Regeringens långsiktiga strategi för att minska och motverka segregation (Regeringskansliet,
2018) är en vidareutveckling av regeringens reformprogram för minskad segregation från 2016. Strategin anger regeringens fortsatta arbete mot segregation under åren 2018–2028 och har utvecklats i samråd med kommuner, regioner, myndigheter och andra sakråd från civilsamhället, högskolor och forskningsinstitut. Strategin syftar bland annat till att förtydliga statens roll i arbetet mot segregation. Förhoppningen är att även kommuner och regioner ska använda strategin som utgångspunkt för sitt eget arbete. Strategin har sitt ursprung i det långsiktiga reformprogram statsminister Stefan Löfven lanserade i Almedalen 2016 (Regeringskansliet, 2016b), där stora reformer utlovades för att minska segregationen. Som en del i arbetet tillsattes (dir. 2017:33) år 2017 Delegationen mot segregation (Delmos) och ett år senare förtydligades 2016 års reformprogram i den långsiktiga strategin.
Arbetet mot segregation, ä enligt regeringen själv, högt prioriterat och en del av arbetet för ett hållbart Sverige (Regeringskansliet, 2018, s. 8). Strategins fem prioriterade områden är: boende, utbildning, arbetsmarknad, demokrati och civilsamhälle och brottslighet. Det övergripande målet för arbetet är ”Minskad segregation, jämlika uppväxt- och levnadsvillkor
och goda livschanser för alla” (Regeringskansliet, 2018, s. 3). I följande avsnitt kommer jag
kort sammanfatta strategins utgångspunkter, hur regeringen i strategin ser på segregation och dess konsekvenser, de insatser som föreslås och hur dessa insatser ska genomföras. Strategin har lästs i sin helhet, men betoning i denna genomgång kommer ligga på boende och den fysiska miljön.
4.1 Strategins utgångspunkter
De utgångspunkter som av regeringen bedöms viktiga för arbetet är: (1) långsiktighet, att arbetet inte bedrivs i projektform (2) ett sektoröverskridande arbetssätt både på nationell och lokal nivå (3) samverkan och samordning (4) tidiga och förebyggande insatser mot barn och unga (5) ett kunskapsbaserat arbetssätt samt (6) generella reformer och riktade insatser, både breda reformer för att förändra de samhällsstrukturer som leder till segregation och riktade insatser mot exempelvis vård och skola för att hantera direkta konsekvenser av segregationen.
Arbetet mot segregation ska enligt regeringen utgå från ”det demokratiska samhällsbygget och
alla människors lika värde och rättigheter” (Regeringskansliet, 2018, s. 43). Den
rättighetsgrund som åkallas är de mänskliga rättigheterna. De skillnader i tillgång till samhällsservice som segregationen kan leda till ses som en inskränkning av dessa universella rättigheter. Att de mänskliga rättigheterna respekteras ses som avgörande för den demokratiska utvecklingen. Regeringen slår således fast att en bristande jämlikhet utgör en risk för demokratin och rättssäkerheten. Andra negativa effekter av segregationen som ses hota de mänskliga rättigheterna och demokratin är: minskad tillit, ökad polarisering, rasism, diskriminering, kvinnofientlighet, våldsbejakande extremism och ökat hot och våld. Arbetet ska utgå från perspektiven icke-diskriminering, barnrätt- och ungdomsperspektivet, jämställdhet, jämlikhet och Agenda 2030.
Strategin har ett uttalat fokus på den socioekonomiska segregationen vilken enligt strategin bäst kan förklara segregationsmönster i Sverige, även den etniska. Segregationen ses som ett relationellt fenomen, där utveckling i alla stadens delar påverkar processerna. Tillståndet i socioekonomiskt svagare områden ses alltså kopplad till utvecklingen i socioekonomiskt starkare områden. I strategin lyfts både homogeniteten både i områden med hög andel resursstarka och områden med hög andel resurssvaga, men föreslagna åtgärder riktas mot ”de
aspekter av segregationen som har negativ inverkan på människors rättigheter, förutsättningar och möjligheter” (Regeringskansliet, 2018, s. 10). Målet om minskad segregation ämnar både
till att förbättra situationen i socioekonomiskt svaga områden och till att motverka de strukturella orsakerna, men med målet att ”Sverige ska inte ha några områden som
kännetecknas av socioekonomiska utmaningar eller några särskilt utsatta områden.”
(Regeringskansliet, 2018, s. 50) blir det tydligt att även om regeringen i strategin förstår segregationen som relationell, riktas fokus främst mot de socioekonomiskt svaga områdena, i strategin benämnda områden med socioekonomiska utmaningar. Dessa områden definieras som områden som i jämförelse med riksgenomsnittet har hög arbetslöshet, hög andel personer med försörjningsstöd, sämre skolresultat, sämre hälsa, högre upplevd otrygghet och lågt valdeltagande. Vidare karraktäriseras dessa områden av en högre andel barn och unga än andra jämförbara områden.
Ökade inkomstskillnader, minskad offentlig styrning av boende och bostäder, en minskad hyressektor ses som förklarande faktorer till den socioekonomiska segregationens ökning. Höga boendekostnader i städernas centrala delar och långa bostadsköer ses vidare förvärra segregationen och bidra till bostadsområdenas homogenisering. Vidare ses den etniska segregationen driven av den svenska medelklassens flyttmönster. Selektiv utflyttning, där personer med bättre ekonomiska förutsättningar flyttar från ett område och de med sämre förutsättningar flyttar in tas upp som ytterligare en del av segregationsmönstren. Även den fysiska planeringen och den inbyggda separeringen av upplåtelseformer som tidigare planering bidragit till lyfts som viktig för segregationsmönstren. Vidare ses den mediala stigmatiseringen av vissa områden ses som en bidragande orsak.
Segregationen ses också som ett utryck för bristande integration. Social exkludering och bristande möjligheter till integration och deltagande ses som en av segregationens effekter. Samtidigt pekar strategin på att relationen mellan segregation och bristande integration inte är självklar, många boenden i socioekonomiskt svagare områden är väl integrerade i samhället, men en bra integration ses som ett sätt att minska segregationens negativa aspekter. Boendesegregationen ses få negativa effekter i form av grannskapseffekter, ökad trångboddhet och bristande samhällsservice. Till följd av boendesegregationen ses också områden med socioekonomiska utmaningar missgynnas med avseende på stadsbyggnad, exempelvis i fråga om investeringar i offentliga miljöer och kollektivtrafik. För barn och unga ses segregationen och trångboddheten påverka leken, läxläsning, upplevd trygghet och risken för att tidigt exponeras för kriminalitet. Homogena områden med avseende på upplåtelseform ses som ett problem för individens valfrihet och som en bidragande orsak till att människor flyttar från områden när de vill byta bostadsform. Vidare ses eftersatta utom- och inomhusmiljöer samt en
bristande tillgång på samhällsservice känneteckna socioekonomiskt svaga områden, vilket som tidigare nämnts anses bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter. Bostadssegregationen ses skapa polarisering inom städerna vilket anses negativt för samhället samanhållning och sociala hållbarhet.
4.2 Delmålet boende
Delmålet för det prioriterade området boende är ”Minskad boendesegregation, bra bostäder för
alla och stärkt samhällsservice” (Regeringskansliet, 2018, s. 51). Vidare ämnar regeringen att
i större grad beakta social hållbarhet inom bostadspolitiken genom att verka för bra bostäder för alla samt för minskad bostadssegregation. De insatser som föreslås är: (1) Insatser för blandad bebyggelse, för att bryta bostadssegregationen ses en mångfald av bostadstyper avgörande. Blandning på områdesnivå med avseende på upplåtelseform, storlek, boendetyp och prisnivå antas leda till minskad segregation. Regeringen ska bidra till ökat byggande genom förenklade plan- och byggregler, investeringsstöd till hyresbostäder, utredning av konkurrensläget inom byggsektorn samt genom forskningsstöd till forskning om social bostadspolitik. (2) Insatser för en bostadsmarknad öppen för alla, regeringens arbete föreslås riktas mot statligt subventionerade hyresbostäder, förändrat regelverk för bostadsbidrag, förändrade krav på hyresgästers inkomst samt åtgärder mot diskriminering. Kommunerna ska enligt rådande ansvarsfördelning verka för att genom de kommunala bostadsbolagen tillhandahålla bostäder med låg hyra. (3) Insatser för förtydligade av det sociala hållbarhetsperspektivet i samhällsplaneringen. I syfte att stärka kommunernas arbete med att behandla social hållbarhet i stadsplaneringen ämnar regeringen sprida kunskap och erfarenheter om sociala konsekvensanalyser. Behovet av ekonomiska modeller som tar hänsyn till sociala investeringar uppmärksammas också. För att bryta barriärer och främja rörelse lyfts vidare behovet av att städer utformas för möten mellan människor från olika stadsdelar. Statligt stöd till byggandet av mötesplatser i socialt utsatta områden föreslås. (4) Insatser för stärkt samhällsservice i områden med socioekonomiska utmaningar. Genom utflyttningar av offentlig verksamhet till socioekonomiskt svagare områden önskar regeringen öka rörelsen mellan olika delar av staden och tillgängliggöra samhällsservice för grupper med stora behov. En ny organisering av statlig service i form av servicekontor ses vidare som en del i detta arbete. Utöver detta föreslås att EBO-reglerna ses över för att förbättra kommunernas förutsättningar att integrera nyanlända kommuninvånare.
Några insatser inom de andra prioriterade områdena kan även kopplas till den fysiska planeringen. Under delmålen för brottslighet föreslås att offentliga miljöer ska förbättras, att nedgångna bostadsområden ska rustas och att mörka platser ska belysas för att öka tryggheten i utsatta områden. Att brottsligheten är högre i socioekonomiskt svaga områden förklaras av högre arbetslöshet, psykisk ohälsa, oavslutad skolgång samt en svag kollektiv förmåga att ingripa mot oönskat beteende. Vidare ses att skolmisslyckande och fattigdom kan leda unga in i kriminalitet. Trångboddheten leder till att unga, framförallt pojkar, tillbringar mycket tid i det offentliga rummet vilket ökar deras utsatthet och risken för att dras in i kriminalitet. Skolsegregationen kopplas i strategin dels till boendesegregationen men också till det fria skolvalet. Att få människor i arbete ses som en viktig del i arbetet mot segregation. Utbildning,
mindre sociala nätverk till följd av att man invandrat till landet, språkkunskaper och diskriminering ses som anledningar till att utrikesfödda i större uträckning är arbetslösa och att arbetslösheten därför är större i socioekonomiskt svaga områden som också har hög andel invandrade personer.
Respektive departement och stadsråd ska ansvara för att arbetet för att minska och motverka segregation genomförs. Den nyinrättade myndigheten Delmos får tillsammans med Boverket ett uttalat uppdrag att arbeta mot segregation. Kommunerna och regionerna (dåvarande landstingen) spelar enligt strategin en central roll i arbetet. Arbetet på dessa nivåer bör enligt regeringen utgå från de lokala förutsättningarna, samtidigt som regeringen också uppmuntrat kommunerna och regionerna att använda strategin som utgångspunkt i sitt arbete. I syfte att stärka kommunernas eget långsiktiga arbete för att arbeta mot segregation ska kommunerna kunna söka bidrag enligt bland annat förordningen (2018:151) om statsbidrag till kommuner med socioekonomiskt eftersatta områden. Istället för att ge bidrag till mindre, riktade projekt är taken är att kommunerna själva ska kunna besluta om det långsiktiga arbetet och insatserna.