Organiserad form för barn – Lund, Fäladshallen
När vi steg in i hallen var det 15 minuter kvar innan träningen började. Flera barn var redan på plats och sprang omkring samt klättrade på ribbstolarna med mera. Ledaren samlade gruppen i en ring på golvet och hälsade alla välkomna. Sedan startades uppvärmingen som bestod av löpning runt i salen, olika typer av hopp från kortsida till kortsida samt lite töjning gemensamt i ring. Gruppen bestod av 27 barn i cirka 8-12 års åldern, varav tre var flickor och resterande pojkar. Åldersuppdelningen inom gruppen var jämnt spridd. Det fanns en huvudledare med två assisterande ledare, vilka var killar mellan 17-20 år. I gruppen såg vi både barn som var framåt och lite mer tillbakadragna samt barn med olika etniska bakgrunder. Ledarna satte fram 4 plintar av olika höjd med mattor bakom två av plintarna samt en pallplint framför en plint. Barnen ställde sig i flera köer och ledaren betonade säkerheten och vikten av att vara försiktig i början för att sedan utmana sig efter hand. Ledaren visade sedan ett hopp och förklarade vart man kan använda det utomhus samt vad man ska tänka på. Barnen tränade på hoppet men förändrade och la till rörelser efter hand. När en av ledarna visar ”Reverse” förklarar han att stödarmen är viktig att tänka på men hur man sätter händer och fötter är upp till var och en. På samma sätt presenterades och genomfördes resterande hopp under träningen. Under hela passet var alla barn engagerade och aktiva. Individuell feedback gavs av ledarna både muntligt och genom demonstration. Feedbacken syftade till att effektivisera rörelserna snarare än korrigera till en mer estetiskt tilltalande rörelse. Utövarna gav inte mycket feedback till varandra under träningen. En skillnad vi såg mellan flickor och pojkar var det estetiska i rörelserna. Vi upplevde att flickorna vid större utsträckning sträckte på vristerna, höll ihop och kontrollerade rörelserna. Pojkarna effektiviserade rörelserna genom att snabbt ta sig över hindret medan flickorna tog mer tid på sig.
34
Vi observerade ytterligare en organiserad parkourträning för barn i cirka 10-13 års ålder. I denna grupp var åldersspridningen inte lika stor. Gruppen hade en högre genomsnittsålder än föregående grupp och koncentrationen samt uppmärksamhet var bättre. Upplägget av denna parkourträningen var detsamma som föregående grupp med skillnaden att de använde sig av en kort hinderbana i slutet. Hinderbanan bestod av några plintar, pallplintar och mattor. Deltagarna genomförde banan en åt gången medan övriga inväntade sin tur.
En grupp avancerade utövare – Lund, Fågelskolan
Den tredje observationen var organiserad i den utsträckningen att de hade en speciell tid och plats i veckan som var avsedd för träning. Utövarna bestod alla av pojkar i spridda åldrar. Utövarna började sin uppvärmning efterhand som de kom in i hallen. Efter en stund samlade den ansvarige av hallen gruppen i mitten för att sedan sätta igång gruppen igen. Utövarna plockade fram material efterhand som de behövde något och förändrade hindrena beroende på vad de ville träna. Därefter bildade utövarna egna smågrupper. Vi upplevde att grupperna förändrades under träningens gång utifrån vad de ville träna. Gruppen agerade självständigt utan någon ledare. Utövarna integrerade och inspirerade varandra. En händelse vi såg var att en liten grupp av pojkar hade samlats för att träna ett hopp mellan två pallplintar. De ökade längden mellan dessa allt eftersom de klarade utmaningen. Strax därefter bildas en ny liten grupp i hallen som observerar denna grupp och bildar samma sorts hinder en bit bort men med kortare avstånd. Under träningen noterar vi att utövarna pratar med varandra, ger tips och lär varandra genom att visa med kroppen.
Två avancerade utövare – Malmö, Orkanen
Den sista observationen vi gjorde var med två erfarna utövare i en idrottshall. Utövarna var 19 och 22 år gamla killar. De började med att plocka fram material till en ”övningsstation”. Utifrån materialet de plockat fram tränar de på olika hopp och rörelser. Vi upplever att utövarna ständigt strävar efter att skapa nya vägar att ta sig fram på med det befintliga materialet. Senare i träningen förändrade utövarna hindrena
35
vilket därmed skapade nya möjligheter och utmaningar. Under hela träningen pratade de med varandra, gav varandra ständig feedback före och efter hopp samt diskuterade utvecklingsmöjligheter. Säkerheten var även en viktig del av träningen, vilket syntes genom att de bland annat höll i en plint som riskerade att flytta på sig. Vi upplevde även att utövarna var medvetna om varandras fysiska kapacitet. Ett exempel var när en av utövarna stod uppe på en hög bom och tvekade inför ett långt hopp till andra sidan. Vi kunde se hur han mentalt förberedde sig inför hoppet. Den andra personen som redan har klarat hoppet sitter nedanför och ger feedback. Tack vare kunskapen om kamratens fysiska kapacitet kan han i detta läge försäkra honom om att han kommer klara hoppet. Under träningen nämns namn på övningar ett fåtal gånger, däremot upplever vi inte att de kommenterar varandras rörelser med anledning av de görs ”fel”. Kommentarerna mellan utövarna handlar snarare om att förbättra och effektivisera rörelserna. Ett annat uttalande under träningen var ”Jag blev helt barnslig när jag såg den” när en av utövarna skulle beskriva en ny spot han hade hittat utomhus. Denna entusiasm över att ha hittat ett nytt ställe att träna på upplevde vi även fanns i denna träning. Det fanns en glädje, nyfikenhet hos utövarna samt en vilja att utvecklas. Detta kunde vi se genom deras kommentarer och kroppsspråk gentemot varandra.