Ur tid och rum : en analys av Släbro hällristningsområde och traditionella variabler i fenomenologisk och tidsteoretisk anda

1

Ur tid och rum

En analys av Släbro hällristningsområde och traditionella variabler i fenomenologisk och tidsteoretisk anda

D-uppsats i Arkeologi Högskolan på Gotland Författare: Christoffer Sundström Handledare: Helene Martinsson-Wallin

2

Abstract

Christoffer Sundström 2012. Ur tid och rum: en analys av Släbro hällristningsområde och traditionella variabler i fenomenologisk och tidsteoretisk anda.

Out of time and space: An analysis of the rockcarving area in Släbro and the traditional variables in a phenomenological and time theory perspective.

Högskolan på Gotland. Institutionen för kultur, energi och miljö. Avdelningen för arkeologi och osteologi

This paper will attempt to analyze the rockcarving area in Släbro Nyköping, Södermanlands län within an phenomenological and time theoretical perspectiv with the help of a correspondensanalysis. The focus of the study is the images and their relation to one another and the landscape surrounding them. This and information about the place and the surrounding areas according to the ideas described by Christopher Tilley based on the earlier works within the post processual and phenomenological school. To interpret how variables like these could work I’ve chosen to use the information from more traditional societies such as the Aboriginals and the Sami and discuss their understanding of the world surrounding them in correlation to what kind of information Släbro can give us.

Keywords: landscape, archaeology, phenomenology, time Theory, rockcarvings, Släbro, Sami, Aboriginals

3

Innehållsförteckning

Abstract ... 2

1 Inledning ... 5

2 Syfte och frågeställning ... 6

3 Material och avgränsning ... 7

4 Metod och teori ... 8

4.1 Det fenomenologiska ... 9

4.2 Det tidsteoretiska ... 10

4.3 Korrespondensanalys och Jean-Paul Benzecri ... 11

4.4 Vad gäller statistik ... 11

5 Geografiskt urval ... 12

6 Källkritik och förbehållanden ... 12

7 Tidigare forskning ... 13

7.1 Kort historik ... 13

7.2 Hällristningarna i vår omvärld ... 15

8 Ett metodiskt och teoretiskt avstamp ... 16

8.1 Aboriginerna och deras drömlandskap ... 16

8.2 Samerna ... 18

9 Maurice Merleau-Ponty och fenomenologin ... 20

9.1 Fenomenologi och landskap ... 22

9.2 Landskap, perception och information ... 24

9.3 Tänkvärda samexisterande sammanhang ... 26

9.4 Funktionella lager ... 27

9.5 Människan och ritualen ... 28

9.5.1 Riter i förhistoriska samhällen ... 28

9.5.2 Ritualen och den samtida människan ... 30

9.6 Kosmos och Människan ... 31

9.7 Religion ... 32

10 Materialbeskrivning - Hällristningar och motivperspektiv ... 33

10.1 Hällristningar i Sverige ... 33

10.2 Ristningslokaler med ramar, mantlar och fiskben... 33

10.2.1 Enköping och Västeråsområdet i Västmanland ... 34

10.2.2 Norrköping och Östergötland ... 35

4

10.2.4 Tjust och Ör i Småland ... 38

10.2.5 Släbro i Nyköping, Södermanland ... 41

11 Figuranalys ... 43

Korrespondensanalyser ... 50

12 Diskussion och tolkning ... 53

14 Sammanfattning ... 67

15 Litteraturlista ... 68

5

1 Inledning

Det finns ofta distinkt urskiljbara kopplingar mellan myt och rit, riten förklarar myten genom en serie av handlingar och myten i sig förklarar varför man handlade som man gjorde. Denna uppfattning beskrivs bland annat av Mats P Malmer, och han yttrade med stor säkerhet (1989) att forskare som sett på ristningsmaterial på ett liknande sätt måste med största sannolikhet ha rätt. Här igenom uttrycktes en idé att om man såg på bildframställningar kunde man också återskapa myten. Malmer och även jag själv anser detta som fel, Malmer menar att om man direkt försöker återskapa en myt ur ett bildmaterial kommer man gå miste om information till den grad att man hamnar helt fel i sin tolkning i bristen på sammanhang (Malmer 1989:91f). Jag själv har i mina tidigare studier kring material i Släbro sett sammanhanget i vilket ristningslokalen uppträder som av större vikt, än det faktiska bildinnehållet på platsen. Med sammanhang menar jag de omgivande lämningarna samt nyttjandet av dessa. Man skulle kunna se det som återskapandet av en myt ur handling eller mer korrekt återskapandet av viktiga delar av denna. Dessa delar som en delar av riten. En av de största bristerna inom ristningsforskningen är enligt Malmer de överhängande metodiska misstagen som sker då folk ser till individuella bildframställningar i sina tolkningar och inte de kvantitativa faktorerna i sammanhanget. Han använder sig av den välkända Oscar Almgrens förklaring av en bild vid Tanum, där han i just denna ser signifikans men utan direkt hänsyn till bildspråket runt omkring eller för den delen det som förekom mer regionalt. Här menar Malmer att om just denna bild var av så central betydelse borde denna förekomma även i andra hällristningssammanhang och på andra platser, men det gör den inte. Vidare lägger han här även fram en modell för hur man bör gå till väga i sina tolkningar. Han vill först och främst ställa bildernas motiv mot varandra och göra en jämförande studie, steg två är att jämföra dessa med lokalt och samtida fyndmaterial och till sist bör man sätta in dessa i sammanhang med vilt skilda dateringar och långväga influensiva kontakter (Malmer 1989:91ff). Burenhult ser främst Skåne som en av de allra tidigaste platserna för bildframställning (Burenhult 1989:62). Malmer benämner 1989 Danmark som den skandinaviska ristningskonstens urvagga (Malmer 1989:93). Med detta blir det inte så svårt att acceptera att det kunde vara så. Många av dom dateringar som gjorts av Burenhult i Skånes ristningsvärld påvisar härkomst från 2000 fkr och även så tidigt som 3600- 2600 fkr (Burenhult 1989:63). Skeppet är en populär och väl etablerad ristning i våra lokaler, 1989 uppmäts den förekomma i 4000 olika designkonstruktioner (Malmer 1989:93). Motivet i sig har nyttjats som dateringsverktyg som byggt på typologi och förekomsten av framställningar på daterbara föremål, men också genom en kännedom av vilka som typologiskt ansågs som äldre och deras position i landskapet i förhållande till aktuella strandlinjer av bland annat Johan Ling 2006, detta eftersom skepp oftast förekommer i dåtidens skärgårdsmiljöer. Studien baserades bland annat på Flemming Kauls idé till skeppskronologi baserad på

6

landhöjningsfaktorn. Denna teori samt teorier kring spjut, svärd, yxor och andra vapenframställningar främst i bedömandet att deras storlek är jämförbar med den hos ett vanligt tillverkat vapen kretsar ofta kring att dessa ska setts som offer då vanliga vapen inte var att tillgå. Just Burenhult beskriver ett tidsbaserat frånfälle av nya bildristningar i Skåne och han menar att detta med största sannolikhet kunde handlat om att de inte behövdes eftersom man hade god ekonomi och kunde genomföra offer med vanliga föremål. Detta hänger ihop med att Danmark och Skåne är väldigt rika på depåfynd. Med dessa lyfter man fram Skånes centrala roll och framförallt ekonomiska blomstring under den berörda tiden. Ett av de mer centrala ristningsområdena i landskapet anses vara Simrishamn, och denna plats är av stort intresse i denna uppsats just på grund av förekomsten av så kallade ramfigurer. Dessa kan vidare spåras i nordlig riktning upp till Ör utanför Växjö, Småland och vidare genom samma lanskap till Tjust vid den Östgötska gränsen. Nästa stop bli Himmelstalund i Östergötland och därifrån skådas de nästa gång i Släbro, Nyköping Södermanlands län. Dessa i betydligt större kvantitet och förekommande i en mer avvikande kontext. Denna plats kommer att utgöra uppsatsens fokus. Vårt sista stop gör vi i Enköping/Västerås området där också den till synes östligt landsbundna och nordligt riktade resan tar slut för ramfigurerna, i alla fall för stunden. Om det funnits någon slags koppling mellan platserna eller tidsenligt uppförande från söder till norr är oklart. Men en sak är säkert, figurer som dessa utgör de mest enigmatiska framställningarna vi har från forntiden i Skandinavien. Med dessa kommer också frågan hur vi bör datera ristningarna. Platserna hyser inget mer känt motiv och gör dem de så kan vi bara anta att alla tillkom samtidigt. Ristandet har sett som en process och många forskare har belyst tiden det tar att rista samt försökt att beskriva utsmyckandets komplexa process genom avbrott och påbörjan av nya motiv. Eldhärjan och förstörande, samt överristandet av vissa motiv delvis och totalt. Här i ligger tidens problematik, som verktyg i hällristningssammanhang kan den ibland ge ganska tvetydliga resultat. Upptas vi av fel tid har vi även fel kontext. Kanske kan man här låta kontexten beskriva tiden och ge utrymme för fenomenologi? Hur det än må vara så har vår resa i hällristningarnas värld bara börjat, och för att komma fram till vårt mål, måste vi även se till den resa som ristarna gjorde.

2 Syfte och frågeställning

Syftet med den här uppsatsen är att fokusera på Släbro och de relationer figurerna har inbördes och till sin omgivning samt att ge en ytlig insyn i ramfigursmaterialet i Simrishamn, Ör, Tjust, Himmelstalund, och Enköping/Västerås. Genom relationella studier, korrespondensanalys och diskussion ska det kunna ge en nytändning till diskussionen kring figurtypen men även erbjuda insyn i hällristningsmaterialet och eventuell generell metodik. Studien kommer genomföras genom en

7

översiktstudie av ristningarna i de olika referensområdena och sedan kommer en fördjupande del innehålla bland annat en korrespondensanalys utförd i Släbro. Detta för att ge innehållet på hällarna en chans att eventuellt tillgodose oss med ny information om varför vissa figurer passade bra ihop medan andra fick en lite mer exkluderad plats på hällen, och vad deras platser på hällen kan säga om deras betydelse.

Följande frågeställningar är aktuella:

 Hur ser Släbro hällristningslokal ut i en korrespondensanalys?

 Vad kan denna analys säga om bildinnehållet och kan denna inkludera de omgivande attributen?

 Vilken betydelse kan variabler som naturliga attribut och bild ha hos idag levande traditionella folkgrupper som Samer och Aboriginer?

 Kan en analys som denna ge oss information nog att avgöra varför just Släbro hyser dessa hällristningar?

3 Material och avgränsning

När det kommer till ristningsmaterial finns det i princip lika många olika figurer på hällarna som det finns tankar i huvudet hos de som betraktar de. Vissa figurer är mer lättbedömda än andra som hyser en mer dold mening. Men även de lätt urskiljbara figurframställningarna kan hysa en mer djuprotad mening. Exempelvis skeppen som alltid varit en källa till kunskap har typologiskt klassificerats men medan dessa kommit att kunna dateras efter typ är det fortfarande svårt att säga vilken funktion dom haft i det sammanhang de påträffats. De figurer som kommer att prägla innehållet i den här uppsatsen är de vi betecknar som ramfigurer, och definieras ofta vid deras avrundade ram med geometriskt utformning samt deras heldragna mittlinje (Broström & Ihrestam 2010:104), detta är förstås en ytlig definition då de också kan hysa andra element. Hur som helst, i Sverige har Broström och Ihrestam (2010) uppmärksammat 5 skilda lokaler som hyser denna typ av bildframställning. Till skillnad från de daterbara skeppsristningarna finns det inga klara riktlinjer utifrån vilka man bedömer ramfigurernas ålder. Inte heller har någon form av fastställning rörande motivens innebörd och utformning, även om försök har gjorts. Därför kommer uppsatsens innehåll att präglas av en generaliserad datering baserad på de omgivande lämningarna som jag tidigare tagit upp i min kandidatuppsats, i detta fall en stenmatta med skörbränd sten som nyttjats under en längre tid och även de mer naturliga attribut som under den berörda och utvalda tidsåldern är framträdande i landskapet. Detta tillsammans med andra attribut som beskrivs av Tilley i sin skrift ”a

8

Phenomenological landscape” från 1994, exempelvis om det finns några självklara platser på vilket djur av en viss typ spenderade tid, ljud i omgivningen och så vidare. Och även om det inte är fastställt genom c14 brukar sådana lämningar indikera en kronologisk bedömning till bronsålder. De geografiskt berörda områdena är Simrishamn i Skåne, Ör och Tjust i Småland, Himmelstalund i Östergötland, Släbro i Södermanland och till sist Enköping/Västeråsområdet i Västmanland. Materialet som är aktuellt för granskning är således rapporter, uppsatser och artiklar som berör de förenämnda områdena, även annan information som berör området blir aktuell. Eftersom ett av målen med uppsatsen är utförandet av en korrespondensanalys över ramfigurerna kan även variabler, lämningar och landskapsattribut i deras närområde eventuellt aktuella. Det vill säga inte bara figurernas inbördes relation till varandra utan även den relationen till bland annat strandlinje, ditflyttade naturliga föremål, och annat likvärdigt aktuellt. Allt detta för att ge en så utförlig bild av de berörda områdena som möjligt. Eftersom ristningarna i sig uppfattas som enigmatiska och tolkats i ytterst begränsad utsträckning kommer jag även låta information rörande andra ristningsfigurersformer spela en roll. Hauptmann-Wahlgrens transformationsserier från Släbro kommer bland annat att tas hänsyn till i relationsanalysen. Detta för att låta tankarna beröra eventuella metodologiska möjligheter hos ramfigurerna. Något som bör nämnas är att denna uppsats inte har som uppsåt att göra någon slags slutgiltig tolkning av figurerna i sig utan endast undersöker vilken information vi kan tillgodose oss efter den relationsbaserade analysen samt hur denna kan användas med andra metoder. Dock kommer en del av uppsatsen även se på materialet och kritiskt granska forskningen kring ramfigurerna ur ett tidsteoretiskt perspektiv. Dessa faktorer berör den syn man har på hur dateringar styr uppfattningar kring vad som kommer av vad och hur andra mer generaliserade uppfattningar också per automatik ger oss ett tvetydligt sätt att betrakta vårt material på. Detta för att undvika att stirra sig blind på det som redan finns framför en.

4 Metod och teori

Metoden i sig ser jag både som kvalitativ och kvantitativ, då varje figur i sig har en betydelse men även dess relation till de andra och de återkommande mönstren i vilken den förekommer. Till en början kommer jag göra ett försök till en klassificering av figurerna i Släbro som bygger på samma princip som Kathrine Hauptman-Wahlgrens schema från arkeologi i Sverige 3 (1994), fast förstås med lite egna riktlinjer och avvikelser. Denna klassificering ska sedan ligga till grund för hur olika figurer kommer att kategoriseras i korrespondensanalysen. Därefter tar jag även in de omgivande attributen om möjligt, dessa representerade utifrån det som belysts betydande i den förhistoriska människans miljö av bland annat Ander Kaliff (1992, 1995, 1997, 2005, 2007), Christopher Tilley (1994) och Leif

9

Karlenby (2011). Men även av andra forskare som i någon form berört det fenomenologiska förhållningssättet, och det avståndstagande till den samtida informationshanteringen som det innebär. Även Uppsatser, artiklar och information av annan form kring mer traditionella folk som Aboriginerna och Samerna kommer att ligga till grund för hur tolkningen genomförs och uppfattningen om hur denna typ av hällristning formas. Dessa med den gemensamma nämnaren att de alla har en rik rituell tradition. De olika perspektiv som kommit att prägla min syn på hällristningsmaterialet i Släbro är främst det tidigare nämnda fenomenologiska men även det tidsteoretiska perspektivet och vårt sätt att förhålla oss till just tid. Detta har vidare väckt ett intresse för det sätt vi hämtar information ur begrepp, och hur dessa präglats av samtiden. Något som flera gånger behandlats av forskare, bland annat Birgitta Fossum (2007) som skriver om detta i samband med studier kring samisk kultur och kult.

4.1 Det fenomenologiska

En av den postprocessuella arkeologins mer kända anhängare Christopher Tilley har kommit att präglas av det fenomenologiska synsättet. Detta är per definition läran om väsen och fenomen, och ses varken som en teori eller metod utan som en uppsättning regler från vilken man utgår vid tolkning av material och lämningar. En av de tidiga frontfigurerna Friedrich Hegel kom att bli betydande i många kretsar både under och efter sitt verkande och skrev bland annat ”Andens fenomenologi” 1807. Denna kom bland annat att bli betydande för den moderna fenomenologins fader Edmund Husserl som skrev ”filosofin som sträng vetenskap” 1911 och ”Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi” 1913. Hans texter kom att behandla varandet och existensen hos individen, och även relationen mellan vetenskapen och filosofin. De fenomenologiska skolorna kom även att delas in i olika grupper, de realistiska, de konstitutiva, existentialistiska och de hermeneutiska. Den gemensamma nämnare hos dessa grupper är att de präglas av en antinaturialism och motsäger sig spekulativt tänkande och upptagenhet av språket, tingen är av betydelse samt den process genom vilket kunskapen kring dessa tillkommer samt förståelsen kring vår egen medvetenhet (Tilley 1994:12). De är även deskriptiva det vill säga man håller sig så nära det grundläggande som möjligt. Ett bra exempel på vad fenomenologin erbjuder oss som arkeologer är det som präglar vår syn på landskap och exempelvis förekommande av ristningar i detsamma. Här har en man vid namn Maurice Merleau-Ponty setts som viktig då han arbetat med existensialims som berör främst den levande kroppen. Här benämns även en förståelsegrad kring existentialism som dualism, denna typ av syn präglas av en syn på människan som en produkt av naturen och inte naturen som en produkt av människan. Allt är alltså allt och inget betraktas således som någonting eget. Tankegångar som dessa har bland annat präglat Anders Kaliff (1992, 1995, 1997, 2005, 2007)

10

och Leif Karlenby (2011). Kaliff beskriver dualismen utifrån ett Indo-Europeiskt perspektiv, som grunden till allt som finns i vår omgivning och allt som vi är. Myter som utmålas i ett sådant perspektiv förtäljer ofta om en urvarelse från vilket allt liv kom, detta genom varelsens död. Således såg man dennes blod som haven, ben som sten, hår som växtlighet och så vidare. Samma uppsättning återspeglar den mänskliga kroppen. Där ur ska man sen kunna tolka ritualer i kultsammanhang där naturens element är viktiga, så som sten, vatten, vind och eld, dessa ses som självklara eftersom de är de samma som människan självt. Merleau-Ponty kom bland annat att skriva ”Beteendets struktur” 1938 och ”Varseblivningens fenomenologi” 1945 (Ljunge 2007:5, Sundström 2012:9).

4.2 Det tidsteoretiska

Det kom att dröja till 1970 och 80-talet innan en diskussion kring tidens varande och problematik uppkom inom arkeologin. Innan dess hade man vid fåtal tillfällen diskuterat dennas relation till minnet hos en folkgrupp. En av dem första betraktarna Mark Leone skrev ”Time in American Archaeology” (1978) i denna skrift problematiserar han vår egen relation till tid och hur denna kan förvanska vår insyn på det förhistoriska samhället, detta eftersom arkeologen i sig sällan såg till de förhistoriska samhällenas sätt att betrakta tid. Man skulle kunna säga att detta tidsperspektiv är bundet till kontexter och de tolkningar som präglar dessa. I varje rum fanns det alltid avvikande förekomster av artefakttyper som inte kunde bindas till den direkta kontextuella uppfattningen inom tidens tänkta och stränga ramar. Ibland verifierade man härkomsten genom c14 ibland genom ornament som tidigare bundits till detta tiderum. Hur som helst innefattade tolkning av dessa en präglan av det starka kronologiska tänkandet. I tid bär ingen artefakt identitet fören den genom vetenskapliga metoder kunnat dateras, och därför anses det inom denna uppfattning att betrakta allt som återanvänt fram till dess att det förenämnda träder i kraft. Ett exempel som tas upp av Gavin Lucas i sin bok från 2005 ”The archaeology of time” är det från Pompeji (Lucas 2005:34). Denna plats ses som en fixerad punkt i tiden. Man kan tolka platsen utifrån de artefakter som finns just på grund av att den låsts in i sin tid av Vesuvius vulkanutbrott. Medan man här kan säga att platsen hyser samma utformning finns det förstås annan problematik som spelar in och kanske är det inte hela Pompejis historia som ligger för våra fötter. Här talar man om kontinuerligt nyttjande av samma plats genom flera tidsperioder, samt den utveckling som det medför, denna utveckling förstås sedd som en process. Ordet ”process” binds samman med de svarta och vita områdena av arkeologins kronologiska bindande som Lucas (2005) bland annat diskuterar. Tiden existerar för att vi har skapat den, sedan att den bygger på naturliga processer som årstider och återkommanden har gjort att den lätt kunnat adapteras till det arkeologiska fältet främst som ett verktyg för att strukturera upp saker.

11

Men med denna struktur kommer även ett generaliserat bortseende från det som sker i våra förhistoriska rum. Detta generaliserande återkommer i vårt förmedlande av information mellan yrkesmänniska och åskådare. Om detta medför en allt för skev bild av vår förhistoria i museum tänker jag dock inte gå in på. Andra artiklar baserade på samma tema publiceras bland annat av Geoff Bailey i ”Archaeological review from Cambridge” (1987) och även av de mer välkända Michael Shanks och Christopher Tilley i samma skrift detta i ett postprocessuellt perspektiv. Samma år publicerade de boken ”Social theory and archaeology”. Boken innehöll kritik av Baileys artikel men också ett radikalare ställningstagande mot tidsperspektivet. En gemensam nämnare för allt som skrivits är dock temat på kritik mot den obefintliga diskussionen om tid i det arkeologiska forumet (Lucas 2005:28ff).

4.3 Korrespondensanalys och Jean-Paul Benzecri

Jean-Paul Benzecri var en fransk statistiker som kom att utveckla korrespondensanalysen (1950), ett verktyg som kom att bli välanvänt bland annat i sociologiska studier. Hela idén bygger på att man länkar olika variabler med varandra i ett visst utvalt sammanhang. Mitt nyttjande kommer främst undersöka den inbördes relation som finns mellan hällristningsfigurerna i Släbro samt de naturliga attribut som omgärdar platsen och hur dessa förhåller sig till hällar och bilder. På detta sätt kan man se till de mer frekvent förekommandena i sammanhanget och tolka hur och varför dessa kan avses som viktiga i en analys och tolkning av en hällristningsplats. Man kan vidare se detta som ett komplement till de fenomenologiska analyserna som kan göras i ett område, de naturliga attributen som eventuellt inkluderats i en analys kan få ny mening beroende på de perspektiv man lagt vikt vid. Vilka som ansågs naturligt viktigt, och betydande i sin samtid.

4.4 Vad gäller statistik

Till gensvar på min egna kritiska ståndpunkt jämtemot den positivistiska synen på vad som kan mätas och observeras anser jag att statistiken som de korrespondensanalyser jag genomför kommer att ge en god grund till att förstå varför olika företeelser återkommer och i vilket sammanhang samt hur utbredd en företeelse är och hur denna korrelerar med hällristningsområdet i Släbro. Analyserna bör således uteslutande ses som verktyg och bör endast vid en begränsad återhållsam andel få betydelse för hur uppsatsens innehåll sammanfattas. Även om kvantitativa aspekter har betydelse så har de återigen betydelse för oss, och i den frånvarande relationen mellan oss och de förhistoriska bör vi vidare se statistiken som ett av oss skapat verktyg. Vi har ingen aning om vad det kvantitativa aspekterna hade för betydelse i deras värld, vi kan spekulera, men ibland räcker inte siffror till.

12

Korrespondensanalysen är en statistisk analys baserad på multipla variabler som kom att föreslås av Hirschfeld 1935 och vidareutvecklades av Jean-Paul Benzécri 1973. Med denna kunde man i samma sammanhang ta till sig större information om vilka företeelser/attribut som förekom mest och i vissa situationer.

För oss arkeologer blir detta ett bra verktyg där en mängd naturliga och kulturellt betingade attribut existerar och man kräver en ordning från vilket information kan utläsas. Detta kan appliceras bland annat i analyser av gravar, hällristningar och annan förekommande information som i sitt kvantitativa format kan verka överväldigande för betraktaren. För att lättare strukturera upp figurer och variabler/attribut har jag valt att ta hjälp av ett program som kallas PAST (Paleontological Statistic software package for education and data analysis av Hammer, Harper & Ryan 2001), detta konstruerat för analyser som dessa.

5 Geografiskt urval

Mitt urval av ristningsområden som jag kommer jämföra Släbro med är baserat på förekomsten av så kallade ramfigurer. Dessa avbildas med och utan fiskbensmönster samt avvikande uppbyggnad av den ram som omgärdar figurerna. Detta baseras på studier gjorda av Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam och deras konstaterande att figurer av den här typen uteslutande är en ostkustsföreteelse (Broström & Ihrestam 2010:109). Kombinationer med andra ristningar såsom skålgropar, fotsulor, skepp människoristningar, djur ristningar med fler kommer inte innebära undantag, huvudsaken är att det finns en eller flera ramfigurer i området eller på samma häll. De berörda områdena omnämns i rubriken ”avgränsning”. Beslutet om att uteslutande göra en korrespondensanalys i Släbro kommer av den kvantitativa förekomsten i detta område och den slutsats att vi härifrån antagningsvis kan uthämta mest information.

6 Källkritik och förbehållanden

I rubrikerna som berör Samer och Aboriginer kan texten kännas kompakt och kort, det är här viktigt att ta med sig de perspektiv på det naturliga och konstruerade har. Med dessa är det meningen att vi ska kunna får ny insyn i våra egna ristningslokaler, angående bilder, mening, och de funktionella aspekter som en bildframställning kunde ha i ett samhälle som försökte bevara sig självt och som kämpade med den ständigt utvecklande omvärlden.

13

I mitt arbete har jag valt att använda mig av BM Kallio (2010) och hennes uppsatser rörande hällristningar och samiska trummor. Jag vill belysa att jag högst motvilligt nyttjade information ur dessa skrifter som jag fann användbar. Detta då jag anser att uppsatserna målar ut en generaliserad och skev bild över det arbete som arkeologer gjort i samiska områden, och även jämställer trosystem som är av icke samisk härkomst som präglade av terrorism. Jag anser att problematiken kring informationsbehandlingen av vad som är terrorism och icke terrorism är för komplex för att appliceras på enbart religion då detta kan härledas till sammanhang där religionen inte längre är religion utan snarare ett verktyg. Kallio borde också förbehålla sig mer objektiv i andra avseenden. Världen behöver inte mer hat, och hat föder bara nytt hat.

Som kritik kring Christopher Tilleys modell och introducerande av fenomenologi inom arkeologin bör man ha i åtanke att teorier som dessa och hur dom individualiserar den förhistoriska människan fortfarande håller sig inom ramarna för vad vi arkeologer berör. Man individualiserar, men man personifierar aldrig. Man ger liv åt det komplicerade samspel som är den mänskliga rasens samhälle och liv. I slutänden är våra fynd och arkeologiska material bara en produkt av människan.

7 Tidigare forskning

7.1 Kort historik

Forskningen kring hällristningar har en lång och utdragen historia med sin början i de tidiga försöken att datera bilderna man funnit. Resan börjar egentligen vid myntandet av den kronologiska bestämmelsen med indelning av stenålder, bronsålder och järnålder år 1836 av Christian Jurgensen Thomsen. Inte helt oväntat blev de mer urskiljbara hällristningsavbildningarna först föremål för fokus, och skeppen blev betydande. År 1839 gjordes de första försöken till datering genom en jämförande studie av hällskepp och de ornerade på eller i brons av Lennart Åberg. Tankarna var många och skilda dateringsresultat kom att uppmärksammas, bland annat av Axel Emanuel Holmberg och Sven Nilsson (1848) och (1866) som ansåg dom härkomna från järnålderns tid. Carl Georg Brunius (1868) hade en annan åsikt och daterade samma material till stenålder. Undantaget gjordes i Kivik där dateringen istället tillföll bronsålder och även här var de förenämnda Holmberg och Nilsson delaktiga. Denna datering gjordes på helt andra premisser än de som förekommit mer ”offentligt” då ikonografin kunde relateras till ett annat fyndmaterial. De kom dock senare att bli Bror Emil Hildebrand som gjorde den mer allmänt accepterade dateringen (1869) då han istället använde sig av avbildandet av svärd och de svärd som förekom i väldaterade kontexter som underlag för att fastställa bronsålderns datering. Nämnvärt är dock att alla ristningar idag inte ses som av

14

bronsålderskaraktär, denna idé yttrad av bland annat Göran Burenhult (1989) i sina studier av Skånes bildkultur. Oscar Montelius kom under 1870-talet att jobba vidare i Hildebrands fotspår och myntar 1885 sitt system av 6 perioder som baserats på ornamentik förekommande på föremål. Men de första hällbildkronologierna ser dagens ljus först på 1900-talet då Gunnar Ekholm publicerar studier som baserats på slutna gravfynd och deras fyndkontext samt landhöjningsprincip i Uppland. Han kommer även att hänvisa till Danskt material i form av rakknivar och förekomsten av skepp på dessa (Ekholm 1916). Hans forskning kom även att ge en bild av vad som ansågs som äldre skepp i detta fall de mer sydligt förekommande avbildningarna samt vad som såg som de yngre i detta fall de som ristats längre norr ut i det nu Svenska landet. Detta var något som även genomsyrade Sverre Marstranders (1963) skeppskronologi och senare Mats P Malmers tankar i sin framställning av en deduktiv formalistisk typologi (1981). Något som kom att följa upp behandlandet av geologiska aspekterna (det vill säga förekomsten av ristningar och hällarnas lägen i landskapet) och deras plats i den arkeologiska forskningen var Nordlunds redogörande av denna forskning 2001. Och denna form av studie kom även senare att genomsyra forskares val av dateringsperspektiv. Just Gunnar Ekholm kom att bli en betydande person gällande utarbetandet av kronologi. Han var förebild även för Bertil Almgren då han för Bohusläns ristningar framställde 6 kurvaturstilar genom en komparativ studie av bronsföremål och bildmaterialet från området. Nyligen kom Johan Ling (2006) att basera sin studie av äldre skeppstyper och deras placering i landskapet i förhållande till de yngre typerna, denna studie bland annat baserad på en likartad studie av Flemming Kaul (Kaul 1998, Goldhahn 2007:63ff). Medan all denna forskning har varit en grund till hur vi ser på mycket av hällristningsmaterialet idag måste vi även se till den möjlighet att datera ramfigursmaterial och denna möjlighet bör i första hand ligga i den kontextuella företeelserna i landskapet runt omkring. Med det menar jag att man främst bör basera dessa på de tänkbart nyttjade lämningar som exempelvis skärvstensmattorna med skörbränd sten och aktiviteten dessa hyste på platser som Släbro, Nyköping.

På denna plats kom Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam att göra upptäckten av minst sagt enigmatiska ristningar 1984, samma år satte man igång med arbetet som kom att lägga grunden för hur vi ser på platsen idag. Denna undersökning genomfördes av bland annat Broström, Ihrestam, Sonja Wigren (1990) och Bore Eriksson som senare publicerade en rapport rörande de fynd som gjorts. Resultatet kom att uppmärksammas bland annat i tidningsartiklar 1984, 1987, 1989 och 1993. Och kom också att bli föremål för arkeologiska artiklar (Wigren & Ihrestam 1985, Broström 1987, David Damel 1987, Kathrine Hauptmann-Wahlgren & Tomas Larsson 1994, Broström 2009 och Broström Ihrestam vid 2 tillfällen 2010) och uppsatser samt rapporter (Wigren 1987, Hauptmann-Wahlgren 1992, Broström 2003 och Sundström 2012). De nämnda artiklarna av Broström & Ihrestam 2010 berör även de andra fokusområdena för denna uppsats. Denna tidigare forskning kommer

15

beröras närmare nedan. För ”tidigare forskning” kring perspektiv och teori se rubriken ”teori och metod” i inledningen av uppsatsen.

7.2 Hällristningarna i vår omvärld

Hällristningarnas antal uppmäts till 40 miljoner figurer på cirka 100000 olika platser, och man uppskattar att man slängt sig med olika bildspråk så långt tillbaka som 30000 år, till en början dock i mer slutna bergsrum och senare mer öppet i vårt landskap. Denna tidiga tradition har bland annat spårats till Frankrike där ett rikt bildmaterial uppvisats med diverse motiv. Men även så långt bort som i Australien har Aboriginerna tecknat ner historier under sin tusenåriga vistelse på platsen. Man kan lugnt säga att bilder och figurer haft en stark innebörd i det förhistoriska samhället. Fenomenet att teckna ner förklara och förvara kunskap samt ens tidiga historia tycks vara något som sammanlänkar alla människor oavsett tidsålder plats eller kontakt. Mats P Malmer belyser bland annat Danmark som den skandinaviska hällkonstens vagga i en artikel från 1989 Dessa påståenden har senare stärkts av forskare som Göran Burenhult som gått steget längre och sett närmare till ornamentik och materiell kultur och sammankopplat dessa komponenter för att kunna datera bilderna. Denna metodik genomsyrar den arkeologiska forskningen kring hällbilderna och accepterades för första gången när Kiviksgraven och dess innehåll sattes in i ett sådant sammanhang av Bror Emil Hildebrand. Motivmässigt skiljer sig många geografiska platser, dessa har tolkats präglas av det nyttjande som krävde en fortlevnad på platsen, det vill säga man avbildade det som kom att prägla ens dagliga sysslor och kollektivets ekonomi som blev allt viktigare under bronsåldern. Genom dateringar har bland annat avbrott kunnat påvisas och genom detta har bland annat Malmer (1989) och Burenhult (1989) kopplat samman hällristningstraditioner med ekonomiska faktorer och tillgång på de varor som ansågs nödvändiga för att utföra vissa riter. Genom dessa handlingar och det nyttjande som påvisats har man kunnat se till vilka platser som hade betydande kontakter och vilka områden som kämpade lite extra med sitt dagliga bröd. Vissa figurer avbildar därigenom jakt andra jordbruk och andra mer konfliktrelaterade motiv så som vapen och människor som håller i dessa. Sen om detta bör tolkas som direkta samhällsdokument är en svår fråga, forskare har i senare tid kommit att se närmare på de omgivande landskapen i vilket dessa uppträder och på vilket sätt som man har kommit att manipulera dessa för att komplettera eller stärka deras innebörd. Rörelse och framställningar skiljer sig åt och tolkningar om hur dessa bilder komponerats har varit föremål för många och långa diskussioner som ännu inte sett sitt slut. Frågan är om vi någonsin kommer få ett definitivt svar. För med de bilder som ristats måste vi även ta hänsyn till de människor som ristat dem. De var alla lika men olika de hade alla en kulturell bakgrund som var unik för dem som individer och detta bör också har stått till grund för egna tolkningar och förhållningssätt. Det är för komplext

16

att generalisera innebörden av bilder eftersom meningen kan vara bortom vår uppfattning. Man har resonerat kring om dagens konstnärer är de som har störst chans att ge en mening till motiv som framställts för flera tusen år sedan. Man menar att meningen ligger i skaparens hand och tolkningen i betraktarens ögon. Kanske förtäljer bilderna om en slags komplicerad relation mellan bild och språk, framställning och referensram. Malmers modell från 1989 är här en bra riktlinje för betraktare idag, att först undersöka bildernas inbördes relation och därefter jämföra dessa med lokalt material och endast sist se till långväga kontakter och tiderum (Malmer 1989). De likheter som kan urskiljas mellan lokaler har ofta tolkats som kontakter mellan grupper (Hygen & Bengtsson 1999:16). Andra har sett till en slumpmässig framställning av bilder, dessa utefter en slags påbörjan med fortsättning utefter hur ex stendamm har lagt sig för vinden, man arbetade efter naturens krafter med ett sen tidigare inpräntat bildmaterial, och ur detta fick man olika meddelanden (Hauptmann-Wahlgren 1998:85ff). Bilder kan alltså inte bara ha gett möjlighet till kommunikation mellan människor utan även mellan de som inte fanns med längre, detta är något som är förekommande även i andra kulturer så som den samiska, här nyttjades trumman för att mottaga meddelanden och utbyta information samt söka vägledning. Kort sagt var bilderna till för de som kunde läsa de, och även till för att kanske bevara hemligheter på lokal nivå, och sen kunna föra dessa vidare till kommande generation. Men mer om det senare i uppsatsen.

8 Ett metodiskt och teoretiskt avstamp

8.1 Aboriginerna och deras drömlandskap

Namnet aborigin härstammar från latinets ”ab origin” som betyder av ursprung, detta dock även en beteckning för den urbefolkning som än idag lever i Australiens vildmark. Dom tros ha kommit till Australien via Sydostasien och har länge anskaffat föda genom en livsstil som jägare och samlare. Fynd påvisar ett kontinuerligt nyttjande av Australien sen 70000 år tillbaka, om detta berör Aboriginernas aktivitet är dock debatterat men troligen har de levt på plats sen 40000 år tillbaka. Än idag lever cirka 2 % av Australiens befolkning under namnet Aboriginer (cirka 455 000 pers).

Deras tro baseras mycket på begreppet ”drömtid”, med detta menas en tid då man genom någon form av handling utför en resa, Ett exempel är deras konst eller deras Tjurrkurpa, som är berättelser om resor och bragder av dom som skapade landskapet, folket och kulturen (Voigt & Drury 1997:25). Dessa berörde förstås också samtiden, eftersom de alla var en del av deras världs utveckling. Drömtid kunde också vara utförandet av en handling på en plats där man skulle berätta en historia,

17

exempelvis placerandet av stenar i rader för att skapa olika motiv som korrelerade med drömmen. Den har bland annat beskrivits såhär av Voigt & Drury (1997:35):

”The creative period of the dreamtime is as much metaphysical as an epoch in time. Aboriginal people can bring into present the djang, the spiritual energy of those times, by engaging in rituals which the ancestors taught and connecting up with them. They believe that the spark of life, the soul which energizes them, is part of the ancestor, so that by stimulating that part through ritual and ceremony a breakthrough can be made into the the timeless time of the dreaming, when all things are made and are continue to be made.”

Den beskrivs också ge vägledning genom återkommande mänskliga erfarenheter som välmående, smärta, sexualitet, sorg och lidande, och även genom mer vardagliga sysslor, ceremonierna och riterna återspeglar alla delar av livet (Voigt & Drury 1997:31). Man sjöng sånger om platserna och landskapen som uppenbarade sig i drömmen, sånger som historier om något som tidigare berättats om och om igen. Men även historier om saker man kunde tyda i sina drömmar. Man bevarade kunskap om livet och livets skeenden och dessa blev riter i olika stammars historia och gick från generation till generation. Just denna kunskap om ceremonier och förmågan att tyda drömmar var något som ansågs sätta en person i social hög rang i ett samhälle. Drömmarna kunde ofta handla om så kallade mimih-andar dessa var tändssticksliknande figurer med överlägsen hörsel och synförmåga och dom var omöjliga att fånga. Men samtidigt var dom så bräckliga att minsta vindpust kunde bryta deras kroppar, dessa var de som en gång gett de första Aboriginerna sin kunskap om jakt, fiske, vapen och verktygstillverkning (Voigt & Drury 1997:34, 127). De beskrivs sväva ovanför marken, dom hade magiska krafter och kunde lätt slinka in i skåror i bergen. Dessa skåror fungerade som portaler till deras egen värld som hade sin egen måne och sol och sina egna floder och hav. Det var just här de bodde, i klipplandskapet. Kunskapen om att väva och nyttja landskapets resurser är något som än idag är påtagligt på vissa platser, man skördar bark, och nyttjar bergsväggar för att skapa motiv. Man använder ofta de färger som naturligt förekommer på olika platser. Genom att använda dessa material av landskapet blir inte bara konsten något som beskriver det utan också direkt en del av det.

Drömmar kunde även fungera som kartor, beskrivningar till en bra rastplats eller källor till rent vatten. Dom kunde beskriva människor i områden, deras kön och de djur som fanns på platser. Förutom alla mer naturligt fysiologiskt förekommande djur förekom även varelser som hade olika roller i drömtiden exempelvis Yawk-yawk en sjöjungfruliknande

Exempel på figurer som beskrivs ha mening hos Aboriginerna men som även dyker upp i Släbros

bildmaterial, Den första 2 män runt en eld och den andra betydande ”rastplats”.(ur Broström, Ihrestam, Wigren & Eriksson 1990)

18 varelse, regnbågsödlan med fler.

8.2 Samerna

De första litterära dokument som förtäljer om en Samisk närvaro i Skandinavien är dom från Tacitus 98 ekr. Men Samerna har varit verksamma längre än så. Han kallar dom för fenni och beskriver hur dessa åt örter, stärkte sina pilar med benspetsar och hade en könsmässig gemensam jakt. Man levde ett slags harmoniskt liv i naturen. Andra författare som kom att dokumentera dessa var Ptolemaios 170 ekr, Prokopius 500 ekr, Paulus Diaconus 780 ekr och även Adam av Bremen på 1000-talet. Värt att nämna är dock att de inte alltid beskrivs som fenni utan även som skridfinnar. Problemet har troligen varit att man observerat flera olika grupper med snarlik ekonomi och tradition och därefter satt dom i samma fack. Mycket av detta generaliserande har berört grupper av nord- och sydsamer som kulturellt och traditionellt följer snarlika riktlinjer, men har helt olika benämningar för de verktyg och de platser som präglar dem (Fossum 2006).

Rent ekonomiskt genomgick Samerna förändringar över tid, bland annat mellan neolitikum och äldre bronsåldern. Här kommer bland annat kulturell identitet, bosättningsmönster och även ekonomiskt nyttjande av resurserna. De beskrivs bland annat av Birgitta Fossum som att bli mer specialiserade. Hon beskriver hur bland annat den materiella kulturen kommer att skilja sig åt beroende på om man befinner sig i ett kust eller mer inåt beläget landskap (Fossum 2006:37). Även idag är denna ekonomiska utveckling ett faktum då samer lever traditionellt men med nya samtida verktyg för att bedriva exempelvis renskötsel.

Religionen var en blandning av animism och anfäderskult, exempelvis ansågs inte de som gått bort som döda utan som i en helt annan del av livet, ett annat stadie om man så vill. En framträdande figur som beskrivs förekomma i alla samiska områden är urmodern eller Mattarahkka (Kallio 2010:37). Kunskapen kring deras religiösa liv bygger främst på muntlig tradition som går från generation till generation och man betraktade de andliga inslagen i sin vardag som direkt kopplade till sin egen blodslinje, varje ande och demon hade därför någon slags koppling till gruppen. Vanligen utgick all rituell aktivitet kring en central person som kallade nåjd. Denna var en typ av präst som satt inne med kunskapen för hur saker skulle tolkas, han var en slags vägvisare. Namnet Nåjd existerade även i formen Noaidi (den som ser) (Kallio 2010:42). Denna typ av präst förekom ofta rollsmässigt bland de äldre i en familj. De riter som utövades var bland annat sammanhållningsriter, det vill säga man offrade eller blotade djur till andarna, ibland lät man djuret vara och ibland förtärdes detta av en större grupp under själva akten. Kallio beskriver offren som ett försök att återupphålla livet, de görs ofta till den maddu (ursprungsrot) som djuret tillhör. Benen placerades så att djuret återigen

19

kunde ställa sig upp och ögonen lades på marken. Synen på djuren och människan var jämställd (Kallio 2010:25). Samma typ av rit beskrivs av Fossum som tar upp dess ursprung i en myt om björnens plats och betydelse i det samiska samhället (Fossum 2006:145). Samerna beskrivs inte ha någon sort gudomlighet utan byggde sin tro på anfäder och naturens kraft (Kallio 2010:43). Ibland utfördes så kallade depåblot, man lämnade ex. ost och mjölk eller andra produkter ute vid betydande platser i naturen. Dessa platser kallade ofta sajter eller Sieidi och var betydande på grund av antingen en händelse som kunde återknytas till platsen eller förekomsten av en enligt människorna avvikande och speciell naturformation. Andra heliga platser kunde exempelvis hysa lämningar från stenålder eller i någon annan form så som ristningar, dessa kallades Áldá och varianter av det finner man i olika finnmarkers ortsnamn (Kallio 2010:39). Nåjden kunde också försätta sig i trans och anta djurform och genom detta göra resor i andarnas värld. Den samiska trumman var bland annat ett verktyg för att inhämta information från andevärlden, genom att placera ett ben på trumman och därefter låta detta vandra med hjälp av ett tappande på trumman kunde man utläsa saker och byta information med den andra sidan. Med hjälp av detta kunde man även få svar på frågor när man behövde vägledning. Denna trans eller resa kunde liknas vid Aboriginernas ”drömmar”.

Trumman benämndes olika beroende på vilken region man befann sig i, i norr hette den Govadas som översattes med ”instrumentet att framkalla bilder med”, återigen gör ”dröm” präglan sig påmind. I syd benämndes den Gievrie och förknippades med kraft (Kallio 2010:42). En annan benämning som för tankarna till Släbros ristningar är ”ramtrumma”. Trummans mitt hyser något som i många sammanhang har tolkats som ett solkors, detta anses som både rätt och fel. Kallios tolkning av det är att mittpartiet avses som den mellersta sfären och korsets mitt som portalen (Uvssot) till den övre delen av trumman, eller den övre världen, samt den undre delen och världen. Symbolerna i sig ses således kopplade direkt till de attribut som präglar dessa världar samt de myter som omgärdar dem (Kallio 2010:17).

Enligt Kallio bör det samiska samhället avses som ett utan några samhällsklasser att omnämna (Kallio 2010:26). Dock präglas denna betraktelse samma hat för det krigiska västvärldssamhället som resten av de argumentativa felen hon gör i sin uppsats. Samhällsstruktur och social struktur är ett ganska flyktigt begrepp, men en sak kommer vi aldrig ifrån; att vi alltid förhåller oss efter vissa oskrivna regler i vårt dagliga handlande, etiskt och moraliskt korrekt enligt våra egna kulturellt betingade regler. Således bör även struktur existerat i ett samiskt samhälle, även om denna inte kan tillgå samma uppfattning som präglar andra kulturer. Därav samhällsstruktur och social struktur även där. Om Schamanism som Kallio benämner den styrs av funktionella och integrerande komponenter i en

20

individs och samhälles vardag bör dessa och kunskaperna kring dem varit viktiga. Således kan nog Nåjden ses som en ganska central maktförknippad figur i ett samiskt samhälle.

En bildframställning som tolkats som urmoder är ganska närliggande med vissa figurer i Släbro.

Kallio avslutar sin uppsats med att konstatera en korrelation mellan schamanism och utforskande vetenskap samt något som långt ifrån faller in i normen hos de religiösa riktlinjerna. Man var nyskapande men bevarade också den gamla kunskapen (Kallio 2010:51). De platser som beskrivs som mest betydande delas in i 6 kategorier baserat på ett arbete som ifrågasatts många gånger på grund av de omständigheter genom vilket författaren kommit över informationen. Fossum kommer dock att benämna dessa som, heliga fjäll, bergsformationer, stenar, grottor, fjällsprickor och ringformade offerplatser (Fossum 2006:126).

9 Maurice Merleau-Ponty och

fenomenologin

I en skrift från 1945 som i sin helhet gick under titeln ”Phenomenology de la perception” ingick Merleau-Pontys ”Kroppens fenomenologi” som första del. I denna beskriver han hur vi förhåller oss till föremål, horisonter och strukturer i vår värld och hur individens uppfattningar om vad som ska avses som riktigt speglar dennes möjligheter att ta del av den information som kan prägla föremålets varande i en bredare kontext. Antaganden rent perceptuellt blir till sanningar i en värld där

21

perspektiv egentligen inte bara är det man direkt uppfattar med sin syn utan även det som avser den betraktelse vi gör i föremålets frånvaro.

I Merleau-Pontys egna ord är vår syn inte alltid direkt kopplad till vårt för tillfället intagna perspektiv utan även någonting som kommer ur oss själva. Han tar en byggnad som ett exempel och menar att han kan se denna från sitt fönster men även från den andra sidan och inta olika perspektiv. Han kan se detta från luften och få ett annat intryck och samtidigt se det han inte ser genom att utgå från sig själv. Något som han avser viktigt att ha i åtanke är det sistnämnda perspektivet. Perspektiv anses aldrig störa eftersom det alltid avslöjar föremålet, det spelar alltså ingen roll om något annat förhåller sig skymande eller inte (Merleau-Ponty 1945:13).

Ett föremål kan också ge upphov till perspektiv av andra föremål, här menar han att med hjälp av exempelvis en ljuskälla så kan man till viss del uppfatta omgivande föremål och skapa sig nya strukturer efter den helhet som detta erbjuder. Här kan man inta en teori som Bradley diskuterar kring ristningsplatser och henges i Storbritannien, han menar att vid varje punkt i landskapet kan man uppfatta nästa och så vidare (Bradley 1997:154). Punkter ger perspektiv precis som en ljuskälla skulle göra, och med dem avses den information som kan komma att ses som relevant. Återigen avses information överensstämma med det man inte direkt avser som korrekt, eftersom man med detta antagande troligen förfalskar information (Merleau-Ponty 1945:15f). För varje antagande som görs så går man miste om andras, då fenomenologi kan liknas vid ett antal perspektiv och sanningar så överskrider både de döda och levande individerna i vår värld. Det är dimensioner i vilket information avser betraktande och antar ny form varje gång det betraktas.

Man skulle här i korrelation till de Australiensiska bildframställningarna kunna ställa sig frågan, om det finns så många sanningar och perspektiv, baseras dessa då på en kunskap om det befintliga materialet och en sanning som avses korrekt eller finns det en medvetenhet om djupare sanningar i ett förhistoriskt perspektiv? Alltså, om en social struktur i vilket kunskap avses som makt existerar, finns det då utrymme för kunskap kring befinnandet av makt i en bergkonst som fundamentalt kan förändra ett samhälles sociala skikt? Eller skulle detta innebära att maktfaktorn kunde anses som instabil eftersom individuella faktorer skulle kunna komma att kompromissa den? I det fallet skulle sanningar inte alltid avse sanningar och förhålla sig till antagande som vi förhåller oss till definitionen av dom. Här skulle man kunna dra paralleller till samiskt nyttjande av deras dodji och deras jojk och dennas nyttjande under orostider då denna avsåg att informera om samtiden snarare än existera i sin urform. Eller mer samtida konstnärers sätt att baka in mening i sin konst och budskap i sina skulpturer, både på en grundläggande nivå och en djupare mer ”konspirationsrelaterad nivå”. Tilley

22

benämner även landskap som sådana målardukar som i sin tur blir ideologiskt präglade och ger en representerande kulturell bild (Tilley 1994:24). Hur som helst kan den invigde här läsa ut mer av innehållet än någon som du och jag som kanske avser bildframställningen som exempelvis tilltalande och vacker, sorglig eller uppmuntrande. Sanningen är vår men inte korrekt, sanningen är deras men existerar inte på samma sätt i vår värld eftersom mystiken kring bilden är viktigare än dess korrekta mening. Eller så är den riktiga meningen så viktig att ens yppandet om dess existens är tillräcklig för att kompromissa dess integritet. Och med det göra bilden sårbar. Eller i det förhistoriska perspektivet, samhällets struktur.

9.1 Fenomenologi och landskap

”Scio me nihil scire”

Jag vet att jag inte vet någonting

Socrate

Richard Bradley tar upp några intressanta aspekter av hällristningstolkning i landskapet i sin bok ”rock art and the prehistory of Atlantic Europe”. Här betonar han hur pass påtagliga lagren i Australiensisk bergskonst är och hur betydande detta kunde vara för hur vi skulle kunna komma att se på samma sorts konst på Brittiska öarna. Med lager menas att olika sorters information kan utläsas ur bildframställningarna beroende på social rang eller relation till den samhällsgrupp som ristat dem. Han menar att som i Australien (för mer information om Australien se rubriken om Aboriginerna) behöver inte bara en bildlokal belysa något heligt utan även vara en centralpunkt från vilket födoanskaffningen kunde utgå. Man skulle kunna se följande modell som ett exempel på hur det kunde ha fungerat (Bradley 1997:152).

Först såg man till den funktionella informationen, denna var allmänt känd och kunde även fungera som en slags varning till utomstående att de nu befann sig på någon annans land. I andra hand kunde samma bilder beroende på komposition ses som en berättelse om de generationer och den präglan dom haft på det samhällets välfärd, det vill säga man tecknade ner sin historia. Dessa bilder kunde även ses som framställningar av myter som gick ännu längre tillbaka men var minst lika signifikanta för samhällets historia. Denna kunskap bör ha varit något som alla behövt kunna ta del av, då den är identitetsskapande och ger en känsla av tillhörande. Nästa steg kunde kanske vara speciell kunskap, exempelvis nyttjandet av olika material för att framställa vapen, verktyg och annat som kunde anses viktigt i teknologisk synpunkt. Denna kunskap var för vissa invigda i samhället och den blev viktig när nya smeder etc. skulle vigas in i sin yrkesgrupp. Nästa steg kan ses som en förlängning av den föregående, kunskapen kring var vissa viktigare resurser fanns. Denna kunskap kan dock skiljas åt

23

beroende på den konkurrens som fanns på platsen och den betydelse ekonomi hade för fortlevnad eller regional makt. Även denna ämnad för anförtrodda individer som värnade om samhällets frodighet. Man kanske kunde se dessa som makthavarens närmaste män. Och den sista kategorin avser även inflytande och makt, den kunskap som hade egenskapen att rubba maktbalans. Kanske endast ämnad för makthavaren och någon enstaka till.

Bradley beskriver detta i Australiensisk kontext som att betydelsen av bilderna förlitar sig helt på hur mycket information en individ tillåts ha sen innan. Det vill säga hur pass invigd han är i samhällets mer betydande delar (Bradley 1997:152). I just Aboriginernas värld är det snarare den kunskap man besitter som bestämmer ens sociala rang än de tillgångar man har. Tilley menar också att kunskap och erfarenhet uppsåtligen kan komma att begränsas eller rent av undanhållas för individer och grupper efter den kraft som ett landskap eller en plats besitter kan förlita sig på och hur, när och vem som upplever det (Tilley 1994:27). Kunskapen att kunna manipulera vetskap på detta sätt kunde vara ett sätt att styra. Precis som hos Aboriginerna.

I Storbritannien beskrivs ofta hällristningar förekomma främst i gränslanden, det vill säga platser en bit utanför centralbygderna. Bradley ser detta som att de antingen var ämnade som en gräns och därför avsedda att informera utbölingar om att de kommit till någon annans land. Eller som att detta skyddade den heliga markens integritet från att beträdas av folk som inte kände till denna. Återigen tillbakavisar han dock på den multifunktionella natur som ristningarna kan ha haft och menar därigenom att det kunde varit både och. Undantaget av den perifera naturen hos ristningarna kunde vara att megalitgravar som kan ses som en viss centralpunkt också kunde hysa motiv man annars bara återfann i gränsbygden. Alltså kunde dessa ha flera betydelser, man skulle kunna resonera att innebörden är direkt beroende av kompositionen. Men denna kan också ha en rent kronologisk prägel. En annan teori kring tillkomsten var att denna låg i direkt relation till ett påbörjat nyttjande av landskapet och dess resurser. Här menar Bradley att man spelade upp och upprepade riter som var direkt kopplad till kreationen. Som ett slags nyskapande och ett inträdande i en ny fas av landskapets utveckling. Man skulle forma det som en gång redan formats för att förebereda det på förändring. Han beskriver också hur platser som har rent geologiska företeelser skåror och håligheter kanske uppfattades som i behov av ett nyristande för att återge kraften till platsen. Ristandet kunde ha en upprepande natur just för att återberätta en historia och bevara den. Historier kanske som även dom hyste lager som bara en invigd kunde ta till sig så oavsett om man var det eller inte så kunde man alltid berättelsen och därigenom framställa den på en häll. Bradley uppmärksammar att även om figurerna är de samma finns det alltid avvikande variabler, det vill säga även om en figur är densamma är den aldrig identisk med den som ristats innan. Även kompositioner på hällarna kanske

24

präglades av detta. Som nämnt innan så kanske alla historier på hällarna var allmänt kända men likväl vid återberättandet av en historia så kan de individuella komponenterna så som minne eller historians tidigare intakthet, påverka utformningen av den på den nya platsen. Således kanske viss kunskap omformades till något annat eller rent av gick till intet. En intressant betraktelse som görs i förhållandet mellan landskap och ristning är den som Bradley beskriver i samband med t.ex. ”henges”. Han menar att när man nått en punkt i landskapet med ristningar så kan man på långt håll urskilja nästa punkt utan att uppfatta bildmotiven. Men vägen dit ter sig ganska naturlig och därigenom kanske det fanns en viss signifikans i hur man valt att förhålla ristningar till varandra och deras plats i landskapet (Bradley 1997:152ff).

9.2 Landskap, perception och information

Vissa attribut i landskapet har alltid varit av symbolisk signifikans för den förhistoriska människan, det var inte bara den plats man valt att bosätta sig eller utöva aktivitet på, utan även en plats som var fylld av namn mening och minnen. En plats som såväl var humaniserad genom, logiska antaganden kring sin egen plats och relation till allt runt omkring och även en plats som genom detta humaniserades och konstruerades antingen genom tillförandet av attribut som genom sina kvantitativa eller kvalitativa egenskaper gav mening. Man kopplade även samman topografiska förutsättningar med träd, sten och vattendrag. Även fåglarna och dom andra djuren kunde ge platsen mening genom sin närvaro. Genom dessa attribut kunde man även funktionellt koppla samman platsen med hur man såg på och förhöll sig till den (Tilley 1994:24). Just detta belyses av bland annat Christopher Tilley som en av grunderna till problematiken i hur vi ser på våra landskap, information från vilket vi inhämtar ny information ifrån förhåller sig ur tid och referens med det vi försöker se. Trots detta kan vi i många fall relatera till konceptet, detta med förståelse kring hur vi själva i vår samtid lockas av olika platser, hur vi alla upplever de lika och olika, och hur dessa får en signifikans i förhållande till sin betraktare. I detta bör man även skilja på individuell och kollektiv relation, vi associerar alltid det vi ser med det vi vet och en plats som inte alls betyder något för en större grupp kan ha en helt annan mening hos en individ som minns något som de andra inte känner till eller kan relatera på samma sätt till. Just informationen vi betraktar vår värld med är den som högst sannolikt står i vägen för vår förmåga att uthämta information ur den, detta är något som bland annat Tilley anser som centralt (Tilley 1994:11).

Informativt förhåller vår värld sig också gömd, denna kommunikativa handling kan i många fall endast ses som lika starkt som sin minst tillförlitliga länk. Här blir hela diskussionen kring plats och relation intressant. Och likväl multifunktionell så som bestämd. En grupp hyser ofta en uttalad mening eller signifikans till en plats, men det gör den inte mindre betydande i individuella

25

sammanhang. Återigen kan vi se till vår egen samtid och de händelser som präglar olika personer i olika sammanhang. Ett exempel är de händelser som utspelades 11 september, world trade center raserades efter en attack med passagerarflygplan. Hela världen samlades framför tv apparaterna och såg på med häpnad, kände med offren och frågade sig vilken implikation detta skulle ha på tiden som följde. Medan denna händelse blir central då den kollektivt kan relateras till så finns det ett element av multiassociation, varje individs historia såg som viktig, men trots historieskrivande och dokumentation så kan vi inte alltid i ett kollektiv relatera till varje individs efterlevnadsspel. Medan vi ser tornen falla kanske en person sätter förlusten av en släkting eller vän mer centralt.

Intressant blir här om individen även under förhistorien hade en individuell relation till platser som ansågs som centrala samlingsplatser eller om denna relation dränktes av det större sammanhanget. Diskussionen kan troligen pågå under en längre tid och vi kommer aldrig få ett slutgiltigt svar, men hindrar det här oss ifrån att trots fenomenologiskt förbehåll att fånga upp den bilden som associerades med en plats i förhistorien? Ger centralpunkten oss anledning att återvända? Präglar individualiteten vår lust att stanna? Hade man ens utrymme för individualitet? Här bör man dock argumentera att endast den riktiga (ursprungliga) kunskapen kring olika platser skiljde det kollektiva och individuella åt, denna förändrades dock med tiden och med de nya referenspunkter som kom att värderas i ny samtid. Kunskapen kom med de rituella aktiviteter som präglade platsen, nyare och äldre. Man förstärkte platsen genom handlingar och bevarade kunskapen om dess signifikans genom att upprepa dessa. Sen fanns det förstås en hel rad olika anledningar till att denna kunskap var så viktig, i anknytning till hällristningar kan man troligen se denna som kopplad till information som kanske inte direkt var kopplad till just den plats de fanns på utan även till många andra platser med liknande attribut. Med hjälp av associativa element och referenspunkter kunde man dock bevara denna kunskap oavsett, eftersom det som betydde mest var den värld i vilket de förekom. På så sätt kunde man mer eller mindre utläsa saker ur allt, man kände till sin miljö på ett sätt som vi inte kan relatera till eftersom denna var det enda verktyg de hade för att koppla samman mening med existens och sig själva. Själva idén landskap anser Tilley som ett strukturerande och separerande av attribut inom ett visst synfält, dom olika attributen får relationer till varandra och exkluderar således även andra (Tilley 1994:24).

Dock kunde information komma att anses som individuell, inte för att man ville det utan för att det ansågs som direkt fördelaktigt i sammanhanget. Om man på en plats ristade in symboler och beskrev saker som en grupp av människor skulle ta till sig, kunde dessa också i en betydelse ha flera meningar. Detta eftersom all information inte var för alla utan en del fanns där för de som ansågs invigda. Men för att bevara sådan information krävdes det en sanning till, eller flera sanningar.

26

Eftersom en plats mening berodde på vad den präglades av och eftersom dess existens krävde uttalande och relationsband mellan denna och den grupp människor som nyttjade den. Man blir således också mer benägen att bevara en plats om den är av vikt för en själv. Men om man såg till de aspekter ur vilket Australiens Aboriginer nyttjade sina bergskonstsplatser så finner man också vikten av varför information av denna typ ansågs som viktig. Ett samhälle under denna tid och även under alla tider för den delen var troligen bara så viktigt som de resurser och det ekonomiska inflytandet som platsen hade. Genom detta fanns det ett behov av att bevara den kunskap som grundades i ekonomiskt fördelaktiga faktorer, om denna kunskap var tillgänglig för alla skulle troligen samhällets intakthet kompromissas men om den inte fanns alls så existerade den inte. Man hade behov av att bevara och ”lagra” kunskap, och landskapet var den perfekta platsen. Den behövde aldrig vara hemlig eftersom innebörden av symbolerna ansågs vara de.

Men om en plats omgärdas av olika sanningar eller lager av dessa, är platsen då flera platser eller är platsen endast existerande i sin från början uppsåtliga form? Om en person skapar en plats existerar den. Och personen existerar genom sin plats, men vad händer då med personen om platsen också skapats av någon annan? Slutar då person 1 existerar eller existerar han även i den form av att han har en felaktig uppfattning om en plats. Eller räcker det med att han formulerat en mening? Om ett landskap börjar i vår uppfattning av det, bör det egentligen existera för alla men i en betydelse som endast kan baseras på individens perception. I vår egen samtid bör vi således bara skapa nya platser hela tiden, en del helt nya andra snarlika de som existerat innan. Alla sanningar i sig men ofta avvikande från platsens ursprungliga mening.

Kathrine Hauptman-Wahlgren tar upp en intressant betraktelse i en artikel från 1998, hon jämför här en konstnärs verk med de förhistoriska ristarnas. Hon menar att man även inom konsten fångar upp subtila fenomen, vilka endast till en begränsad del kan utläsas ur figurerna och de kompositioner man valt att uppvisa (Hauptman-Wahlgren 1998:86). Hon definierar konstverkets utvecklingsprocess vid ett skapande av formulering och konstruktion vilket genom separat komponenter skapar mening (Hauptman-Wahlgren 1998: 88). Man skulle genom detta kunna se meningskapandet och processen utifrån vilket vissa regelverk satts upp som den som ursprungligen ger platsen eller platsens konstruktion sin mening. Det vill säga den ursprungliga sanningen.

9.3 Tänkvärda samexisterande sammanhang

För en person oförmögen att ta till sig det fenomenologiska budskapet i Merleau-Pontys ”Kroppens fenomenologi” kan argument och utsvävanden baserade på perspektivets karaktär uppfattas som en