Inledningsvis diskuteras för- och nackdelar med den fenomenografiska metodansatsen, följt av en problematisering av det faktum, att vi valde att skicka ut intervjufrågorna i förväg. Avslutningsvis diskuteras valet av informanter samt maktbalansen i intervjusituationerna.
9.1.1 För- och nackdelar med fenomenografisk metodansats
Utifrån valt syfte och valda frågeställningar, såg vi i studiens inledning att vi behövde hitta en kvalitativ metod, där informanternas uppfattningar och tankar kring frågorna synliggjordes. Eftersom vi också ville nå mångfalden i specialpedagogernas tankar och idéer föll valet på fenomenografi. Valet av en annan kvalitativ metod, som till exempel fenomenologi, skulle kunna gett oss en djupare förståelse av fenomenet inkludering. Risken hade då varit att kunskapen om tillämpningen av denna studies begrepp gått förlorad.
Inom fenomenologin hade essensen i begreppen pedagogisk inkludering och måluppfyllelse sökts, till skillnad från i fenomenografin där vi velat visa på variationen i uppfattningarna kring dessa begrepp (Johansson, 2009). Den fenomenografiska metodansatsen ser vi som effektiv i förhållande till vårt syfte med föreliggande studie, att finna just variationen. Dock är en del av den kritik som framförts mot fenomenologi även aktuell när det kommer till fenomenografi, exempelvis kravet på generaliserbarhet. Utifrån kvantitativa forskares syn, hävdar de att sökandet efter olikheter inte ger ett forskningsresultat som kan sägas vara representativt. Dock menar fenomenografikerna, att eftersom det endast finns ett visst antal möjliga tolkningar i utfallsrummet, så är generaliseringar möjliga (Dahlgren & Johannson, 2015).
Vi är medvetna om osäkerheten gällande generaliserbarhet, eftersom intervjuerna är ganska få till antalet. Däremot anser vi oss ha täckt in en relativt stor del av utfallsrummet, vilket
- 39 -
bekräftas av Ulla Eriksson-Zetterqvist och Göran Ahrne (2018), som menar att det redan vid sex till åtta intervjuer är möjligt att få ett relativt säkert material. Valet av den
fenomenografiska metodansatsen, anser vi har bidragit till att belysa komplexiteten i inkluderingsbegreppet för elever med HFA och AS. De förutsättningar som visar sig i utfallsrummet, pekar på behovet av den bredd av insatser som krävs för att öka den pedagogiska inkluderingen för målgruppen.
9.1.2 Utskick av frågor i förväg
En tydlig reflektion, som vi så här i efterhand har gjort, är att utskickandet av vår frågeguide i förväg, resulterade i en stor variation i specialpedagogernas förberedelser inför intervjuerna. De sex specialpedagoger som förberett sig, kunde ge fördjupade svar och resultatet blev att vi upplevde att vi fick ut mer användbart material ur dessa intervjuer än ur de två intervjuer där specialpedagogerna inte haft möjlighet att ta sig den tiden. Samtidigt innebar utskicket att svaren kan ha påverkats av att specialpedagogerna diskuterat med andra eller läst litteratur i ämnet. Ett alternativ hade varit att endast beskriva temat vi åsyftade att undersöka för informanterna, utan att ge dem varje fråga i detalj. Ett sådant tematiskt utskick skulle kunna gett fler tolkningar i utfallsrummet, för det finns ju ett ordspråk som säger “som man frågar får man svar”. Just i detta fall kan det ha inneburit att informanternas tankar blev låsta utifrån frågeguiden, vilket gör att resultatet blivit lidande i form av mindre variation i utfallsrummet. Så här i efterhand inser vi att vi borde läst relevant litteratur gällande utskick av
intervjufrågor i förväg.
En studies validitet stärks av hantverksskickligheten och där märkte vi tydligt att vi skulle ha övat mer intervjuteknik, eftersom våra uppföljande frågor ibland inte ledde vidare och i flera fall släppte vi frågorna för snabbt. De specialpedagoger som inte själva reflekterat lika mycket över sina svar, fick därigenom inte samma utrymme i analysen.
9.1.3 Urval
Valet att endast inrikta oss på en yrkesgrupp inom skolan, är något vi i efterhand grubblat mycket på. Det är fullt tänkbart att vi hade täckt in en större del av utfallsrummet, om vi istället hade valt att intervjua både specialpedagoger och pedagoger, eller endast pedagoger. I efterhand ser vi att det, gällande vikten av lärmiljön, hade bidragit till utfallsrummet att även intervjua pedagoger. Samtidigt stärker det studiens resultat att intervjua åtta av samma yrkeskategori, då variationen i utfallsrummet ökar.
- 40 -
Valet att endast intervjua åtta personer är även det något som vi tror kan ha påverkat studiens resultat. Hade vi använt oss av fler informanter så hade vi förmodligen fått en större variation i svaren, vilket hade ökat resultatets generaliserbarhet.
9.1.4 Maktbalansen under intervjuerna
I alla former av intervjusituationer uppstår en viss maktfördelning, vilket medför en osäkerhet i det empiriska materialets korrekthet. Att vi under intervjuerna var två kan betraktas som både en styrka och svaghet. Repstad (2007) menar att om man är två som intervjuar, kan den ena fokusera på att ställa frågor, medan den andra kan koncentrera sig på icke-verbal
kommunikation samt ställa följdfrågor. I föreliggande studie är vår upplevelse att det gav mer fördjupade svar att vara två intervjuare, eftersom den person som hade en mindre aktiv roll, problematiserade frågeställningarna ytterligare. En mer van intervjuare hanterar säkerligen båda rollerna själv, men för oss upplevde vi upplägget som en trygghet.
Maktbalansen med att vara två som intervjuar påverkar, i och med att informanten kan uppleva att hon hamnar i underläge utifrån att hon är i minoritet (Repstad, 2007). Den tydliga rollfördelning som vi lagt upp inför intervjuerna, då den passiva av oss också valde att sitta lite i bakgrunden, tog vi för givet skulle jämna ut maktsymmetrin i rummet, men nu i
efterhand funderar vi kring om det skulle kunna påverkat symmetrin i någon annan riktning?
Vi tror att vår roll som nästan färdigutbildade specialpedagoger som båda arbetar i den yrkesrollen, ökar på risken att de intervjuade anpassade sina svar utifrån det vi ville höra. Enligt Denscombe (2018) ”…finns det en risk att de svarar som de tror att forskaren förväntar sig av dem, det vill säga infriar förväntningar de tror att forskaren har.” (s.277).
Ytterligare en risk som Denscombe (2018) påpekar är att informanterna kanske inte svarar sanningsenligt eller svarar i lojalitet med den policy arbetsgivaren för.
Data från intervjuer baseras på vad människor säger snarare än vad de gör. Det är inte alltid som uttryck och handling stämmer överens. Vad människor säger att de gör, vad de säger att de föredrar och vad de säger att de tänker, kan inte med automatik
förmodas spegla sanningen. (Denscombe, 2018, s. 293)
Ett sätt att minska maktpåverkan i intervjusituationen hade varit att endast en av oss var närvarande, men när vi vägde det mot fördelarna att vara två vid varje intervjutillfälle, vägde det senare alternativet tyngre, eftersom vi trodde oss få ett mer gediget material.
- 41 -