Metoddiskussion

Fokusgruppsintervjuer ansågs vara en lämplig metod för den här studien. På relativt kort tid kunde undersökaren få en bild av elevernas kunskap, erfarenhet och framtidstankar om arbetsmiljöfrågor. Troligtvis skapades tryggheten mellan deltagarna i fokusgrupperna genom att liksom Krueger och Casey (2009) använda sig av homogena grupper, både könsmässigt och programmässigt. Att eleverna redan kände varandra och även var goda vänner kan som Wibeck

39 (2010) menar, ha bidragit till att få en diskussion där alla vågade vara delaktiga. En risk med att använda sig av redan existerande grupper kan enligt Wibeck (2010) vara att vissa ämnen inte tas upp eftersom deltagarna tar dem för givna. Undersökaren upplevde inte att så var fallet.

Arbetsmiljöfrågor var inte ett ämne som eleverna diskuterade tillsammans dagligdags, varken i utbildningen eller med varandra.

Albrecht, Johnson och Walther (1993, refererad i Wibeck, 2010) anser att det är viktigt att moderatorn är flexibel, kan tala gruppens språk, vara en god lyssnare samt svara neutralt på eventuella frågor från gruppmedlemmar för att inte påverka svaren. Alla grupper ser olika ut och för att öka trovärdigheten är det viktigt att samma moderator deltar i alla intervjuer. Då moderatorn/undersökaren har mångårig erfarenhet som lärare med elever på bland annat gymnasiet, uppfylldes Albrechts med fleras krav för att genomföra en lyckad

fokusgruppsintervju, samtidigt som trovärdigheten ökade.

Tiden för intervjuerna kändes för det mesta tillräcklig, men den givna tidsramen för

intervjuerna, fanns med som en aspekt och kan ha bidragit till att eleverna inte hann säga allt de ville. Enligt Wibeck (2010) är det optimala antalet deltagare i en fokusgrupp fyra till sex personer. Om en fokusgrupp har färre än fyra deltagare kan det enligt Simmel (1964, refererad i Wibeck, 2010) uppstå spänningar mellan deltagarna, särskilt påverkad kan en grupp med tre deltagare vara, då risken finns att någon av medlemmarna håller sig utanför eller att någon av medlemmarna försöker spela ut de andra två mot varandra (ibid.). I tre av grupperna deltog Wibecks optimala deltagarantal. I den fjärde gruppen deltog endast tre tjejer på grund av att de var de enda närvarande tjejerna på yrkesprogrammet dagen för fokusgruppsintervjun. Eftersom eleverna kände varandra sedan två och ett halvt år tillbaka märkte inte moderatorn av några spänningar mellan eleverna i någon av grupperna, oavsett antalet deltagare.

Det fanns en hel del svårigheter med att rekrytera deltagare till studien. Många rektorer tillfrågades men ofta stannade frågan just hos rektorn och delegerades inte vidare till lärarna.

Rektorer har många arbetsuppgifter och får dagligen många mail som inte går att förbise. I det här fallet skulle nog undersökarens vädjande mail kunna försvinna i mailskörden eftersom det

40 inte var något akut som behövde prioriteras eller hanteras. Under studiens gång var det också ett speciellt läge i Sverige med en fullskalig pandemi. Gymnasieskolan tvingades hålla stängd under en lång period. När undersökaren fick kontakt med en gymnasielärare som var engagerad i frågan och i sin tur tog kontakt med sin rektor öppnades en dörr. Om tiden och de rätta

förutsättningarna hade funnits hade det varit intressant att genomföra fler

fokusgruppsintervjuer med elever från fler gymnasieprogram och på fler skolor för att kunna få ett bredare elevunderlag.

Efter studiens genomförande har ett regeringsförslag kommit som vill underlätta för ensamkommande flyktingungdomar att få stanna i Sverige genom gymnasielagen (SFS

2019:485, ursprunglig lag SFS nr: 2017:353). Lättnaderna skulle bland annat innebära att kravet på att ungdomen skulle hitta en tvåårig tillsvidareanställning inom sex månader efter studenten förändrades till en ettårig tidsbegränsad anställning inom ett år, men riksdagspartierna är ännu inte överens i frågan (SVT, 2020; Lag & Avtal, 2020). Om fokusgruppsintervjuerna hade skett efter gymnasielagens föreslagna förändring kan det tänkas att helt andra svar skulle ha getts av eleverna som var berörda av gymnasielagen.

För att öka trovärdigheten i kvalitativa studier kan undersökaren följa Lincoln och Gubas (1985, 1994) fem kriterier; trovärdighet, pålitlighet, anpassningsbarhet, överförbarhet samt äkthet. Det är inte säkert att svaren i den här studien skulle bli likadana i en ny studie med andra deltagare, men med hjälp av metodbeskrivningen, bilagorna och en tydligt förklarad redovisningskedja har undersökaren försökt vara så transparant som möjligt för att öka möjligheten att återskapa studien.

Lincoln och Guba förespråkar överförbarhet före generaliserbarhet i kvalitativa studier, vilket är något som Tjora (2012) motsätter sig. Tjora framhåller istället att generaliserbarhet är en etablerad kvalitetsindikator inom all slags forskning och hans tankesätt om generaliserbarhet har till viss del tillämpats i den aktuella studien (ibid.). Både korta och långa citat har tagits upp i resultatdelen tillsammans med ett analytiskt berättande för att försöka visa på materialets

41 äkthet, djup och bredd (Braun & Clarke, 2006) medan litteraturen har använts i syfte att

förstärka resultatet (Tuckett, 2005).

Många forskare rekommenderar att återsända materialet till deltagarna för att få bekräftelse på att svaren är rätt uppfattade (Lincoln & Guba, 1985). Tyvärr var detta inte möjligt att

genomföra eftersom att gymnasieskolan stängde under många och långa perioder under studiens genomförande och det var svårt att få tillträde till skolan eller tillgång till elevernas kontaktuppgifter på grund av GDPR.

Som nämnts tidigare kontaktade uppsatsförfattaren Mynak för att få förslag på ämnen att skriva om, ämnen som enligt Mynak behövde mer forskning. Uppsatsförfattaren vill

understryka att studien har gjorts helt på egen hand, fristående från Mynak.