Nattpatrullen

Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko är en dark fantasy som utspelar sig i Moskva. I världen finns vanliga människor men även De Andra som är människor med

övernaturliga krafter som tillhör Ljusets eller Mörkets sida. Ljusets och Mörkrets krafter har sedan långt tillbaka en bräcklig vapenvila, där man upprättat en överenskommelse med regler vilket gör att de båda sidorna hela tiden kontrollerar varandra. Båda påverkar människornas värld, men ingen sida tillåts dominera, utan begås en god handling måste man även tillåta en ond o.s.v. Romanen är full av moraliska dilemman kring vad det innebär att vara god eller ond.

Huvudpersonen Anton tillhör Nattpatrullen, vilken är den Ljusa sidans kontrollinstans som patrullerar på nätterna eftersom det är då Mörkrets sida är som mest aktiva. Han har hittills jobbat som analytiker på kontor men har nu börjat få fältuppdrag. Romanen inleds med att Anton jagar vampyrer som brutit mot avtalet och då stöter på en kvinna som fått en förbannelse kastad på sig som hotar hela Moskva. Han kan inte själv göra något åt förbannelsen utan fortsätter sin jakt och möter då pojken Jegor som jagas av vampyrerna och visar sig vara en Annan som ännu inte valt Ljusets eller Mörkrets sida.

Boken består av tre berättelser som dock hänger samman med varandra. Den har många förvecklingar och filosofiska diskussioner och berättelsen strävar inte mot något uppenbart mål som många andra fantasyberättelser gör (2011).

De karaktärer jag kommer att analysera är:

Anton – bokens huvudperson.

Svetlana – en kvinna som blivit förbannad som visar sig vara en Annan. Hon lärs upp av Nattpatrullen och Anton inleder en relation med henne.

Olga – en kraftfull kvinnlig magiker i Nattpatrullens tjänst som tidigare fråntagits sina krafter som straff.

Tigern – en kvinnlig hamnskiftare och stridsmagiker i Nattpatrullens tjänst.

Ignat – en man som jobbar som förförare i Nattpatrullens tjänst.

Egenskaper

Huvudpersonen Anton är inte en särskilt kraftfull magiker. Han har vanligtvis

kontorstjänst och tycks inte vara säker på varför han skickats ut ”på fältet”. Han trivs inte heller med dessa uppgifter utan vill ägna sig åt saker han behärskar och älskar att göra (ibid, s.300). I en värld fylld av Andra är Anton egentligen en ganska medioker karaktär. Han är en medelmåttig magiker och trivs bra med att leva ett så vanligt liv som möjligt. Efter att han upptäcktes som en Annan så började han arbeta för Nattpatrullen, men i övrigt ändrades hans liv inte mycket (s.200, 363): ”Jag tog en adaptionskurs och började arbeta på analysavdelningen, utan att det innebar några större förändringar i mitt liv. Jag blev en Annan, men märkte det knappt själv.” (ibid, s.44) Anton är huvudperson genom att vara bokens berättare men är egentligen ingen direkt hjälte – till största delen flyter han runt i berättelsen utan att göra så mycket avtryck. Anton har lätt för

medkänsla, på gott och ont. Medkänslan har inte alltid en plats i Nattpatrullen som måste se till den stora bilden och ofta inte kan kosta på sig att bry sig om enskilda människor – något Anton har svårt för. Samtidigt visar det sig att Antons medkänsla även är till nytta. Han är den som lyckas fördröja den katastrof som är på väg att hända p.g.a. en förbannelse som lagts på en kvinna genom att sitta ner och lyssna på henne och därmed minska förbannelsens kraft (ibid, s.29,38, 142). Antons uppvisar alltså en del egenskaper som enligt Nikolajevas schema är kvinnliga och saknar den typiska manliga hjältens aktivitet och äventyrslystnad.

Svetlana, kvinnan som har en stor förbannelse över sig, visar sig också vara en Annan och den som själv ovetandes orsakat förbannelsen genom sina egna skuldkänslor mot modern. Modern är döende men en transplantation från dottern kan rädda henne och Svetlana har skuldkänslor för att hon inte uppoffrar sig för modern, trots moderns protester (ibid, s.146). Hon är för god för att någon annan ska kunna ha förbannat

henne: ”Hur lockar man över en människa som inte kan hata till Mörkrets sida? Man kan ge henne alla möjliga slags svårigheter […] Men det hjälper inte. Människan – kvinnan – visar sig vara alltför ren. […] Det enda hon kan hata […] är sig själv.” (ibid, s.183) Svetlana är en läkare och beskrivs som en god kvinna som lever måttfullt och enkelt. Hon är för god och ren för att någon ska kunna hata henne och därmed orsaka förbannelsen (ibid, s.183). Hon har alltså valt ett vårdande arbete och vill vara

självuppoffrande, vilket följer kvinnliga egenskaper enligt Nikolajevas schema.

Efter att förbannelsen har lyfts tas Svetlana in hos Nattpatrullen och man får veta att hennes krafter kommer att leda henne till att bli en ”Stor trollkvinna” (ibid, s.190). Hon och Anton har inlett en relation som man får reda på kommer att ta slut när Svetlanas makter blir större. Hon kommer att bli mycket starkare än Anton och då kommer de inte längre att förstå varandras problem. Man förstår att de Stora trollkvinnorna/ magikerna befinner långt bort från vanliga människors känslor och moral. De blir förändrade av krafterna så att mycket litet finns kvar av deras mänsklighet (ibid, s. 284, 234, 381, 404). Man kan hävda att man ser flera exempel på manliga egenskaper som dessa kraftfulla magiker och trollkvinnor får som inte hör samman med kön – de är starka, känslokalla och tänker kvantitativt i den meningen att de ser till de stora målen och vinsterna och inte till vad det gör för enskilda människoliv.

Två andra kvinnor i boken är Tigern och Olga, som också visar exempel på kvinnor med mycket krafter. Tigern är en stridsmagiker och hamnskiftare som som beskrivs som en ypperlig krigare som inte kallas in för småsaker (ibid, s.69). Tigern tycks dock inte vara direkt aggressiv utan gladlynt och det beskrivs som att hon väcker förtroende och sympati hos både barn och vuxna (ibid, s.116). Olga är en kvinnlig magiker som har haft mycket starka krafter, men sedan gjorde ett misstag vilket lett till att hon straffats och i dagsläget fråntagits de flesta av sin krafter. När hon avtjänat till straff kommer hon återigen att ha stora krafter (ibid, s.79, 476). Detta är två exempel på kvinnor som är starkare och har större mål än den ganska medelmåttiga manliga huvudkaraktären.

Uppgifter

Hos de Andra tycks kön inte spela någon roll för hur mycket makt och status man kan få eller vilka uppgifter man kommer att arbeta med. Det nämns uttryckligen att styrka hos dem är frikopplat från kön ”Hos oss, de Andra, beror den fysiska styrkan inte på könet och inte ens på muskulaturen. Styrkan finner vi i omgivningen [...]” (ibid, s.446).

Dock är båda ledarna för Nattpatrullen och Dagpatrullen män i Moskva men man får ingen inblick hur patrullerna på andra orter ser ut. Båda är mäktiga magiker, annars skulle de inte ha positionen de har, men de är tydligen inte mäktigast i jämförelse med de Stora trollkvinnorna och magikerna.

Det finns ett exempel på en karaktär som har en uppgift som man kanske annars skulle tänkt sig det motsatta könet i. Det är karaktären Ignat som är en lång, muskulös och filmstjärnesnygg man som jobbar som förförare åt Nattpatrullen. Hans jobb är att gå in och charma, förföra och gå i säng med målen när så krävs. Han beklagar sig vid ett tillfälle över ett jobb och tillrättvisas av chefen, så man förstår att han inte själv har något inflytande över vem han ska förföra och gå i säng med, vilken man annars kanske sett som en mer manlig förförarroll. Istället får han snarare den kvinnliga prostituerades roll (ibid, s.71, 121). Han framställs även som en ganska emotionell person vid ett par tillfällen: ”Ignat stod med armen runt Lena och såg vemodigt på de andra. Han älskade fester i alla former, medan gräl och andra tråkigheter skar som en kniv hjärtat på honom.

(ibid, s.374) Hans roll som ”prostituerad” tillsammans med hans känslosamhet gör att jag ser hans uppgift som förförare som mer kvinnlig än manlig.

Relationer

Relationer i Nattpatrullen är inte alltid en enkel historia. De Andra kan ibland veta när Ödet kommer leda två människor till att bli tillsammans, men det behöver för den sakens skull inte innebära att man kommer stanna tillsammans för evigt och är

varandras själsfränder. I Antons och Svetlanas fall är det förutbestämt att de ska bli ett par men inte att de ska stanna tillsammans. Svetlana kommer att bli en Stor trollkvinna och då kan hon och Anton inte längre stanna tillsammans eftersom för stora skillnader i kraft gör att man inte kan leva ihop – man befinner sig på så olika nivåer att man inte kan förstå varandras motiv och problem: ”Ni kommer att bli fullständigt ojämbördiga i styrka. Hennes problem kommer att kännas obegripliga och rentav främmande. Om du stannar vid hennes sida känner du dig som ett överflödigt bihang, som en gigolo [...]”

(ibid, s.381). Antons chef, Boris, och Olga har en liknande relation där Olgas straff som består i att hon fråntagits sina krafter gör att hennes relation med Boris inte kan hålla i längden för att de skiljer sig åt för mycket i kraft. Hos de ljusa Andra – det nämns att de mörka har lättare att hantera ojämlikheter – fungerar inte relationer om man är för ojämbördig i kraft. Däremot kan de ha relationer med vanliga människor eftersom skillnaderna då blir så stora att de inte ens går att jämföra (ibid, s.414). Ur ett

heteronormativitetsperspektiv är detta intressant eftersom heteronormen utgår ifrån att relationer bygger på motsatser och olika roller och här blir det på sätt och vis ett brott mot detta eftersom stora skillnader gör att relationerna inte kan fungera.

Det finns i boken exempel på sexuella relationer i form av yrkesutövande via karaktären Ignat som är Nattpatrullens ”sexmaskin” som förför åt patrullen när det behövs (ibid, s.121). Det handlar om tillfällig sex på yrkesmässig basis. På fritid ägnar han sig dessutom frikostigt åt sexuella äventyr (ibid, s.360). Enligt Rubins schema hamnar detta på den ”dåliga” sidan, men hos de Andra uttrycks ingen moralisk värdering kring Ignats arbetsuppgifter eller privatliv.

På ett ställe i boken kommer genusroller i ett förhållande upp när Anton kortvarigt bytt kropp med Olga för att hålla sig gömd. Han är ovan vid en kvinnokropp och beter sig tydligen lite för manligt. När han och Svetlana sitter på en restaurang tänker sig Anton att de ser ut som två helt vanliga väninnor som samtalar. En bit bort sitter ett gift par och frun hävdar att de måste vara flator:

'Flator', sa frun nedlåtande.

'Hur sa?'

'Jamen titta då! Ser du vad manhaftig hon är, hon i jeans.' Faktiskt. Maxim nickade.

(ibid, s.248)

Det uppvisar alltså ett synsätt att en manhaftig kvinna måste vara lesbisk eftersom hon inte beter sig som en kvinna ska bete sig.

Roller

I Nattpatrullen finns det få stereotypa roller sett till kön. Boken har ingen egentlig hjälte som är vanligt fantasy och trots att den innehåller ett flertal övernaturliga varelser såsom exempelvis vampyrer, hamnskiftare och trollkvinnor så saknar boken exempel på mer

”klassiska” sagoarketyper. Inga fula gamla häxor, inga förföriska vampyrkvinnor eller den mer moderna humana manliga vampyren. T.ex. är vampyrerna och hamnskiftarna ofta i stort sett helt vanliga människor med familjer (ibid, s.49f).

Det finns heller inga utpräglat manliga eller kvinnliga stereotyper även om man förstår att det finns vissa skillnader i framförallt kroppspråk och liknande i hur kvinnor och män beter sig vilket visas när Anton byter kropp med Olga och då tas för lesbisk för att han ses som manhaftig (ibid, s248).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Nattpatrullen inte innehåller särskilt många exempel på stereotyper. Makt och styrka hos de Andra har till synes inte alls med kön att göra. En del egenskaper påverkas snarare av hur mäktig magiker man är än av kön, beroende på att man rör sig längre bort från vanliga mänskliga känslor och moral. Det finns exempel på två manliga ledare för patrullerna men det framkommer inte om det vanligtvis är så hos Natt- och Dagpatrullen i andra städer.

Genusroller tycks fylla en viss funktion i relationer, i alla fall rent fysiskt i form av hur man för sig och beter sig, men i övrigt tas mycket litet upp kring rollfördelning.

Däremot leder för stora skillnader i kraft hos parterna till att relationen har liten chans utan det krävs en viss jämbördighet. Att det är Ödet att vissa människor blir ihop betyder inte ett evigt förhållande utan snarare verkar det finnas en bild av att

för-hållanden lika gärna kan vara kortvariga och övergående. Det saknas alltså en bild av att det goda förhållandet är långvarigt och med två självfränder eller motsatser som blir hela tillsammans enligt tvåkönssystemet.