Sammanfattning av uppsatsens slutsatser

Barnkonventionen har ställning som svensk lag. I Barnkonventionen återfinns ett antal rättigheter som är av stor vikt vid frågor om barns egenvård, dessa rättigheter är barns rätt att bilda och uttrycka sin åsikt, artikel 12, rätt till bästa uppnåeliga hälsa, artikel 24, och principen om barnets bästa, artikel 3. Därutöver ska rätten till att slippa påtvingade kroppsliga ingrepp från det allmänna, 2 kap 6 § RF, ges hänsyn samt även rätten till privat- och familjeliv för både barn, artikel 16 Barnkonventionen, och dennes vårdnadshavare, artikel 8 EKMR. Vårdnadshavarens rätt till privat- och familjeliv begränsar vissa av barnets rättigheter i barnkonventionen, vilket anses vara legitima inskränkningar.

Barn erkänns en rätt till självbestämmande inom social omsorg och hälso- och sjukvård fastslagen i lag respektive utarbetad i praxis. Rörande bestämmanderätt i barnets övriga personliga förhållanden är vårdnadshavaren den med sista ordet och bestämmanderätt över barnets personliga angelägenheter. Inom hälso- och sjukvården har barn i tonåren ett stort negativt självbestämmande och kan neka nästintill all vård eller behandling; barnets positiva självbestämmande är dock begränsad vid initiering av vård samt kontakt med vården då

vårdnadshavaren dels måste informeras och dels ibland även samtycka till kontakten. I kontrast så finns ett totalt positivt självbestämmande inom den sociala omsorgen för barnet, men en begränsad negativ bestämmanderätt för barn under 15 år; barn över 15 år har dock total negativ bestämmanderätt fastslaget i lag.

Egenvård är hälso- och sjukvårdsåtgärder som t ex en legitimerad läkare bedömt att en patient kan utföra på egen hand. Egenvård faller därmed utanför HSL och övriga lagar inom hälso- och sjukvårdsområdet och får anses ligga i ett gränsland däremellan och den sociala omsorgen samt personliga förhållanden.

Barn får anses ha en vidsträckt negativ och positiv rätt till självbestämmande vid frågor om egenvård. Det negativa självbestämmandet kommer från den självbestämmandeprincip som finns inom hälso- och sjukvården då egenvård trots allt är en hälso- och sjukvårdsåtgärd, även om den utförs utanför vårdsammanhang. Den positiva rätten baseras på den som återfinns inom den sociala omsorgen där barn kan ta kontakt med socialtjänsten, oavsett om vårdnadshavaren blivit informerad eller samtyckt. Att den begränsade positiva bestämmanderätten inom hälso- och sjukvården ej kan anses tillämpbar vid frågor om egenvård är p g a att kontakt med vården redan har skett och vården får anses som pågående. Det hade varit orimligt att barnet inte kan ta kontakt med en ansvarig om den vård som barnet utför på sig själv.

Ansvariga när ett barn bedöms utföra egenvård är hälso- och sjukvården (för bedömningen att egenvården kan utföras), barnet och vårdnadshavaren (för utförandet), skolan (vilken tar över vårdnadshavarens ansvar under skoltid) och socialtjänsten (som är ytterst ansvarig för barnet och för att övriga huvudmän samverkar). När barnets egenvård inte fungerar eller missköts ska hälso- och sjukvården samt skolan orosanmäla till socialtjänsten vid misstanke om att barnet riskerar ta skada. Socialtjänsten avgör sedan om åtgärder ska utföras och vilka åtgärder som ska utföras. Sådana åtgärder kan vara tvångsomhändertagande i enlighet med LVU om vårdnadshavare eller barnet nekar till övriga öppna insatser eller frivilliga vårdåtgärder.

Ansvarskedjan anser jag tillgodoser barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa samt principen om barnets bästa på ett fullgott vis. Viss kritik går att rikta mot lagstiftningen, då det inte går att ålägga vårdnadshavaren att åtgärda brister i sin omsorg. Ett sådant åläggande hade inneburit en mindre ingripande åtgärd i barnets och vårdnadshavarens privat- och familjeliv än tvångsvård.

När vårdnadshavarens brister i omsorgen leder till att barnets egenvård missköts kan det bli aktuellt med tvångsvård enligt 2 § LVU. Om barnets eget beteende ligger till grund för

den misskötta egenvården kan dock barnet inte beredas tvångsvård, 3 § LVU. Detta efter HFD 2015 ref 42 avgjorde att sådant beteende inte omfattas av 3 § LVU och begreppet annat socialt nedbrytande beteende. Beredande av vård har i liknande situationer kunnat godkännas med hänvisning till vårdnadshavares brister i omsorgen och 2 § LVU. Efter HFD 2015 ref 42 är det dock oklart om en sådan grund kan göras gällande vid barns misskötsel av sin egenvård.

HFD:s tolkning av 3 § LVU är restriktiv, vilket får anses vara rimligt med tanke på den ingripande åtgärden. Domen respekterar barnets rätt till integritet och självbestämmande, samt rätten för barnet att uttrycka sin vilja. Utgången i målet får anses vara det som är barnets bästa i just detta fallet. Att barnet inte kan omhändertagas p g a sitt eget beteende anser jag inte förhindrar att barnets rätt till hälsa inte uppfylls, då barnet har tillgång till vårdinsatser men väljer att neka dem.

Om HFD hade resonerat annorlunda och, motsatt sitt domslut, omfattat barns misskötande av sin egenvård i 3 § LVU annat socialt nedbrytande beteende, hade det resulterat i grundlagsvidriga ingrepp i barnets integritet. Karaktären av egenvård är att det (allt som) oftast utgör kroppsliga ingrepp, t ex medicinering eller insulinbehandling med sprutor. Att påtvinga barnet deras egenvård medför att det hade krävts lagändringar för att sådana påtvingade ingrepp från det allmänna skulle kunna anses lagliga. Även om det funnits kvalificerat lagstöd hade det varit rättsstridigt mot de övriga rättigheter barn erkänns samt varit kränkande för barnets integritet, vilket inte kan anses vara i linje med barnets bästa. Den faktiska tolkningen av 3 § LVU i HFD 2015 ref 42 får därmed anses vara det rimligaste alternativet.

De eventuella konsekvenser HFD 2015 ref 42 medför är oviktiga då det inte påverkar barnets bästa eller rätt att uppnå bästa uppnåeliga hälsa, då barnets beteende inte är ett sådant beteende barnet behöver skyddas från eller som ska korrigeras.