Flera intervjupersoner kritiserade Stockholms tidigare nolltolerans. De menade att nolltoleransen snarare har fått utövare av uttrycksformerna att utöva handlingen mer frekvent än att sluta med den. Trots att denna studiens geografiska avgränsningar är till Malmö, är det av vikt att belysa Stockholm stads tidigare nolltolerans då det ger en större förståelse för Malmö stads syn på praktiken. Bland annat menade den tidigare utövaren av gatukonst att:
(…) Som uppe i Stockholm och sådana ställen där de bombar tåg och sånt. Där har det en helt annan innebörd. Där är det ju bara för att visa vem som är jävligast, det är min uppfattning. (…)Det är väl att man ska trotsa, och att man ska göra det på ett så extremt sätt. Man kör på allt. (Personlig kommunikation 2015-05-07).
Grundarna av Artscape hade ingen officiell ståndpunkt om Stockholms tidigare nolltolerans men menade ändå att: ”Ämnet är ju väldigt infekterat i Stockholm (…)” (Personlig kommunikation 2015-04-27). Om gatukonst- praktiken ses utifrån Lefebvres spatiala triad kan den förstås som en rumslig praktik som bryter mot myndigheters representationer av rum beroende på var uttrycken tar plats. Representationer av rum förmedlas av de med auk- toritet utifrån tanken att det är så här ska det vara. Stockholms tidigare nolltolerans är ett exempel som skulle kunna gå under Lefebvres benämning representationer av rum. Nolltoleransen innebar att Stockholm skulle vara fritt från gatukonst, vilket inte skedde. Istället frodades uttrycken som ett vad vi väljer kalla politiskt motstånd mot nolltoleransens ideal. Gatukonstpraktiken kan därmed även förstås som ett politiskt motstånd inte enbart för budskapet bakom de olika uttryckssätten, utan även för handledningen som sådan. Utifrån det tredje begreppet i den spatiala triaden rum av representationer eller rummet som det levs och upplevs, blir problemen som finns kring gatukonstpraktiken artikulerade i det verkliga livet. I det verkliga livet blir maktrelationen synlig mellan både den rådande ordningen och motståndet mot denna ordning. Gatukonstutövare skapar symboler och mening i rum som enligt den dominerande makten ska representera något annat. Nolltoleransen är som tidigare nämnt avskaffad. Det finns däremot inga klara besked om några lagliga gatukonstväggar i Stockholm:
Stockholm är ju ett jävla bra exempel, och det har ni kanske kollat in redan. Jag har varit uppe där många gånger tidigare och där har det ju varit så sjukt svårt att ens gå med en burk i väskan liksom. Malmö har ju ändå haft, ett... P-huset Anna har ju varit lagligt hur länge som helst, och man ser ju fler och fler ställen ute i staden där konst kan offentliggöras... (Personlig kommunikation 2015-04-29)
För att belysa hur maktrelationen påverkar utövandet av praktiken är det av vikt att beskriva appropriationsa- spekten av den. Utifrån Lefebvres definition av appropriation, måste gatukonstutövaren ha som avsikt att om- skapa rummet i konkret och social mening. Alltså, att appropriera eller ta rummet i besittning över en längre period. Den här typen av appropriation framkom under intervjutillfället med den aktiva utövaren, även om den inte var lika vanlig. Målningarna som den aktiva utövaren gjorde i sin ungdom tog främst form på platser som låg avskildes från andra människor, där den aktiva utövaren tillsammans med andra utövare kunde skapa sin egen plats:
Det stället vi alltid hängde på, det låg liksom lite såhär... underground. Lite smådolt för andra. Så vi behövde aldrig oroa oss för att åka fast. Det blev lite som vår plats kan man säg. Det var liksom ingen annan som kom dit och målade över våra grejer. (Personlig kommunikation 2015-04-29)
Om appropriation istället ses utifrån de Certeaus definition, blir begreppet mer applicerbar på gatukonstpraktiken. I kontrast till Lefebvre, är de Certeaus ram för vad som går under benämningen appropriation bredare. Gatu- konstpraktik kan utifrån de Certeau ses följa taktisk handlingslogik som inte äger sitt egna rum, men som inte desto mindre äger rum. Inte sällan bryter gatukonstutövaren, eller om man så vill taktikern, mot strategins ord- nade platser genom att appropriera de. Platserna som approprieras fylls med mening av gatukonstutövaren, om än bara för en stund. Detta framkom från bland annat den aktiva utövarens resonemang:
(…) En gång hade jag gjort en riktigt jävla stor piece som tog mig flera timmar att göra... det var en häftig känsla att den fick vara uppe några dagar. Men när den togs bort… då blev man ju såklart lite ledsen [Skratt] (Personlig kommunikation 2015-04-29)
Den aktiva utövaren av gatukonst uttryckte det som viktigt att skapa mening på platser. Att vara med och påverka en plats utformning och således göra den till sin genom att appropriera den. Om skapelsen, som i detta fall var en piece, fick sitta uppe ett tag kunde en stolthet uppenbara sig för individen även om det bara var för några dagar.
Utifrån den aktiva utövaren av gatukonst uttalande kring sin egen praktik, går det att utläsa ett ständigt
anpassande efter den rådande situationen och således även efter ordningen. Detta uppenbarade sig i sin konkreta form som att den aktiva utövaren utsatte sig för risker som att åka fast vid utförandet och anpassade således sitt utövande efter rådande maktrelationer:
Det var väl en gång främst… stod ute och målade. Klockan var väl runt två på natten så jag kände mig väl rätt sä- ker… det var en vardag liksom. Platsen var kanske inte supergömd om man säger så, men jag trodde inte heller att någon skulle se mig. Men ja, stod där och målade… sen hör jag någon komma gåendes… rätt så fort. Kollade bak, såg att det var någon man och han stod med luren i handen… hörde att han sa ordet klotter och då fattade jag att jag kanske borde dra därifrån. (Personlig kommunikation 2015-04-29)
Förutom nolltoleransens strikta förbud mot gatukonst, går det att utläsa från den aktiva utövarens uttalande att allmänheten spelade en ordningskapande roll vid utförandet. Detta uppenbarade sig som en försiktighet vid
genomförandet. För att använda de Certeau kan gatukonstutövning ses följa en taktisk handlingslogik, vilket
innebär att ta tillfället till akt och agera utifrån de möjligheter som uppenbarar sig i stunden.
För att sammanfatta går det att utläsa att den tidigare utövaren och den aktiva utövaren av gatukonst ständigt anpassade sin praktik efter den rådande situationen. De anpassade inte endast sin praktik efter den formella kontrollen (myndigheter), utan även den informella kontrollen (allmänheten) och de regler och normativa gränsdragningar som dessa tillsammans skapar för vad som accepteras i det offentliga rummet. Trots att den aktiva gatukonstutövaren och den tidigare utövaren motarbetades av normer och regler, fann de ständigt möj- ligheter att utföra sin praktik och kan således ses följa en taktisk handlingslogik. Utifrån Lefebvres spatiala triad kan gatukonstpraktiken förstås som en rumslig praktik som bryter mot representationer av rums idé (beroende på var uttrycken tar plats) om vad det offentliga rummet ska förmedla och innehålla. Värt att nämna är att både Folkets Parks staket och P-huset Anna med sina två lagliga gatukonstväggar är ordnade till gatukonstutövarens fördel. De som målar på någon av dessa två platser återger alltså representationen om vad rummet ska förmedla. På dessa platser är det inte för gatukonstutövare en fråga om konkurrens med representationer av rum om hur det sociala rummet ska produceras, utan en fråga om hur många gatukonstutövare som kan samsas om dessa ytor.