Vi har de jag- stärkande övningarna där man ska lära känna sin egen kropp och sina känslor på våra hjärtstunder. Vi pratar om olika känslor och vad det finns för känslor. Man kan vara arg och ledsen och definiera de och särskilja på dem. Om någon är jättearg och kanske behöver gå undan en stund och få vara arg att man hjälper de med detta så att barnen själv känner att de behöver gå undan. Man pratar med de och frågar om de är redo för att gå in i leken igen eller att man frågar hur det känns.
(Ur intervju den 15/6 2007)
På förskolan berättar båda informanterna om hjärtestunderna som en metod eller ett arbetssätt de använder sig av för att hjälpa barnen i sina konflikter. Denna metod som används på förskolan är en planerad lärarledd aktivitet som varje vecka återkommer på schemat. Under dessa stunder har de ”jag- stärkande” övningar för barnen. De försöker även att definiera olika slags känslor och att särskilja känslorna åt. Följande citat belyser hur pedagogerna försöker ge barn andra verktyg än att ta till händer och fötter i en konflikt:
Genom att hjälpa de att lösa sina konflikter själva att försöka hitta rätt sätt att lösa sina egna i stället för att fröken ska hjälpa till. Försöka få dem själva att lösa konflikten men om de inte klara det så säger vi kom till oss om ni inte klarar att lösa konflikten själva.
Man ska prata och berätta vad som hänt och prata med varandra istället för att ta till händerna eller fötterna, så är det bättre att ta till sitt språk och förklara hur det känns och vad det är som är fel. Vi försöker genom att fråga hur det kändes för honom/henne i en konflikt och att man hjälper de att se hur det hade känts om det barnet gjort det mot en själv”.
(Ur intervju den 15/6 2007)
Det mest centrala i förskolans arbetssätt är att barnen ska kunna sätta ord på sina känslor och att alla känslor är accepterade. Pedagogerna försöker hjälpa barnen att lösa sina konflikter både med hjälp av språket och genom att hjälpa barnen att sätta sig in i sina egna känslor. Att även rikta uppmärksamheten på hur den andre parten i en konflikt kan känna sig är ett viktigt arbete för pedagogen. Detta arbetssätt överensstämmer med vad forskningen riktar
uppmärksamheten mot och det är just att fostra barn till ett prosocialt beteende vilket innebär att barnet internaliserar de moraliska normer som gäller d.v.s. att ta hänsyn till, visa omsorg och hjälpa andra (Lamer 1991:47).
Känslornas betydelse i konflikthantering tillskriver även Carlsson (2001) vara av stor vikt. Hon anser att det är viktigt för de yngre barnen att kunna sätta ord på olika känslor och att man kan göra det i samtal med barnen. Hjärtestunderna är ett sådant tillfälle som förskolan använder till att prata om olika känslor. På förskolan finns även alla de vardagliga
konfliktsituationerna där tillfälle ges för att här- och nu kunna diskutera olika känslobegrepp med barnen. Detta är något som Kihlström (1995) tar upp om, att pedagoger bör lägga fokus på att fånga vardagliga situationer och då samtala med barnen om hänsynstagande (Kihlström 1995:142).
Det gäller oss vuxna också om vi bara visar barnen hur vi gör att vi också kan bli arga på varandra att man inte döljer det utan att man visar att nu är jag arg och att vi gör så här. Vi pratar om det och att man berättar för barnen att vi också kan bli arga och sura. Men det är viktigt att vi föregår med gott exempel att man bråkar civiliserat.
(Ur intervju 15/6 2007)
I ovanstående citat belyser Lena pedagogers betydelsefulla roll när det gäller
konflikthantering. Det finns även en del forskare som riktar sin uppmärksamhet mot den vuxne i förskolan, det vill säga pedagogen som förebild på förskolan. Lena var den enda av våra informanter som förde pedagogens roll på tal och att det är av vikt att vara en förebild för barnen. 37
Informanten beskriver att det är viktigt att som pedagog vara en god förebild i konflikter som uppstår mellan de vuxna och att man inte döljer det. Denna övertygelse stämmermed det Kärrby (1985) tar upp om att barn reagerar negativt på när de vuxnas känslobudskap inte stämmer med det som sägs.
Vidare anser hon att så som de vuxna i barnets omgivning handlar, tycker och tänker och
förklara orsakssamband så lär sig barnet att uppfatta sin omvärld (Kärrby 1985:46). Även andra forskare anser att de vuxna i barns omgivning har stor betydelse för barns sociala
och psykiska utveckling. Pedagogerna blir som en förebild för barnen detta tar bl.a. Kihlström (1995), Carlsson (2001), Kärrby (1985) upp i sin forskning.
Forskningen riktar sin uppmärksamhet mot vikten av att vuxna är förebilder för barn då de imiterar och identifierar sig med de vuxna. Likaså anser Kärrby (1985) att barn påverkas mer av tydliga vuxna förebilder än av exempelvis tillämpningsbara pedagogiska metoder. Då borde det vara av vikt att pedagogerna på förskolan klarar av att hantera sina egna konflikter på ett konstruktivt sätt, för att barnen imiterar och identifierar sig med dem. Även vår
informant Lena var väl medveten om hur viktigt det är att som pedagog föregå med gott exempel och som Lena uttryckte det att man bråkar civiliserat.
5 Resultat och analys för förskola 2
I detta avsnitt kommer vi att presentera resultat och analys för förskola två. Vi har delat upp svaren i de olika kategorier som har framkommit ur vår empiri på samma sätt som på förskola ett. Kategorierna som vi kommer att presentera är inomhuslek, utomhuslek och metoder. Efter varje kategori kommer vi att återkoppla empirin med vad forskningen kommit fram till och vi kommer även att förmedla våra egna tankar. Namnen är fingerade för att informanterna ska få vara anonyma. Informanterna kommer därmed att kallas för Rebecka och Karin.
5.1 Inomhuslek förskola 2
Ella, 4 år, står stilla och gråter tyst. Framför henne ligger en stol på golvet. Pelle, 4 år, går fram till Ella. Pelle säger: ” jag gjorde det inte” och kramar om Ella. Pelle som redan tröstar Ella säger än en gång: ” jag gjorde inte det! till Ella. Nu går Carl fram till Ella och Pelle. Pelle som redan tröstar Ella säger till Carl:
”Se, hon är ledsen känn här ” Pelle pekar på kinden och säger: ” hon är varm”. Carl svarar: ”Ja, hon är röd”.
Ella slutar inte att gråta och Pelle leder henne till en pedagog. Pedagogen pratar en stund med Ella och sedan pratar hon med Pelle. Stolen ligger kvar på golvet.
(Ur fältanteckningar 5/10 2007)
I denna händelse kan Pelles handlingar tolkas i termer av prosocial kompetensdå han kramar om Ella och vill trösta henne. Sedan går Carl fram till Ella och klappar henne på kinden för att känna hur varm hon är. Han konstaterar också att hon är röd. Detta hjälper inte Ella som fortsätter att vara ledsen och Pelle inser att han kan inte trösta henne så han leder henne fram till pedagogen. För att fostra barn till ett prosocialt beteende innebär det enligt Lamer att barnet internaliserar moraliska normer som att visa hänsyn till, visa omsorg om och hjälpa andra (Lamer 1991).
Vidare anser hon att när en norm är internaliserad upplevs den komma, på ett naturligt sätt inifrån barnet. Det är då denna norm fungerar som en drivkraft för barnet som det räknas som ett prosocialt beteende (Lamer 1991:47). Kan det vara så att normen är internaliserad för Pelle eller visar han denna omtanke för att inte falla i sken av att han har gjort något fel?
Efter händelsen går vi fram till pedagogen och frågar henne om hon fick reda på vad som hade hänt och hon berättar för oss att hon inte hade fått reda på någonting. Vi vet därför inte vad som egentligen hade hänt men det skulle kunna vara så att Pelle välte stolen och Ella fick den på sin fot. Detta förändrar inte vår syn på Pelles agerande däremot funderar vi över varför ingen av barnen berättade för pedagogen om händelsen. I konfliktsituationer på förskolan berättade Karin hur hon brukar agera i dessa situationer:
”Titta på din kompis, ser han glad ut, ser han ledsen ut? Varför är de ledsna?” (Ur intervjun 5/10 2007)
Här försöker Karin tydliggöra hur barn kan känna sig i en konfliktsituation. Hon hjälper barnen att sätta ord på känslor. Vi ställer oss frågan huruvida barnen ges möjlighet till att berätta hela händelseförloppet. Enligt Maltèn (1998) spelar kommunikationen en avgörande roll i samspelet mellan människor. Detta innebär att det är av stor vikt att kunna lyssna på vad motparten har att säga samt och få berätta sin version av händelsen. Häri ligger det i
pedagogens roll att beakta alla inblandades version i händelsen utan att leta efter en syndabock.
Det råder full aktivitet på förskolan och alla barn är sysselsatta med olika saker. Vid ett bord sitter det fyra flickor och en pojke. De är mellan tre och fem år och de bakar scones. Lisa, 4 år och Sara, 3 år, ber om mer deg och får varsin bit. Degbitarna hamnar för nära så när Lisa tar sin bit, tycker Sara att Lisa tog för mycket av degen, så att hennes bit blev mindre. Sara tar därför en liten bit deg från degklumpen som Lisa har framför sig. Då säger Lisa:
”Hon tog mitt allt” Sara säger:
”Nej, den är min”. De fortsätter att tjafsa om degbiten. Efter en stund rycker pedagogen in och säger:
”Sluta, sluta nu”. Nu tar pedagogen själv tillbaka en bit deg från Sara och ger denna bit till Lisa. Därtill hon säger:
”Det är bra nu”.
Barnen fortsätter att baka och det är lugnt en stund tills Lisa börjar bli färdig.
Efter baket vill Lisa sopa golvet. Pedagogen säger att hon kan sopa vid sin plats, eftersom alla inte har bakat klart, så att hon inte stör de. På en stol sitter Gustav som är i slutskedet på
bakningen. Lisa sopar inte vid sin plats utan vid Gustavs plats.
Hon för sopkvasten inunder hans stol och runt om den. Plötsligt drar Gustav till sig sin stol och puttar iväg Lisa. Hon blir ledsen och gnäller. Pedagogen säger då till Lisa:
”Stör honom inte, han bakar fortfarande. Gå bort och sopa på den sidan där du satt”.
Lisa fortsätter att sopa under Gustavs stol. Gustav är nu klar med bullarna och reser sig upp. Lisa står fortfarande nära hans stol så han puttar till henne med en rejäl knuff i magen. Lisa gnäller lite grand men knuffar sen hårt tillbaka. Nu går pedagogen emellan och separerar de båda. Sen säger pedagogen till Lisa och Gustav att sopa och städa där de själva suttit och bakat och det är på var sin sida om bordet.
(Ur fältanteckningar 5/10 2007)
Exemplen ovan belyser upptakter till konflikter som förhindrades av pedagogen. I båda händelserna talade pedagogen till barnet och inte med barnet. Enligt Maltèn (1998) innebär att kommunicera inte bara att kunna tala utan även att kunna lyssna aktivt. Vidare anser han att som vi nyligen har tagit upp att kommunikation har en stor betydelse i samspelet mellan människor. Det är i de vardagliga situationerna som barn får möjlighet att träna och utveckla sin kommunikativa förmåga genom att lyssna på vad den andre samtalspartnern säger samt att tala och berätta om sin uppfattning i händelsen.
Under vårt besök på förskola två uppmärksammade vi att barnen inte hamnade i så många konflikter. Snarare visade sig många upptakter till konflikter, som förhindrades av
pedagogerna. Vid båda händelserna ovan var det en och samma pedagog inblandad i barnens begynnande konflikter. Samma pedagog, Rebecka, säger i intervjun på frågan vad hon gör när barnen är i konflikt med varandra:
”Jag föredrar att vänta och se om någon hamnar i större bråk. Det är också en del i den sociala utvecklingen, de behöver lära sig”. (Ur intervju 5/10 2007)
Utifrån ett barnperspektiv funderar vi kring ovanstående citat då informanten föredrar att vänta och se om någon hamnar i ett större bråk. Vidare undrar vi vad räknas som ett större bråk? Samme informant berättar att det är en del av den sociala utvecklingen, de behöver lära sig.
Vidare säger hon:
”Det kommer inte alltid att vara någon som drar dig ur knipan. Så även om de måste ge vika måste de lära sig koderna”. (Ur intervju 5/10 2007)
41
Det förefaller sig vara motsägelsefullt då hon säger att hon föredrar att vänta och se vad som händer i konflikterna och ändå så ingrep hon och förhindrade upptakt till en konflikt. Hon anser också att detta är en del i den sociala utvecklingen. I båda händelser ovan går det att iaktta att pedagogen tidigt ingriper i konflikten. Dessutom pratar hon inte med barnen om händelsen. En fråga att ställa sig är vilka koder det är som barn måste lära sig, som Rebecka nämner.
Även Lamers forskning visar att barns sociala utveckling bara kan förstås utifrån ett socialt sammanhang (Lamer 1991: 26). I händelserna ovan framträder inte något sammanhang. Som nämnts tidigare så upplevde vi att det var få konflikter mellan barnen på denna förskola. Barnen gavs varken möjlighet till att förklara för pedagogen vad som hade hänt eller att avklara konflikten på ett konstruktivt sätt. Vår uppfattning är att pedagogerna försöker förebygga innan något alls hinner hända. Detta förebyggande arbete uppfattar vi inte som något som hjälper barn i att kunna hantera sina egna konflikter.
Vi kommer nu till att gå vidare och titta på utomhusleken med barnen och se om det
uppkommer fler konflikter i ostrukturerade aktiviteter än i de mer strukturerade aktiviteterna inomhus.
5.2 Utomhuslek förskola 2
Solen skiner och alla barnen är ute på gården. Det flödar av liv och rörelse och barnen leker för fullt. Vid en gungställning står Ellen, 5 år; på en gunga. Nedanför gungan står Isabella, 3 år, och håller fast gungan med båda händerna samtidigt som hon gråter. Isabella gråter och skriker en bra stund och då och då säger hon:
”Jag vill ha den gungan.”
Lena, 5 år, är på väg att klättra upp i gungan för att hon vill gunga tillsammans med Ellen. Bredvid gungar Isak. Lars står vid klätterställningen mitt emot gungställningen. Han har observerat att Isabella gråter. Lars står en stund och tittar och går sedan fram till Isabella. Lars säger:
”Hör ni, hon kan väl också få gungan lite grand, hon som är så liten! Ni kan väl låna den till henne också”.
42
Ellen försöker putta bort Lars med foten, men hon säger inget. Lars fortsätter att prata, nu med Isak
”Men hon är din lillasyster, titta hon är ledsen”.
Isak går ner från gungan han gungar på och går fram till sin syster. Han står en stund bredvid, klappar henne på huvudet men säger inget. Nu säger Lars till Isabella (samtidigt som han pekar på gungan som Isak steg av ifrån):
”Titta, skynda dig där är en gunga ledig nu”. Isabella fortsätter att gråta och säger: ”Nej, här den vill jag ha”.
Ännu en gång vänder sig Lars mot Ellen och säger:
”Men gå nu bort därifrån, det är inte bara ni som ska få gunga. Låt henne också få gungan”. Ellen och Lena tittar nu båda på Lars men de svarar honom inget. De står kvar på gungan och tittar på Lars och Isabella nedanför. Ellen viskar nu något i Lenas öra och plötsligt lämnar de båda flickorna gungan. De går till den lediga gungan. Isabella tar gungan, slutar gråta och ställer sig nu i gungans mitt.
(Ur fältanteckningar 5/10 2007)
Händelsen vid gungorna utspelar sig utomhus, och påvisar hur barnen försöker lösa en konflikt som uppstår mellan flickorna. Barnen använder sig av argument som, hon som är så liten, samt, hon är ju ledsen, och vidare, det är ju din lillasyster. Med dessa argument hoppas de hjälpande barnen att Ellen ska känna empati för den lilla flickan och lämna över gungan till henne.
Denna episod utspelar sig under en bra stund och ingen pedagog ingrep. Föregående
kommentar från informanten stämmer bra överrens med denna händelse. Då pedagogen inte ingrep utan lät barnen lösa konflikten själva.
Vi kommer nu att gå in på vilka metoder pedagogerna använder sig av i konflikthantering på förskolan.
5.3 Metoder förskola 2
”Ibland kan barn behöva timeout för att lugna ner sig, tror jag. Man kan inte nå de när de är arga. De kommer inte att lyssna på mig och se om de har fel eller att någon annan har fel. De behöver en stund ifrån varandra bara för att fundera”, berättar Rebecka.
På denna förskola använder man sig av ”timeout” i konfliktsituationer enligt våra informanter. Med detta menar de att när barnen blir upprörda och arga och de inte kan nå de får de sätta sig på en stol för att lugna ner sig. När barnet har lugnat ner sig så återkommer pedagogen till barnet för att prata om vad det var som hände och hur barnet känner sig. Detta är dock något vi inte fick uppleva på förskolan då konflikterna var sällsynta där. Frågorna som vi ställer oss då är, hur uppfattas detta tillvägagångssätt av barnet som får sätta sig på stolen för att lugna ner sig?
Vidare kan man fundera över vem det är som ska sätta sig för att lugna ner sig är det alla som är inblandade i konflikten eller är det den som är argast eller den som skriker högst? Just detta fenomen belyser Szklarski (1996) i sin forskning där det framkommer att i en konflikt lades det större vikt vid de enskilda personerna än i det samspelet mellan de. Likaså betraktades den person som synliggjorde konflikten med en emotionell reaktion som bidragande orsak till själva konflikten (Szklarski 1996:31).
För att kunna lyfta pedagogens roll som medlare i en konflikt lutar vi oss mot Wahlström. När en tredje part ska gå in och medla i en konflikt anser Wahlström (1996) att det är viktigt att inte bestämma vad som ska göras eller att fastställa bindande överenskommelser. Medling i en konflikt innebär inte att ta reda på vems fel det är eller att skuldbelägga någon. Det gäller för medlaren att vara helt objektiv och att båda parter ska känna sig accepterade och hörda (Wahlström 1996:126).
Vidare under intervjun berättar Rebecka att:
”Efter timeouten tar vi tag i det och pratar med båda inblandade och vi går igenom vad som hände vad vi såg hände och vad de känner inför det. Hur kunde det gå så långt och varför gick det så långt?” (Ur intervju 5/10 2007).
Användandet av time-outen kan liknas vid det Lamer skriver i sin forskning. Lamers forskning visar att den viktigaste faktorn för att införliva de etiska normerna är att man resonerar med barnen i samband med olika konfliktsituationer. För det är i just dessa situationer som barnen tydligt upplever konflikten mellan sina egna önskningar och kraven från normerna. En fundering som dyker upp är hur barnen som har timeout upplever den uppkomna situationen?
Anser de själv att de måste lugna ner sig innan de kan samtala om händelsen eller väcks andra känslor till liv när de sitter där för att lugna ner sig? Känslor som rädsla, skam, besvikelse och hjälplöshet är enligt Szklarski (1996) vanlig i samband med konflikt mellan människor och det leder alltid till någon form av känslomässig reaktion (Szklarski 1996:135).
Vidare berättade Karin att:
”Det är inte alltid man kör med den metoden. Vet inte om det fungerar med timeout”. (Ur intervju 5/10 2007)
Vår ovan nämnd informant var inte säker på att denna metod fungerar, hon säger också att det inte är alltid som man tar till den metoden. Det kan vara så att det råder delade meningar på förskolan om hur pedagogerna ska agera i konfliktsituationer och därför denna osäkerhet. Under vårt besök var där ingen som var inblandad i någon större konflikt och vi
uppmärksammade att det var ont om konflikter på förskolan. Karin upplyser oss även om att