7.1 Inledning
Sedan mer än 50 år har det diskuterats att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal. Sådana förslag har dock tillbakavisats, bland annat med argumentet att det skulle innebära en alltför stor arbetsbörda för berörda myndigheter. I detta kapitel ämnar jag att sammanfatta vad som framkommit i de tidigare avsnitten och redogöra för de motiv och argument som framkommit för att lägga ärekränkning under allmänt åtal, samt för den kritik som samma förslag mottagit.
7.2 Motiv för att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal 7.2.1 Enskilda behöver det allmännas skydd
Motiven för flera kommittéers förslag för att lägga ärekränkningsbrotten under allmänt åtal, under vissa förutsättningar, var att ”en person som utsätts för svårartad ärekränkning kan inför den allmänna opinionen behöva det stöd som det innebär att en åklagare åtar sig hans sak.”115 Man menade att om hela en persons sociala existens hotas av förtal eller vanryktande kan hen oftast inte utan officiellt stöd vinna det skydd hen behöver.116
I SOU 1983:70 ansåg kommittén att situationen att målsäganden själv står för utredningen är en omständighet som tillsammans med svårigheten att förutse utgången av en rättegång medför ett ekonomiskt risktagande som kan avskräcka den enskilde från att söka en rättslig prövning av saken.117 En lagstiftning som bidrar till att människor avstår från få saken prövad anser jag vara mindre bra, eftersom det kan innebära att människor förlorar förtroendet för rättsväsendet, eftersom de inte av samhället och rättsväsendet får det stöd som de upplever krävs. Om ärekränkningsbrotten inte på långa vägar leder till åtal i samma omfattning som de förekommer, kan kränkningarna öka i antal på grund av att de som kränker andra inte upplever någon reell risk att straffas för dessa brott.
7.2.2 Enskilt åtal överensstämmer inte med målsättningsstadganden i RF
Detta argument liknar det ovanstående, men preciserades och framfördes av kommittén i SOU 1983:70. Kommittén menade att ”nuvarande återhållsamhet inte står i överensstämmelse med målsättningsstadgandena i 1 kap. 2 § RF”. I nämnda regel framgår att den offentliga makten
115 Prop. 1962:10, s. C 188.
116 A.prop., s. C 184.
117 SOU 1983:70, s. 245.
ska utövas med respekt för den enskilda människans värdighet och att dennes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.
Kommittén ansåg att ”denna deklaration bjuder till ökade insatser från det allmänna för att stödja den enskilde medborgaren med att försvara hans anseende mot brottsliga angrepp.” Eftersom ärekränkningsangrepp kan resultera i personlig tragedi och ekonomisk ruin för den utsatte ansåg man att det krävdes en åtalsutvidgning beträffande dessa brott. Den fortsatte med motiveringen att det var påkallat från allmän synpunkt att ”inte bara innehavare av allmänna befattningar får stöd och hjälp av det allmännas rättsmaskineri för att kunna behålla sitt anseende och sin personliga värdighet.” Kommittén ansåg att det allmänna borde hjälpa den enskilde både i materiellt och ideellt hänseende, oavsett vilken ställning personen hade i samhället.Slutsatsen i SOU 1983:70 var att målsägandens processuella situation måste förbättras och att det bästa sättet att åstadkomma en förbättring skulle vara att utvidga det allmännas åtalsplikt.118
7.2.3 ”Beivrande av ärekränkningsbrott är ett enskilt intresse, vilket leder till få åtal”
Utvidgningen av åtalsregeln har ibland motiverats med att förslaget inte kommer att medföra att det väcks åtal i något stort antal fall, med hänvisning till att beivrandet av ärekränkningsbrotten i straffrättslig ordning endast är ett enskilt intresse. Det menas också att ”oftast påkallar ingen allmän synpunkt ett allmänt åtal, utan åklagaren kan utan vidare avvisa flertalet av de angivelser som kan förväntas.” Det kan mycket väl vara så att ofta påkallar ingen allmän synpunkt ett åtal, vilket innebär att åklagaren idag kan avvisa flertalet angivelser.
Jag håller dock inte med om att ärekränkningsbrotten drabbar enbart ett ”enskilt intresse”.
Vad skiljer egentligen ärekränkningsbrotten från hot eller rån? Vad skiljer förtal från misshandel på enskild plats, ett brott som tidigare låg under enskilt åtal men nu ligger under allmänt åtal?
Är det verkligen endast ett enskilt intresse som berörs vid förtal, till skillnad från vid hot, rån eller misshandel? När kränkningar och hot börjar förekomma så frekvent som de gör idag, i sociala medier och forum på nätet, har vi då inte ett problem som inte bara riktar sig mot enskilda personer, utan som i förlängningen också kan sägas riktas mot hela samhället? Ligger det inte i det allmännas intresse att beteenden och brottslighet av detta slag motverkas och bekämpas?
Dessutom frågar jag mig, när i princip alla andra brott ligger under allmänt åtal, varför fortsätter då ärekränkningsbrotten att ligga under enskilt åtal?
118 SOU 1983:70, s. 256 f.
7.2.4 ”Flertalet fall kan avvisas innan förundersökning”
Statsåklagaren ansåg i prop. 1962:10 att de flesta angivelser för ärekränkningsbrott troligen kommer att kunna avvisas redan innan en förundersökning har inletts. Därför, menade han, finns ingen anledning att åtal för ärekränkning skulle öka i antal vid genomförande av förslaget.119 Detta kan stämma i de fall det handlar om sådan typ av kränkningar som exempelvis är alltför allmänna eller rena värdeomdömen, i dessa fall kan troligen rutinerade åklagare snabbt kan avgöra om de ska gå vidare med en utredning eller inte. I mer komplicerade fall, där exempelvis uppgifter av sexuell art förekommit, krävs nog en grundligare undersökning om åtal är påkallat ur allmän synpunkt eller inte. Jag är därför osäker på om flertalet fall verkligen kan avvisas innan förundersökning idag. Istället misstänker jag att förundersökningarna och åtalen beträffande förtal skulle öka om förtalsbrottet läggs under allmänt åtal.
7.2.5 Förstärka normbildande effekt, vara en avhållande faktor, etc.
I prop. 1981/82:43, som behandlas i 2.4.1 ovan, hävdas att om brottet misshandel på enskild plats skulle ligga under allmänt åtal skulle människors attityder i fråga om misshandel och våld påverkas och myndigheternas möjligheter att hjälpa de som utsätts skulle förbättras. En utvidgning av åtalsrätten ansågs också vara en markering från samhällets sida att misshandel i hemmet i lika hög grad som andra brott är straffbart, vilket skulle tjäna som en avhållande faktor.
Jag tycker att dessa argument är överförbara på frågan om förtalsbrottet bör läggas under allmänt åtal. Därför har jag tagit upp skälen i detta förarbete som skäl till en förändring även i åtalsfrågan gällande ärekränkning.
Argumenten i dessa förarbeten handlar som sagt om att påverka människors attityder gällande ett visst brott och att öka myndigheternas möjligheter att hjälpa de som utsätts för brottet.
Straffrättskommittén ville förändra samhällets syn på kvinnomisshandel, visa att brottet både var moraliskt förkastligt och straffrättsligt otillåtet. Som situationen var tidigare ansåg kommittén att misshandelshandlingarna i det enskilda hemmet kunde anses som moraliskt förkastliga, men straffrättsligt godtagbara. Detta ville de ändra på.
De i förarbetena nämnda skälen anser jag vara mycket viktiga för en förändring även gällande förtalsbrottet. Med lagar och regler påverkar man människor (vilket är ett av straffrättens syften), deras beteenden och attityder. Enbart lagändringar hjälper dock inte alltid, utan en allmän debatt i media, skolor och samhället i stort kan krävas för att få ändringar till stånd. Genom att åtalsrätten gällande ärekränkning utvidgas skulle det tydligare markeras från det allmänna att kränkningar på nätet både är moraliskt och straffrättsligt förkastliga, vilket kan bidra till en attitydförändring samt
119 Prop. 1962:10, s. C 185.
verka som en avhållande faktor, vilket i längden bidrar till att kränkningar på nätet minskar.
Dessutom kan möjligen även myndigheternas möjligheter att hjälpa de som utsätts för ärekränkning förbättras.
7.2.6 Internets utveckling och näthat
Som ovan nämnts har internet vuxit med stormfart, liksom där förekommande sociala medier.
Jag misstänker att vi bara sett början av brottsligheten som kan utspelas på nätet. Vill lagstiftarna följa med i utvecklingen kan det föreslås att åtalsreglerna vid förtal ses över.
Åklagarmyndighetens rättsPM verkar vara en produkt av sin tid, vilket inte har påverkat lagstiftningen, endast tillämpningen av den. Det kan ju i och för sig vara tillräckligt.
Kränkande uttalanden via bloggar, Facebook och internet i stort, sprids över hela världen på några sekunder, publiceringarna har en betydligt längre livslängd än tidigare papperstidningar och är svåra att någonsin få bort. Därmed kan jag uppleva att förtalsbrottet blir ännu värre och orsakar den utpekade större skada än tidigare. Att näthatet växer innebär att det krävs att det tydligare markeras från samhällets sida att förtal på internet är straffbart i lika hög grad som andra brott.
7.3 Kritik mot förslagen om allmänt åtal vid ärekränkning 7.3.1 Godtyckliga avgöranden
I prop. 1962:10 framkom kritik där det menades att det vore direkt olämpligt att låta underåklagarna pröva huruvida det kunde anses vara påkallat ur allmän synpunkt att åtala ett ärekränkningsbrott, och att detta förmodligen skulle resultera i rent godtyckliga avgöranden.120 Kritikerna i prop. 1962:10 menade också att den föreslagna ordningen kunde sätta principen om allas likhet inför lagen och därmed rättsväsendets objektivitet i fara.121
Jag har svårt att se att denna kritik skulle vara träffande på samma sätt idag. Dagens åklagare är välutbildade, med stor erfarenhet, och jag tvivlar inte på deras kompetens. Jag tror tvärtom att dagens åtalsprövning är relativt komplicerad, (kanske mer komplicerad än vad kritikerna i prop.
1962:10 trodde att den skulle bli?) och kanske skulle processen till och med kunna förenklas något, om förtalsbrottet lades under allmänt åtal? Även om förtalsbrottet ligger under allmänt åtal som huvudregel, som alla andra brott, är det ju möjligt att införa restriktioner och avgränsningar om det krävs, för att kunna avvisa just fall som inte anses vara av tillräckligt allvarlig art.
120 Prop. 1962:10, s. C 187.
121 A.prop., s. C 149.
7.3.2 Ökning av arbetsbörda
Farhågor för att förslaget skulle medföra en stor ökning av polis- och åklagarmyndigheternas arbetsbörda har framförts flera gånger i betänkanden och förarbeten och verkar enligt min mening vara det i synnerhet mest nämnda och av den anledningen kanske också det tyngsta argumentet för att inte lägga förtalsbrottet under allmänt åtal. Det har uttryckts en oro för att åklagarna skulle komma att betungas med ett mycket stort antal anmälningar, i vilka det skulle hävdas att åtal var befogat ur allmän synpunkt. Därför har det argumenterats för att det är mest ändamålsenligt att förtalsbrottet fortsätter vara målsägandebrott.
Jag tror att detta argument stämmer och att oron är befogad. Om förtal läggs under allmänt åtal är det inte orimligt att anta att antalet anmälningar som leder till åtal ökar. Detta kommer i sin tur att leda till ökade kostnader för polismyndigheten, åklagarmyndigheten och domstolsväsendet.
Jag undrar dock om inte kostnaderna för förtal redan har ökat något, med tanke på Åklagarmyndighetens riktlinjer i deras PM från 2012, som jag anser var en utvidgning av åtalsprövningen, jämfört med vad som var avsett enligt brottsbalkens förarbete?
En diskussion om vilken typ av samhälle vi vill ha är önskvärd. Vilken grad av kränkningar ska det allmänna godkänna att enskilda medborgare får acceptera? Kan kostnaden för fler åtal vid ärekränkning få tillåtas överväga vikten av att beivra brottet?
Om vi leker med tanken att förtalsbrottet läggs under allmänt åtal så kan fortfarande vissa inskränkningar i det allmänna åtalet tillåtas.
Varför inte vända på saken och utforma lagen så att den som huvudregel ger medborgarna stöd och hjälp, i de fall som är kvalificerade för det, istället för att, som idag, det är först när brottet verkligen är av tillräckligt allvarlig art som det överhuvudtaget kan undersökas om allmänt åtal är aktuellt?