5.2 Samverkan kring barn som upplevt trauma
5.2.2 Närliggande professionsföreträdares upplevelser av samverkan
Nu redovisas de upplevelser av samverkan kring barn som intervjupersonerna gett uttryck för-
5.2.2.1 Tidigare och nuvarande aktörer i samverkan kring barn som upplevt trauma Det är främst offentlig sektor som ingår i intervjupersonernas spontana reflektion över samverkan kring barn med PTSD (se figur 2, Bilaga C). Barn som upplevt trauma är inte definierade som särskild grupp inom offentlig förvaltning enligt intervjupersonerna. Det får till följd att nätverket kring barn som upplevt trauma i dagsläget är glest om ens existerande. I några fall rör det sig om upparbetade kontakter, men oftast helt och hållet om individers egna initiativ. De flesta intervjupersonerna nämner de andra intervjuade professionerna när de anger möjliga samverkanspartners kring barn som upplevt trauma. Varje profession har inre nätverk med yrkeskollegor. Förskolepsykologerna har till exempel centrala möten varje vecka och får enskild handledning av psykolog en gång per månad.
Kategorin förskolechef nämns bara av två av de andra professionsföreträdarna (förutom av dem själva). En förskolepsykolog menar att förskolepersonalen inte alltid får uppdaterad information från sina förskolechefer Då tror personalen exempelvis att förskolechefen måste säga ja till samverkan, fast det går att samtala anonymt eller be vårdnadshavare om medgivande. Förskolechef Eva förklarar att för sina anställdas säkerhet och för fortsatta familjerelationer, undertecknar hon som chef eventuella orosanmälningar. Det är också Eva som tar emot föräldrarna om de kommer till förskolan när de delgivits anmälan av socialtjänsten.
Om föräldrarna tycker att de blir jättebesvikna för att de anmälts så är det jag som berättar att jag har gjort en anmälan och varför. Det är på lagstiftningen som socialtjänsten gör en bedömning, det är inte vi och det är för att i Sverige tittar vi hela tiden på det bästa för barnet. Alltså det är ganska trovärdigt som argument tycker jag. (förskolechef Eva)
Förskolechef Eva menar att förskolepersonalen står för intern kommunikation och att det är förskolechefen eller specialpedagogen sköter externa kontakter. Det interna kommunala IT-nätverket som sammanlänkande struktur mellan de olika aktörerna nämns endast av förskolechef Eva.
Specialpedagogernas betydelse i samverkan kring barn som upplevt trauma lyfts av alla utom socionomerna. Några förskolor har tillgång till egen specialpedagog, andra har en per förskoleområde eller ingen alls. Förskolepsykologerna anger att de samarbetar nära med de specialpedagoger som finns.
Familjecentraler, vilket bägge socionomerna och en BVC-sjuksköterska tillhör, finns sedan 10-20 år på några ställen i Storstan. Inom familjecentralerna samverkar Öppna förskolans pedagoger med socionomer, barnhälsovård, psykolog och logoped i samma hus och har samtidigt flera kontaktytor utåt. En av förskolecheferna har tidigare lett en familjecentral. De övriga fyra intervjupersonerna nämner inte företeelsen. BVC framträder på egen hand som en myndighet synonym med BVC-sjuksköterskor i de flesta berättelserna. Alla intervjupersoner nämner BVC som en instans man skulle vilja samverka mer med, eftersom de träffar nästan alla barn i förskoleåldern.
Ett tvärsektoriellt nätverk för stöttning av barn till föräldrar som lider av psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom, nämns av Förskolepsykologerna, en socionom och en BVC-sjuksköterska. Detta nätverk har funnits i några år och stöttar med fortbildning för förskollärare som vill gå in som alternativa anknytningspersoner. Då måste föräldrarnas psykiska ohälsa först konstateras.
Socionom Katarina är den enda som nämner kultur- och fritidsföreningar samt privata aktörer som viktiga i arbete kring barn som upplevt trauma. Det är livsviktigt att personerna som kommer ur en traumatisk situation så småningom får utblickar:
Vi söker alltid pengar för att få åka på museum och teater. Och de senaste tio åren har det blivit så mycket bättre. Vi tog med våra mammor till folkets park och numera åker de dit och grillar. Vi sökte pengar för att åka till djurparken […] men vi fick inga pengar och det gör mig så ledsen för det betyder så mycket att få den här utblicken, se något annat. (socionom Katarina)
Under år 2014 genomgår såväl förskolans förvaltning som socialtjänsten omfattande omorganisationer vilket både skapar hopp och oro hos intervjupersonerna. Hopp om att samverkan och insatser ska bli mer verkningsfulla. Oro över att barn med PTSD faller igenom skyddsnätet. En grupp med representanter för ”förskolan, skolan, flyktinghälsan, kommunhuset, experter på […] modersmål, migrationsverket” nämns av förskolechef Eva. Gruppen träffades på kommunkontoret för att bygga en samverkansstruktur kring mottagandet av nyanlända familjer. Men centralpersonen slutade och ingen av deltagarmyndigheterna ville stå för kostnaderna. I en stadsdel har nätverksutbildare använts i 15 år, vilket har ökat samverkansgraden. Nu är det osäkert dessa får fortsätta. Flera professionsföreträdare berättar om brobyggande arbete mellan socialtjänst och förskola ute i bostadsområden, initierat av några förskolechefer. Det har nu lagts på is och ännu inte ersatts i de nya strukturerna. Förskolepsykologerna tar upp att grundskolorna med sina lagstadgade skolsköterskor, psykologer och elevhälsoteam är bättre rustade än förskolorna. För förskolans barn är det förskolepersonalens uppdrag att se och reagera menar förskolepsykolog Emma.
5.2.2.2 Nuvarande innehåll i samverkan kring förskolebarn
I de flesta fall sker samverkan utifrån redan uppkomna situationer, enligt intervjupersonernas upplevelser: Alla tjänstemän kan kalla till tvärsektoriella möten vid enskilda händelser kring ett barn. Med föräldramedgivande kan sekretessen brytas så att
samordning möjliggörs. Även om mötena upplevs som effektiva för de inblandade sker inte så ofta enligt professionsföreträdarna. BVC-sjuksköterska Nora reflekterar över sekretessen mellan yrkeskategorierna. Hur mycket har samhället rätt veta om en familj? När Nora tog upp insynen med en kollega utbrast denna ”Jaa bevare mig väl, det är väl tur att vi inte har så mycket insyn!” Även Socionom Meta talar om familjens integritet i anslutning till detta. Socionom Katarina uttrycker att samhället, även förskolan, ofta ser mer till föräldrarnas rätt än barnets i det avseendet.
I allt högre grad handlar förskolans kontakt med utomstående yrkeskategorier om oro för våld och övergrepp i hemmen, alltså grund för direkt anmälan till socialtjänsten. Ändå upplever socionomer och förskolepsykologer att förskolan borde anmäla oro långt tidigare. ”Hur kan de sova om natten” undrar en socionom. Alla intervjupersonerna har gjort anmälningar om övergrepp utom en BVC-sjuksköterska. ”Och ändå så vet vi […] att det förekommer.” säger hon. Helst vill inte BVC-sjuksköterskorna att förskolan ringer dem med anledning av oro för barnets sociala situation. Socionomerna säger tvärtom att oron är skäl nog för att söka konsultation och få stöd i att anmäla. Handledning av andra yrkeskategorier är enligt alla intervjupersonerna av stor vikt med tanke på förskollärarens komplexa uppdrag. I samband med anmälan om våld i hemmet kan förskolläraren uppmanas att utan föräldrars vetskap, följa med till polisen eller socialtjänsten tillsammans med barnet. (Samverkan med polis nämns endast i detta sammanhang.) Förutsättningarna för att återfå familjens förtroende efter en sådan händelse är större om relationen varit god från början, menar en förskolechef.
Professionsföreträdarna upplever att förskolepersonalen även söker samverkan i frustration över att inte förstå eller kunna hantera situationen kring ett barn. Även då i ett sent skede upplever flertalet. En av socionomerna uttrycker att ”ett år är lång tid för barnet om det står i sociala eller neurologiska svårigheter!” Förskolan försöker i för hög grad lösa svårigheter inom den egna verksamheten uttrycker flera. Förskolepsykologerna upplever att unga förskollärare söker hjälp tidigare än äldre, mer erfarna förskollärarna. Det gäller ofta utåtagerande barn som påverkar gruppsamvaron. Äldre förskolepersonal vill klara ut situationerna själva tror förskolepsykolog Maria. En socionom berättar om hur varje yrke blir tydliggjort i den nära samverkan på familjecentralen. Tillvägagångssätt varierar mellan familjecentralerna. På ett ställe hålls tvärsektoriellt möte varannan vecka samt periodvis gemensamma projekt. På en annan familjecentral besöker sjuksköterska och socionom 20 områdesförskolor, socionomerna är med i Öppna förskolan och följer med BVC på hembesök:
Det ligger en sådan oerhörd kvalitet i att vi känner förskolorna och de känner oss. Vi kan erbjuda en extra kontroll om det behövs […] Vi kan jobba konsultativt både BVC-systrarna och jag, för förskollärarna. Vi har en roll som brobyggare mellan föräldrar och förskolepersonal. (socionom Katarina)
BVC-sjuksköterska Nora arbetar på en vanlig barnavårdscentral och beklagar att hon inte hinner göra förskolebesök sedan det togs bort ur basprogrammet.
5.2.2.3 Uttryckta känsloupplevelser i professionsföreträdarnas samverkan
Den övergripande bilden av relationerna kring barn som upplevt trauma blir att de är oorganiserade och beroende av engagerade eldsjälar. Flera professionsföreträdare upplever att misstänksamhet råder mellan olika myndigheter. De uttrycker att kommunikationen kunde förbättras om tid fanns. Båda förskolecheferna anser att barn
som upplevt trauma är osynliga för eller lågprioriterade av politiker och av förskolan. De oroar sig för att många barn med PTSD felbedöms eller inte upptäcks om de inte bor i uppenbart dysfunktionella hem. Ett gemensamt drag som alla intervjupersoner har mött är frustrerad förskolepersonal som vill hjälpa men inte vet vad de ska göra:
Alltså personalen blir förtvivlad för man vill ju hjälpa. Och man känner sig otillräcklig som personal och man vet inte hur man ska hantera det. (förskolechef Eva)
Förskolepsykolog Maria bekräftar förskolechefernas bild men ser möjligheter däri: När man har förstått den biten med traumatisk händelse. Vad man har
då tycker jag är en fantastisk vilja att motta barnen, ett engagemang. (Förskolepsykolog Maria)
En BVC-sjuksköterska anger att förskolepersonalen är för försiktig i sin relation till föräldrarna, vilket gör att barn som upplevt trauma inte blir sedda. Några uttrycker att förskolemiljön upplevs som sluten. Alla intervjuade professionsföreträdare nämner spontant barnskötarna som en grupp i behov av handledning och fortbildning i högre grad än förskollärarna. Av nämnda aktörer kring barn som upplevt trauma är det barnskötarna som får hårdast kritik, särskilt av socionomer och BVC-sjuksköterskor:
Jag har faktiskt slutat att ringa till förskolor […] Jag tycker det är en
stor skillnad på en förskollärare och en barnskötare. Barnskötarna pratar
på ett annat sätt, alltså faktiskt! Och plötsligt kan jag bli indragen i saker som inte jag kan hantera. Det blir liksom för mycket, för personligt! (BVC-sjuksköterska Nora)
En socionom berättar följande med bakgrund av att många före detta flyktingar utbildat sig till barnskötare utan att ha fått hjälp med egen PTSD:
Då är det ett problem med den stora gruppen barnskötare som talar dålig svenska och som förmedlar sina fördomar om andra etniciteter. Man tillåter sig att prata om barn och familjer på ett sätt som skulle vara omöjligt för 10 år sen! (socionom Katarina)
BVC upplevs hålla sig lite för sig själva utan kontakter med de andra professionsföreträdarna kanske på grund av att tiden är knapp kring varje barns besök:
BVC finns också så klart. Men de ser ju inte allt heller. Och där är ju det också samarbete som krävs då mellan BVC och förskolan. Att de kommunicerar mer. Och ja jag upplever att mer det är förskolorna som söker det. (förskolepsykolog Emma)
Förklaringen menar BVC-sjuksköterska Nora är tiden. Hon vill åka runt och säga ”Hej! Så här ser jag ut och om det är någonting så ring!”, men sedan förskolebesöken togs bort ur basprogrammet så hinner hon inte. BVC:s psykologer, som till skillnad från förskolepsykologerna är utredande och remitterar till BUP, upplevs sällan vara i kontakt med förskolan enligt intervjupersonerna.
BUP är den främsta behandlande barnpsykologiska instansen upplevs av alla intervjupersonerna som en gedigen organisation, med bra stöttning om det traumadrabbade barnet når långt som till behandling. Förskolechef Rut var som förskollärare med i BUP:s behandlingsplan kring ett barn med krigsrelaterat trauma:
Jag har arbetat under ett halvt års tid, enskilt med ett barn som var fyra år, tillsammans med specialpedagog och BUP. Ett fantastiskt samarbete! Det barnet lärde sig svenska bättre än många barn inom loppet av två månader under vårt samarbete. Han hade ett behov av att kommunicera! (Förskolechef Rut)
När socialtjänsten omtalas av intervjupersonerna är det framförallt mottagningsenheten för anmälningar som åsyftas (se figur 2 Bilaga C). Professionsföreträdarna vittnar om förskollärare som drar sig för att anmäla av tre skäl: för att förskollärarna är osäkra på rutinerna kring anmälan, för att de är oroliga för hur relationen till barn och förälder ska påverkas (i synnerhet om utredningen läggs ned) eller för att förskollärarna upplever det som verkningslöst att anmäla för att de inte ser någon påföljd. Kommunikationen med socialen kläs i ord som ”besvikelse”. Även socionomerna som själv inte är utredande beklagar detta:
Jag vet också hur stressade de är de som gör de här utredningarna, men man hade kanske kunnat ha en lite bättre kommunikation med de som gör anmälan […] Framförallt så tänker jag att som det ser ut just nu, så står vi ju ändå en bit ifrån varandra. Misstroendet det finns ju…(socionom Meta)
Några professionsföreträdare uttrycker att papperslösas barn självklart ska få samma omsorg utifrån barnets rättigheter. Men exempel delges som motsäger att så är fallet. En förskolechef har mötts av motstånd när hon hjälpt en papperslös familj att söka BVC när barnet visat tecken på PTSD. Förskolechefen fick ringa till ett annat BVC som tog emot. En socionom berättar om hur instanser som BUP och socialtjänsten av olika skäl har slagit ifrån sig ansvaret kring ett papperslöst barn med troligt PTSD:
Och på det ena stället så är barnet för litet för att de ska ta emot det och på det andra stället så tycker de att ”Nej men det ska väl vara inom socialtjänsten” och ja… (rycker på axlarna). Barnet går i förskola men det är svårt. Vem ska ta ansvar för det liksom? (socionom Meta)
I flera av intervjupersonernas berättelser återkommer erfarenheten av att när barn som upplevt trauma får samordnad stöttning kan barnet ge häpnadsväckande uttryck för lärande och utveckling:
Men det är så fantastiskt detta jag har fått se med egna ögon att om ett barn har något problem socialt eller psykiatriskt, och får den rätta hjälpen… alltså man kan göra underverk på tre månader! (socionom Katarina)
5.2.2.4 Visioner om öppnade möjligheter för att främja hälsa, lärande och utveckling Vad önskar man då av samverkan och nätverk kring barn som upplevt trauma? En gemensam nämnare är utbildning om PTSD för alla som arbetar i närkontakt med barn och familjer, särskilt för förskolepersonal. Förskolecheferna ser behov av fortbildning för förskollärare inom modersmål och språkutveckling. Osäkerhet råder om vart man ska vända sig för att få rätt fortbildning. Flera gånger har förskolechefer fått avslag när de sökt fortbildningspengar. Intervjupersonerna önskar att yrkesgrupperna fick ta del av varandras kunskaper och erfarenheter. Logopeder och psykologer borde finnas med i arbetet på förskolan anser en socionom. Förskolepsykologerna utreder nämligen inte barn utan handleder enbart personalen. Förskolechef Rut vill ha socionomer till förskolan för att utmana förskolepersonalens normer och förhållningssätt.
Den förebyggande kommunikationen och relationer, inte bara papper och skärm, mellan dem som möter barn med PTSD behöver ta fart menar samtliga intervjupersoner. Socionom Katarina vill se socialtjänsten mer ute bland barn och föräldrar. Hon undrar när de styrande ska inse att dokument inte kan ersätta personliga kontakter. Förskolepsykologerna har lagt ned sina samverkansrelationer ute i stadsdelarna: Den nya förvaltningen vill ha likvärdighet genom att förskolepsykologerna utgår centralt till förskolor som behöver det mest. Situationen benämns som ”strulig” (förskolechef Eva).
Även papperslösas barn kunde få stöd i högre utsträckning genom samordning menar socionom Katarina. Förskolepsykolog Emma och flera önskar tvärsektoriella barnhälsoteam, liknande skolans elevhälsoteam. Professionsföreträdare blir tryggare då i kontakten med varandra, vet hon från tidigare arbetskommun.
Jag saknar en instans att vända sig till såväl förskola som föräldrar. Nu är det beroende på vad som är den utlösande faktorn: Nätverket för barn till psykiskt sjuka föräldrar, Barnkriscentrum eller Centrum för Krigs och Tortyrskadade. Men, vart ska de andra vända sig? (förskolepsykolog Emma)
Från många kommer förslag om att påtala förskolans anmälningsplikt för föräldrar redan i samband med inskolning. Det gör socionomerna när de upprättar relationer och det sätter sällan hinder för fortsatta samtal. Förskolechef Eva anser att såväl förskolan som socialtjänsten borde söka föräldrars medgivande att få samverka oftare kring barnen. De skulle få det ” i 90 % av fallen” säger förskolechef Eva.
Långsiktighet efterfrågas av intervjupersonerna. Där ses ekonomin som en bristande faktor. Familjecentraler som funnits i 20 år får fortfarande äska projektpengar varje år från var och en av de representerade förvaltningarna: Tidsödande och osäkert menar de anställda.
Vi har en Öppen förskola som har ca 5000 besökare per år! […] Och alla tycker det är så bra. Men vi väntar liksom hela tiden på politikerna men det kommer inget besked. (socionom Katarina)
Mer samverkan skulle leda till ekonomisk effektivitet på lång sikt liksom ett bättre brukarperspektiv tror samtliga intervjupersoner:
Jag har fått uppgiften att det kan vara 12 olika personer att ta kontakt med bara inom ekonomi! Och har föräldrarna då dessutom trauma och mår dåligt! Man gör det ju inte lätt för familjerna… (BVC-sjuksköterska Marie)
Socionom Katarina är den enda som lyfter att hon vill ha med samverkan med kulturlivet för att stärka förskolans arbete med barn som upplevt trauma:
Vi åkte in till centrala stan med 5-6-åringar […] till filmfestival i en gammal biosalong […] Du skulle ha sett: Våra barn kommer då 28 stycken. Det var helt otroligt för de satte sig aldrig! De gick runt och tittade på den fina salongen. Alla andra barn satte sig och tittade i programmet och visste vad som skulle hända. Medan våra ungar var ju så tagna av själva miljön! Alltså det sa så himla mycket va? Sen hade förskolepersonalen något att prata med barnen om under hela månaden. Ge barnen en upplevelse! (socionom Katarina)
6 Analys
I följande kapitel ska rekonstruktionen av förskolans uppdrag och samverkan kring barn som upplevt trauma samt didaktiska konsekvenser för barnets perspektiv analyseras med tre teoretika spotlights: fenomenologiskt för att få fram essensen i jämförelse mellan de två källmaterialen; samverkanskvalitativt enligt Danermarks m.fl. (2009) kriterier; samt med Ungars, Ghazinours och Richters utvecklingsekologiska resiliensteori (2013) för att se vad de två tidigare analyserna ger för konsekvenser för barnets möjligheter att finna vägar ur PTSD i förskolan och dess samhälleliga nätverk.