Nationell nivå

I den nationella digitala agendan hävdas att:

För att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter så har alla en roll att spela såväl medborgare, företag och organisationer som kommuner, landsting och samverkansorgan. Om var och en bidrar, och om alla arbetar tillsammans, är det möjligt att på allvar få saker och ting att hända. 215

I agendan står det vidare att det krävs samverkan mellan alla samhällets organ för att kunna nå målet som Sverige har satt – att bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Om samverkan och ett arbete där alla behövs i sina roller är sättet att nå målet på, varför verkar det då fortfarande vara ett svårstyrt politikområde?

I arbetet med att öka den digitala delaktigheten på nationell nivå, används det olika typer av styrmedel. Bibliotekslagen är ett av de hårda styrmedel som har visat sig finnas i arbetet med digital

Regeringen, 2011, s. 18.

delaktighet. Lagen, som är reglerad på nationell nivå, utgör bibliotekens uppdrag och reglerar deras verksamhet – vilket skapar incitament för hur de ska arbeta. Påverkar detta hårda styrmedel det faktiska utfallet av en ökad digital delaktighet? Enligt projektgruppen och informanterna möjliggör och skapar bibliotekslagen utrymme för att arbeta med digital delaktighet – lagen verkar som ett stöd. Bibliotekslagen är ett av de få hårda styrmedel som denna uppsats har funnit i arbetet med digital delaktighet, men mer hård styrning – från governmentperspektivet – efterfrågas. Att ha hårda styrmedel som grund i arbetet möjliggör för mer resurser och mer uppmärksamhet kring politikområdet. För att arbetet med digital delaktighet ska fortlöpa krävs mer resurser vilket i sin tur kräver mer uppmärksamhet på den politiska dagordningen – inte minst på nationell nivå. Mandat och styrning från regeringens sida saknas och efterfrågas i allra högsta grad – empirin visar att det är ett komplext, svårstyrt problem och behöver tydligare styrning. Bibliotekslagen är ett hårt styrmedel som styr verksamheten, men ibland verkar det styra utan nödvändiga resurser – politiken tycks försöka uppfinna hjulet på nytt.

Vinnova, som är en statlig innovationsmyndighet, är ett exempel på hur regeringen styr innovationspolitik då myndigheten möjliggör resurser för lokala projekt. Om myndigheten inte hade funnits, hade det inte blivit något projekt om digitala mediebussar. Ansökan till Vinnova var tvunget att formuleras innovativt och projektgruppen fick förklara att arbetet med digital delaktighet kräver innovation – vilket möjliggjorde för det bidrag som projektgruppen sedan fick. När Vinnova uppmuntrar innovation på detta vis, är det ett ekonomiskt styrmedel då projektgruppen belönas med ekonomiskt bidrag som möjliggör projektets förverkligande och fortlevnad. Denna uppsats har visat att det på den nationella nivån används stimulerande ekonomiska medel för att öka samhällets digitala delaktighet. Till skillnad mot Danmark där det beslutades att all kontakt med offentlig förvaltning skulle ske digitalt – trots medvetenhet om att alla inte var delaktiga i det digitala samhället – vill Sverige att det ska vara valfritt att använda digitala och andra tekniska verktyg. Sverige arbetar med digital delaktighet utifrån principen att invånarna själva ska få upptäcka fördelarna med att vara delaktig – vilket kan betraktas utifrån stimulerande och repressiva styrmedel.

På nationell nivå används även olika kampanjveckor som styrmedel. Den nationella kampanjen

DigiDel2013 som pågick under tre år var ett mjukt styrmedel där information och övertygelse

drevs av ett nätverk av hundratals olika aktörer runtom i landet och det var detta nätverk bestående av organisationer i civilsamhället och olika myndigheter som drev på arbetet för en ökad digital delaktighet. Styrmedlet användes dels som informationsspridning, dels som en metastyrning där kampanjen användes för att samordna nätverk och olika satsningar runtom i landet. Utvärderingen av kampanjen visade att när projektpengarna väl tog slut, blev det allt svårare att få till olika aktiviteter. Om biblioteken dessutom började att ta betalt för aktiviteterna, vore det allt svårare att locka besökare att bli digitalt delaktiga. Detta betyder att stimulerande ekonomiska styrmedel är nödvändigt i arbetet med den digitala delaktigheten. Invånarna lockas sällan av att behöva betala själv för att bli digitalt delaktig, utan det är bidrag från bland annat den offentliga förvaltning till olika projekt om digital delaktighet som behövs. E-medborgarveckan och Get Online Week är två årligen återkommande kampanjer som används i arbetet med den digitala delaktigheten. Dessa två kampanjer är exempel på informativa styrmedel därför att de handlar om att informera samhället om att avsaknaden av digital delaktighet är ett samhällsproblem och att det är många som står utanför det digitala samhället. Under dessa veckor försöks information spridas gällande att det går att få hjälp för att bli digitalt delaktig, inte bara under kampanjveckorna, utan hjälp kan fås året om. Kampanjerna är också en form av metastyrning då nätverk samordnas och formas för att arbeta med en ökad digital delaktighet. Genomgående genomsyras arbetet med en ökad digital delaktighet på nationell nivå av stimulerande styrmedel där man önskar stödja och uppmuntra arbetet med digital delaktighet snarare än att påtvinga den. Som nämnt tidigare efterfrågas av informanterna en hårdare styrning ovanifrån med mer mandat från nationellt håll. Hårdare styrning behöver inte kräva en repressiv karaktär, men det är av betydande roll för biblioteken att de får ett tydligare uppdrag med ökade resurser för att kunna lösa problemet kring det digitala utanförskapet.