Att vara ny förälder i Sverige

Vidare framkommer det i resultatet att föräldrarna stött på en del utmaningar som de måste hantera under den första tiden som förälder i Sverige. Många har tvingats lämna sina hemländer och det är en stor påfrestning att fly och komma till ett nytt land. Flera av föräldrarna lever med psykisk ohälsa. Många beskrivs som traumatiserade och ledsna. Några upplever att de förlorat sina identiteter i flykten och ledarna beskriver att de nyanlända och asylsökande har väldigt låg

31 självkänsla och väldigt dåligt självförtroende. Det är tidskrävande att komma in i samhället och att förstå sig på hur allt fungerar. Särskilt nämns synen på föräldraskap i Sverige som en utmaning. Agic & Samuelsson (2015) förklarar hur utlandsfödda föräldrar uttryckt att det varit svårt att veta vilka rättigheter och skyldigheter föräldrar i Sverige har, då det ofta skiljer sig från vad man är van vid i sina hemländer. I Lindström (2015b) framkommer det att föräldrar uttryckt att antiagalagen skapat mycket förvirring kring vad man får och inte får göra som förälder i Sverige. Liknande resultat framkommer i föreliggande studie där ledarna menar att det finns ett behov av att få mer (och tidigare) information om normer kring föräldraskap och barnuppfostran, men också lagar och regler. Framförallt omnämns antiagalagen som ett ämne som det pratas mer om i grupperna med nyanlända och asylsökande föräldrar än vad det görs med svenskfödda föräldrar. Det kan antas att detta beror på den attitydförändring som skett i Sverige i och med antiagalagens införande. En ledare beskriver att ”alla vill sina barn väl men

man måste förstå att många av dom som kommer hit kommer från kulturer som har en syn på barn som man hade i Sverige för femtio år sedan”. Detta beskrivs som ett mycket komplext och

känsligt ämne eftersom många av föräldrarna kommer från kulturer där barnaga är accepterat men nu möter en kultur där det inte ens är lagligt. Det är svårt för föräldrarna att hantera föräldrarollen i det nya landet samtidigt som de förväntas lära sig språket och delta i olika aktiviteter och etableringsinsatser. Många föräldrar beskriver hur de ”hamnar efter” sina barn när det gäller integrationen i Sverige.

Enligt Darvishpour är det inte ovanligt att barnen plockar upp språk och sociala koder i det svenska samhället snabbare än föräldrarna. Han beskriver hur det då kan uppstå en maktförskjutning inom familjen vilket kan leda till att föräldrarna antingen kan anta ett passivt eller ett väldigt auktoritärt och kontrollerande föräldraskap (Darvishpour, 2004). Killén (2009), Popkin (2014) och Stagling Birgersson (2017) beskriver att den auktoritära och den fria (passiva) uppfostringsstilen förknippas med exempelvis ångest, aggressioner, omogenhet och svår kommunikation mellan föräldrar och barn varpå detta är uppfostringsstilar som föräldrar i möjligaste mån bör undvika. Ledarna menar att många föräldrar känner sig maktlösa då de upplever att de först förlorat kontrollen över sina egna liv, och sedan även förlorar kontrollen över sitt föräldraskap. Här spelar föräldrastödet en viktig roll då de har möjlighet att informera och reflektera över föräldrarnas känsla av maktlöshet i föräldraskapet. Enligt Askheim (2007) innebär empowerment just att stötta individer som på något sätt befinner sig i en utsatt situation och att starta processer eller aktiviteter som stärker människors självkontroll. Det innebär i praktiken aktiviteter som bidrar till att individer får större självförtroende och bättre självbild samt mer kunskaper och färdigheter om faktorer som kan påverka deras liv (Askheim, 2007).

32 Aktivt föräldraskap syftar just till att stärka föräldrarnas självförtroende så att de kan agera mer tydligt och konsekvent gentemot sina barn. Det handlar om att uppmärksamma sitt förhållningssätt och därigenom förbättra relationen med barnen och skapa trygga uppväxtvillkor för dem (Popkin, 2014). Därför fokuserar Aktivt föräldraskap på att förse föräldrarna med verktyg för att närma sig det de kallar den ”auktoritativa” uppfostringsstilen. Enligt Killén (2009) och Stagling Birgersson (2017) så är detta en stil som präglas av engagemang, tydliga regler, värme och en öppen tvåvägskommunikation. Den auktoritativa stilen skapar trygga, känslomässigt balanserade och välfungerande individer. För att åstadkomma detta så menar Askheim (2007) att de hälsofrämjande aktiviteterna behöver utformas på ett sätt som lägger tillrätta för att människor får uppleva att de inte är ensamma om att befinna sig i en svår situation. Därför är det viktigt att delge och lyfta flera aspekter av en svårighet eller ett problem. I föreliggande studie har många av ledarna i föreningen själva växt upp i kulturer där barnaga varit accepterat. De har förståelse för att en attityd inte bara kan ändras över en natt när man levt med den synen på barnuppfostran i generationer. Tack vare att föräldrastödet ges i grupp med likasinnade föräldrar och att ledarna förstår sig på kulturen så kan det antas att föreningen bidrar till att skapa förutsättningar för att uppleva gemenskap och för att deltagarna inte ska känna att de är ensamma i sin situation.

7.1.3 Tankar om framtiden

Ledarna beskriver också föräldrarnas syn på framtiden, men också hur ledarna ser på föräldrarnas möjligheter i Sverige. Det går inte att undgå att många av föräldrarna upplever en känsla av hopplöshet, framför allt de som inte varit här så länge ännu. De beskriver sitt psykiska mående och hur de tampas med många olika aspekter i vardagslivet. Men trots det så framkommer det ändå att föräldrarna pratar mycket om framtiden i Sverige. Det handlar främst om hur de ser framtiden genom sina barn. De förklarar vilka möjligheter barnen har här och beskriver en framtid som barnen aldrig hade fått i sitt hemland med tillgång till skola och senare jobb. Det är också inspirerande att höra hur ledarna pratar om föräldrarnas framtid. De beskriver att föräldrarna är kunniga och starka och vilken otrolig resurs de skulle kunna vara för Sverige om de bara får rätt förutsättningarna till det och om de bara ges tillräckligt med tid. Ledarnas förhållningssätt och engagemang är nog en viktig pusselbit med tanke på att Askheim (2007) beskriver empowerment som ”processer eller aktiviteter som bidrar till att människor får större självförtroende, bättre självbild, samt mer kunskaper och färdigheter om faktorer som kan påverka deras liv”. I kombination med programmet Aktivt föräldraskap som bland annat tar upp ämnen som ”mod, självkänsla och självförtroende”, ”att förstå barnets beteende” och ”kommunikation - nyckeln till allt samarbete” så tänker jag att de har massor av förutsättningar

33 för att främja såväl empowerment som health literacy. Med handen på hjärtat är det inte säkert att det spelar någon roll vilket föräldrastödjande program som föräldrarna får. Min uppfattning är att det hela handlar om att få ta del av information som man förstår, att bli lyssnad på och att få stöd av någon som har kunskap och förståelse för både deras egen och den svenska kulturen. I det arbetet utgör kulturtolkarna en enormt stor del. Jag skulle närmast skulle vilja påstå att kulturtolkarna är en förutsättning för verksamhetens lyckade arbete med nyanlända och asylsökande föräldrar.

Vidare uttrycker ledarna hur de upplever vissa svårigheter i och med att verksamheten drivs som en ideell förening. Det är främst tankar om en oviss finansiering och huruvida de kommer kunna fortsätta driva föräldrastödet eller ej. Det blir tydligt hur sårbar en sådan här insats är när den bygger på ideella krafter och en ständigt pågående process kring ansökan om nya medel. Samtidigt blir det tydligt vilket enormt engagemang som ligger bakom och hur stark önskan är att kunna fortsätta arbeta med detta. Inte minst blir det tydligt när ledarna reflekterar över den feedback de fått från föräldrarna som gått kurserna. Svårigheterna och begränsningarna som ledarna upplever i och med att de är en ideell förening tycks vägas upp av den återkopplingen de får från sina deltagare. Det är utan tvekan detta som uttrycks som deras största motivator för att fortsätta kämpa för föräldrastödet. Som tidigare nämnt så har flera studier visat på positiva hälsoeffekter av föräldrastödsinsatser för såväl föräldrar som deras barn. Selektiva och indikerade insatser har visat sig minska utagerande beteende bland barn mellan 2- 12 år (Socialstyrelsen, 2015b; SBU, 2019). Programmen Cope, Komet, Connect och De otroliga ledde även till att föräldrarna kände sig stärkta, upplevde mindre stress och hade färre depressiva symptom (Socialstyrelsen, 2015b). Föräldrar som deltagit i Aktivt föräldrastöd upplevde en positiv förändring gällande sina barns beteende, sina egna attityder till föräldraskap samt sitt eget självrapporterade beteende (Yuehing, Popkin, Mullis & Cooper, 2019). I föreliggande studie har det inte framkommit att barnens utagerande beteende skulle ha minskat, men det har heller aldrig varit förväntat i och med att Aktivt föräldrastöd är en universell insats. Dock beskriver ledarna att Aktivt föräldraskap varit väldigt givande för många asylsökande och nyanlända föräldrar på andra sätt. De berättar exempelvis att föräldrarna upplever en enklare vardag, en tryggare föräldraroll och bättre relationer inom familjen. Det framkommer att föräldrarna uppmuntrar sina barn mer och att föräldrarna börjat reflektera över såväl sin egen uppväxt som sitt nuvarande föräldraskap. Några konkreta exempel som är värt att nämnas är den mamma som fick mer umgänge med sina barn när hon hade gått kursen, att flera föräldrar börjat säga förlåt till sina barn samt att de utlandsfödda pappornas engagemang i föräldraskapet tycks ha ökat genom kursen. Ledarna beskriver också att föräldrarna försöker anpassa sig till

34 de normer kring föräldraskap och kroppslig bestraffning som råder i Sverige. De vill göra om och göra rätt och ”går verkligen hem och försöker” som en ledare uttrycker det. De beskriver att det är svårt – men också att de upplever att attityderna förändrats. Holden m.fl. (2014) visade på en signifikant minskning av positiva attityder till barnaga bland amerikanska föräldrar, efter att de fått information om vilka konsekvenser det kan ha för barnens hälsa. En svaghet med den studien är att attitydförändringen enbart utvärderades på kort sikt varpå det inte kan påvisas om ett sådant resultat kvarstår under en längre tid. Det är ändå ett intressant resultat med tanke på att det framgår i föreliggande studie att många av föräldrarna kommer från kulturer där attityden till fysisk bestraffning ofta är positiv. Det är också intressant med tanke på att Olander m.fl. (2014) menar att en hälsofrämjande insats bör främjas av den interaktiva eller kritiska health literacyn som ger utrymme för dialog. Deltagarna i Holdens (2014) studie fick bara tillgång till skriven information (vetenskapliga artiklar) om möjliga konsekvenser av barnaga. Ska vi tro Olander m.fl. (2014) så kan föräldrastödet vara en verksamhet som bidrar till att främja health literacy bland de föräldrar som deltar på grund av att de inte enbart får informationen – de får också möjlighet att diskutera och reflektera över den. Och om det i förlängningen kan påverka föräldrarnas attityder till kroppslig bestraffning så är det ju också en verksamhet som kan bidra till att främja deras barns hälsa och framtida liv i Sverige.