Frågan; ”Vad är MI för dig?” kom till för att vi ville veta vad informanterna hade för personlig uppfattning om MI. Vi ville också utforska hur deras relation till MI ser ut. Vi reflekterar också över vad informanterna inte tar upp i sina svar.
Vår struktur för följande avsnitt bygger på samma struktur som Miller och Rollnick (2013) har i sin senaste bok om MI och som vi har redogjort för i teoriavsnittet dvs;
Engagerande, fokuserande, framkallande och planerande. Processerna kommer var och
en analyseras i sin respektive del.
I den första processen, den engagerande, ska samtalsledaren försöka skapa en relation med samtalspartnern genom sitt sätt att vara, en relation som ska bestå genom alla de övriga processerna (Miller & Rollnick 2013). Framförallt Ann pratar mycket om vikten av att samtalsledaren är empatisk och icke dömande i sitt förhållningssätt. Hon beskriver samtalen som snälla, positiva och empatiska. ”Det ska ju gärna vara lite skönt att komma och snacka”. Men det ligger mer i engagemanget än att samtalsledaren är en vänlig och positiv person. Här har MI hämtat mycket av sin syn på engagemang från Rogers teorier. Rogers (1951) skriver att samtalsledaren måste vara genuin i sitt grundläggande förhållningssätt. Samtalsledaren kan inte vara separerad från metoden som utövas. Om så skulle vara fallet är det hela dömt att misslyckas. I den klientcentrerade terapin måste samtalsledaren till och med kunna acceptera, och fullt ut förstå samtalspartnern för att lyckas med samtalet. Rogers grundläggande tanke är att människan har en inneboende strävan att lyckas, att utvecklas, att förverkligas och leva ett positivt liv. Lundahl et al (2010) bekräftar i sin metaanalys att MI har en grundläggande humanistisk filosofi. Den engagerande processen är viktig eftersom det är den samarbetande konstruktiva relationen som ligger till grund för ett lyckosamt resultat.
Vidare säger Ann att MI är ett sätt ”att skruva till samtalen”. Vi frågar henne vad hon menar med att skruva till? Hon berättar om hur hon får en elev att känna förtroende genom att ställa genuina och utforskande frågor. Som exempel tar hon upp hur hon bad en elev
32
på fordonsprogrammet om råd om hur hon skulle ha gjort med sin trasiga moppe. Han blev glad att han kunde hjälpa till och på så sätt blev han villig att sedan prata om kärnan i deras motiverande samtal, nämligen hans höga frånvaro. Så när Ann pratar om att ”skruva till” menar hon att hon vill visa ett engagemang som i sin tur får eleven att engagera sig i samtalet och den aktuella förändring som han helst ska komma till insikt om.
Britt beskriver MI som en metod att komma till kärnan direkt och ”inte prata runt, runt”. Det här är vad Miller och Rollnick (2013) kallar för att fokusera, den andra processen av de fyra. När den grundläggande relationen är etablerad och det finns ett engagemang från båda parter i processen gäller det för samtalsledaren att få samtalspartnern att fokusera på vad som är kärnan. Fokus kan från början vara tydligt och klart men också otydligt och diffust. När det är otydligt och diffust kan samtalsledaren med hjälp av sitt engagemang, sina frågor och sitt reflekterande lyssnande hjälpa samtalspartnern att hitta riktningen. Precis som vid den engagerande processen ska samtalsledaren se till att riktningen hålls genom alla processer. Ett annat ord för fokus eller att hitta riktningen är mål.
Britt uttrycker att MI är ett samtal som hjälper en elev att komma fram till målet med sin skolgång och utbildning. MI är ett sätt att skapa målfokus genom att ”ställa de rätta frågeställningarna”. Målen kan både vara långsiktiga och kortsiktiga. Miller och Rollnick (2013) skriver om människors mål i kombination med värderingar. Att förstå samtalspartnerns värderingar kan ge en nyckeln till den inneboende diskrepansen som ofta ligger i skillnaden mellan värderingar och beteende. En person kan ha vissa värderingar men lever inte sitt liv enligt dem. När samtalsledaren ställer frågor som utforskar diskrepansen hjälper man personen att tydliggöra sitt mål, att definiera sitt livsmål till och med. På så sätt hänger värderingar och mål ihop. Detta resonemang återfinns också i ”Self Determination Theory” där strävan är att leva ett autentiskt liv där den inre motivationen är drivkraften. Britt återkommer flera gånger under vår intervju till vilken viktig del just målfokus är inom MI. Britt berättar om sin syn på målfokus:
Ja det är ju ett samtal. Där man får den man ska försöka hjälpa och stödja komma fram till vad är det för mål med den här utbildningen, min skolgång. Jo jag vill ta studenten. Hur ska vi komma dit? På vägen liksom. Jag vill stå här på trappan om fyra år. Hur motivera? Ha ett målfokus. Så får man dela upp det. Fyra år blir ju för långt. Det är ju jättelång tid för en ung människas liv. Man får
33
sätta upp delmål. Klara av delkurserna. Hur ska jag då göra? Hur gör du? Om du får detta stödet så förväntar vi oss att du ska komma i tid. Att du gör läxorna. Det är ju inte så konstigt eller märkvärdigt. Motivationen ligger ju i att få den andre att uttrycka sig, tänker jag. Genom mina frågeställningar. Att jag öppnar upp och du själv kan se. Vad du behöver göra.
Den tredje processen inom MI kallas för den framkallande. Det är här man återfinner de specifika strategierna. Inom MI är förändringen i sig en av de viktigaste markörerna. Det är nu samtalsledaren ska kunna framkalla och stärka samtalspartnern i sitt förändringsprat (Miller & Rollnick 2013). Ingen av våra informanter använder ordet förändring när de beskriver MI. Men i vår analys kan vi se att de pratar om det trots allt. Alla tre informanter är överens om att en viktig komponent inom MI är att eleven själv ska komma fram till vad som är problemet och vad som ska ske nu - alltså vad som ska förändras. Det finns inneboende inom eleven och samtalsledarens uppgift är att genom sina frågor frigöra den kunskapen och få eleven att uttala den högt. Först då kan man arbeta vidare. Holm Ivarsson (2011) kallar det för att utveckla en medvetenhet om problemet. Deci och Ryan (2002) beskriver detta inre ställningstagande som ”Self Determination”, det vill säga att samtalspartnern genom agerande och samtal närmar sig sitt autentiska jag där den inre motivationen styr.
Precis som vid uttalandet av målet är det viktigt för samtalsledaren att plocka fram skillnaderna mellan att göra förändringen och att inte göra den. Det som inom MI kallas för att utveckla en diskrepans. Genom att utforska och förtydliga diskrepans får man samtalspartnern att öka sin egna inneboende motivation till förändring. Ingen av våra informanter använder ordet diskrepans men vi tycker oss förstå att det är det som de talar om. Ann kallar det för att hon gör lite “underjordsarbete”. Med det menar hon att hon genom sina frågor får eleven att komma på att “han kanske inte varit så snäll på Stinas lektioner”, ”och att han kanske kan förändra sitt beteende.”
Den sista processen, som kallas för den planerande av Miller och Rollnick (2013) vilken innebär att man som samtalsledare ska få samtalspartnern att börja planera förändringen. Man vill få samtalspartnern att formulera sin förändring i en plan, som kan vara muntlig eller skriftlig. Det är själva åtagandet man vill åt. Ingen av våra informanter pratar om några planer på varken det ena eller andra sättet. Men anledningen till det kan vara att denna del av processen har fått ett större fokus inom forskning först på senare år. Man har
34
i evidensen kunnat se att planeringsfasen är en viktig del av MI, och en viktig del för att förändringspratet överhuvudtaget ska resultera i det önskade målet (Miller & Rose 2009).
Alla informanter är samstämmiga i att definiera MI som en samtalsmetod som innehåller en rad komponenter och strategier. Carin menar att för henne är MI en metod som på olika sätt ”lockar en person till samtal”. Sättet att åstadkomma detta är att ställa hur-frågor och ställa frågor som utforskar bakgrunden. Ann är inne på samma spår och berättar ”Ungefär om du har en tonåring framför dig som säger; nej, nej, nej, jag vill inte, jag vet inte, det klassiska; jag vet inte. Då är MI en samtalsmetod som öppnar upp eleven och får eleven att kunna uttrycka sig mer utförligt”. Tre kommunikationstekniker som är centrala i MI och som härstammar från Rogers ”Client Centrerade Therapy” är att ställa öppna frågor, att reflektera - eller spegla, och att sammanfatta (Barth 2006).
Craaford (2005) skriver om att varje människa är en berättelse, och har en önskan att få berätta den. Det krävs dock vissa förutsättningar för att man som person ska kunna och vilja uttrycka sig. Ungdomar kan uttrycka sig mycket kortfattat, vilket bekräftas av våra informanter. För att få ungdomar att öppna upp sig och delge sin berättelse så behöver de vad Craaford kallar ett katalyserande erkännande: ”I stället bör man söka empatiskt sätta sig in i situationen som individen upplever den – det må vara en ungdom eller en ängslig vuxen – och tala om hur man här och nu upplever den andres dilemma” (Craaford, 2005, s.103). Lundahl et al (2010) menar att samtal som innehåller den här typen av katalyserande och klientcentrering stärker samtalspartens Self-Efficacy det vill säga den självupplevda egna förmågan.
Slutligen ger alla tre informanter olika typer av utsagor som visar att de har vad som kallas för MI-andan eller vad vi skulle kunna kalla för ett allmänt förhållningssätt. Holm Ivarsson (2011) menar att MI-andan består av lyssnandet, intresset, empati, accepterande, respekt, icke-dömande, självbestämmande och optimism. MI-andan är något som man har med sig in i samtalet genom sitt sätt att vara, sin genuinitet och sitt intresse. Ann är den som mest talar om den så kallade MI-andan. Hon menar att MI för henne är att bekräfta, att aldrig döma, att aldrig skuldbelägga, att föra snälla positiva samtal och att vara empatisk.
35