minor som kan hindra vår sjöfart eller begränsa våra örlogsfartygs rörelsefrihet. Minröjningen är en arbets- och tidskrävande verksamhet. För att i krigstid kunna hålla våra farleder fria från minor finns – förutom våra stamminsvepare – ett antal fiskefartyg uttagna som snabbt kan ändras till s k hjälpminsvepare. Minröjning sker i form av minsvepning eller minjakt.
Minsvepning utförs av minsvepare och min-röjningsfartyg med mekaniska eller avstånds-verkande svep.
De mekaniska svepen används mot förankrade minor och består i sin enklaste form av två stållinor som förs på ett förutbestämt djup, där de fångar och skär av en minas ankarlina. Stål-linorna, s k skärlinor, förses med spränggripare.
Uppsvepta minor omhändertas av bevaknings-båtar, BV Min, som följer minsveparna.
Avståndsverkande minor röjs med s k avstånds-svep. Svepen alstrar magnetfält eller ljud som så nära som möjligt efterliknar ett fartygs mag-netfält och buller vilket gör att minorna sprängs.
Avståndssvepen är så avpassade, att spräng-ning av minan sker på betryggande avstånd från svepfartyget.
Akustiska svep förekommer främst i form av tonsändare, vilka genom olika arrangemang alstrar buller i vattnet.
För att öka säkerheten för minsveparna har flot-tan ett antal självgående akustisk-magnetiska minsvep, SAM. Dessa farkoster är obemannade och kan fjärrstyras från fartyg eller land för att röja ett stråk före minsveparna.
En svepboj bärgas ombord på minröjningsfartyget Landsort
Minröjning
STRIDSLEDNING OCH VAPENSYSTEM
Minröjningsdykare i arbete
Minjakt bedrivs av särskilda minröjningsfartyg eller röjdykare. Minröjningsfartygen spanar av botten med en särskild sonar och kan lokalisera bottenekon, ungefär på samma sätt som en radar. Misstänkta ekon identifieras med hjälp av dykare eller en fjärrstyrd undervattens-farkost, en s k UV, utrustad med TV-kamera.
Om ett eko konstateras härstamma från en mina, kan undervattensfarkosten dirigeras dit för att fälla en sprängladdning, en s k min-förstöringsladdning som spränger minan.
Röjdykare utnyttjas företrädesvis inom mer begränsade vattenområden som hamnar, sund eller grunda leder.
Minjakt är den enda metod som har förutsätt-ning att oskadliggöra alla typer av minor.
Minskyddet har till uppgift att skydda enskilda fartyg mot magnetminor.
För att minska det avstånd på vilket fartygen påverkar dessa minor har de flesta örlogsfar-tyg ett magnetminskydd. Det består av ett sys-tem med fast monterade kablar. Genom led-ningarna släpper man likström på ett sådant sätt, att magnetfältet kring fartyget minskas. För att ytterligare förbättra fartygens magnetiska
tillstånd avmagnetiseras de med jämna mellan-rum vid särskilda avmagnetiseringsstationer.
För att undvika att utlösa akustiska minor för-söker man göra fartygen mer tystgående.
För att minska riskerna att påverka tryckminor kan man vid konstruktion av fartyg göra under-vattenskroppen så slank som möjligt. Ett annat sätt att skydda sig mot denna typ av minor är att gå med låg fart.
Fjärrstyrd undervattensfarkost, UV
Ubåtsjakt har till uppgift att hindra eller för-svåra anfall eller annan verksamhet med fient-liga ubåtar. Dessa kan utgöra en fara både för våra örlogsfartyg och för våra civila sjötrans-porter. De kan dessutom utgöra ett hot mot våra försvarsanläggningar längs kusten.
Ubåtsjaktuppgiften löses av helikoptrar, flyg-plan och fartyg. I regel arbetar dessa i ett för uppgiften sammansatt förband, en s k ubåts-jaktstyrka.
Ingående enheter kan vara helikoptrar, ubåts-jaktflygplan, korvetter, patrullbåtar, min-röjningsfartyg, bojfartyg, bevakningsbåtar och ubåtar.
Helikoptrar och flygplan står främst för reak-tionssnabbhet, överraskande insats och snabb avsökning, medan fartygen främst står för uthålligheten.
Passiv, icke röjande spaning, genomförs före-trädesvis med ubåtar, bojfartyg, ubåtsjaktflyg-plan och amfibieminplutons mineringar.
Aktiv spaning genomförs av övriga enheter och sker endera efter en indikation om
främ-mande ubåtsverksamhet, eller för att förhindra/
försvåra för ubåtar att uppehålla sig inom ett visst område.
Ett antal tunga helikoptrar med marina upp-gifter har speciell utrustning för att lokalisera och anfalla ubåtar. För att kunna upptäcka ubåtsperiskop är helikoptern utrustad med en ytspaningsradar som samtidigt är avsedd för navigering under mörker och dålig sikt.
Patrullbåtarna kan med stor precision sätta in sjunkbomber mot fientliga ubåtar
Sjunkbomber på en hkp 4
Ubåtsjakt
STRIDSLEDNING OCH VAPENSYSTEM
Hydrofonbojfartyg av Ejdern-klass
För avspaning av havet under ytan används en sonar. Den sänder ut ljudpulser som, om de träffar ubåten, reflekteras tillbaka. Med hjälp av presentation på en bildskärm kan man sedan erhålla avstånd och riktning till ubåten.
Helikoptrar som ska lokalisera och bekämpa ubåtar jagar i rotar om två, eller grupper om tre. Helikoptrarna bekämpar ubåtar med sjunk-bomber och torpeder.
Ubåtsjaktflygplanet är liksom helikoptrarna utrustat med radar. För passiv spaning ut-nyttjas främst IR-system (värmesökande) och sonarbojar, vilka läggs i olika mönster i områden där ubåtar indikerats eller förväntas passera.Korvetterna är utrustade med s k släp-sonar, som bogseras efter fartyget på valfritt djup. Ombord på korvetterna, liksom på heli-koptrarna, finns en datoriserad eldledning som är kopplad till sonaren. Eldledningen hjälper operatören att beräkna tidpunkt för vapen-insats. Vid torpedinsats visar den även hur torpeden ska styras mot målet.
Korvett av Göteborg-klass är utrustad med en skrovfast sonar och en släpsonar för aktiv spaning. Släpsonaren bogseras efter fartyget på valfritt djup. För passiv spaning används
sonarbojar och en bogserad sonar (Towed Array System) som kan upptäcka buller i vattnet på stora avstånd.
Korvetterna kan lokalisera och bekämpa ubåtar enskilt eller i samverkan med helikopt-rar. Korvetterna bekämpar ubåtar med sjunk-bomber, antiubåtsgranater och torpeder.
Patrullbåtarna är utrustade med ett kvalificerat sonarsystem som lämpar sig för spaning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skär-gård. Systemet omfattar dels en släpsonar för spaning, dels en skrovfast bildalstrande sonar.
Ubåtar bekämpas med sjunkbomber och anti-ubåtsgranater.
Bevakningsbåtarna är utrustade med kvalifi-cerade sonarsystem särskilt framtagna för spa-ning efter ubåtar nära kusten, i skärgårdsinlopp och i skärgården. För bekämpning av ubåtar är bevakningsbåtarna urustade med sjunkbomber och antiubåtsgranater.
Det tyngsta vapen som kan användas vid ubåts-jakt är minvapnet. Minorna som används är kontrollerbara och bemannas av personal ur amfibiestridskrafterna. Med minornas hjälp kan även undervattensverksamhet upptäckas och lokaliseras, samt möjlighet till analys ges.
För spaning efter ubåtar som trängt in i våra skärgårdsområden används även s k bild-alstrande sonarer med relativt korta räckvidder.
Sådana finns bland annat på minröjnings-fartygen, vilka bekämpar ubåtar med sjunk-bomber och antiubåtsgranater.
Samtliga fartyg är utrustade med radar för ytspaning. Flertalet har även värmekameror.
Via stridsledningssystemet kan fartyg, helikopt-rar och flygplan via datakommunikation ge varandra information om t ex målets läge, samt leda till vapeninsats.
Ubåtarna bedriver dold passiv spaning med skrovmonterade sonarer. Vapeninsats görs med torpeder, alternativt genom att överlämna en ubåtskontakt till andra enheter för aktiv lokali-sering och vapeninsats.
Bojfartyg spanar med sonarbojar, företrädesvis inomskärs och kustnära.
Sonaroperatör ombord i en ubåt av Gotland-klass
Minröjningsfartygen kan med hydrofon och undervattensfarkost effektivt delta i ubåtsskydds-verksamheten, bilden visar HMS Ulvön – minröjningsfartyg av Landsort-klass
STRIDSLEDNING OCH VAPENSYSTEM
Försvarsmaktens Helikopterflottilj
Interiör från cockpit i en hkp 4
Försvarsmaktens Helikopterflottilj bildades 1998 genom en sammnslagning av helikopter-förbanden inom armén, flygvapnet och marinen. I grundorganisationen ingår ca 1 000 personer, varav cirka 640 är yrkesofficerare.
Helikopterflottiljen förfogar över drygt 70 helikoptrar fördelade på fem olika typer samt ett ubåtsjaktflygplan.
Flottiljen består av en chef med stab med säte på Malmen i Linköping samt helikopterenheter fördelade över landet enligt följande:
●1. hkpskv – Norrlands hkpskvadron i Boden och i Östersund
●2. hkpbat – Svea hkpbataljon på Berga samt i Uppsala, Kallinge, Säve och Såtenäs
●4. hkpbat – Östgöta hkpbataljon i Linköping
●HkpSS – Helikopterstridsskolan i Linköping
●TeK HKP – Teknikkontor helikopter i Lin-köping
Helikopterflottiljen ingår med komponenter i samtliga de fyra övergripande uppgifter som Försvarsmakten har. Flottiljens huvuduppgift är att utbilda besättningar och markpersonal för krigsförbanden.
Helikopterflottiljen utvecklar och utbildar två helikopterbataljoner – en med markoperativ inriktning och en med sjöoperativ inriktning.
Utöver sina ordinarie uppgifter inom Försvars-makten har helikopterflottiljen ständig rädd-ningsberedskap för Sjöfartsverket på tre plat-ser i landet: Säve, Kallinge och Berga.