Olikheter

Vid sidan av våra respondenters fokus på individen uttrycker de även att kvinnor och män kan vara olika i vissa hänseenden – många av dessa påståenden hänför deltagarna till socialiseringen av

människor (bland annat via uppfostran) medan somliga uttalanden där kvinnor och män beskrivs som olika blir ”hängande i luften” så till vida att respondenterna inte beskriver bakgrunden till dessa olikheter (exempelvis varken en social eller biologisk sådan).

Då respondenterna talar om kvinnors och mäns olikheter som en produkt av individens socialisering uttrycker de sig bland annat enligt följande;

...kvinnor socialiseras till en viss roll som kanske är ”stereotyp kvinna” där vi har att vara omhändertagande och bry sig, att ta hand om andra människor och att vara duktig på att ta hand om känslor. Medan män kanske fostras mer till ”stereotyp man” där vi inte har några känslor och är stark och ska ekonomiskt ta hand om de han bryr sig om.

Kvinnor ska vara mer omhändertagande och de ska bry sig om mer på ett annat sätt och män får tänka mer på sig själva. Att som kvinna tänker jag att hon ska sätta sig själv i sista rummet och tänka mest på andra medan mannen får stå i centrum och tänka på sig.

Man kan inte vara mjuk som man.

Då respondenterna uttrycker att könsskillnader existerar utan att vidare redogöra för bakgrunden till dessa olikheter kan det låta enligt nedan;

Tänker man exempelvis på missbruk så har kvinnliga och manliga klienter olika behov för att man har olika sorters missbruk och kvinnor och män missbrukar på olika sätt.

Ibland tycker jag att det är språksvårigheter mellan kvinnor och män. (…) Jag kan känna att man blir lämnad hängandes, att man liksom inte får den responsen man vill ha. Som att man inte pratar samma språk.

Jag har ju en föreställning om att män inte pratar så mycket om känslor (…) utan att det är lite mer tufft och ”det fixar vi”. Det kanske också kan vara en nackdel ifall att man behöver prata med någon. Det kanske är lättare att prata om känslor med en kvinna.

Jag tror att män kanske får mer respekt också i mötet med klienter (…), att man ser upp mer till män och tänker att de är mer professionella.

Mot bakgrund av ovanstående citat kan den så kallade genusordningen och en av dess grundläggande principer ses som relevanta analytiska begrepp. Detta i och med att respondenternas tal om kvinnor och män som olika varandra stämmer överens med Elvin-Nowaks och Thomssons (2003, s. 36) beskrivning av genusordningen, nämligen ”att samhället är ett patriarkalt system, som ordnar människor efter vilket kön de har”. Vidare består denna ordning av två principer varav den

ena, isärhållandets princip, innebär att kvinnor och män hålls isär både vad gäller deras handlingar såväl som deras tankar och känslor (Hirdman 2001).

Beskrivningen av isärhållandets princip kan vidare även fördjupas till att bland annat omfatta dikotoma begreppspar så som kropp och själ, förnuft och känsla samt gott och ont där mannen och kvinnan placeras i motsatta kategorier (Hirdman 2001). Denna uppdelning, där mannen exempelvis gestaltar förnuft medan kvinnan symboliserar känsla, kan även avspeglas i våra respondenters tal om kvinnan som den omhändertagande och emotionella människan och mannen som den rationelle individen som inte uppfattas ha möjlighet att vara ”mjuk”. En liknande tanke om kvinnors och mäns olikheter kan även uppmärksammas i respondenternas samtal om socialarbetare där manliga yrkesverksamma inom socialt arbete beskrivs som respektingivande medan kvinnliga socialarbetare beskrivs som skickliga på att ta hand om det sociala arbetets känslomässiga inslag. Tidigare forskning på området påvisar även den hur skillnad görs mellan könen: socialarbetare har bland annat visats bedöma kvinnliga klienter som i större behov av känslomässigt stöd medan manliga klienter har bedömts vara i större behov av sysselsättning i form av en anställning (Kullberg 2004).

Det kan dock vara på sin plats att här påpeka att isärhållandet av könen (att kvinnor är si och män är så) inte är biologiskt givet. Istället är kategoriseringen av flickor och kvinnor samt pojkar och män en produkt av individers socialisering och således skapas ”kvinnligt” respektive ”manligt” i människors interaktion med varandra. Detta kan exemplifieras med att barn, redan från tidig ålder, inte sällan förväntas att hänge sig åt olika slags lekar och se ut på olika sätt utifrån huruvida de är av kvinnligt eller manligt kön, något som Elvin-Nowak och Thomsson (2003, s. 22) kommenterar enligt följande; ”Det kan kanske tyckas begripligt att detta sker i möten med små barn. Lite svårare att förstå är det faktum att det här sedan fortsätter, livet igenom”.

Det framkommer att våra respondenter är medvetna om ovan skisserade förfarande då de beskriver kvinnors och mäns olikheter som sprungna ur socialisering och förväntningar kring hur personer av kvinnligt respektive manligt kön ska leva och verka. Vad som i samband med denna medvetenhet blir extra intressant är dock de tillfällen då respondenterna i fråga beskriver kvinnor och män som olika utan att hänvisa till tidigare nämnda socialisering – vid dessa tillfällen uttrycks istället könens olikheter på ett nästan självklart sätt, exempelvis då en respondent beskriver kvinnor som mer sympatiska än män eller som när en deltagare påtalar att det finns språkförbistringar mellan könen.

Dessa omedvetna särskiljningar mellan kvinnor och män kan relateras till att det inte enbart är de stora, ”oåtkomliga” samhällsinstitutionerna, likt exempelvis massmedia, som skapar och späder på uppfattningar om könen som olika. Även gemene man bidrar till isärhållandet mellan kvinnor och män genom att omedvetet internalisera och således reproducera uppfattningar om könen som skilda från varandra (Elvin-Nowak & Thomsson 2003). Anledningen till denna internalisering och således även till isärhållandets fortlevnad kan avslutningssvis härledas till människors behov av kontroll och förståelse av sin omvärld, eller annorlunda uttryckt;

Att ordna och dela upp i små högar, att kontrastera och måla tjocka konturer kring det man ordnar, tycks i sig vara en slags fundamental princip för att skapa ordning i

kaos, för att avtvinga världen någon slags begriplig mening. Ja, rent av som att skapa ett slags förståelsens njutning. (Hirdman 2001, s. 71)

Enkelt formulerat kan de av våra respondenters uttalanden som indirekt ger intrycket av att könsskillnader är något så när givna, mot bakgrund av ovanstående citat, således ses som en del av en omedveten strategi för individen att hantera sin omgivning (Elvin-Nowak & Thomsson 2003).