Förskolläraren berättar under det reflekterande samtalet att musiken är en viktig del av barngruppens lek. Även de andra respondenterna påpekar vikten av att musiken lever vidare i barnens aktiviteter och i den fria leken. Förskolläraren uttrycker:
Vi har märkt ett intresse för piratleken efter att vi har börjat med rytmikpedagogik. Barnen leker att de åker båt och att de är pirater som tar saker från varandra. En lek som typ tjuv och polis, men de är alla pirater istället. Den leken utvecklas både inne och ute på gården.
33
De använder till och med ljudtuber som svärd. Ute jagar de varandra och har roligt på riktigt. (Förskolläraren, 2018-02-28)
Förskolläraren beskriver vidare att de har tittat på en film om piraterna för att barnen ska kunna utveckla sin lek och att arbetslaget har skrivit ut och laminerat bilder på olika piratskepp som barnen gärna tittar på. Eftersom intresset finns har arbetslaget skapat en ”pirat cd-skiva” som barnen brukar lyssna på. Barnens intresse har enligt förskolläraren lett till att piratleken utvecklades till ett projekt eller temaarbete på avdelningen.
Strandberg (2006) beskriver att människor förhåller sig till verkligheten på två sätt; de återskapar/reproducerar verkligheten eller skapar något nytt. Kreativ utveckling är en process som äger rum i de deltagande sammanhangen och inte i de enskilda huvudena. Att musikaktiviteten utvecklades till en piratlek på avdelningen kan ses som barnens kreativa sätt att reproducera verkligheten. Vidare refererar Strandberg (2006) till Vygotskijs tankar om kreativitet, som menar att kreativitet och fantasi är unika mänskliga metoder som kan utvecklas i takt med att barn gör erfarenheter.
Vygotskij (1978) hävdar att leken har en enorm påverkan på barnets utveckling. Fantasin är en viktig aspekt i leken som barn använder sig av för att kunna förstå verkligheten. Glädje och regler är också viktiga kännetecken för leken. Barn kan skapa påhittade situationer i leken som de kan ta kontroll över samt bestämma sina egna handlingar. Barn provar på olika saker inom leken som de har erfarenheter av eller reproducerar/återskapar situationer som har väckt olika känslor, vilket innebär att fantasin är en känslomässig process som utvecklar barns kreativitet. Utifrån förskollärarens berättelse har barnen reproducerat sina upplevelser av musikaktiviteten genom leken. Barnen har på ett kreativt sätt, genom fantasi, utvecklat leken vidare och skapat nya sammanhang.
Barnskötaren berättar att de åkt med barngruppen till en musikalisk föreställning. Efter detta har barnen börjat anordna konsert för varandra:
Det finns en grupp barn som leker med instrument och sjunger för varandra nästan varje dag. De tycker att det är roligt att lyssna på musik på lärplattan och väljer själva vad de vill lyssna på och sjunga. Ibland anordnar de små uppvisningar för varandra där en sjunger och andra spelar. De planerar och pratar sig samman om hur de ska göra. Då använder de trummor, tamburiner, bjällror och andra instrument som finns tillgängliga. (Barnskötaren, 2018-02-28)
34
Barnskötaren berättar också att barnen ibland använder lärplattan för att filma varandra: ”när de leker konsert är det ibland någon som spelar och någon som filmar med paddan, och de turas om. De gör precis som vi när vi dokumenterar.”
Utifrån barnskötarens berättelse återupplever barn sina erfarenheter i leken och tar de vidare till nästa nivå. Vygotskij (1978) hävdar att lek är en minnesbild av det som barn har varit med om:
It is remarkable that the child starts with an imaginary situation that initially is so very close to the real one. A reproduction of the real situation takes place. For example, a child playing with a doll repeats almost exactly what his mother does with him. This means that in the original situation rules operate in a condensed and compressed form. There is very little of the imaginary. It is an imaginary situation, but it is only comprehensible in the light of a real situation that has just occurred. Play is more nearly recollection of something that has actually happened than imagination. It is more memory in action than a novel imaginary situation. (s.103)
Barnen i barnskötarens berättelse planerar sin lek själva och kommer överens om lekreglerna genom att prata med varandra. Jederlund (2011) framhåller att lek innebär många naturliga tillfällen för att barnen ska kunna utveckla sitt talspråk tillsammans med andra. När barnen talar om leken planerar de och skisserar scenen som ska äga rum. Talet i leken samt talet om leken är viktiga för att leken ska fungera och för att det ska finnas samförstånd. Ett utvecklat lekande leder därför till god och utvecklad berättarförmåga.
Resurspedagogen berättar att det finns barn som ägnar sig åt ensamlek med instrumenten. Hon berättar om en pojke som brukar bygga med trummor i olika storlekar och ljudtuber. Han lägger till annat konstruktionsmaterial också, som exempelvis klossar, och brukar köra med små bilar på det som han har byggt: ”Denna lek kan pågå under längre stunder. Han kan sitta så koncentrerad och gillar inte när andra barn avbryter honom. Jag brukar be honom berätta vad han har byggt och hjälper honom benämna de olika instrumenten. Han är duktig och kan”.
Enligt Säljö (2010) är användning av artefakter ofta kreativ och förutsätter innovationer. Det menas att vi inte ska underordna oss medierande redskap. Människor har alltid anpassat och utvecklat kulturella redskap så att de svarar mot de behov som finns. Det uppkommer också individuella skillnader i hur snabbt en individ kan behärska ett specifikt intellektuellt eller fysisk redskap. En del kanske, enligt Säljö (2010) aldrig approprierar ett visst redskap eftersom det ligger långt ifrån deras erfarenhetsvärld. Vygotskij (1978) i sin teori om den proximala utvecklingszonen, förklarar att barn tar sig till närmsta utvecklingsnivå med stöd av en vuxen.
35
I denna situation som barnskötaren beskriver uppmanar hon barnet att berätta och benämna instrumenten, vilket kan ses som ett stöd i barns väg till nästa utvecklingszon.
McCabe och Marshall (2006) beskriver i sin studie att barn med språkstörning är mer benägna att engagera sig i bredvidlek/parallellek, medan andra barn är mer benägna att delta i socio-interaktiva lekar. De är också mindre benägna att söka interaktiva lekupplevelser och är mer benägna att ignorera initieringar som uppstår. När det gäller verbala responser är barn som befinner sig i en språkstörning mer benägna att ignorera vuxnas frågor eller svarar med enstaka ord, medan barn med förväntad språkutveckling svarar med flerordssatser och vänder sig mer mot jämnåriga i samtalet än mot vuxna.
Rytmikpedagogen beskriver att det är viktigt att erbjuda barnen en rolig musikundervisning som skapar mening och något som de kan minnas. Hon påpekar vikten av repetition som ett sätt att befästa kunskap:
Jag har kört detta med pirater varje gång, eftersom de tycker att det är jätteroligt. Sen tillägger jag andra rörelser eller ändrar lite grann. Jag kan se att barnen förväntar sig göra det varje gång jag kommer hit. Det blir lättare och lättare att förstå och ta till sig instruktioner varje gång vi upprepar något. Det är så de lär sig, för dem är det en lek och jag ser det som undervisning. Det är meningsfullt både för mig och för barnen. (Rytmikpedagogen, 2018-03-26)
Vesterlund (2015) betonar att det är den delade glädjen som är det allra viktigaste under musikstunderna. Detta är viktigt både för upplevelsen i sig, för att den språkliga processen tar fart och för att barn lär sig bäst när de har roligt. För rums-, tids- och kroppsuppfattning behöver barnen få många konkreta upplevelser och dessa skapas under lekfulla former. Det påpekas också att det är viktigt att som pedagog förstå att barnen befinner sig i olika stadier i sin utveckling och att de måste få delta i musiken utifrån sina egna förutsättningar. När pedagogen leder barn med olika modersmål och barn som har kommit olika långt i sin språkutveckling är det betydelsefullt att berätta, visa och vara tydlig när det introduceras nya sånger och lekar. Igenkännande är därför en viktig faktor. Det är viktigt med repetition för att barnen ska kunna känna sig trygga, anser Vesterlund (2015).