År 1970 skriver Matyås Szabó sammanfattande om folkkulturen i mötet mellan svenskt och tyskt: "Folkkulturen på båda sidor om Östersjön har visat en samhörighet med kontinenten i såväl seder och bruk som i närings
liv, bebyggelse och byggnadsskick vilket framhävts av etnologerna.
'Användningen av en manlig herde, en 'höre', är typiskt för det sydsvenska kulturområdet och sammanför detta med Tyskland och kontinenten' skrev Berg 1934. Vad han här åsyftade var egentligen själva byherdeinstitutionen [...]" (s. 193). Samtidigt får likheterna inte överbetonas då även norra Tysk
land kunnat ses som mycket exotiskt i en sydsvensk jämförelse. P:D.A. At-terbom skriver t.ex. 1818 i sina Minnen från Tyskland och Italien: "I Stralsund märker man redan, att man är i en sydligare stad än våra. Husens bygg
nadssätt, som till större delen ännu bibehållit mycket av den forntyska stilen [...]" (1959, s. 23).
Om Tysklands folkkultur skriver Sigfrid Svensson: "Genom sin egen ex
pansionskraft har den tyska folkkulturen varit mindre utsatt för inflytanden från grannområdena än man skulle ha kunnat vänta på grund av landets läge mitt i Europa" (1954, sp. 88). Inom den tidigare etnologiska forskningen har man kommit att beteckna den nordiska regionen som ett mottagar- och randområde starkt påverkad av Mellaneuropa, särskilt de sydligaste de
larna. Inom vår bondeekonomi har kontakterna inte varit direkta utan bero
ende av förmedlande skikt. Man kan då ofta inte ha varit medveten om dessa tyska förebilder och kultursamband.
Det bör dock framhållas att även den tyska bondekulturen före industria
lismen var ytterst provinsiell och inåtvänd. Hans-Åke Persson skriver därom:
Den enskilde bonden och hantverkaren hade få kontakter med sina yr
kesbröder i andra regioner. De hade inte heller mycket gemensamt med bankirer och storköpmän från samma region. Det fanns ingen gemensam valuta, inget fungerande socialt nätverk, ingen infrastruktur eller natio
nellt marknadscentrum som knöt samman alla dessa kategorier. När pro
dukter transporterades inom 'Reichsgebiet' förtullades och beskattades varorna vid varje ny gräns. Det fanns på så sätt inga tyska varor (Persson
1993, s. 262).
Etnologerna har, som ovan antytts, av ålder hävdat en annan uppfattning.
I ett otryckt och odaterat manuskript söker Sigurd Erixon förklara nämnda skillnader:
De flesta sedvänjor som förekomma i både Sverige och Tyskland äro ut
vecklade i oerhört rikare form i det senare landet. Hur skall detta förkla
ras? Jag antar att man här kan räkna med att Nordens enkelhet blott del
vis och i obetydlig grad beror på modernismen. Snarare på att folkbruken är i tillväxt, att det finns ett slags fruktbarhet för nyväxt och att denna är kyligare än söderut (citerat efter Arnstberg 1989, s. 114).
Att Tyskland sällan ingick i våra bönders kognitiva värld fram till 1800-talets vidgade kontaktfält är ett ofta påpekat faktum. Däremot har man inom den etnologiska forskningen sporadiskt kunnat påvisa tyska rötter för materiella och andliga företeelser inom bondekulturen. Så gjorde t.ex. Nils Lithberg 1928, när han undersökte kortspelet Brus. Han kunde peka på "en tydlig anknytning mellan gotländska folkseder å ena sidan och nordtyska-danska å den andra. En liknande iakttagelse kunna vi göra på flera andra områden, för Staffan- och Niklasfirande, för kransgillena vid pingst och midsommar o.s.v. men äfven för så materiella ting som för tröskslagor och höräfsor" (s. 239 f.).
Detta tyska inflytande har varit starkast inom bondekulturen längst i sö
der, för att sedan avta ju längre norrut vi kommer. Det gäller t.ex. byggnads
skick och mattraditioner, men även vår gamla bondepraktika. Den första tyska bondepraktikan trycktes 1508 och under 1500-talet ökade praktikorna starkt i antal, något som Karin Danver benämnt en "litterär stormflod"
(1943, s. 21). Dessa alster översattes till flera språk, men den svenska prakti-kan (den första är från 1662) är översatt via dansprakti-kan. Förebilderna till olika märkesdagar som kommit att ingå i svensk folktradition kan därvid ofta spåras till tyskspråkigt område, vilket folklivsforskarna givit otaliga exem
pel på.
Många tyska kulturlån har benämningar som är folkliga översättningar utan hänsyn tagen till den ursprungliga betydelsen. Ett sådant från mat
kulturens fält är den vetekaka som i Sydsverige går under namnet systerkaka och som kom till Skåne från Danmark omkring år 1800. I Danmark går den under benämningen sösterkage, vilket man anser är en omtolkning av det ursprungliga Soester Kuche i tyska Westfalen.
När det gäller byggnadsskicket diskuterades under decennier den sydvsenska gårdens genesis. Ehuru omstridd var den allmänt accepterade bilden tydligast formulerad av Sigurd Erixon, nämligen att gården här
stammar från den mellantyska ("frankiska") gården som består av flera byggnader kring en fyrsidig gårdsplan. Emot denna importteori har Albert Eskeröd förespråkat en inhemsk uppkomst för den fyrlängade gården i
södra Sverige (Bringéus 1971 och där anförd litteratur).
Kolonirörelsen under 1800-talet är visserligen ingen del av traditionell bondekultur, men kan anses vara ett uttryck för "rus in urbe"
(lanthushållning i staden). I Skåne tillkom de första koloniområdena i slutet av förra seklet; förebilderna var kontinentala. Magnus Bergquist, som senast berört ämnet, konstaterar 1996 att "koloniländerna framför andra var Tysk
land, Frankrike och Danmark" (s. 36). I Tyskland hade koloniområden börjat dyka upp i 1820-talets Kiel och Leipzig. Med mönster från Leipzig utveckla
des en organiserad form av koloniträdgårdar, Schrebergärten, i Berlin och andra tyska städer (ibid).
Stigstenar, att användas när man steg till häst, har undersökts av Gösta Berg. Han visar med utgångspunkt från Gotland på deras förekomst både i Sverige och internationellt (1956, s. 60 ff.). Medeltida belägg saknas för Skandinavien, men förekommer i bl. a. Tyskland.
Vi ha där dokumentariska belägg från karolingisk tid att en sådan sten stod mitt på gården för att vara till hands vid uppstigning på hästryggen ... På 1500-talet lågo sådana stenar i de tyska städerna, särskilt vid rådhu
sen för att betjäna rådsherrarna när de redo från sammanträdena; en så
dan blev sålunda 1502 uppmurad i Frankfurt am Main vid Römer (ibid. s.
67).
Detta kan sägas vara ett typexempel på föremål som kommit till svensk folkkultur som gesunkenes Kulturgut och som långt tidigare än i vårt land och med större intensitet återfinns inom tysk mobil kultur, men som också tidigt återfinns på annat håll i södra och västra Europa. En avgörande fråga är här, som så ofta av likartad karaktär, om vi skall se företeelsen i vårt land som resultatet av tysk påverkan och förmedling. Genom ett bristande källmate
rial har etnologerna sällan möjlighet att ge något entydigt svar eftersom spridningsmönstret kan skifta från fall till fall. En viktig roll då det gäller att härleda benämningar kan Wörter und Sachen-forskningen spela.
Traditionell gåsskötsel i Sverige
I författarens avhandling Gåsskötsel En etnologisk studie med särskild hänsyn till skånska förhållanden,(1975), ges det jämförande materialet från Centraleu
ropa stort utrymme eftersom näringens utformning i Sverige varit starkt avhängig utländska förebilder. Detta kan bl.a. spåras i den lantbruksekono
miska litteraturen, där ofta tyska förhållanden refereras, men i stället anpas
sas till årscykeln i Sverige.
I avhandlingen visas också att gåsskötsel inte är något entydigt begrepp.
Jämsides med den fullständiga skötseln från avel till slakt vid en och samma brukningsenhet har flera, mer eller mindre ofullständiga former förekom
mit. Under 1800-talet blev "stubbgäss" ett begrepp. Skånska bönder köpte därvid gäss från bl.a. utlandet under benämningen "pommerska gäss" för
att låta dem gå på stubbåkrarna och efter slakt säljas i sydsvenska städer samt i Stockholm. De pommerska gässen köptes i bl.a. Pommern och Schleswig-Holstein av mellanhänder eller kom i järnvägsvagnar från Berlin.
Vagnarna kördes till olika stationer där skånska bönder samlats för att köpa.
Redan omkring 1880 kom pommerska gäss med skutor till Malmö och i början av 1900-talet med ångfärjan Malmö. Denna handel var en modeföre
teelse och en anpassning till nya arbetsfördelningsprinciper, men råkade snart i vanrykte genom att man inom föreningskretsar reagerade mycket negativt. En karantänföreskrift med anledning av hönskolera medförde att handeln upphörde och en del skånska bönder återgick till en traditionell, fullständig skötsel. "Pommerska gäss", som ursprungligen var en kvalitets
beteckning för gåsbröst och späckgäss från norra Tyskland, lånade här namn åt en företeelse som alltså råkade i vanrykte och där Tyskland bara var tran-sitland för gässen som framavlats i Ryssland: "Ryska gäss skulle alltså vara en mera adekvat term. Att de kommit att kallas pommerska, beror säkert på att de namngivits av grosshandlarna, som var väl medvetna om det goda rykte, som gässen i Pommern sedan gammalt haft - ryska gäss skulle inte gått lika bra att sälja" (Genrup 1975, s. 119).