I studien How Secondary History Teachers Use and Think about Museums: Current Practices and Untapped Promise for Promoting Historical Understanding har Alan Marcus, Thomas Levine och Robin Grenier gjort en undersökning som handlar om att kunna förstå lärarnas praxis, mål och problem med användning av museer. Undersökningen har utförts genom intervjuer med några få gymnasielärare och med museipersonal och museipedagoger. Vidare har man även använt sig av online/digital enkätundersökning till dessa lärare och de som arbetar i museum. Det var 12 stycken lärare som blev intervjuade angående varför de tog sina elever till museer. Lärarna påpekade att för eleverna kan museer vara en plats där dåtiden existerar och är vid liv. Exempel på detta är att lärarna uttrycker: ““You're actually there” and students
“can live it and breathe it””. Det är en fördel för historieundervisningen genom att man kan länka både händelser och objekt från dåtiden, med ett utbildningssyfte, det vill säga en mer historisk referensram i klassrumsundervisning. I studien skriver de även om att besöket bidrog till att eleverna fick kunskapen att förstå dåtiden och att besöket även bidrog till det som kallas för historical thinking. Lärarna nämnde också att det finns fördelar och nackdelar, med att använda sig av någon som arbetar i museerna som guide till deras besök. De flesta av lärarnas åsikter om dessa guider är positiva. Men problemet med dem, enligt lärarna, är att dessa guider utgår från museernas “styrdokument”. Vilket kan bli en bidragande konsekvens till att eleverna riskerar att tappa intresse för besöket (Marcus, Levine & Grenier 2012, s. 75, 77-78 & 85).
I studien Constructing Deeper Meaning: A Museum Curriculum Evaluation Framework for Students har Karen Burgard gjort en undersökning på vilket/vilka sätt lärare behöver förbereda sina elever för att de vid exempelvis ett museibesök, ska kunna begripa skildringar/beskrivningar angående till exempel en kulturarvsplats. I hennes studie skriver hon om att forskning angående besök till museer är något som är gynnsamt för eleverna och är på grund av att museer är en bra plats för att inhämta information om det förflutna. Vilket är något som lärarna håller med om och det är då på grund av att lärarna anser att museer har ett stort värde för att kunna bidra till elevernas lärande om det förflutna. Museer samt historiska platser är konstruerade för att lära människor om dåtiden samt att dessa platser ger grunden för att kunna förstå de historiska berättelserna. Burgard beskriver även att lärarna anser, att innan de
tar med sina elever till ett museum måste de ge dem en grundläggande förståelse/kunskap om vad de ska beröra, när de är på besök (Burgard 2020, s. 58-59).
I rapporten Skolbarn relaterar till historiska platser beskriver David Ludvigsson varför svenska grundskollärare väljer att göra en utflykt till lokala kulturarvsmiljöer i ett undervisningssammanhang. Lärarna påpekar också att historieundervisningen kombinerat med visiter bidrar till att historia blir levande och mer tydlig för eleverna. Visiterna medför en enastående möjlighet för att eleverna ska kunna uppnå en god referensram och färdigheter i historieämnet. Lärare är också övertygade om att elevers lärande, med hjälp av flertalet sinnen samt att en fysisk erfarenhet vid besök till en kulturarvsplats, kan öka elevernas insikt i historieämnet. Vissa intervjuade lärare understryker även att när skolelever får utforska diverse historiska platser, kan detta resultera i att elever ökar sina möjligheter att göra egna historiska tolkningar (Ludvigsson 2020, s. 2, 8).
För att undersöka vilka didaktiska skäl som grundskollärare anger för att besöka kulturarvsmiljöer, gjorde Ludvigsson en datainsamling som byggde på intervjuer samt en enkät. När lärarna besvarar frågan av vilka skäl de väljer att resa till kulturarvsmiljöer, visar det sig att dessa visiter många gånger inkorporeras tillsammans med resterande undervisning.
Exempelvis i samband med undervisningen angående istiden sades det att det var ett ypperligt tillfälle att åka till en plats där till exempel ett flyttblock från istiden, kan betraktas av elever som går i årskurserna 1-3. Medan när det kommer till mellanstadiet, årskurserna 4-6, baserar lärare sina besök här istället på ett nationellt berättande perspektiv. Därmed söker sig lärarna till regionala kulturarvsmiljöer, som ska associeras till en berättelse med nationellt perspektiv.
Ett flertal lärare understryker att visiter till särskilda kulturarvsplatser oftast inte sker för alla årskurserna. Detta kan tolkas som att visiter till kulturarvsplatser, i vissa fall baseras på traditioner som är lokala, men det kan också bero på de ekonomiska resurserna som skolorna har och det kan handla om att resan dit ska vara ekonomiskt försvarbart och nåbar/lättillgänglig (Ludvigsson 2020, s. 7-8).
Hos lärare som har blivit intervjuade i Ludvigssons studie, uppenbaras två olika tankesätt angående förbindelsen mellan teoretisk undervisning i historia i en klassrumsmiljö och vistelser till fysiska historiska kulturarvsplatser. Angående visiter till kulturarvsplatser, är det ett essentiellt inslag för främjandet till att frambringa minnen samt praktiska lärdomar i form av
samt minnen, för att därefter knyta an till dessa i relation till teoretiska kunskaper. Med andra ord kan dessa visiter vara bra exempel för att kunna vara en referens och förtydligande av den abstrakta historien. Utifrån det andra tankesättet, hävdar ett visst antal lärare att de tillsammans med sina klasser inte ens behöver befinna sig fysiskt på exempelvis en kulturarvsplats, utan att lärarna talar om dessa platser till eleverna i klassrumsmiljön.
På så sätt kan eleverna enligt detta tankesätt ändå anknyta till dessa historiska platser. De ovan nämnda tankesätten, skildrar två radikala motpoler angående elevers kännedom/kunskaper om diverse lokala kulturarvsplatser. Oberoende av vilket tankesätt de intervjuade lärarna representerar, yttras en längtan att historiska kulturarvsplatserna på något vis ska erbjuda ett
“besöksprogram” som förhåller sig till ett program som bör förhålla sig till historieämnets kursplan (Ludvigsson 2020, 8).
I studien Engage, learn, achieve, The impact of museum visits on the attainment of secondary pupils in the East of England 2006-2007, har Jocelyn Dodd, Sheila Watson och Ceri Jones gjort en forskningsrapport kring museibesök, där de intervjuade både skolanställda och elever om besöken. En kvinnlig rektor från Downham Market High School beskriver i en intervju om orsakerna för dessa besök, samt om hur man ska hantera dem. Hon nämnde om att när det kommer till utförandet av besök i utbildningssyfte, lyfte hon fram om hur sådana tillfällen är bra för elevernas lärande. Hon nämnde även om att det kan inte vara vilket besök som helst utan att det ska vara ett besök där eleverna själva anser är relevant. Det ska även vara en rolig upplevelse för eleverna. Med andra ord handlar det om att när man gör dessa besök måste man kunna balansera mellan det utbildningsmässiga samt den roliga upplevelsen, så att det kan gynna eleverna. Hon nämner också att besöken inte ska vara fritt utformade utan de ska också förhålla sig till kursplanen (Dodd, Watson & Jones 2007, s. 26).
I artikeln Preservice Teachers´ Attitudes Toward the Inclusion of “Heritage Education” in Elementary Social Studies har Keith Barton och Cemil Yeşilbursa bland annat gjort en undersökning om hur mottagliga lärarstudenterna varit inför användandet av kulturarvsresurser. De skriver om att forskare och lärare har varit i en form av diskussion i cirka hundra år och den här diskussionen har handlat om ämnet och vilka metoder som bör användas för historieundervisningen. I deras undersökning har de hittat information som beskriver hur historia kan uppfattas som tråkigt. Anledningen är för att själva undervisningen utifrån elevernas perspektiv bara handlar om döda individer, vilket är irrelevant för dem, för att enligt eleverna ger det ingen mening till nutiden. För att kunna engagera eleverna inom
ämnet skrev de om att ta eleverna till kulturarvsplatser och ha en form av undervisning som relaterar till deras kultur. Genom att man gör detta kan det skapa engagemang genom att undervisningen blir mer verklighetsanknuten. De skriver vidare om att det kan vara berikande för att kunna utveckla områden som historisk empati, relationen mellan orsak och konsekvenser, kontinuitet och förändring, genom användningen av dessa platser i historieundervisningen. Yeşilbursa och Barton beskrev även att föremålen/artefakter som finns i museum eller historiska platser kan vara något bra för lärarna, genom att de kan använda sig av materialet för sin undervisning. Detta kan få eleverna att kunna förstå dåtiden och nutiden samt att det kan också bidra med att eleverna har det lättare att minnas. I Yeşilbursa och Bartons artikel nämnde de även att genom att befinna sig på platsen och vid föremålen kan den fysiska stimulansen, upplevelsen och känslorna bidra till att en individ kan hålla fast vid den kunskapen (Barton & Yeşilbursa 2011, s. 3-5).