Även om den gamla Hansan dog ut på 1600-talet har Hansatanken då och då dykt upp. Vid slutet av 1800-talet återkom tanken på en ny Hansa som skulle vara en ekonomisk, politisk och andlig gemenskap i Östersjöregionen.
Liknande tankar har återkommit under senare år, t.o.m. före Berlinmurens
104
fall 1989, och har under senare år blivit allt starkare. Om denna nya Hansa skriver Harald Runblom:
Utan tvekan har Hansan fått en ny aktualitet som historiskt fenomen ge
nom det tyska enandet och den därmed följande markeringen av Tysk
lands ledande ekonomiska roll i Europa. Men det är historikerns uppgift att inte låta snara sig av slagord som Die neue Hanse (den nya Hansan) och projicera framåt utan snarare att blottlägga de historiska kontexter som dessa slagord illustrerar" (1995, s. 16).
TYSKLAND "IRREDENTA", DIASPORA
I den finländske geografiprofessorn Johan Evert Rosbergs bok Nordiskt kynne. Jämförande karakteristiker (1932) heter det i en sammanfattande karak
teristik:
Lättheten att glömma sin nationalitet är väl ett allmänt germanskt drag. I tyska tidningar klagas lika ofta över denationaliseringen som i 'Allsvensk samling'. Huru många framstående ungrare, polacker, ryssar, ja t.o.m.
fransmän är icke ursprungligen av tysk härstamning? Danskar och hol
ländare behålla lättare sin nationalitet än tyskar och svenskar. Företeelsen är väl närmast beroende därav, att germanerna med iver och framgång tillägna sig främmande språk och intressera sig för andra folks seder och bruk (1932, s. 128).
Tyskspråkiga invandrare i Sverige har på liknande sätt genom tiderna as
similerats mycket snabbt, och när de behållit en hegemoni över en längre tid, som i Stockholm och Kalmar, har det varit fråga om nya invandrarvågor som upphävt täta utflyttningar. Detta mönster är dock inte generellt om vi ser globalt på tyskspråkig invandring.
Tyskar i främmande länder har funnits i alla tider, både som grupper och som enstaka personer. De tyskar som tidigt emigrerade till Frankrike assi
milerades snabbt, medan tysk Ostbewegung alltsedan tidig medeltid resulte
rat i talrika tyska kolonier. Denna kolonisation har sedan fortsatt i vågor. På 1500-talet uppstod en tysk koloni i Moskva och senare även bl.a. i Kaukasus.
Den tyska minoriteten i f.d. Sovjetunionen har behandlats av Regina Röm-hild. Hon pekar bl.a. på att denna tidiga östliga utvandring i sextonde seklet berodde på ekonomiska och religiösa orsaker. I Ryssland var de länge väl
komna eftersom de medförde västerländsk know-how till landet. I det nya hemlandet lärde sig tyskarna "to get along with the Russians and other na
tionalities living in the same area. The Germans convinced by working hard, although they were rewarded with high positions" (Römhild 1994). I denna miljö bars tyskheten upp framför allt inom familjen. I omvärldens ögon ut
märktes dessa tyskar av rena hus och hårt arbete. Efter andra världskriget försämrades levnadsvillkoren drastiskt, bl.a. till följd av deportationer.
Utvandring till Nordamerika följdes under 1800-talet av emigration till bl.a. Brasilien, Argentina, Paraguay och andra sydamerikanska stater. I och med tyska besittningar i Afrika fr.o.m. 1880-talet utvandrade även många tyskar dit. Under 1800-talet speladè tysk invandring också en roll i invand
ringen till Australien (se nedan).
I många av dessa områden bevarades det tyska språket och kulturen i den främmande miljön, och man upprätthöll banden med hemlandet. Senare nationella och andra politiska rörelser har på många håll hämmat tyskhetens fortlevnad i bygder dät den vidmakthållits i generationer. När det gäller tyskspråkiga amerikatyskar i USA och "Deutschkanadier" räknar man att de ännu på 1950-talet omfattade mellan 6 och 7 miljoner personer. Ar 1994 kunde en tredjedel av utfrågade tyska ungdomar tänka sig att bo i något annat land; USA lockade mest, följt av Canada (Der Spiegel 38/1994).
I detta globala perspektiv kan den tyska invandringen till Sverige genom tiderna te sig ringa, men tack vare grannskapet har kontakterna ofta varit mycket intensiva och "förtyskningen" av Sverige skall därför inte endast ses i termer av personöverflyttningar.
Nordamerika
En tysk invandring till Nordamerika började på 1600-talet i och med grun
dandet av Germantown i Pennsylvania. Denna tyska invandring visar pa många "ansikten" från mennonitisk kultur till olika tyska delkulturer. En omfattande forskning har bedrivits om tyskt inflytande på amerikansk kul
tur, men också på typiskt tyska mentala egenskaper. En berömd sång,
"Don't you marry a Pennsylvania lad", visar en spridd schablon över tysk nationalkaraktär, nämligen att tyska lantbrukare krävde för stor arbetsinsats av sina fruar (Yoder 1973, s. 191).
Ar 1861 utgav Gustaf Unonius förra delen av Minnen från en sjuttonårig vistelse i Nordvestra Amerika. Han skriver från the German Fiats i staten New York:
Tyskarne bibehålla mer än utvandrarne från andra länder sitt hemlands seder, bruk och tungomål ... hafva egna skolor, der barnen ofta undervi
sas helt och hållet på tyska språket, så att man icke sällan finner äldre per
soner af detta folk, hvilka i sin ungdom kommit öfver till Amerika, allde
les okunniga i engelska språket... (s. 68).
Endast ett fåtal av dessa tyskar tjänstgjorde vid kanal- och järnvägsarbe
ten. I allmänhet slog man sig ner som jordbrukare eller hantverkare. De flesta hade alltså "sin fulla, många sin rika bergning" (ibid. s. 70).
Det Unonius såg i fråga om lantbruket var "icke några stora och präktiga egendomar, men dock trefliga lantgårdar, hvilka den Tyska idogheten upp-byggt, och under hvilkas låga tak ni torde finna få som icke äro förnöjda med sin lott" (ibid. s. 70 f.).
Afrika och Australien
Genom "niederdeutsche Kolonisten" uppstod på den afrikanska kontinen
ten tyska bosättningar i Natal, Transvaal, Kaffraria och runt Kapstaden.
Dessa tyskar har haft svårt att hävda sin kultur p.g.a. inflytandet från boer och engelsmän. Bättre var förutsättningarna i Sydvästafrika, där man inrät
tade ett antal tyska skolor, och i Windhuk fanns den enda tyska tidningen i Afrika (Thierfelder 1958, sp. 893).
Australien har aldrig varit lika attraktivt för tyskarna som Amerika, men t.ex. 1891 fanns där 45 000 personer födda i Tyskland. I vissa delar, bl.a.
Sydaustralien och Queensland, var tyskarna tillräckligt många för att kunna föra det tyska arvet vidare, medan de i Victoria och Nya Sydwales snabbt assimilerades i och med giften utanför den egna gruppen osv. Eftersom de i de förstnämnda områdena fanns i större antal och ägnade sig åt lanthushåll
ning (oftast som småbrukare) kunde de slå sig samman i bygemenskaper med bibehållande av språk och kultur från den gamla hembygden. Här hade de även egna skolor och kyrkor. I Australien fanns också en tysk press och i städerna tyska klubbar. Vid sekelskiftet 1900 ledde politiska motsätt
ningar i Europa till att tyskarna kom att diskrimineras, vilket stegrades i och med första världskriget, och såväl tyska skolor som ortnamn och familje
namn förbjöds (Lamping 1986).