Ovanstående beräkningar ger inget underlag för att ifrågasätta mineralgödsel- kväve som en viktig del av framtidens jordbruksproduktion. Mineralgödseln är inget problem, den är tvärtom en del av lösningen på energi och växthus- gasfrågor.
Vad gäller livsmedelsförsörjningen ser Smil (2001) efter en omfattande genomgång ingen möjlighet för det globala samhället att i praktiken försörja sig utan mineralgödselkväve. Visserligen kan minimibehovet per capita i med- eltal täckas av en betydligt lägre jordbruksproduktion, men det kräver stora uppoffringar i form av livsstilsförändringar och dagens trender går i en rikt- ning som motverkar denna möjlighet. Detsamma säger FAO (2007). Men det kan ändå vara på sin plats att diskutera alternativa eller kompletterande sätt att försörja jordbruket med kväve.
Integrerad animalieproduktion
Jordbruket har två stora produktionsgrenar: växtproduktion och animaliepro- duktion. Den senare ger biprodukten stallgödsel, som också är en kvävekälla. Det hela fungerar bäst som en integrerad helhet med ganska låg skördenivå, som det var på 1950-talsgården. Specialisering och intensifi ering har stört kopplingen mellan djur- och växtproduktion och på sätt och vis har vi fått ett ekologiskt sämre system. Det kom tydligt fram i beräkningarna tidigare att odlingssystem med djur har mera cirkulerande näring och högre produktion vid odling utan tillskott av mineralgödsel.
Också moderna stora djurenheter har krav på harmoni mellan areal och djurantal och på att stallgödseln ska användas effektivt med minsta möj- liga miljöproblem. Den svenska regeln för fosfor (max 22 kg P per ha och år) sätter också en effektiv gräns för kväve. På stora enheter har man också möjlighet och resurser att använda bästa möjliga teknik för att minska växt- näringsförluster. Problemen med specialisering och stora enheter ska i dagens läge inte överdrivas för svenska förhållanden. Stallgödseln i Sverige går i krets- lopp någorlunda effektivt. En undersökning (Anderson 2004) ställer frågan: Behövs regional omfördelning av stallgödsel i Sverige? Svaret blev i stort sett ”Nej”, men uppmärksamhet behövs i några mindre områden med stor djur- produktion.
Vad skulle konsekvensen bli om vi gick tillbaka och integrerade djur- och växtproduktion med en lägre djurintensitet? I Danmark gjordes en sådan utredning i slutet av 1990-talet (Bichel-rapporten). Där var ett alternativ att förfl ytta delar av Jyllands djurproduktion till öarna och driva alltsammans ekologiskt. Det gick att försörja Danmark, med vissa anpassningar, men spannmålsproduktionen minskade till 35 % av den ursprungliga, trots att Danmark är ett djurtätt land med mycket stallgödsel (mer underlag i bilaga 1).
Stallgödsel
Stallgödseln är bara i undantagsfall ett alternativ till mineralgödsel. Stallgödseln är ju en biprodukt från animalieproduktionen, och den ska användas så effektivt som möjligt i den lokala driften. I specialfall kan den bli en handelsvara, inte minst till ekologisk produktion men det blir fråga om lokala avvägningar och har föga inverkan på global försörjning.
Baljväxtkväve
Baljväxtkväve har fl era goda sidor. Det produceras lokalt, direkt av solenergi, kräver ingen fossil energi (förutom för eventuell körning), inga transporter, ingen lagring och kostar inget att köpa. Det är självklart en viktig del att ta vara på i allt jordbruk. I IPCC riktlinjer 2006 för dikväveoxidberäkning (som använts ovan enligt tabell 2) räknas inte med emissioner för den del av bio- logiskt fi xerat kväve som direkt blir skördeprodukt. Det ökar baljväxternas konkurrenskraft i detta avseende. Det är troligt att vanligt jordbruk ökar sin användning av baljväxter av olika slag. Det ska inte heller förglömmas att t ex ris och sockerrör kan få en hel del kväve från olika frilevande kvävefi xerande organismer.
Om man nu av något skäl inte vill använda mineralgödsel och tänker storskaligt är alternativet till mineralgödsel baljväxtkväve. Crews et al (2004) diskuterar frågan från en utgångspunkt där man är positiv till utveckling av baljväxtkväve, och det gör deras resonemang särskilt intressant att följa. De ställer frågan om det kan vara möjligt att ersätta mineralgödselkväve som i dag står för 40 % av jordbruksproduktionen. Man går vidare med den tänk- värda refl ektionen att (översatt) ”.. 40 % av alla människor som lever i dag
och praktiskt taget alla som tillkommer framöver är beroende av Haber- Bosch processen (den tekniska kvävesyntesen) som kvävekälla för att bygga upp kroppens proteiner, DNA och andra molekyler som innehåller kväve..”
Frågan ställs: Är detta möjligt att ersätta med baljväxtkväve? Crews et al kon- staterar att dels ökar intresset för ekologiskt jordbruk, dels (översatt citat):”
I motsats till det organiska perspektivet fi nns där ett växande antal ekologer och agronomer som hävdar att försörjningsbehovet för vår utan motstycke växande befolkning överstiger den potentiella produktiviteten av ett balj- växtbaserat jordbruk (Sinclair and Cassman 1999, Smil 2001 and Cassman et al 2002). Medan ett lågintensivt jordbruk anses värdefullt för marginella områden hävdas det att produktiviteten för de bästa jordbruksjordarna skulle maximeras med effektiv användning av produktionsmedel (Vitousek 1994 and Smil 2001). Den viktigaste uppgiften för agroekologer i det fallet är inte att komma ifrån gödselkväve utan i stället att öka dess effektivitet. (Cassman et al 1998 and Matson et al 1998).” Man går sedan vidare med en genomgång
av miljöeffekter av gödselkväve respektive baljväxtkväve. Denna genomgång används här som en stomme till en vidare diskussion.
Utlakning av nitrat
Crews et al tar fram exempel på problem världen över med nitratutlakning, och konstaterar sedan att det fi nns få arbeten där man kan jämföra baljväxt- kväve med mineralkväve. Man citerar några med lägre utlakning från balj- växtsystem, men säger att man ska vara försiktig med slutsatser. Har man använt ”god jordbrukarsed” och rätta gödselgivor?
Utlakningsförsök med baljväxtgrödor i Sverige har inte visat på fördelar för baljväxter. Särskilt gröngödsling har visat sig problematiskt. Torstensson (2003, två rapporter från olika jordar men samma kommentar) konklude- rar: ”Att försörja ett odlingssystem, i dess nuvarande utformning, med kväve
genom gröngödslingsgrödor synes därför vara ett ur produktionssynpunkt tämligen ineffektivt, och ur miljösynpunkt mindre lämpligt system”.
Kirchmann et al (2001) fann i jämförande försök något lägre nitratut- lakning per hektar för ekologisk drift, men per kg skörd blev förlusterna högst för ekologiskt. Detta summerar väl erfarenheterna av svensk forskning. Resultaten från Apelsvoll i Norge, (bilaga 1) går i samma riktning. Men som alltid vid systemjämförelser är det viktigt att kritiskt tolka försöksresultaten i relation till de faktiska åtgärder som ligger bakom. Enskildheter kan betyda mer än ”systemen”.
Avgång av ammoniak.
Crews et al redovisar exempel med stora förluster från mineralgödselkväve: urea, ammonium på alkaliska jordar, gödsling av ris. Och i dessa fall fi nns mycket att förbättra. De betonar också att ammoniakavgång från baljväxtres- ter kan bli hög om de lämnas på ytan. De ska brukas ner ur ammoniaksyn- punkt, men detta kan i sin tur öka förluster av dikväveoxid. Man vill inte säga att baljväxtkväve ur ammoniaksynpunkt är bättre än mineralgödselkväve, men i båda fallen är det viktigt med rätt management.
Under svenska förhållanden är ammoniakavgång från mineralgödsel mycket låg. Internationella tumregler stämmer inte här. Vi har stor andel jordar åt det sura hållet, svalare och fuktigare väder än kontinenten, vi använ- der mycket litet urea och andelen radmyllning är betydande. Däremot fi nns dokumenterat betydande (10 %) ammoniakförluster från gröngödsling och skörderester (Greppa Näringen, www.greppa.nu).
Kväveoxider och växthusgaser.
Crews et al refererar till ett fåtal undersökningar om kväveoxider och växt- husgaser. Dessa frågor behandlas i denna rapport.
Sammanfattningsvis tycker sig Crews et al hitta en del fördelar med balj- växtkväve och pläderar för att man ska se vilka möjligheter det fi nns lokalt. Man menar att det fi nns stora förutsättningar att utnyttja baljväxter bättre än i dagens jordbruk.
Trots det – när man kommer till konklusionen säger man (översatt citat):
”Vi håller med Smil (2001) och andra som menar att mänskligheten har passe- rat möjligheten att föda sig med hjälp av baljväxtbaserat jordbruk. Emellertid vill vi framhålla att den stora variationen i förutsättningar (demografi ska, eko- nomiska, markegenskaper, klimat, energiresurser) mellan länder har lett till en värld där många länder är helt beroende av mineralgödselkväve för sin för- sörjning, medan andra är föga beroende. Många länder skulle kunna minska sitt beroende av mineralgödselkväve genom att ändra matvanor, handelspoli- tik och genom att minska förluster i livsmedelskedjan.”
En aktuell rapport från Greenpeace.
”Cool Farming: Climate impacts of agriculture and mitigation potential” (Bellarby et al) är en del av “Campaigning for Sustainable Agriculture”. Utgångspunkten är global. Kväve är en betydande faktor och man ser den ökande kväveanvändningen i världen med bekymmer. Man hoppas att den produktionsökning som med nödvändighet behövs ska kunna nås med en effektivare användning av kvävegödsel och att helheten miljömässigt kan utvecklas positivt. Man nämner olika förbättringsmöjligheter:
Bättre anpassad kvävegödsling, behovsberäkning, precisionsodling. Bättre gödslingsteknik, t ex radmyllning.
Mindre utsläpp med kvävegödseltillverkningen. Bättre mullhushållning.
Höga skördar är positiva.
Rapporten från Greenpeace understryker huvudbudskapet i den här rap- porten: kvävet måste användas ekologiskt effektivt.