Norrköping och Östergötland

Den första kända hällristningen i länet var Herrebrohällarna och upptäcktes på 1760-talet. Senare, 1848, publicerades ett arbete som behandlade de under 1800-talet nyfunna Himmelstalundsristningarna i Östra Eneby samt ristningarna vid Gärstad i Rystad. Mellan 1869-82 gjordes nya upptäckter men det skulle dröja till Arthur Nordéns arbete mellan 1915-25 innan arbetet kring ristningarna tog verklig fart. En nyinventering genomfördes av riksantikvarieämbetet mellan 1979-81. Och senare kom även bland annat Göran Burenhult att bidra igenom sina insatser i avbildande av ristningar i Götaland.

Östergötland har ofta betraktats som ett av de län där hällristningar förekommit i större volymer, trotts detta är dock bara en del av landskapet som blir aktuellt i diskussioner kring ristningar. Främst det norra Norrköpingsområdet mellan Glan och Bråviken men även flodsystemen vidare mot Vistad, här dock mer sporadiskt förekommande likt de lokaler vi kan betrakta i Västergötland. Koncentrationerna är främst förekommande nära och vid vattendrag men undantag förekommer. Längs med de största koncentrationerna förekommer även andra fornlämningar och historiska lämningar. De binds alltså samman genom de platser som kommit att kontinuerligt nyttjas av det förhistoriska folket. Det geografiskt berörda området ses alltså som det som varit mest attraktivt i beboelsesynpunkt, man har dock rest ett varningens finger för att bilden av denna spridning kan vara en produkt av att lämningar i övrigt gått förlorade genom exempelvis uppodlandet av marker. Med det finns också indikationer på att man inte nyttjat vissa hällar, än idag kan vi påträffa vackra slipade granithälar utan motiv eller ens skålgrop. Således har tolkningar utfärdats kring en slag prioritering av vilka hällar som den förhistoriska människan ville använda sig av. I området norr om Norrköping uppmärksammas de större ansamlingarna av ristningar i länet, här klär de släta fina hällar dessa bestående av främst glimmerskiffer och sedimentgnejs. I övrigt upplevs Östergötlands berggrund

36

domineras av slirig veckad gnejs och gnejsgranit. Kanske tack vare de goda förutsättningarna är just detta område så rikt på bildristningar. Även om det som tidigare nämnt förekommer likvärdiga ytor som inte nyttjats. Hur som helst, ristningarna är placerade mellan bördig åkermark och närliggande områden till insjö och flodsystem. Platser som dessa beskrivs som väl utvalda men med ett återhållsamt distanstagande till vikten av hur platser som dessa bör genomgå noga granskning för att fastställas i vilken aspekt de var så viktiga. Just denna plats beskrivs ha de bästa möjligheterna för nyfynd. År 1989 uppgick antalet ristningslokaler i länet till 95 stycken och utbudet av figurristningar tordes ovanligt nog vara högre än antalet skålgropar i Norrköpingsområdet. Detta ovanligt då det brukar vara tvärttom, men i det övriga landskapet återspeglas dock normen. Detta återspeglar Selinge (1989) i en möjlig medveten handling och vikten av två skiljda områden och deras religiösa innebörd. Just ristningarna norr om Norrköping ses ofta som centrala på grund av sitt rika utbud, och den mest frekventa ristningen är skeppet men även djurfigurerna förekommer ofta, näst efter dessa uppmärksammas lokaler som Gärstad och Hästholmen, dessa med motiv av bland annat yxfigurer. I Ekenberg förekommer en stor mängd så kallade mansfigurer, vars kön baserats på framställningen av dessa. Andra vanliga ristningar är svärdet, cirkelfiguren, spjut och även dolkar. Typiska för Leonardsberg är fotsulorna.

Klas-Göran Selinge (1989) uppmärksammar vikten av kontext när man diskuterar ristningar, dessa kan enligt honom lära oss mycket om bronsålderns samhälle utifrån de platser man valt att nyttja i landskapet. Samt denna plats närhet till andra fornlämningar och förstås dessas typ, samt sätta in dessa i sin samtids sammanhang och inte låta sig lockas av att betrakta dessa med ”moderna” ögon. En god tanke fram till dess att han drar en parallell mellan ristandet och behovet av till exempel skepp. Här i menar han att ristningar genomfördes i ett syfte att avbilda saker man behövde eller hade. Min åsikt är att om man nu behövde skepp var det snarare nödvändigt att börja bygga dessa istället för att avbilda dom, bland annat Mats P Malmer uppmärksammar 1989 hur lång tid just en ristning kan ta. Med detta i åtanke vore det rent idiotiskt att slösa tid på att rista in de på grund av ett behov. Även om Selinge belyser att denna handling skulle vara magiskt bunden ger det inte en anledning till att genomföra en handling som denna (Selinge 1989:147ff), jag håller bronsåldersmänniskans logiska handlande i bra mycket högre kurs än så.

Exempel på ramfigurer i Norrköpingsområdet (ur Broström & Ihrestam 2010)

37

I Norrköping påträffar vi som sagt ramfigurerna, dessa var de första och enda kända av sin sort i Sverige fram till dess att liknande yttringar uppkom i Släbro, Tjust, Enköping/Västerås och Simrishamn. Dessa omtalades och uppmärksammades av Arthur Nordén i en publikation från 1925. Totalt känner man till 40-50 ramfigurer i dessa med rektangulära former och med mer ovala uttryck men gemensamt innehållsmönster, rut- och fiskbensmönstret. Inom detta område förekommer även kopplingar mellan ramfigurer i form av gemensam mittlinje samt kopplingar mellan figurerna och skeppsritsningar eller vapen. En av de kändare ristningarna går under namnet ”Nätstångstavlan” (Broström & Ihrestam 2010:104f).