4. Analys och resultat
4.2. Motiv och syfte med riktade statsbidrag
Mot bakgrund av den problematik som redogjorts kan man fråga sig hur det omfattande användandet av de riktade statsbidragen till skolan motiveras och varför man trots den framförda kritiken fortsätter med dem, och till och med utökar dem.
I Riksrevisionens rapport ”Riktade statsbidrag till skolan – nationella prioriteringar men lokala behov” (2017:30) förklaras att de i sin granskning inte funnit några styrdokument hos regeringen som sammanfattningsvis förklarar avsikten med de riktade statsbidragen till skolan. Inte heller under materialinsamlingen till denna uppsats har några sådana styrdokument identifierats. Däremot finns en skrivelse som regeringen lämnade över till riksdagen under våren år 2018. Skrivelsen är ett svar på Riksrevisionens rapport om riktade statsbidrag till skolan och i den formuleras i korthet deras syfte med de riktade statsbidragen. Således utgör denna skrivelse det enda ”samlade” dokument som har identifierats där syftet med de riktade statsbidragen förklaras i ganska svepande ordalag.
I regeringens skrivelse framgår att syftet ”är att ge regeringen möjlighet att nationellt uppmärksamma särskilt viktiga insatsområden och att rikta medel dit det finns stora behov.” (2017/18:217). Vidare skriver regeringen att de baserar sin syn på vilka stora nationella behov som finns på information som de får från Skolinspektionen och Skolverket. De riktade statsbidragen stärker regeringens förmåga att kunna ”bidra till att uppfylla de nationella målen för utbildningspolitiken” samtidigt som de kommunala huvudmännen ges möjlighet att höja sin förmåga i delar av verksamheten. Regeringen menar också att riktade statsbidrag främjar likvärdighet och kvalitet i utbildningsverksamheten samt att de möjliggör viktiga förändringar som måste göras skyndsamt. De riktade statsbidragen syftar också till att komma till de huvudmän som mest behöver dem (ibid.).
I denna skrivelse är alltså det uttalade syftet med de riktade statsbidragen att styra kommunerna efter de behov som regeringen anser vara viktiga. Således kan staten på sätt och vis därmed ”förbigå” kommuner som kan vara av en annan åsikt vad gäller vilka satsningar
28
som bör göras i skolan. Regeringen formulerar också i sin skrivelse att den kritik som Riksrevisionen ger i sin rapport inte är något som de ställer sig bakom. Riksrevisionen skriver bland annat i rapporten att systemet med de riktade statsbidragen inte är ändamålsenliga och att de försvårar den långsiktiga planeringen för kommunala huvudmän (2017:30, 50-51). För att återkoppla till analysfråga 2, om huruvida nyttjandet av de riktade statsbidragen motiveras i det inhämtade materialet, så är svaret både ja och nej. Det motiveras flyktigt i skrivelsen från regeringen, som kan sägas utgöra ”svaret” på Riksrevisionens rapport ”Riktade statsbidrag till skolan – nationella prioriteringar men lokala behov” (2017:30). När så många olika aktörer kritiserat och ifrågasatt de riktade statsbidragen vore det ändå intressant att få en mer tydlig motivering av vad som ligger till grund för den fortsatta användningen av riktade statsbidrag till skolområdet. Finns det till exempel något dokument som visar på övervägande positiva effekter av de riktade statsbidragen till skolan som ännu inte fått se dagens ljus?
Låt oss dock återgå till påståendet i regeringens skrivelse (2017/18:217) att riktade statsbidrag ger regeringen möjlighet att rikta medel dit det finns stora behov samt nationellt uppmärksamma särskilt viktiga insatsområden. Att de riktade statsbidragen ger en möjlighet att uppmärksamma och rikta pengar dit regeringen mest anser att de behövs, är i sig inget konstigt. Men flera aktörer menar att det ska vara av särskilda skäl som riktade statsbidrag ska användas (SOU 2018:47/48; SKR 2020; ESO 2010:5; Storstadsregionerna 2017). Det i sig står inte i kontrast till det regeringen skriver, men samtidigt menar bland annat Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, att de riktade statsbidragen bidrar till ett försvårat kommunalt ansvarsutkrävande och begränsar det kommunala beslutsfattandet (2010:5, 119). Utifrån det kan man möjligen anta att regeringen menar att de riktade statsbidragen är så relevanta för den statliga styrningen av skolan att man menar att de används av ”särskilda skäl”.
Det regeringen lyfter i sin skrivelse (2017/18:217), att riktade statsbidrag ger möjlighet att rikta pengar till särskilt viktiga insatsområden, blir konstigt när man tittar på mängden pengar som riktade statsbidrag utgör. Att de riktade statsbidragen uppgår till över 9 procent (Edström Fors 2020) av den totala budgeten som kommuner har att handskas med årligen tyder på att det finns väldigt många eller väldigt omfattande sådana ”särskilt viktiga insatsområden”. Vad som också skulle vara intressant att veta är hur dessa viktas mot varandra, det vill säga vilka
29
delar av skolverksamheten som bedöms att vara ”särskilt viktiga insatsområden”. Vad händer med de delar av verksamheten som inte uppnår statusen ”särskilt viktiga”? Ytterligare en fråga som väcks är huruvida regeringen menar att det är mer fördelaktigt att ge just riktade bidrag för dessa områden, istället för att ge generella bidrag som ska användas mer generellt och kanske lokalt anpassat inom ett visst område. Man kan fråga sig om inte de mål, lagar och förordningar som i nuläget existerar räcker till för att styra skolan och hur många regler som i sådana fall behövs för att styrningen av skolan ska bli ändamålsenlig och likvärdig för alla elever. Kanske är det så att skolan bara blir ännu mer komplex och svårhanterlig när dessutom antalet riktade statsbidrag ökar år efter år. Att de riktade statsbidragen inte heller är långsiktiga är också en problematik gällande just detta. För hur ska man som huvudman kunna göra långsiktiga ordentliga satsningar när man inte vet hur länge man får ta del av de riktade statsbidragen?
Det påstående som i min mening är särskilt uppseendeväckande i läsningen av regeringens skrivelse är att de riktade statsbidragen i deras mening syftar till att komma till de huvudmän som mest behöver dem och att de riktade statsbidragen främjar likvärdighet och kvalitet i utbildningsverksamheten. Men det finns, som redovisat, aktörer som påstår motsatsen (Storstadsregionerna 2017; Statskontoret 2019:2). Även Riksrevisionen menar i sin rapport att riktade statsbidrag i sig själva inte främjar likvärdighet då större huvudmän har en ansenligt större möjlighet att dels kunna söka bidragen och dels att få statsbidrag med högre belopp. De menar att ”det kan innebära att det inte är behoven som i första hand avgör om huvudmännen får ta del av statsbidragen” (2017:30, 50). SKR menar till och med att vissa riktade statsbidrag till och med motverkar likvärdighet, ”särskilt om bidraget förutsätter egna insatser” (SKR 2016, 4).