Vägledarna menar att man för att få en förlängd gymnasiegång i någon mening ska ha misslyckats med att klara gymnasiet på tre år. Hur detta ”misslyckadande” egentligen ska tolkas råder delade meningar om. Till skillnad från felvalet, som av vägledarna inom båda instanser indikeras framförallt genom ett lågt betygssnitt, definieras en misslyckad gymnasiegång skarpare av gymnasievägledarna – antingen har man fått sin gymnasieexamen eller ej. Snarare
30
än en fråga om felval, upplever de att elever som inte lyckas ta sin gymnasieexamen oftast hamnar i denna situation på grund av sociala eller patologiska orsaker såsom problematiska hemförhållanden eller depression som leder till hög frånvaro.
Eva: Det är rent på individnivå, det kanske är ett resultat av depression, sjukdom,
sociala bekymmer. Det är ofta där grunden ligger, det är inte fel på systemet på det sättet, utan det är andra bekymmer som gör att man inte klarar av sina studier.
För dessa elever håller samtliga av de inom gymnasieskolan verksamma vägledarna de reparationsinstanser, exempelvis Komvux eller folkhögskola, som finns tillgängliga för att vara tillfredsställande. Detta medför att de inte egentligen anser att det behöver vara särskilt problematiskt för den enskilde individen att inte få sin gymnasieexamen på tre år. Men även om gymnasievägledarna är överens om vikten av att avdramatisera en förlängd eller misslyckad gymnasiegång, är de likväl av meningen att detta i alla lägen ska förstås som en kompensatorisk åtgärd. ”Avdramatiseringen” av den allmänna meningen sker i förhållande till den individuella eleven och syftar att dämpa oro. De ser alltså inga inneboende fördelar i att gymnasietiden skulle få ta längre tid än tre år och de säger sig aldrig uppmuntra en sådan tanke förrän det står fullkomligt klart att eleven inte kommer att få sin gymnasieexamen.
Maria presenterar dock ett avvikande perspektiv:
Maria: Det har hetat [att det är en tragedi när en elev inte klarar gymnasiet] i flera år nu och man lägger tyngd på det här negativa både för individen och samhället. Men egentligen tror jag att det är en samhällsekonomisk fråga. Så lägger man det mycket på att individen skulle må dåligt. Visst, det är säkert många ungdomar som inte tycker att det känns bra, men jag tror verkligen inte att det är så många som man målar upp det som.
Hon fortsätter att berätta om en elev som hon var i kontakt med som fått sin högskolebehörighet först efter att ha provat fyra olika gymnasieprogram/skolformer och såg detta som en personlig vinst – ” Så efter alla dessa hopp upplevde hen det fortfarande inte som något negativt, alla de här hoppen hit och dit”. Vid ett tillfälle uppstod även hos Anna en viss diskrepans i hennes hållning då hon efter lite betänketid kom på ett exempel där en individ faktiskt stod att vinna på att medvetet undvika en gymnasieexamen.
Anna: När man inser hur mycket det innebär… nä, jag känner inte igen det. Men
finns det betygsunderlag så sätter ju läraren ett E [paus] men det är klart man kan strunta i att lämna in en del uppgifter och så. Men jag känner inte igen det. [paus] Men jag har faktiskt ett exempel på en [individ] som vill läsa en yrkesutbildning,
31
[och] har bra betyg nu på samhällsprogrammet, men tänker medvetet skaffa sig F för att kunna beviljas ett till gymnasieprogram på Komvux sedan.
Hon fortsätter dock sitt resonemang med att säga att ”det är ju ingen poäng med att gå ett fjärde år här om man inte är motiverad, då är det bättre att man gör ett uppehåll”. Bortsett ifrån Marias avvikande mening och Annas exempel är gymnasievägledarna eniga kring att det från ett samhällsekonomiskt och rättviseperspektiv är av vikt att förebygga en medvetet slapp inställning till studierna och att samhället på makronivå bör ha sanktioner som avhåller från uppmuntran till att utnyttja reparationssystemen alltför flitigt. Maria upplever vidare att det föreligger en ”stark press ovanifrån” på att vägledare ska bidra till att eleverna ska ”gå dessa tre år och uppnå målen”. De andra gymnasievägledarna säger sig inte känna någon press på detta område, men beskriver i övrigt sina uppdrag på snarlika vis. Samtliga vägledare framhåller att de agerar för individens bästa, men att de har ekonomiska och regelmässiga realiteter att förhålla sig till.
På Komvux delar de inställningen att det finns fullgoda alternativ för den som inte har fått sin gymnasieexamen. Å andra sidan kan de utifrån sina erfarenheter berätta om flera fall där de i likhet med Annas exempel ovan framhåller ett formellt misslyckande, alltså en utebliven gymnasieexamen, som en bättre förutsättning för att i slutändan få ”rätt” utbildning.
Marie: Du kan söka så länge vi har statliga pengar, men har du redan gått ett gymnasieprogram så hamnar du längst ner i prioriteringsordningen […] Generellt sett har de [eleverna] inte sådan insyn i hur systemet fungerar. Jag har en historia om en kille som ville hoppa av sitt program, men hade en pappa som tvingade honom att gå klart. Nu fick jag ju säga att det hade varit bättre om han hade hoppat av. Pappan fick på plats be sin son om ursäkt, för nu var dörren stängd.
För vägledarna på Komvux framstår alltså inte en gymnasieexamen i sig som en framgångsmarkör om den inte åtföljs av höga betyg som kan ta eleven vidare till högskolestudier eller arbete som den känner sig tillfreds med. De menar därför att det snarast är de som har valt fel på gymnasiet men ändå kämpat sig igenom det som blir förlorare i det långa loppet och att de i högre utsträckning har med dessa individer att göra än de som av andra skäl inte har fått sin gymnasieexamen.
Marie: Sedan tror jag lite grann att den här paniken som har utbrutit kring kostnaden
32
bästa – nu motverkar man det genom att säga ’ska du inte bli kvar där ändå och göra ditt bästa på det du ändå kan’. Det är nog ekonomin som blir lite av individens fiende.
Likt Maria framhåller de alltså att problematiken med en förlängd gymnasieskola snarare är av samhällsekonomisk natur än att det skulle vara individen till börda.
Margareta: Jag kan samtidigt förstå logiken i det. Om alla skulle läsa två-tre
gymnasieutbildningar för att de inte kan bestämma sig finns det visst ett slags orättvisa i det och det kostar ju så klart pengar. Men samtidigt undrar jag om det inte kostar än mer pengar med missnöjda individer som inte kommer någonstans.
Skiljelinjen i frågan om hur pass illa det är att misslyckas på gymnasiet ligger alltså i hur man inom gymnasieskolan respektive Komvux ser på vad en misslyckad gymnasiegång egentligen innebär – ett formellt misslyckande eller att man efter gymnasiet inte kommer vidare till ett arbete eller högre studier som man trivs med. Båda sidor legitimerar sina perspektiv genom en föreställning om vad som torde vara mest gångbart rent samhällsekonomiskt.
33
6 Analys
I detta avsnitt kommer vi att presentera en analys utav ovanstående resultat. Analysen följer samma upplägg som ovan och i så gott som allt material är hämtat från motsvarande rubrik i föregående kapitel.