

Vid genomförandet av våra fokusgruppsintervjuer använde vi oss av påståenden vilka respondenterna gavs möjligheten att diskutera. Vid sidan av dessa påståenden valde vi även att ställa följdfrågor när detta framstod som passande. Vad vi dock har uppmärksammat vid genomläsning och analys av våra data är hur vi vid somliga tillfällen inte ställde följdfrågor trots att respondenterna gav uttryck för saker och ting som vid närmare eftertanke uppfattades som intressanta. Vad menade exempelvis en av respondenterna med begreppet maktsystem och vad innebär egentligen uttrycket ”en ökad variation i socialt arbete”?

Samtidigt som vi uppfattar ovan nämnda förfarande som att vi till viss del brast i rollerna som moderatorer och att fler följdfrågor kunde ha bidragit till ett än fylligare material så tror vi att detta är ett problem som alla forskare tampas med (oavsett om det gäller en doktorsavhandling eller till exempel en B-uppsats). Denna insikt anser vi vidare har beröringspunkter med det som i intervjusammanhang kan benämnas horror vacui, alltså forskarens rädsla för att gå miste om information (Trost 1997). Denna rädsla kan i sin tur resultera i att forskaren i fråga går in i intervjusituationer med ett enormt frågebatteri, ett förhållningssätt som för studenter likt oss själva kan låta professionellt (att vara förberedd är väl aldrig fel?) men som i själva verket kan kritiseras;

Ovana intervjuare har en tendens till att vilja ta med allt. För min del anser jag att det är bättre att ta med vad som senare visar sig vara alltför litet än alltför mycket.

Man skall ju bearbeta materialet och det kan vara knepigt nog. Ju mer material man har desto besvärligare blir det. Dessutom: vi skall inte besvära dem vi intervjuar med alltför många frågor. Som eljest: lagom är bäst. (Trost 1997, s. 47)

Det faktum att vi, utan att vara medvetna om det, ibland lät somliga uttalanden gå obemärkt förbi kan således sättas i relation till hur våra intervjuer skulle ha fortlöpt om vi, likt Trost (1997) varnar för i ovanstående citat, hade ställt fråga på fråga i rädsla för att gå miste om data? Kanske hade våra respondenter till slut tröttnat och undvikit att uttala sig över huvud taget? Vad vi således kan ha gått miste om genom att vid vissa tillfällen inte ställa följdfrågor kan på sätt och vis tänkas ha kompenserats genom att våra respondenter i större utsträckning måhända upplevde samtalsklimatet som fritt och otvunget.

Valet av respondenter

Ytterligare en fråga som vi uppfattar som relevant att diskutera gällande vår metodanvändning är frågan som berör valet av respondenter och huruvida vi hade kunnat intervjua andra personer kring ämnet kön i socialt arbete? Då denna studie har sökt besvara frågor gällande uppfattningar kring kön i mötet med klienter såväl som i samarbetet med kollegor tror vi nämligen att många skulle kunna uppfatta yrkesverksamma socialarbetare snarare än socionomstudenter som bäst lämpade i rollen som respondenter. Detta resonemang kan säkerligen stämma så till vida att socialarbetare i större utsträckning än socionomstudenter må hända hade kunnat relatera kön till det sociala arbetets praktik. Denna studies anknytning till det praktiska sociala arbetet skulle med andra ord ha kunnat stärkts än mer genom att intervjua redan yrkesverksamma socialarbetare.

Vad vi däremot tror att vi hade gått miste om vid nyttjandet av yrkesverksamma socialarbetare i rollen som respondenter är socionomstudenternas nästintill unika situation, nämligen det faktum att de, via verksamhetsförlagd utbildning, har fått möjligheten att erfara vad socialt arbete innefattar utan att för den sakens skull förlora den distans som vi tror riskerar att minska i takt med utvecklingen av den verksamma socialarbetarens yrkesidentitet. Mot bakgrund av detta är vi av den åsikt att socionomstudenterna som deltog i vår studie troligtvis gav uttryck för tankar och åsikter kring kön vilka knöt an till socialt arbete utan att för den sakens skull vara fullt så färgade av organisatoriska jargonger, värderingar och normer som vi tror hade kunnat vara fallet om vi hade

intervjuat redan yrkesverksamma socialarbetare.

Vi anser vidare att ovan nämnda motivering till att intervjua socionomstudenter även lever upp till den önskan som vi uttryckte i denna studies inledande avsnitt (se kapitlet vid namn Inledning), nämligen att vi ville belysa ämnet kön i socialt arbete med utgångspunkt i det, i vår mening, eftersatta studentperspektivet. Vi är dock medvetna om att valet att intervjua socionomstudenter må hända resulterade i att denna uppsats kvalitet till viss del kom att bli lidande. Studiens interna validitet, vilken enkelt uttryckt handlar om huruvida vi har nyttjat relevant teori eller ej (Bryman 2004), kan, likt vi påpekat tidigare (i kapitlet vid namn Metod) och påpekar nedan (under rubriken Generaliserbarhet), ha minskat till följd av att en bristande mängd forskning kring socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete ledde oss till att nyttja tidigare forskning med fokus på yrkesverksamma socialarbetare.

Trots ovan nämnda påverkan på denna studies interna validitet uppfattar vi det dock som att valet att intervjua socionomstudenter snarare än socialarbetare inte har påverkat studiens kvalitet i större utsträckning så till vida att vi har undersökt det vi önskade undersöka (vilket bidrar till ökad grad av validitet) såväl som att vi bedömer att studiens något låga reliabilitet (i synnerhet den externa) inte har att göra med huruvida vi intervjuade socionomstudenter eller yrkesverksamma socialarbetare.

Snarare anser vi att studiens reliabilitetsgrad har att göra med det faktum att vi är av den uppfattning att intervjusituationen (oavsett vilka respondenter som deltar) aldrig är statisk och således aldrig kan genomföras igen med exakt samma resultat.

Generaliserbarhet

Avslutningsvis önskar vi även knyta an vår uppsats till begreppet generaliserbarhet. Likt vi har redogjort för tidigare (i kapitlet Metod) handlar generaliserbarhet om huruvida vår studies resultat skulle kunna tillämpas på en annan situation än den som vi har valt att fokusera på (Bryman 2004).

I frågan om generaliserbarhet, likväl som den något mer kvalitativt inriktade typen vid namn överförbarhet (jfr. Bryman 2004), anser vi att det är svårt att som författare till en studie bedöma den egna studiens möjlighet att appliceras på framtida forskning – det blir på så vis snarare upp till utomstående parter att göra denna bedömning. I ett försök att ändå knyta an vår studie till generaliserbarhet anser vi att det är på sin plats att reflektera kring den tidigare forskning som har nyttjats. Vi är här mycket medvetna om att vi, likt vi nämnt ovan, har använt tidigare forskning som inte har behandlat just socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete och att detta kan ses som en av denna uppsats brister. Samtidigt vill vi på intet sätt påstå att detta förfarande är ett resultat av någon slags bekvämlighet från vår sida – vetenskaplig forskning i ämnet har sökts otaliga gånger utan att relevanta resultat har hittats såväl som att läsning av C-uppsatser har lämnat oss med insikten om att dessa uppsatsers innehåll visserligen tangerade vårt ämne, men att kopplingen till denna studies frågeställningar ändå bedömdes som alltför svag. Vi har således kommit att använda oss av tidigare forskning som berör yrkesverksamma socialarbetares uppfattningar om kön i relation till klientkontakt samt kollegialt samarbete inom det sociala arbetets verksamheter. Detta var något som i uppsatsens initiala skede oroade oss då vi trodde att

anknytningen till socionomstudenters uppfattningar om detsamma skulle komma att bli alltför svag.

Vi kan dock erkänna att vi blev positivt överraskade då tidigare forskningsresultat i stor utsträckning visade sig överensstämma med de resultat som vår studie genererade (se Tidigare forskning samt Resultat och analys).

Till följd av ovan nämnda insikt – att forskning om yrkesverksamma socialarbetares uppfattningar kring kön kunde appliceras på en studie likt vår – anser vi att förhållandet må hända även skulle kunna fungera åt motsatt håll; att våra resultat skulle kunna bedömas som relevanta i studiet av yrkesverksamma socialarbetare (såväl som i forskning kring socionomstudenters uppfattningar kring kön i relation till socialt arbete). Vi vill inte att detta ska tolkas som att vi anser att vår generaliserbarhet är hög (vi har i kapitlet Metod presenterat flertalet anledningar till varför denna bedömning i vår mening inte är möjlig att göra) – vad vi däremot syftar till att påpeka är att vår användning av tidigare forskning har bidragit till att nyansera våra resultat vilket i sin tur kan tänkas öka vår studies överförbarhet. Detta i och med att ju mer mångfacetterad en studie är i sättet att analysera såväl som presentera data, desto högre kan utomstående komma att värdera studiens överförbarhet (Bryman 2004). I relation till Brymans (2004) tidigare presenterade citat angående forskningsresultat som en form av databas (se s. 25) kan det således tänkas att en nyansrik databas ökar möjligheten för andra att hitta vad de söker.

Vi vill dock avsluta denna metoddiskussion med att påpeka att vi är av den uppfattning att en studie inte bör anses ha en hög eller låg grad av generaliserbarhet eller överförbarhet enbart för att studiens författare påstår att så är fallet. Nej, istället uppfattar vi begreppen generaliserbarhet och överförbarhet (som så många andra begrepp, uttryck och kategorier) som relativa och kontextberoende; vad vi bedömer som relevant här och nu behöver således inte uppfattas som viktigt eller aktuellt för en annan människa, i en annan tid och på en annan plats.