O M SAMVERKAN

5.3.1 Framgångsfaktorer för samverkan

Länsstyrelserna ser sitt uppdrag att samordna arbetet mot hedersrelaterat våld och förtyck i länen och främja samverkan mellan berörda aktörer som en framgångsfaktor i sig. Att länsstyrelserna fått ett officiellt uppdrag att samordna, och dessutom haft det under en längre period, gör att myndigheten har upparbetade kontaktnät med kommuner och nyckelaktörer i länen, såsom polis och landsting, som har samordnarfunktioner i sina verksamheter.

För att skapa goda förutsättningar för samverkansarbetet ser länsstyrelserna att följande är framgångsfaktorer:

• Bred representation från berörda aktörer

• Tydliga rutiner, planer och respekt för varandras uppdrag.

• En gemensam länsstrategi för HRV med tydliga riktlinjer, särskilt då den ingår i länsstrategin för våld i nära relationer

• Samverkan och strategier behöver vara förankrade på chefs-, lednings-, och politikernivå

• Tydliga mandat för berörda aktörer att arbeta i breda koalitioner

• Regionalt eller länsvist spetskompetensteam att ta stöd i 5.3.2 Brister i samverkan

Trots att majoriteten av de externa aktörerna uppger att de samverkar med andra, upplever många att samverkan brister med särskilt en del samarbetspartners. Det kan röra sig om att andra verksamheter med vilka man försöker samverka inte har tillräcklig kunskap eller att de inte prioriterar frågan. På många håll saknas också rutiner för strukturerad samverkan över tid.

67

Länsstyrelserna upplever att samverkan kring hedersrelaterat våld och förtryck brister främst på grund av:

• Kunskapsbrist: Det kan finnas stora kunskapsskillnader både inom och mellan verksamheter som försvårar samverkan. Kunskapsbristen förstärks av att

representanterna i samverkansgrupper byts ut ofta vilket leder till att man på nytt måste bygga upp en jämbördig kunskapsnivå och ett ömsesidigt förtroende.

• Tids- och resursbrist: I arbetet med olika samverkansparter blir bristande tid och resurser ofta ett hinder för gott samarbete. Länsstyrelserna upplever detta som särskilt påtagligt när det gäller kommuner, främst små sådana, som inte alltid finns representerade i samverkansgrupper.

• Otillräckliga mandat: Länsstyrelserna upplever att externa aktörer ofta saknar tydliga uppdrag och mandat för att samverka och delta i nätverk. Då ser heller inte verksamheten syftet med att ingå i samverkansgrupper, och länsstyrelserna menar att de får slita och dra i en aktör som inte vill delta, men som kan vara viktig för att samverkan ska fungera i länet.

• Bristande implementering: När arbetet kring hedersrelaterat våld och förtryck inte är implementerat i ordinarie verksamhet, menar länsstyrelserna att behovet av samverkan inte synliggörs.

• Bristande långsiktighet: En del länsstyrelser ser stora brister i långsiktig samverkan, både i individärenden och på en övergripande nivå. När det gäller den övergripande nivån uppfattar man den bristande långsiktigheten som ett resultat av att arbetet inte prioriteras på ledningsnivå, samt att det på många håll saknas tydliga länsstrategier och handlingsplaner. Länsstyrelserna ser ett behov av en nationell strategi att arbeta utifrån för att säkerställa att det finns

länsstrategier för samtliga län och för att främja långsiktigheten i samverkan.

• Bristande representation: Länsstyrelserna menar att samverkan behöver brett deltagande från en mängd olika verksamheter. Idag ser man istället hur många kommuner och aktörer inte finns representerade i samverkansgrupper, särskilt när det gäller skolan och hälso- och sjukvården.

5.3.3 Framtid

För att råda bot på de brister som framkommer i samverkansarbete ute i länen menar länsstyrelserna att den länsövergripande samverkan behöver struktureras, utökas och effektiviseras. För att få till stånd samverkan med tydlig långsiktighet och av god kvalitet menar länsstyrelserna att det krävs tydliga uppdrag kring samverkan med tillräckliga resurser, mandat och tydliga mål. Det finns även en önskan från länsstyrelserna att på varje länsstyrelse ha en permanent länssamordnartjänst för våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck som kan samverka med kommunernas HRV/ViNR-strateger och övriga aktörer i länet på ett mer strategiskt och strukturerat sätt över tid.

Behovet av en permanent samordningsfunktion hos länsstyrelserna framkommer också från externa aktörer, som framför i enkäten att arbetet med samverkansgrupper borde vara ett krav på varje länsstyrelse.

Utöver detta eftersöker länsstyrelserna bättre långsiktig samverkan också kring handlingsplaner och rutiner i individärenden, kring insatser och kring

kunskapsutveckling. Detta menar länsstyrelserna är särskilt relevant för arbetet med sårbara grupper, skyddade boenden, könsstympning av flickor och kvinnor samt alla former av förebyggande arbete. Länsstyrelserna anser även att det behövs ett bättre utvärderingsarbete kring ärenden eller tillfällen då samverkan brustit, för att lära av de misstag som begås. Kopplat till detta menar man att länen behöver bli bättre på att mäta

68

vad våldsutsatta anser om det bemötande och omhändertagande de fått, för att kunna forma samverkan efter resultaten. Detta är grundläggande för att säkerställa att samverkan sker med fokus på den utsattas behov.

Länsstyrelserna, och även en del externa aktörer, vill se mer struktur i urval av de verksamheter som bör finnas representerade och att det skulle vara fördelaktigt med representanter från alla kommuner i nätverkets upptagningsområden. I och med att det framkommer från flera håll att vissa aktörer saknas i samverkan, är det också viktigt att satsa mer på informationsspridning om att nätverk och samverkansgrupper finns i regionen. Detta blir särskilt tydligt då ett antal externa aktörer uttrycker i enkätsvaren att de inte haft kännedom om nätverk i deras region samt att de inte fått någon förfrågan om att delta.

69

6 Fördelning av medel

I länsstyrelsernas delrapport var de tre vanligast förekommande insatserna som länsstyrelserna fördelat medel till:

1. Kunskaps- och medvetandehöjande insatser

2. Insatser med direkt eller indirekt fokus på målgruppen 3. Insatser för att motverka att unga blir gifta mot sin vilja.

Delrapporten visade vidare att länsstyrelserna i störst utsträckning fördelat medel till den idéburna sektorn följt av kommuner (socialtjänst och skola vanligast) och statliga

myndigheter. Inför slutrapporten redovisade länsstyrelserna att man fortsatt främst fördelar medel till den idéburna sektorn och kommuner.