Genom hela detta arbete framträder en bild av svenskarnas syn på tyskarna präglad av ett kulturellt underläge och fokuserad mer på skillnader än lik
heter. En svensk tjänsteman med uppdrag att marknadsföra Sverige säger till en journalist i Bonn: "Säg en enda sak som vi är bättre på än tyskarna"
(Svenska Dagbladet 20.4.1995). Uttalandet kunde lika gärna vara fällt på medeltiden. I dag framträder bilden i samma riktning genom ett ekonomiskt och politiskt centrum-periferiförhållande där man vid behov hämtar näring från nazitiden. Därvid torde svenskar som är uppvuxna i skuggan av andra världskriget ha en mera negativ syn på tyskar än dagens uppväxande släkte, men även dagens skolbarn kanaliserar och generaliserar negativa stetereo-typer via extrema ungdomsgrupper, vitsar och äldre filmer i TV.
Som en motvikt till detta kan ställas en vanlig Tysklandsbild som spreds i Sverige under den Vilhelminska eran, då Tyskland framgångsrikt gick från agrar- till industrisamhälle. Ar 1903 skriver Carl Skoog Ljus och skuggor.
Rese- och vallfärdsminnen från Tyskland, Österrike och Schweiz som utgavs på EFS-Förlag. Han utvecklar följande tankar:
Tysklands invånare äro nästan uteslutande germaner, sålunda genom stamförvandtskap nära befryndade med oss skandinaver. Detsamma äger rum i fråga om religionen, eftersom omkring två tredjedelar af dess mer än femtio millioner invånare äro protestanter. I af seende på såväl den andliga som den materiella kulturen, men i synnerhet med afseende på den förra, levfa vi i ganska betydlig mån på Tysklands bekostnad. I det mesta af hvad till vetenskaplig forskning hörer gå tyskarne före och vi, åtminstone i Sverige, följa efter - så i teologisk, filosofisk, filologisk forsk
ning o. s. v. Det kan näppeligen annorlunda vara, ty våra resurser äro jämförelsevis små, tyskarnes däremot hardt när omätliga, och de äro framför andra nationer skapade till vetenskaplig forskning. Men af allt det myckna, för hvilket vi hafva Tyskland att tacka, kan dock intet jämfö
ras med reformationen, detta omätliga stora andliga frigörelseverk, ge
nom hvilket vi förts ut ur människostadgarnes skumma och kvalmiga fängelse till den gudomliga sanningens ofördunklade ljus och rena him
melsluft. Reformationen bör för alla tider förbinda oss med dess fäder
nesland; och lägger man härtill, hvad som utan tvifvel kommer att, ju längre tiden lider, mer och mer bekräfta sig, nämligen att vårt eget fram
tida öde kommer att blifva allt närmare förknippadt med Tysklands pro
testantiska och politiska vara eller icke vara - något som redan vår store Gustaf Adolf för snart tre hundra år sedan insåg - så bör Tyskland för oss svenskar med rätta vara föremål för det lifligaste intresse ... (s. 3 f.).
Denna syn, förankrad i de högre idealen utan beröring av "medeltysken", har både tidigare (Gullberg 1952) och senare paralleller (SOU 1946:86).
En viktig roll för 1900-talets Tysklandsbild i 1900-talets Sverige har litte
raturhistorikern Fredrik Böök spelat. Hans tyskvänlighet banade vägen för hans förståelse för nazismen, även om han fördömde dess judeförföljelser.
Redan i Läsebok för folkskolan sk river Böök om en bilresa i Westfalen 1915 som i följande meningar har karaktär av en "skolplansch" över ett högt industri
aliserat mönstersamhälle:
Lekande barn vinka vid vägarna och på de snygga, väl hållna gatorna i städerna. På idrottsplatserna studsar fotbollen. Vi fara förbi badhus och skolhus, välbyggda arbetarförstäder, stora folkrestauranger. Vi se folk
parker, koloniträdgårdar, där den tyska flaggan fläktar i kvällsvinden över blommor och åkertegar. Det är lätt att se, att vi fara genom ett väl-styrt och välmående land. Ordning och omtänksamhet breda trygghet och trevnad över dessa nejder ... (1928, s. 144).
Om vi i stället övergår till det mera konkreta mötet med tyskar i det dag
liga livet kan vi få något av en motbild. Ar 1915 skriver konsthistorikern och författaren Carl G. Laurin uppsatsen "Tyskföraktet i Europa", där han söker besvara frågan "På vad kan det bero, att tyskarna äro så förfärande illa om
tyckta i hela världen?" Det dåtida svaret blir flerdelat:
1. Därför att många bland dem ännu sakna den formella kultur, den sjä
lens och kroppens smidighet, som blott gamla, självsäkra kulturformer kunna giva.
2. Därför att de i större antal än i andra länder äga initiativrika och bild
ningssökande medborgare och i följd därav utsända ett större antal spar
samma och enkla resenärer.
3. Därför att de inom affärsvärlden äro litet för energiska.
4. Därför att den disciplinens hårda skola, som de själva förstått vara nödvändig för att organisera det nya riket, sårar genom den hårda kom
mandotonen.
5. Därför att de äro för litet kända.
År 1965 sammanställde Hermann Ziock boken Sind die D eutschen wirklich so?
Meinungen aus Europa, Asien, Afrika und Nordamerika. Även i dessa uttalan
den framstår Tyskland som "Die Nation der Wiedersprüche". Från Sverige diskuterar Agne Hamrin den hatkärlek han känner. Bilden blir mer nyanse
rad när han lämnar genomsnittstysken och talar om geografiska och kroppsliga skillnader. Men i Sverige är det bilden av en idealtysk som gäller.
Därvid ställer Hamrin frågan: "Gefällt dem Schweden eigentlich dieser Ide
aldeutsche?" Svaret blir "Ja und Nein". Flit, allmän duktighet och ordnings
sinne är därvid utan förtecken att ses som positiva egenskaper medan tys
ken som naturromantiker även har programmatiska och maktpolitiska för
tecken. Denna bild av uppbyggnadstidens västtyskar har inte som helhet bestått fram till i dag. En ram för denna nya syn är naturligtvis den ekono
miska utvidgningen av Tyskland. Richard Schwarz skriver därom i Interna
tionella Studier 2:1994: "... det handlar om vad som skulle kunna betecknas som traditionella tyska intresseområden, med den avgörande skillnaden att tyskarna inte längre kommer i stridsvagnar utan som turister och investe
rare" (s. 13). Schwarz framhåller vidare att kommunismens fall tycks
"oförutsett ha inneburit också slutet på den tyska omyndighet i Europa som tyskarna så länge och så disciplinerat, nästan masochistiskt, fogat sig i"
(s. 15). Genom detta kan man tänka sig att tyskarna blir mer självmedvetna både på hemma- och bortaplan, vilket i sin tur kan ge nytt liv åt gamla scha
bloner som slumrat under efterkrigstiden, samtidigt som det svenska folk
hemmet tynar bort. Intervjuerna under senare år menar jag tyder på detta.