Miljöfall

Om det finns påtaglig risk för ett barns hälsa och utveckling kan barnet beredas vård enligt LVU. En sådan risk kan uppstå om hemmiljön är mycket bristfällig.130 Hemmiljön anses bristfällig när bl a vårdnadshavaren brister i omsorgen av barnet, 2 § LVU. Dessa fall kallas

miljöfall. Ett exempel på en sådan brist i omsorgen som lagrummet åsyftar är när en

vårdnadshavare missköter sitt barns egenvård.131 Förvaltningsrätterna och kammarrätterna har tidigare avgjort mål där barn har beretts vård enligt LVU när vårdnadshavare inte har ansetts tillräckliga i omsorgen av sina barns medicinering och därmed brustit i sin omsorg om barnen.132

I Kammarrätten i Stockholms mål nr 5933-14 hade en 17-årig pojke misskött sin diabetes i ett flertal år genom att inte ta de insulinsprutor som hans sjukdomsbild krävde. Pojkens mor hade inte kunnat få sonen att sköta sin diabetes eller upprätthålla den vårdkontakt som var nödvändig. Modern hade vägrade vända sig till fadern för hjälp då de båda hade samarbetssvårigheter. Fadern hade ingen kontakt med modern om deras son eller ett sätt att få information om sonens sjukdomsbild. Fadern hade därmed inget aktivt deltagande i sonens sjukdom. Modern hade vid flertal tillfällen fått det förklarat att sonens blodvärden inte såg bra ut, trots detta påpekade modern att sonen mådde bra och hade bra värden. Då sonens misskötsel av sjukdomen hade pågått i ett flertal år och vårdnadshavaren inte insåg faran med att sonen inte hade skött sin medicinering, ansåg kammarrätten att vårdnadshavarna brast i sin föräldraförmåga och därmed skulle pojken beredas vård enligt 2 § LVU.

5.3.1 Vårdnadshavarens rätt till privat- och familjeliv och barnets rätt till hälsa

Ett tvångsomhändertagande i enlighet med 2 § LVU är en kränkning av vårdnadshavarens rätt till privat- och familjeliv. Vårdnadshavaren har, som tidigare konstaterats, en långtgående rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 EKMR. Rätten till privat- och familjeliv är individuell för vårdnadshavaren. Tidigare kunde detta innebära problem inom områden såsom hälso- och sjukvård om det fanns två vårdnadshavare med olika åsikter om sitt barns vård. Den ena vårdnadshavaren kunde neka till kontakt med vården eller behandling för sitt barn trots att den andre vårdnadshavaren samtyckte. Med stöd i artikel 8 EKMR samt 6 kap 13 § FB kunde då ingen vårdåtgärd företas. Efter en lagändring och tillkomsten av

130 Leviner och Lundström, s 26.

131 Prop 1989/90:28, s 65.

132 Se Kammarrätten i Jönköping, dom 2016-01-18, mål 2647-15, kammarrätten i Stockholm, dom 2014-10-28, mål 5933-14 och förvaltningsrätten i Jönköping, dom 2019-07-11 , mål nr 3169-19.

6 kap 13 a § FB kan nu dock viss behandling och omsorg ges till barn även i situationer såsom den ovan nämnda, detta för att kunna säkerställa barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa.133 Det krävs dock ett underlag som visar att det finns ett tydligt och påtagligt behov av åtgärden och att detta beslut måste anses vara nödvändigt för barnets bästa.

Kindström Dahlin menar att dessa höga krav på att tillgodose vårdnadshavarens rätt till privat- och familjeliv medför att den rätten är högre värderad än barns rätt till bästa uppnåeliga hälsa.134 Jag är enig, särskilt då rätten till bästa uppnåeliga hälsa i artikel 24 Barnkonventionen endast är ett åtagande av konventionsstaterna att se till att barn har tillgång till hälso- och sjukvård, samt mål för konventionsstaterna att arbeta mot för att minimera risker för barns hälsa.

Artikel 8 EKMR har i flertal fall prövats i avgöranden från Europadomstolen i just mål där myndigheters omhändertagande av barn har utgjort en eventuell kränkning mot vårdnadshavarens rätt till privat- och familjeliv.135 Exempelvis Olsson v Sweden (I) som berörde tre barn med placering i två olika fosterhem på långt avstånd från varandra samt på långt avstånd från sina föräldrar. Europadomstolen fann att brott mot artikel 8 EKMR förelåg av den anledning att svenska myndigheter inte hade arbetat tillräckligt mot att återförena barnen med sina föräldrar och att det inte var rimligt barnen hade placerats i olika fosterhem så långt ifrån varandra.136 Att svenska myndigheter hade agerat i god tro eller att det hade funnits administrativa problem påverkade inte Europadomstolens bedömning. Europadomstolen fastslog att administrativa skäl inte kan vara tillräckligt för att rättfärdiga ett sådant ingrepp i rätten till privat- och familjeliv.137

Gemensamt för de fall som prövas av Europadomstolen med grund i artikel 8 EKMR är att en kränkning av artikeln kan godkännas om det finns lagstöd och om åtgärden i fråga uppfyller de legitima ändamål som finns i artikel 8.2 EKMR. Exempel på ändamål i artikel 8.2 EKMR kan vara skydd för hälsa eller moral.138 2 § LVU är meddelad i lag och lagrummets syfte är att bereda vård för unga som utsätts för en påtaglig risk för hälsa och utveckling. Därför är 2 § LVU en godtagbar inskränkning av rätten till privat- och familjeliv i artikel 8 EKMR när 2 § LVU tillämpas korrekt.

133 Kindström Dahlin, s 220 f.

134 Kindström Dahlin, s 221.

135 Singer, Barns rätt, s 19.

136 Olsson v Sweden (dom 28.03.1988), pt 81.

137 Olsson v Sweden (dom 28.03.1988), pt 82-83.

5.4 Beteendefall

Påtaglig risk för ett barns hälsa och utveckling kan också föreligga när den unges beteende ligger till grund. Så kan fallet vara om den unge är missbrukare, umgås i kriminella kretsar eller uppvisar något annat socialt nedbrytande beteende, 3 § LVU. De fall där barnets egna destruktiva beteende utsätter dem för påtaglig risk för skada kallas beteendefall.139

I praxis från HFD 2015 ref 42 hade en 17-årig pojke misskött sin egenvård av en allvarlig sjukdom. I målet prövades om 3 § LVU kunde ligga till grund för ett tvångsomhändertagande. Pojken i fråga hade fått en ny lever transplanterad och hade inte tagit de tabletter som var nödvändiga för att förhindra att levern stöttes bort av den egna kroppen. Därutöver hade pojken utvecklat diabetes och hade misskött sin insulinbehandling. Pojken var varken missbrukare eller kriminell, prövningen låg därmed i huruvida pojkens misskötsel av sin egenvård kunde omfattas av begreppet annat socialt nedbrytande beteende. HFD ansåg i målet att 3 § LVU inte var tillämplig i målet. HFD konstaterade att pojkens beteende utsatte honom för en stor risk för livsfara, men att detta beteende inte kunde anses vara just socialt nedbrytande.

Den prejudicerande effekten HFD 2015 ref 42 torde ha är att barn som missköter sin egenvård inte kan tvångsomhändertas med 3 § LVU som grund.

5.5 HFD 2015 ref 42 – en djupare analys

Som konstaterat, i avsnitt 5.5.2, torde domen vara prejudicerande i vad som kan inrymmas i begreppet annat socialt nedbrytande beteende. HFD menar att det faktum att barnet i fråga inte skötte sin medicinering inte var ett sådant socialt nedbrytande beteende som lagrummet åsyftade. Då målet är prejudicerande för liknande situationer rörande egenvård, torde detta innebära att 3 § LVU inte kan användas på barn som missköter sin egenvård p g a sitt eget beteende.

Kravet på påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling var uppfyllt i målet och det fanns därmed ett kvalificerat vårdbehov. HFD uttryckte att det i målet förelåg en mycket stor risk för potentiell livsfara för den unge. Trots detta utgjorde beteendet inte ett socialt nedbrytande beteende då 3 § LVU kräver utöver ett kvalificerat vårdbehov att risken är orsakad av ett socialt nedbrytande beteende. De beteenden som i förarbetena föreslogs kunna utgöra socialt nedbrytande beteende var:

- Att den unge begick något eller några enstaka allvarliga brott utan att det skulle kunna anses vara brottslig verksamhet.

- Att den unge vistades mer än tillfälligt i en s k knarkarkvart eller dylik missbruksmiljö.

- Att den unge prostituerade sig eller uppträdde på sexklubb.140

HFD har betonat i praxis att LVU ska tillämpas med restriktivitet då ett tvångsomhändertagande måste anses vara en synnerligen ingripande åtgärd.141 Detta synsätt stämmer väl in med den legalitetsprincip som genomsyrar offentlig rätt. Legalitetsprincipen är kodifierad i 1 kap 1 § RF st 3 samt 5 § förvaltningslagen och uttrycker att rättstillämparen inte bör gå utanför vad lagstiftaren ämnade vid lagens tillkomst och vad som kan utläsas ur lagtexten. Legalitetsprincipen är viktig när det talas om rättigheter. Rättigheter såsom 2 kap 6 § RF om att som enskild vara skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp av det allmänna kan endast begränsas av lag, 2 kap 20 § RF. Detta restriktiva synsätt vid tvångsingripande mot barn och unga är ett som Gunnar Bramstång delar. Han menar att tvångsvård, enligt dåtidens motsvarighet till LVU, är ett ingripande i konflikt med den enskildes integritet och måste stödjas på en restriktivt tolkad lagtext.142

HFD har tidigare fastslagit att uppräkningen i förarbeten angående vilka fall som kan tänkas utgöra socialt nedbrytande beteende, inte är uttömmande och har tidigare utvidgat begreppet till att t ex innefatta aggressiva beteenden.143 I RÅ 2000 ref 33 beskrevs en 15-årig pojke som hotfull och aggressiv mot sin familj och sina klasskamrater. Regeringsrätten framhöll i domskälen att det var alldeles uppenbart att pojkens aggressiva beteende föll in under 3 § LVU:s annat socialt nedbrytande beteende. Utöver praxis från HFD och Regeringsrätten har kammarrätten ett flertal gånger tolkat begreppet annat socialt nedbrytande beteende och funnit ett flertal beteenden som anses passa in i begreppet. Sådana beteende omfattar t ex rymningar, dataspelande, skolfrånvaro eller användande av anabola steroider – som inte anses vara beroendeframkallande medel men som påverkar nedbrytande både socialt och medicinskt.144

Till synes stod HFD vid ett vägskäl i målet HFD 2015 ref 42. De kunde bibehålla dess snäva tillämpningsområde eller vidga definitionen av socialt nedbrytande beteende. HFD valde att tillämpa en restriktiv tolkning och därmed är barns misskötsel av sin egenvård

140 Prop 1989/90:28, s 109.

141 RÅ 2009, ref 64.

142 Bramstång, Förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande mot asocial ungdom, s 85 ff.

143 RÅ 2000 ref 33.

utanför 3 § LVU:s tillämpningsområde. Detta torde åtminstone gälla i fall där egenvården består av medicinering samt insulinbehandling. Min åsikt är dock att den prejudicerande effekten även sträcker sig till andra former av egenvård. HFD uttryckte sig som följande i domskälen:

”[Pojkens] misskötsel av sin medicinering och insulinbehandling innebär att han utsätter sin hälsa för mycket stora risker och är potentiellt livsfarlig för honom. Beteendet kan emellertid svårligen anses som socialt nedbrytande enligt ordalydelsen i 3 § första stycket LVU. Inte heller tyder uttalandena i förarbetena på att den nu aktuella situationen har avsetts omfattas av bestämmelsen. C. kan därför inte beredas vård med stöd av LVU på denna grund.”145

Misskötseln av medicineringen innebar att pojken utsatte sin hälsa för mycket stora risker och potentiell livsfara. Min mening är därmed att formen av den egenvård som missköts inte var avgörande utan själva underlåtandet att utföra egenvården. Formen av egenvård är därmed irrelevant, men det faktum att behandlingsformen är just egenvård och att den ej sköts gör 3 § LVU ej tillämplig

5.5.1 HFD 2015 ref 42 och dess förenlighet med Barnkonventionen

Vid första anblick känns HFD:s tolkning av 3 § LVU och annat socialt nedbrytande beteende magstark. Ska barn indirekt straffas över val de tar när de är barn? Har de mognaden att kunna förstå vidden av sina beslut? Är det inte barnets bästa att tvinga dem fullfölja sin behandling? Barn har rätt till bästa uppnåeliga hälsa, är detta då det bästa sättet? Vid andra anblick valde jag att försöka se situationen ur rättstillämparens ögon samt se till den stora bilden. Detta kanske är det bästa sättet att tillgodose barns rättigheter.

Valet att tolka lagrummet i ljuset av dess förarbeten är enligt mig förståeligt då begreppet annat socialt nedbrytande beteende kan omfatta en mängd beteenden som lagstiftaren inte ämnade att omfatta. Med legalitetsprincipen i åtanke, att kvalificerat lagstöd krävs vid ingripande i den enskildes rättigheter, är en restriktiv tolkning att föredra. En restriktiv tolkning var också det HFD valde att göra. Även om syftet med formuleringen i lagrummet är att vara öppen – då den nuvarande formuleringen skapades just för att öppna upp för fler sociala nedbrytande beteenden – hade en tolkning efter förarbetena som stridit mot

lagtextens ordalydelse brutit mot legalitetsprincipen.146 Motivet till ändringen var att samhället måste kunna ingripa även vid beteenden som inte enbart var jämförbara med kriminalitet och missbruk utan även andra situationer där den unge avviker från samhällets grundläggande normer.147 Detta utan förbise kravet på att en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling måste föreligga.148 Det egentliga kravet på vad som utgör socialt nedbrytande beteende är att beteendet avviker från de grundläggande samhälleliga normer som finns.149

Ingen av de i förarbetena uppräknade exempel på socialt nedbrytande beteenden innehöll ett exempel på vanvård av sig själv, eller i förlängningen sin egenvård. I Socialstyrelsens allmänna råd utvecklas inte vad ett socialt nedbrytande beteende kan vara längre än i förarbetena till LVU, förutom att det vid tillämpningen ska göras en helhetsbedömning av de olika beteenden som den unge visar.150

Historiskt har det länge funnits en uppdelning mellan miljöfallen och beteendefallen. Rörande 3 § LVU och begreppet annat socialt nedbrytande beteende, härstammar det från nu upphävda författningar som berörde ingripande mot s k asocial ungdom.151 I den tidigare barnavårdslagen (1924:361) konstaterades att det allmänna kunde ingripa mot barn som ”befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas […]”, 22 § c. Vanart omfattade bl a utförande av kriminella gärningar och svårare former av dåligt uppförande.152

Den senare barnavårdslagen (1960:97) formulerade att barn kunde omhändertas p g a sitt eget beteende, 25 § b, samt om det fanns asocialitetsformer som inte var angivna i lag men som ”av annan jämförlig anledning” skapade ett behov för tvångsomhändertagande, 25 §. Vid tillkomsten av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga benämndes att anledningen till uppdelningen mellan miljöfall och beteendefall var för att det senare ämnade tillgodose den unges behov av vård samtidigt som det hindrade beteenden som var skadliga för samhället.153 Knyter vi an till vad som sägs i förarbeten till nuvarande LVU och syftet med begreppet annat socialt nedbrytande beteende anser jag det tydligt att begreppet inte kan omfatta ett barns misskötsel av sin egenvård. Beteendet är inte skadlig ur en samhällssyn, och ej heller går det att likna med de övriga beteenden som förarbeten och lagen har fastslagit.

146 Sterzel, s 88.

147 Prop 1989/90:28, s 66 f och SOU 2015:71, s 303 f.

148 Prop 1989/90:28, s 67.

149 SOU 2015:71, s 304, även SOSFS 1997:15 s 34.

150 SOSFS, 1997:15, s 34 f.

151 Se Bramstång. Bramstång använder genomgående i sin bok begreppet ”asocial ungdom” för barn som med dagens lagstiftning hade omfattats av 3 § LVU och annat socialt nedbrytande beteende.

152 Bramstång, s 108 f.

5.5.1.1 Rättigheterna i Barnkonventionen

Varför kan misskötsel av egenvård inte anses vara ett socialt nedbrytande beteende? Min åsikt

är att barnets rätt till självbestämmande och respekten för barnets integritet har stor betydelse och att det vägde tungt i avgörandet om vad barnets bästa är. Utgångspunkten för barnets bästa inom den sociala omsorgen ska alltid vara barnets fulla människovärde och integritet.154

I HFD 2015 ref 42 uttryckte HFD att då LVU är en ingripande åtgärd som medför långtgående inskränkningar av den unges rörelsefrihet och integritet, är det angeläget att inte gå utöver vad som är en rimlig tolkning av lagrummets ordalydelse. Barn är skyddade mot kränkande behandling, 6 kap 1 § FB och vidare skyddas de från påtvingade kroppsliga ingrepp av det allmänna, 2 kap 6 § RF. Tvång anses som en kränkning av integriteten, och ska tvång företas måste en avvägning göras mellan den negativa effekten tvånget skulle ha och vad en sådan integritetskränkning skulle leda till, samt hur angelägen åtgärden är.155 Ju äldre ett barn är desto större får kränkningen i integriteten antas bli.156

Tidigare i uppsatsen har jag definierat hur ett barns rätt till självbestämmande torde se ut i frågor om egenvård och jag utgick ifrån den självbestämmandeprincip som finns inom hälso- och sjukvården. Inom hälso- och sjukvården kan både barn i de begynnande tonåren och de övre tonåren neka till behandling. Barn i de begynnande tonåren kan dock inte neka till livsnödvändiga ingrepp, däremot kan de neka till livsuppehållande behandling. I HFD 2015 ref 42 var pojkens medicinering inte livsuppehållande, men nödvändig för att inte försätta pojken i risk för livsfara. Att neka livsnödvändig och livsuppehållande behandling får anses vara allvarligare än att neka medicinering som kan medföra livsfara. HFD:s bedömning om att beteendet i målet inte kunde anses vara ett sådant beteende som åsyftas i 3 § LVU torde därför anses vara en liknande respekt för självbestämmande som den som finn inom hälso- och sjukvården.

I avsnitt 2.5 diskuterades vikten av barnets vilja kontra principen om barnets bästa. Dessa två begrepp var tidigare skilda i föräldrabalken och uttryckte ett starkt kompetensorienterat synsätt av barnets bästa där barnets vilja tillmättes störst betydelse när barnets bästa skulle avgöras. Denna åtskiljning togs senare bort och barnets vilja kan nu alltid tillmätas betydelse men är inte längre ledande. Föräldrabalkens nu något mer behovsorienterade synsätt på barnets vilja och barnets bästa, speglas också i 3 § LVU.

154 Prop 2012/13:10, s 36.

155 Singer, Barnets bästa, s 328.

Jag anser att i 3 § LVU ses barnets bästa ur ett objektivt synsätt där barnets vilja tillskrivs ingen betydelse. Barnets vilja är i detta fall (beteendefall som grund för omhändertagande enligt LVU) rakt motstridande med principen om barnets bästa. Barnets vilja är att bete sig på ett sätt som utsätter dem för risk för hälsa och utveckling, något som inte kan anses vara barnets bästa, därmed tillmäts barnets vilja och åsikter ingen vikt. Detta synsätt delar Agnafors m fl.157 Att 3 § LVU är väldigt behovsorienterad i sitt sätt att se på barnets bästa innebär inte att LVU i allmänhet är ämnad att tolkas med det synsättet i åtanke. 3 § LVU är en specifik situation då barnets vilja inte kan vara detsamma som barnets bästa. Det finns en särskild paragraf rörande barnets rätt att uttrycka sin vilja inom tvångsvården, 36 § LVU. Rörande 3 § LVU påverkar den inte det strikt behovsorienterade synsättet på barnets bästa. Däremot får 36 § LVU genomslag i andra delar av LVU, såsom 2 §. Viktigt att poängtera dock är att möjligheten att framföra sin åsikt inte betyder att åsikten också behöver påverka beslutet.

3 § LVU illustrerar den avgörande skillnaden mellan barnets bästa och barnets vilja. Barnets vilja kan vara en del av barnets bästa, och borde alltid vara en del av det som t ex beslutsunderlag, men det betyder inte att barnets bästa är synonymt med barnets vilja. Att barnets bästa har företräde framför barnets rätt att uttrycka sin åsikt anser jag är motiverat utifrån Barnkonventionen. Artiklarna i Barnkonventionen ska läsas i ljuset av de fyra grundprinciperna, varav principen om barnets bästa, artikel 3, är en av dessa grundprinciper. Principen om barnets bästa ska vara det som beaktas i första hand, enligt Barnkonventionen. Vad som ingår i barnets bästa är dock inte definierat. Lagstiftaren har identifierat ett antal situationer där barnets hälsa och utveckling kan riskera skadas och därmed kan behöva beredas tvångsvård, 2–3 §§ LVU. I dessa situationer ska barnets bästa vara avgörande, 1 § st 5 LVU. Därmed kan 3 § LVU, och den begränsning som görs av barnets vilja, vara tillåten för att ge principen om barnets bästa företräde.

Att barnets bästa ska vara avgörande i avgörande om tvångsvård enligt LVU gäller även om ansökan om tvångsvård avslås; i dessa fall kan dock barnets vilja tillmätas en betydelse, särskilt rörande 3 § LVU. Barnets beteende, vilken ligger till grund för omhändertagande enligt 3 § LVU, måste anses vara ett utryck för barnets vilja. I HFD 2015 ref 42 var pojkens