Objektivitet, reliabilitet och validitet

I jämförelse med kvantitativ metod beskriver Kvale (1997) den kvalitativa intervjun på följande sätt:

Den kvalitativa forskningsintervjun har som mål att erhålla nyanserade beskrivningar av olika kvalitativa aspekter av den intervjuades livsvärld; den arbetar med ord, inte med siffror. Den kvalitativa intervjuns precision i beskrivningen och stringens i tolkningen av meningen motsvarar exaktheten i de kvantitativa måtten (s.36).

Vid valet av metod väljer vi också omedvetet ett visst synsätt på människan. Hur människan uppfattar omvärlden och vad han eller hon tillskriver för betydelse av begreppen sanning och verklighet. Kvantitativ metod däremot har traditionsmässigt strävat efter att hitta

32

regelbundenheter, regler och mönster i tillvaron. Det innebär en föreställning hos forskaren om en verklighet som går att beskriva med total objektivitet genom att ge prov på reglernas sanning, bland annat genom sannolikhet och statistik.

Kvantitativ metod har uppfattats som något absolut, den enda riktigt vetenskapliga med vars hjälp man objektivt kunde slå fast hur olika samhälleliga förhållanden egentligen var beskaffade (Holme & Solvang 1997, s 150).

Kvalitativ metod kan emellertid också vara användbar för att söka efter regelbundenheter, regler och mönster i samhälleliga fenomen, men fungerar lika bra för att återge avvikande beteende, mönster och oregelbundenheter. Utgångsperspektivet är människors olika beteenden, beskrivningar och upplevelser av omvärlden. Det är individen som subjektivt tolkar sin omvärld via språk och handlingar, och därmed konstrueras en förståelse av världen genom individen. Kvale (1997) drar följande slutsats utifrån begreppet objektivitet:

Om objektivitet definieras som intersubjektiv enighet vittnar frånvaron av intersubjektivt samförstånd om att objektivitet är ett ganska subjektivt begrepp (s.64).

Vad han egentligen menar är, att det finns många olika uppfattningar och definitioner av vad objektivitet innebär, och drar då slutsatsen att kvalitativa intervjuer varken är objektiva eller subjektiva. Min slutsats utifrån ovanstående är att jag utgår ifrån att uppfattningen av omvärlden, exempelvis uppfattningen av ett vägledningssamtal på VLC, varierar mellan kunderna. Jag tillskriver också vikten av språkets betydelse som stor i mötet med kunderna i en intervjusituation, genom vilket jag söker efter förståelse av kunders besök hos en vägledare. Samspelet mellan mig som forskare och kund i en intervjusituation bidrar till att förstå kundens uppfattning av samtalets verklighet, och även skapar och formar min uppfattning av kundens beskrivning av samtalets verklighet. Med Kvales resonemang som bakgrund vidmakthåller jag, att intervjuns språkliga samspel förenat med observationernas effekt framstår som den bäst lämpade och mest verklighetstrogna metoden för att utforska kunskap om kunders besök hos VLC och faktorerna som påverkar effekterna på ett samtal. Den kvalitativa metoden erbjuder förvisso inte de bästa villkoren för en ”representativ” mätning, det finns en föreliggande risk att intervjuerna inte fångar upp alla typer av kunder som kan tänkas uppträda i VLC:s kontext. Därav kan undersökningens reliabilitet diskuteras och ifrågasättas. Reliabiliteten är således svår att fastställa i denna typ av undersökningar.

33

Holme och Solvang (1997) konstaterar dock att i en kvalitativ undersökning är inte representativiteten lika central som i kvantitativa undersökningsmetoder. Holter och Kallenberg (1988, i Carlsson 1991) uttrycker följande:

Att det för den enskilde forskaren gäller att känna sig för för att hitta den speciella strategi som passar i just den speciella situation han befinner sig och att den underförstådda parollen lyder: ”Kast deg ut på dybet og se om du hörer till dem som flyter (s.143)

Representativiteten får alltså mindre betydelse i denna undersökning till förmån för en mer djupgående studie av VLC:s kunder, vilket ger större möjligheter att ta reda på hur kunderna upplevt sitt besök, vilket också VLC:s personal efterlyser. Validiteten i kvalitativa studier är enligt Bryman (2008) inte av något större intresse för forskare som antagit en kvalitativ metod. Detta beror till stor del på att den kvalitativa forskningen generellt sett inte använder sig av exakta mätningar. Validitet handlar alltså om hur man ”observerar, identifierar eller ”mäter” det man säger sig mäta” (Bryman, 2008, s 352). Den kvantitativa inriktningen ägnar sig mer åt att beskriva varför saker och ting är på ett visst sätt medan kvalitativa forskare är mer intresserade av att beskriva hur saker och ting är. Lecompte och Goetz (i Bryman, 2008) har närmat sig denna problematik och har delat in validitetsbegreppet i två delar, intern validitet och extern validitet, i ett försök att införliva begreppet i kvalitativ forskning. De hävdar att validiteten tenderar bli en styrka när långvarig närvaro och delaktighet (intern validitet) i en social grupp gör det möjligt för forskaren att säkerställa en hög grad av överensstämmelse mellan begrepp och observationer. Den externa validiteten som innebär i vilken utsträckning resultaten kan generaliseras till andra sociala sammanhang har dock större svårigheter att vinna gehör i den kvantitativa forskningsmiljön. Problemet är att man ofta använder sig av fallstudier och begränsade urval. Dock finns det finns det en alternativ hållning när det gäller validitet inom kvalitativ forskning. Guba och Lincoln (i Bryman, 2008) har tryckt på nödvändigheten att utforma speciella termer och metoder för att bedöma kvaliteten i kvalitativ forskning. Deras förslag på två grundläggande kriterier för bedömning av kvalitativa studier och undersökningar, är tillförlitlighet och äkthet. Tillförlitlighet står här för; trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt en möjlighet att styrka och konfirmeras.

Äktheten innebär; rättvis bild, ontologisk autenticitet, pedagogisk autenticitet, katalytisk

autenticitet och taktisk autenticitet. Utan att gå in närmare på all dessa begrepp så väljer jag att lyfta fram anledningen till att dessa begrepp är mer hanterbara inom kvalitativ forskning. Guba och Lincoln hävdar att det inte finns en absolut sanning om den sociala verkligheten, de

34

menar att det kan finnas mer än en sanning och förmodligen fler beskrivningar av samma verklighet. Om det då finns många olika beskrivningar av en social verklighet är det trovärdigheten i den enskilda beskrivningen som forskaren kommer fram till som avgör hur den ska mottas (Guba & Lincoln, i Bryman 2008). En viktig aspekt att lyfta fram i detta resonemang är att LeCompte och Goetz (i Bryman, 2008) hävdar att ”det är omöjligt att ”frysa” en social miljö”.