Samband mellan besök på historiska platser, kulturarvsplatser och museer och utvecklandet av elevers

kulturarvsplatser, museer och utvecklandet av elevers historiska empati

I artikeln Historical Empathy in a museum: uniting contextualisation and emotional engagement har Pieter Bruijn och Geerte Savenije valt att undersöka och diskutera om elever kan utveckla en koppling med dåtida aktörer utifrån en emotionell koppling samt skaffa sig kontext och förståelse ur de dåtida individernas perspektiv. Författarna fokus har varit att utgå från att kontextualisera företeelser knutna till det förflutna. Men även det sociokulturella perspektivet när de gör sin undersökning av elevernas engagemang och hur de förhåller sig till det förflutna, för att se om de förhåller en närhet eller avstånd (temporalitet). Detta görs för att förstå den tiden och de människor som existerade då. I artikeln redovisas också hur olika forskare och teoretiker beskriver historisk empati, exempel på sådana forskare är Keith C.

Barton och Linda S. Levstik med Jason L. Endacott och Sarah Brooks. Tillsammans beskriver de historisk empati som såväl en emotionell och som en kognitiv strävan. Det finns forskning inom psykologi som argumenterar för att de emotionella och kognitiva perspektiven av begreppet empati är beroende av varandra. Man beskriver det som en process för att få en förståelse om känslomässig uppfattning utifrån andra individers tankar och känslor, i det förflutna. Författarna betonar att historisk empati är problematiskt att uppnå och anledningen är för att mottagande av dåtida aktörer och deras känslor är något som är främmande för

eleverna. Orsaken kan vara på grund av avståndet mellan de historiska aktörerna som eleverna möter och eleverna själva, utifrån olika aspekter såsom erfarenhet, tid och rum. (Savenije &

Bruijn 2017, 833, 835)

De som deltog i Savenije och Bruijns undersökning var 22 stycken gymnasieelever (åldrarna 15-19) och en museipedagog. Eleverna hade olika social, kulturell och religiös bakgrund och var av olika kön. Exempelvis var 40% pojkar/män och 60% var flickor/kvinnor samt 80% av eleverna var födda och uppvuxna i Nederländerna. Deras forskning utgår ifrån museet

“Museon”, som är placerat i Haag, Nederländerna. Analysen utgick från ett besök till en av museets utställningar. Utställningen som de fokuserade på var den som heter “War children”, temat berör en viss sorts perspektiv under andra världskriget. I utställningen fanns det 34 berättelser från människor som upplevde kriget som barn och om hur det var att leva under sådana omständigheter. För att kunna göra berättelserna mer levande, hade museet även föremål, dokument, bilder och filmklipp i utställningen. I sin studie har Savenije och Bruijn samlat ihop information genom intervjuer, elevenkät och observationer. När det kom till elevenkäten och intervjuerna, valde de att göra dem både innan och efter besöket till museet.

Anledningen till varför de gjorde detta var för att se vad för sorts kunskap som eleverna hade om ämnet. Av de 22 eleverna intervjuades 12 stycken av dem. All denna information samlade de ihop för att kunna analysera hur stor grad av intresse utifrån det emotionella engagemang som eleverna hade och för att se hur eleverna identifierade sig med de historiska aktörerna från berättelserna. Vilket Savenije och Bruijn gjorde genom att de analyserade elevernas kroppsspråkliga beteende, såsom deras ansiktsuttryck och fysiska rörelser under museibesöket (Savenije & Bruijn 2017, 835-837).

Efter besöket visade det sig i Savenije och Bruijn undersökning att museibesöket lyckades engagera några av eleverna på olika sätt. Exempel på detta var de personliga berättelser som fanns på museet och föremål som relaterade till berättelserna. Allt detta tillsammans var en bidragande faktor för eleverna skulle kunna utveckla historisk empati, utifrån två dimensioner den kognitiva och den emotionella dimensionen. Anledningen till varför några av eleverna kunde identifiera sig med personerna från berättelserna var på grund av deras gemensamma kulturella bakgrund. Detta kunde bidra till att eleverna fick möjligheten att utveckla en utvidgad förståelse för andra världskriget. Medan de övriga eleverna i studien hade svårare att identifiera sig med personerna för att de hade en annan bild av andra världskriget. Detta gjorde att de inte kunde kontextualisera och integrera berättelserna med andra synpunkter om andra världskriget.

Savenije och Bruijn påpekade att en orsak för detta kan ha varit på grund av att de inte lyckades sporra eleverna att analysera den information och föremål som fanns på plats som objektiv information. De beskrev även att det också kan ha varit på grund av att museets utställning och det som man valde att diskutera om, som handlade om moraliskt budskap om hur krig påverkar barn, gjorde att man fokuserade allt för mycket på ett perspektiv (Savenije & Bruijn 2017, 842).

I David Ludvigssons rapport Skolbarn relaterar till historiska platser framgår det enligt intervjuade lärare att elevernas lärandeprocess eventuellt i symbios med de mänskliga fem sinnena kan bidra till elevernas utveckling i ämnet, med utgångspunkt i haptik. I studien lades ett fokus på fysiska samt kroppsliga erfarenheter, samt framfördes spörsmålet huruvida haptik, resulterar i att skolelevers lärande sker vid visiter till historiska platser. Vidare i studien har haptik noga undersökts utifrån tre olika synvinklar, utifrån förhållandet till elevers lärandeprocess i historieämnet. Den första synvinkeln är på vilket sätt fysiskt vidrörande influerar elevers lärandeprocess. Den andra synvinkeln är på vilket sätt diverse kroppsliga upplevelser influerar elevers lärandeprocess. Slutligen, är den tredje synvinkeln som fokuserade på vilket sätt hörseln samt synen har för påverkan på elevers lärandeprocess, i kombination med de andra tre sinnena (Ludvigsson 2020, s. 8 & 11).

I studien utgår Ludvigsson från tre olika skolklasser, i årskurserna två, tre samt fem, som besökte tre olika exkursionsmål. Under besöken analyserade han skolelevers fysiska samt kroppsliga upplevelser i samband med tre visiter till kulturarvsplatser och en av dessa platser var i Bjäsäter i en kvarn och i ett torp. Skoleleverna som besökte Bjäsäter, kunde bevittna på vilket sätt förädlingsprocessen av brödbakning kunde gå till med hjälp av en bakugn. Men även hur malningen av mjöl, med hjälp av en vattenkvarn kunde se ut. I studien anträffas inte enbart vidrörelse som en kroppslig upplevelse, utan även ljud i form av buller i samband med vistelsen i Bjäsäter inuti kvarnen som malde mjöl. De fick även erfara exempelvis trångboddhet eller hetta när bakning ägde rum med hjälp av en gammaldags ugn. Det resulterade i funderingar över hur det var att vara en individ på den här platsen och om hur hen levde under tiden (Ludvigsson 2020, s. 8-9). Samma fenomen skildras också i Innes och Sharps artikel. Enligt artikeln Historical Empathy and Museum Culture skriver Melanie Innes och Heather Sharp också om att besök till museer är något som kan bidra till utveckling inom historieämnet. De beskrev att museer eller historiska platser, är platser som kan bidra till historisk empati.

Anledningen till detta är på grund av att dessa platser antingen är eller har förstahandskällor,

kommer i kontakt med platsen och källan, utifrån ett emotionellt perspektiv, kan det bidra till utvecklingen av historisk empati. En situation var när Innes och Sharp studerade en grupp elever när de besökte en plats där västfronten befann sig under första världskriget. Med den kunskapen som eleverna hade om kriget, kunde de kontextualisera platsen till västfronten under första världskriget. En sådan kontextualisering skedde när en av eleverna påpekade om att hennes intryck av platsen och väderförhållandena såsom kylan kombinerad med kunskapen som klassen hade fått under det tidigare museibesöket, gjorde att hon fick förståelsen om hur det var att vara en soldat på västfronten. En sådan förmåga till kontextualisering är en förutsättning för att kunna utveckla historisk empati genom att skaffa sig kunskapen och förståelsen om de dåtida aktörerna under perioden (Innes & Sharp 2020, s. 310, 312-313 &

316).

Under ett besök som eleverna från Downham Market High school var på i Dodd, Watson och Jones studie Engage, learn, achieve, The impact of museum visits on the attainment of secondary pupils in the East of England 2006-2007, var en plats som kallas för Gressenhall Farm, där de hade anställda som skådespelare och vilka agerade som 1800-tals människor.

Några av eleverna från den skolan nämnde om deras upplevelse och dess bidragande påverkan till deras inlärning. En av eleverna berättade om att det var en annan känsla/upplevelse jämfört med skolböckerna. Där kunde man enligt eleverna se de historiska aktörerna och deras agerande. En annan sak som eleven också nämnde är att där kan man också ha en form av diskussion med de historiska aktörerna jämfört med vad man kan ha med en bok, i och med att eleverna kan prata med skådespelarna (som skådespelar en historisk aktör). En annan elev nämnde också att detta moment var något som hjälpte hen att förstå mer om den tiden och dess aktörer, genom att man kunde fysiskt “delta med ämnet”. Lärarna nämnde också att de hoppas att besöket till Gressenhall Farm, kan ha varit bidragande för utvecklandet av empati. Genom att eleverna sätter sig in i en annan individs perspektiv/situation (Dodd, Watson & Jones 2007, s. 41-42).

Ett sådant liknande fenomen tog också Jeremy Stoddard, Alan Marcus, Kurt Squire och John Martin upp i artikeln Learning Local Immigration History In and Out of the Museum. Där de har undersökt om museers olika typer av praktikmodeller och hur de skulle kunna brukas i samband med historisk utbildningspedagogik, samt att på vilket sätt man kan frambringa museiutställningar som bidrar till engagemang hos elever. Museer har en tendens att frigöra elever från ett mer konstant lärande som är baserat främst på verbala undervisningstillfällen

samt historieläroböcker. Besök vid museer ger elever möjligheter att inhämta kunskaper i historieämnet på sådant vis som hade varit svårare att uppnå i andra lärandesammanhang.

Författarna menar även att museibesök vidgar elevers perspektiv och bidrar till en mer historiskt fördjupad insikt. Författarna beskriver att museer är en bra plats för lärare, för att det är en plats där historiepedagogik kan äga rum. Det främsta syftet för denna pedagogik är att utveckla olika egenskaper hos elever, såsom att expandera deras historiska empati. Det innebär i synnerhet att eleverna lär sig att leva sig in i dåtida människors synvinklar. När det kommer till olika föremål på museer, i detta fall på förintelsemuseet “Mémorial de la Shoah” beläget i Paris visades starkt emotionella föremål samt fotografier från Förintelsen. Enligt Stoddard, Marcus, Squire och Martin har sådana museiobjekt potentialen att utveckla elevers historiska empati angående detta omfattande folkmord under andra världskriget (Stoddard, Marcus, Squire & Martin 2015, s.124). Sådan uppfattning om objekt och teater/rollspel tas även upp i artikeln “We’ll Be Back by Christmas” – Developing Historical Empathy During a Museum Activity av Helene Uppin och Inge Timoštšuk som har gjort en undersökning i en fallstudie om gymnasieelever som deltar vid en museiaktivitet. Samt hur realiseringen av estländska flyktingars upplevelser i form av ett slags rollspel under andra världskriget, kunde utveckla elevernas historiska empati för dessa dåtida människor. Undersökningen utgick från ett besök till ett museum i Estland och på plats genomfördes en aktivitet i samband med en visit till en sjöflygplanshamn. När besöket var avklarat fick lärarna förslag om hur man skulle kunna precisera aktiviteten i klassrumsmiljö och dessa förslag var antingen att analysera en dikt eller skriva en uppgift om den historiska händelsen, som var kopplad till museiaktiviteten.

Museipedagogerna rekonstruerade tillsammans med eleverna en händelse kopplad till den flyktingvåg av estländska flyktingar som flydde från ett krigsdrabbat Estland (som på den tiden tillhörde Sovjetunionen), till ett neutralt Sverige under andra världskriget. Skoleleverna fick ta emot dåtida liknande flyktingpass av en museipedagog där de även fick anteckna ner deras efterfrågade individuella uppgifter för autenticitetens skull. Eleverna packade även fiktiva nödvändigheter i form av bilder på exempelvis smycken, sprit och fotoalbum som en dåtida flykting generellt hade med sig i sin packning. Museipedagogen ställde en fråga till eleverna under själva aktiviteten om vilken typ av flyktingbåt de vill korsa i för att kunna komma till Sverige och varför. Genom att de återskapade känslan av flyktinglivet till havs, exempelvis när eleverna blev ombedda att täcka sig med en filt för att gömma sig från fiktiva tyska soldater.

En annan situation var när eleverna “kom i land” fick de antingen en röd eller grön stämpel i passen. De elever som fick grönt fick stanna kvar i Sverige, medan de som fick rött blev

tillbakaskickade till Estland och därefter vidareskickade till Sibirien (Uppin & Timoštšuk 2019, s. 310, 313).

Uppin och Timoštšuk beskrev i sin studie att ett visst antal elever upplevde besöket och museiaktiviteten som gynnsam, genom att det lättare bidrog till deras förståelse om de estländska flyktingarnas orsaker för flykten och om själva flykten i sig. Enligt dessa elever var denna visualisering inget som hade kunnat ske i samband med traditionell historieundervisning i klassrumsmiljö. Enligt en intervjuad lärare som ansåg att interagerande tillvägagångssätt för att främja lärande (såsom ovan nämnda museieaktivitet), var betydelsefullt. En lärare nämnde också att hon föredrar rollspel som en metod för undervisningen, då det kan hjälpa eleverna att få förståelse för de dåtida aktörerna. För att historisk empati ska kunna uppnås hos elever är det oerhört essentiellt att man är medveten om att detta fenomen kräver att mottagaren lägger ner både mycket koncentration och tid. En kortvarig vistelse ger inte mottagaren något fruktbart utfall. Forskningen bekräftar nämligen för att utvecklandet av givande emotionella synvinklar, perspektivtagande samt historisk kontext ska kunna ske, är det en nödvändighet att i förväg sker någon form av aktivitet. Men även efter själva museieaktiviteten, för att skapandet av historisk empati ska kunna ske hos mottagaren (Uppin & Timoštšuk 2019, s. 315 & 322).

I artikeln “The educational value of field trips: Taking students to an art museum improves critical thinking skills, and more” som är publicerad i Education Next 14/1 har Jay Greene, Brian Kisida och Daniel Bowen undersökt om vad eleverna lär sig när de besöker ett konstmuseum. I artikeln beskriver de om anledningen för varför man tar elever till sådana museibesök, är för att det kan vara en bidragande orsak för att de ska kunna utveckla en förståelse för människor under en period i historien. Med andra ord att utveckla en historisk empati. Anledningen för att eleverna ska utveckla detta, är då enligt dessa undersökningar att historisk empati är en essentiell del av historieundervisningen. Ett av de material som Greene, Kisida och Bowen använder i sin undersökning är en enkät. I deras resultat så visade det sig att 6% av elever från städer/urbana områden utifrån standardavvikelsen lyckades öka sin historiska empati, medan elever som kommer från byar på landsbygden/rurala områden hade en högre ökning jämfört med eleverna från städer/urbana områden, som då var 15% (Greene, Kisida &

Bowen 2014, s. 80, 83).

7.0 Slutsatser och diskussion

I denna uppsats har vi gjort en kunskapsöversikt för att kartlägga kunskapsläget för hur besök till historiska platser och museer används inom och motiveras i historieundervisning. I uppsatsen har vi utgått från frågeställningarna:

● Vilka didaktiska motiv anger lärare till att besöka historiska platser, kulturarvsplatser och museer kopplat till historieundervisning?

● På vilka vis beskriver forskning eventuella samband mellan besök på historiska platser, kulturarvsplatser och museer och utvecklandet av elevers historiska empati?

I uppsatsen har vi kommit fram till att vistelser på museer, historiska platser och kulturarvsplatser kan utveckla förmågan historisk empati hos eleverna. Detta är något som kan vara en bidragande faktor i undervisningen och hjälpa eleverna till att inte finna ämnet

“tråkigt”. Det som gör att eleverna finner ämnet “tråkigt”, är när det kommer till läsandet om döda personer i och med att eleverna anser att det är irrelevant för deras nutid. Men genom att göra en aktivitet som att besöka dessa platser kan det väcka engagemang hos eleverna och att historien blir betydligt mer levande för dem. Forskningsöversikten visar att lärares didaktiska motiv för att besöka museer och historiska platser/kulturarvsplatser är av olika karaktär. En sådan karaktär visar att anledningar för varför lärarna tar sina elever oberoende av ålder till olika platser, såsom till historiska platser/kulturarvsplatser/miljöer eller museer, är för att det är nyttigt för eleverna angående deras undervisning inom historieämnet. I studierna är lärarna övertygade om att besök till diverse kulturarvsplatser är ett nödvändigt inslag för att eleverna ska förstå det förflutna ur ett bredare perspektiv. Enligt Ludvigsson visar hans forskning att en anledning kan vara ekonomisk orsak, då alla skolor inte har pengar för att kunna ta sina elever till specifika platser eller museer. Istället blir det att man tar det som är närmast och har en hög relevans till undervisningen. Ett exempel som är hämtat från Dodd, Watson och Jones är en engelsk rektor som nämnde att man gör sådana resor för att de ska kunna skapa ett intresse och engagemang hos eleverna då det är något “skoj” för dem. Men också att det måste också vara relevant för undervisningen och förhålla sig till läroplanen. I Marcus, Levine och Greniers forskning intervjuades ett visst antal lärare som motiverade att anledningen för varför de tog sina elever till museum var för att ett museum är en plats där dåtiden kommer till liv. Medan i

Burgards forskning beskrev hon om att många lärare anser att besök till museer är bra, i och med att det har ett stort värde för elevers lärande om historia.

Forskningsöversikten visar även på de möjliga sambanden mellan besök på dessa platser och utvecklandet av elevers historiska empati. För att lärarna ska kunna utveckla historisk empati hos eleverna i sin undervisning, krävs det mer än att enbart vara i ett klassrum. Då rektorn från Market High School påpekar att en aktivitet som studiebesök, är en rolig aktivitet för eleverna och lärorik för dem. Inhämtandet av kunskaper kan ske på grund av olika orsaker och en av dessa orsaker, enligt forskningen, är det som kallas för haptik som betyder att man tar till sig information via sina sinnen. Detta kan ske när elever är på plats och tar in/berör platsen via sina sinnen såsom lukt och känsel, samt via materiella ting. Ludvigsson menar att detta kan vara något som bidrar till utvecklingen av historisk empati hos eleverna, det vill säga att detta kan främja deras uppfattning och förståelse om hur det kan ha varit att vara en individ under en viss tidsperiod. I Uppin och Timoštšuks artikel, får eleverna genom en rollspelsaktivitet, uppleva mer konkret hur det var att fly som flykting på allvar, till exempel hur det var att skyla sig med hjälp av en pläd för att inte bli påkomna av soldater under den ovan nämnda museiaktiviteten.

Detta bidrog till att eleverna fick en mer grundlig förståelse för dessa flyktingars upplevelser och känslor, för att de själva fick uppleva hur det var och det bidrog därmed till utvecklandet av historisk empati, genom att eleverna fick bättre förståelse om händelsen och aktörernas handlingar. Man kan även se i Innes och Sharps text, där en elev fick bättre förståelse om att vara en soldat på västfronten under första världskriget. Detta fick hon via ett av hennes sinnen, som var känseln av kyla i kombination med informationen från museibesöket. I Ludvigssons vetenskapliga rapport skedde något liknande, när eleverna besökte kvarnen i Bjäsäter. Där fick eleverna en uppfattning om hur det kunde ha varit att vara en individ förr i tiden och få känna på deras levnadsvillkor, såsom trångboddhet och när de upplevde en mer intensiv hetta vid ett bakningstillfälle. Men det är inte bara haptik som kan bidra till utvecklandet av elevers historiska empati. Enligt Burgard måste lärarna, innan de tar sina elever på besök, förbereda

In document Historiska platser, kulturarvsplatser & museer (Page 16-0)