Habraken menar att den byggda miljön inte endast omfattar den fysiska formen av byggnader eller vägar, utan även människan som agerar i och på dem. Habraken liknar den byggda miljön som en organism och så länge människan aktivt engagerar sig i den kommer den förnyas, förändras och expanderas. Om människan lämnar den byggda miljön så att endast den fysiska formen återstår, återtar naturen den och omvandlar den genom tid till ruiner. Habraken menar att alla människor som bebor den byggda miljön på ett eller annat sätt är resurser för att upprätthålla den byggda miljön på det sätt människan vill ha den. Även de mest anspråkslösa handlingarna som att sätta upp en tavla i ett rum är en del av denna helhet, vilka tillsammans leder till att upprätthålla och anpassa
den byggda miljön. Habraken menar att använda fysisk form är att utöva en viss kontroll, och kontroll är att omvandla. Enligt Habraken bildar de som använder den fysiska formen till en komplex hierarki av kontroll- mönster och det finns ingen absolut skillnad mellan de som skapar och de som använder sig av den (Habraken 1998:7f). Vad som däremot går att konstatera är att den fysiska formen inte kan upprätthålla sig själv utan män- niskan, och människans användning av saker och ting är varken statiska eller passiva.
Vidare menar Habraken att definitionen av det offentliga rummet är rum som används av de som inte indi- viduellt kontrollerar det. Han problematiserar begreppet genom att beskriva komplexiteten att ta sig från ett offentligt rum till ett privat rum och vice versa. Habraken menar att det är en fundamental rättighet att ta sig från ett privat rum till ett offentligt rum (Habraken 1998:158). Däremot har en individ som tar sig från ett offentligt rum till ett privat rum inte samma rättigheter och begränsningar uppstår. Habraken beskriver de rumsliga ter- merna offentligt och privat som relativa genom att ge följande exempel om en hotellgäst på ett hotell:
If a hotel guest quits her room and joins a colleague in the foyer, she clearly enters public space. When she exits the hotel, she again enters public space. At the end of the day, she returns. Stepping out of a cab, she leaves the city streets and passes through the hotel´s doorway, returning to the foyer represents private space, relative to the street (Habraken 1998:138).
Exemplet med hotellgästen visar att ett offentligt och privat rum inte är i ett statiskt förhållande. Samma rum är både privat för de som ännu inte är erkända eller tillåtna att ta sig in i rummet och offentligt för de som redan har fått ett erkännande. Alltså, huruvida ett territoriellt rum är privat eller offentligt är beroende av individens en- skilda perspektiv (ibid).
För att förtydliga och undvika missförstånd menar Habraken att territorium innebär rumslig kontroll. Alltså möjligheten att exkludera individer genom att selektivt välja vem och vilka som får ta sig in i rummet genom att öppna och stänga dörren. Offentligt och privat refererar till rum men inte till territorium. Territorium i sig själv är varken offentliga eller privata. Varje territorium innefattar rum som är offentliga, privata eller både och. Vidare menar Habraken att det finns en tydlig åtskillnad mellan den rumsliga termen privat och graden privatliv detta rum ger upphov till. Till exempel ger ett sovrum vars fönster saknar gardiner inte särskilt mycket privatliv, men rummet i sig är privat i förhållande till gatan. Med andra ord är termen privat territoriell och termen privatliv är inte territoriell (ibid). Att få tillgång till ett privat rum som gäst innebär inte att en individ är fri att göra vad som helst:
The house guest is invited to sit in a chair, perhaps to pick up a magazine, but is not expected to rearrange or remove furniture. With respect to actual physical transformations, the visitor is given little leeway (Habraken 1998:159).
Citatet av Habraken kan användas för att beskriva användandet av innehållet i det offentliga rummet. En individ kan exempelvis med rättighet eller med ett visst inträde använda sig av offentliga parker, köra bil på offentliga vägar eller använda sig av offentliga toaletter som i vissa fall tar en avgift för användandet (ibid). Dock menar Habraken att det finns tydliga begränsningar i det offentliga rummet. Sammanställningar som bildar offentliga parker, offentliga vägar eller offentliga toaletter uppstår inte i tomma intet utan någon har skapat de på platsen varpå någon kontrollerar dem (Habraken 1998:160). Vidare tar Habraken upp ett exempel om en gatumusiker. En
gatumusiker tar olika platser i anspråk genom att ställa ut en instrumentväska framför sig för att samla in pengar. Individer respekterar gatumusikerns anspråk och tar ett avstånd, medan andra sporadiskt lägger några pengar i gatumusikerns instrumentväska. Detta temporära territorium är bara intakt så länge gatumusikern infinner sig på platsen och så fort gatumusikern lämnar platsen med sin instrumentväska upphör dennes kontroll att gälla (ibid). Ett territorium upprätthålls alltså inte enbart med gester eller kroppspråk. Ofta används artefakter som repre- senterar den kontroll som utövas. Enligt Habraken tenderar människan att märka sina territorier med objekt som symboliskt läses av andra som en gräns, som till exempel gatumusikerns instrumentväska. Habraken menar att alla förstår den territoriella meningen att placera objekt som ett sätt att göra anspråk på platser (Habraken 1998:128). Habraken menar även att en individ som tar del av det offentliga rummet även tar del av ett spel. Ett spel av ständigt föränderliga territoriella sammansättningar som skiftar i takt med människans användning av saker och ting (Habraken 1998:160).
5 Resultat och analys
I en stad sker dagligen oräkneliga handlingar, ständigt pågående och kontinuerlig förändring. Olika typer av ordningar skapas för att kontrollera att den byggda miljön upprätthålls på de sätt människan vill ha den. Staden kan antingen liknas vid en organism eller vätska. Vad som är gemensamt, oavsett vilket ord som väljs för att beskriva den, är att staden ständigt förändras och därmed den tänkta ordningen. Arkitekten i skisstadiet av ett torg upprättar en idé om hur det framtida torget ska användas och därmed en tänkt ordning. När torget realiseras upprättar torghandlaren en egen ordning då denna exponerar sina varor inför sina kunder. Torghandlarens ord- ning behöver inte nödvändigtvis stämma överens med arkitektens tänkta ordning. Kunden som köper varor från torghandlaren upprättar därefter en egen ordning när denne tar en närliggande bänk i anspråk. Kunden behöver inte tvunget använda bänken på det sätt den är tänkt för, utan kan istället placera sina köpta varor på denna. Vissa individer anpassar sig efter idealet som kommer med ordningen, andra går emot den. Men vem bestämmer vilka ideal som är rätt och vilka som är avvikande? Vi har varit inne på det tidigare i texten genom Lidskog att det relativt enkelt går med en juridisk definition att beskriva vad som är och inte är en brottslig handling. Men hur är det att utöva en praktik som ofta motsätter sig ordningen och varför gör dem det?