På förskola 1 är barnen ute på gården och leker. I en sandlåda leker två barn, Emil 2 år och Erika 4 år. Det är fullt av liv och rörelse runt omkring med lekande barn. Emil viftar med en
bandyklubba och håller den högt upp. Plötsligt skriker Erika: ”Han slog mig med klubban”.
Pedagogen som står nära ser hela händelseförloppet. Han rycker genast tag i Emil och sätter honom på en bänk och säger till honom:
”Du får inte lov att slåss, inte slåss”.
Emil gråter hejdlöst över tillsägelsen och Erika som fick bandyklubban i huvudet vandrar vidare.
(Ur fältanteckningar 3/9 2007)
Här belyses en konflikt som inte riktigt blev klarlagd av pedagogen och barnet. Pedagogen hörde att flickan skrek, då hon fick klubban i huvudet, men han tog inte reda på varför pojken slog klubban i huvudet på henne. Det kan vara så att det finns bakomliggande faktorer som har påverkat pojkens agerande eftersom han inte gavs tillfälle att berätta.
Lamers forskning (1991) påvisar att i en konfliktsituation är det av vikt att resonera kring händelsen för det är i dessa situationer barn internaliserar de moraliska normerna. Det kan också vara så att pedagogen vet mer om detta barn som inte vi har någon kännedom om och
att hans agerande utgick från hans kunskaper om detta barn. Följande observation belyser en liknande händelse:
Barngruppen är på väg in efter att ha varit ute och lekt ett tag. Alla barn ska ställa upp på ett led när detta är klart så går barnen in genom dörren då plötsligt en pojke smäller igen dörren mitt framför de andra barnen som var kvar utanför. Pedagogen rycker undan pojken genom att dra honom i armen och säger på det bestämdaste till honom:
”Lägg av håll inte emot dörren på det viset, så kan du inte göra”.
(Ur fältanteckningar 3/9 2007)
I båda dessa händelser är skäll eller tillsägelse en central del i kommunikationen. Just skällets betydelse har diskuterats av Erik Sigsgaard. Sigsgaard hävdar att det tillhör den danska kulturen att skälla på barn och vidare hävdar han att det finns skäl att tro detsamma gäller för Sverige. Vidare menar Sigsgaard att skäll ofta är en spontan emotionell reaktion utan någon pedagogisk välunderbyggd handling (Sigsgaard 2003:11). Pedagoger skäller oftast på barnen då de känner sig frustrerade. Det kan också vara så att pedagoger som skäller har som barn själva fått mycket skäll (Sigsgaard 2003:114). ”Skäll kan vara en psykisk reaktion, ett kulturellt betingat mönster och/eller ett pedagogiskt verktyg”(Sigsgaard 2003:118).
Detta ser vi som motsägelsefullt då Sigsgaard (2003:11) påstår att skäll oftast är en emotionell reaktion utan någon pedagogisk välunderbyggd mening. Hur kan skäll vara ett pedagogiskt verktyg samtidigt som det inte har någon pedagogisk funktion.
Det kan vara så att en del pedagoger använder sig av skäll och ser det som ett pedagogiskt verktyg medan för andra är det en bara en emotionell reaktion utan någon som helst pedagogisk mening. Robert, den andre informanten på förskolan tar upp stress som
bidragande orsak till varför han ibland skäller på barnen. På frågan: Vad gör du när barn är i konflikt med varandra? Berättar han följande:
Det beror på lite, man vet hur man vill göra men ibland är det så stressigt det händer en sak här och en sak där borta och man måste fixa det. Men som jag sa innan, att samla barnen som bråkat och gå igenom vad som hänt och försöka få det avslutat. Förstår du varför han blev arg och då blev han ledsen och att inte börja skälla direkt men det är svårt när man är stressad och den snabbaste vägen är att man börjar skälla. Vidare tillägger han:
Det är inte det man vill göra. (Ur intervju 15/6 2007)
Som pedagogen uttryckte sig så är det svårt i stressade lägen att hantera barns konflikter på ett korrekt vis och då är den snabbaste vägen att skälla, fast det inte var det han ville. Det krävs tid för att lyssna och hjälpa barn i sina konflikter och just tid kan vara en bristvara i förskolan då det inte alltid är tillräckligt med pedagoger, barngruppen är för stor eller det finns barn i gruppen som behöver mer stöd från en vuxen.
Just betydelsen av tid är något som Kihlström (1998) uppmärksammat i sin forskning. Enligt Kihlström tyckte sig pedagogerna hinna med det enskilda barnet i de planerade aktiviteterna på förskolan. Däremot ansåg de att om man inte avsatt någon speciell tid för att ta hand om de enskilda barnen så hann de inte med barnen. Andra orsaker till varför pedagogerna inte hann med det enskilda barnet som tas upp av författaren är följande: för stor barngrupp eller har fel åldersspridning, inskolning av nya barn och ingen bra lokal för verksamheten (Kihlström 1998:69).
Vidare tar Kihlström upp att endast några pedagoger ansåg att man har en felaktig struktur som anledning till att man inte hinner med. Hon menar även att det borde ingå som moment i förskollärarutbildningen hur man organiserar sitt arbete. Arbetslaget bör formulera målen tydligt för barngruppen. De bör också besluta sig för hur barnen ska hinnas med och vem som gör vad och när det ska ske. Detta ger trygghet i arbetet och inga missuppfattningar sker då alla är införstådda i det som sker.
Kihlström förespråkar också regelbundna observationer av barnen, diskussion och reflektion i arbetslaget och göra åtgärdsprogram vid behov och sedan undersöka vidare om åtgärden har gett något resultat d.v.s. en utvärdering (Kihlström 1998:78).
Enligt Kihlström (1998) har det betydelse i hur man organiserar arbetet på förskolan för att pedagoger ska uppleva att de hinner med barnen. Regelbundna observationer av barnen, diskussion och reflektion i arbetslaget men även att man beslutar vem som gör vad och när det ska ske, underlättar. Detta är, enligt oss, något som man kanske inte funderar över när man har tidsbrist i stället blir man stressad och upplever att man inte hinner med det man vill. Detta kan vara ett sätt att tillvarata de resurser som finns i arbetslaget genom att strukturera upp verksamheten. Vi kommer nu att gå in på vilka metoder som förskolan arbetar efter i konflikthantering.