Myndighetsutövning

Som nämndes i det föregående så är det, oavsett läkarens bedömning av den enskildes arbetsförmåga, ändock upp till den beslutande myndigheten att avgöra huruvida rätt till sjukpenning föreligger eller ej. Beslutsfattandet sker således av handläggare, med stöd i det medicinska underlaget samt riktlinjer och andra faktorer. Det kan dels tyckas märkligt att myndighetsbeslut av så viktigt slag som frågor om sjukpenning fattas av personer utan någon medicinsk kunskap, och ofta även utan att ha mött individen bakom ansökan i fråga.

I likhet med läkarundersökningen så krävs även att myndigheten i sitt arbete måste iaktta saklighet och opartiskhet, vilket följer av objektivitetsprincipen. Vidare måste alla beslut fattas med stöd i lag. Detta är naturligtvis en problematisk fråga när hela systemet bygger på subjektiva faktorer och rättsläget dessutom är oklart i fråga om hur bedömningar ska göras. En särdeles viktig fråga avseende själva beslutsfattandet är huruvida en handläggare i ett ärende ska ha befogenhet att bortse från den sjukskrivande läkarens bedömning, samt i vilken mån det kan anses lämpligt med tolkningsutrymme avseende de rättsregler som utredningen stödjer sig på. Vidare är det en viktig fråga huruvida det kan anses att utredningsskyldigheten brustit eller om beslutsunderlaget i sig är för svagt.

En viktig rättssäkerhetsaspekt är skyddet mot godtycklig maktövning. För detta är det, som nämnts, avgörande att myndigheternas maktutövning sker med stöd i rättsordningen. Det framstår här som synnerligen angeläget att tillämpningen inte lämnar sådant utrymme för tolkning som kan komma att innebära att viktiga beslut för en enskild fattas på skönsmässig grund.162 I den inledande prövningen föreligger inget tolkningsutrymme avseende rättsläget i sig, utan om arbetsförmågan är nedsatt med minst 25% i förhållande till det arbete som är aktuellt för prövning, så har individen rätt till sjukpenning. Problemet här ligger istället i att ärendets utgång är avhängig den bedömning som görs av handläggaren i det enskilda fallet. Trots att bedömningen skall göras objektivt så utgår den i realiteten från handläggarens inbördes perspektiv, vilket innebär att oavsett om beslutet har stöd i lag så kan det ändock ha fattats på skönsmässig grund. Med detta menas att ett beslut som innebär att individen inte anses ha rätt till sjukpenning i enighet med det underlag som denne lämnat som grund, ändock

40

kan finnas giltigt i och med att det är myndighetens bedömning av underlaget som utgör beslutsgrunden. Myndigheten har möjlighet att styra tolkningen utav gällande rätt utefter vilka syften som önskas uppfyllas, varvid tolkningsutrymmet i olika mån begränsas. Den slutliga tillämpningen blir sedermera beroende av hur den enskilde handläggaren tolkar

styrdokumenten- i kombination med att bedömningen dessutom blir påverkad av

handläggarens eget subjektiva perspektiv, dennes bakgrund och förutsättningar.163 Även läkaren och dennes bedömning spelar givetvis in på samma sätt.

Att besluten som fattas är rättssäkra är således betingat av en rad faktorer. Här uppstår dock en fråga kring vad som är att anse som ett rättssäkert beslut, och om det i realiteten är möjligt att fatta ett sådant i ett system baserat på individens egna förutsättningar. Rent praktiskt torde ett rättssäkert beslut innebära att beslutet är helt i proportion till den enskildes faktiska arbetsförmåga, och att de instanser vilka påverkar bedömningen samverkar i den mån det behövs för att tillgodose samtliga intressen. Det vill säga, att läkaren beaktar både patientens intresse av erforderlig service samt myndighetens intresse av ett fullständigt och tillförlitligt underlag. Vidare bör myndigheten i sin tur beakta både den enskildes individuella

förutsättningar samt vikten av legitimitet och saklighet i myndighetsutövningen.

För rättssäkra beslut krävs således att bedömningen också är rätt. Att det slutliga beslutet står i proportion till det reella behovet. Det är dock något som inte går att mäta varken objektivt eller genom utredningar, ty det är beroende av patientens egenupplevda begränsning. Det är dock möjligt att en person som anser sig vara arbetsför 25% också beviljas sjukpenning om 75%, men det är fortfarande rent praktiskt omöjligt att konstatera huruvida ett sådant beslut egentligen är rätt eller ej. Dock torde det vara av stor vikt att det vid bedömningen beaktas det tolkningsutrymme som är förhanden varvid den enskildes individuella förutsättningar ges möjlighet att tillmätas erforderlig betydelse. I jakten på en rättssäker tillämpning får inte den ena aspekten ges företräde framför en annan; vikten av likabehandling bör här balanseras utifrån vikten av en individuell prövning. Särskilt svårt faller sig detta vara i ärenden där underlaget är baserat på symtom snarare än objektiva ”bevis” på ett sjukdomstillstånd. Som behandlats i det föregående är det i dessa fall fråga om tillstånd där det inte går att fastställa orsaken bakom den upplevda ohälsan. Underlaget är därför begränsat till att omfatta enbart rent subjektiva fynd som exempelvis trötthet och koncentrationssvårigheter. Om sådana fynd kan konkretiseras genom objektiva undersökningsfynd, såsom avvikande blodprov eller röntgenfynd, så är det givetvis lättare att sätta individens besvär i relation till detta och utifrån det bedöma rätten till sjukpenning. Här bör dock tas i beaktning att en stor andel av sjukskrivningsorsakerna utgörs av psykisk ohälsa, vilket ock kan vara svårt att precisera på grund av avsaknaden av objektiva fynd. I dessa fall är ju dock diagnoserna många gånger vedertagna inom både den medicinska forskningen samt hälso- och sjukvården och de baseras ofta på patientens upplevda tillstånd snarare än läkarens undersökningsfynd. Det kan tänkas att diagnoser vid psykisk ohälsa är lättare att sätta i kontext i förhållande till både långsiktig rehabilitering och akut behov av sjukskrivning än vid symtomdiagnoser med fysiska yttringar, varför prövningen kanske underlättas något. Dock kvarstår förhållandet att

41

det är arbetsförmågan i sig som ska utgöra grunden för rätt till ersättning, vilket är särskilt intressant eftersom det vid psykisk ohälsa torde vara svårt att rent praktiskt bedöma hur den faktiska arbetsförmågan egentligen påverkas. Att psykisk ohälsa kan yttra sig fysiskt så som värk och trötthet är visserligen vedertaget, men även i dessa fall tordes sakna sådana objektiva fynd som borgar för en mer evidensbaserad bedömning. Följdfrågan blir således huruvida objektiva fynd kan krävas som bevisgrund för arbetsoförmåga vid sjukdomstillstånd som präglas primärt av fysiska besvär, och hur en rättssäker bedömning kan garanteras för de vars tillstånd ännu präglas av okunskap och kontrovers.