Faktorer till att den svenska och norska riskbedömningen skiljer sig åt har tagits upp ovan, i linje med de hypoteser som Rose nämner om lärande och överföring.109 Men man kan även mot bakgrund av jämförelsen analysera till
vilken grad länderna har inspirerats av Storbritanniens tidigare arbete i denna policy. Norge bedömer, likt Storbritannien, risker som kan inträffa inom fem
107 Wolman, H. Understanding cross national policy transfers: the case of Britain and the US” i Governance: An international journal of policy and administration Vol. 5 Nr.1 (1992) s.27-‐45. S. 34
108 EU-‐kommissionens arbetsdokument ” Risk Assessment and Mapping Guidelines for Disaster
Management” s. 6. Hämtat på
http://register.consilium.europa.eu/doc/srv?l=EN&t=PDF&gc=true&sc=false&f=ST%2017833%202010%2 0INIT&r=http%3A%2F%2Fregister.consilium.europa.eu%2Fpd%2Fen%2F10%2Fst17%2Fst17833.en10.p df (hämtat 17/1-‐14)
år.110 Norge uppfattas även ta större hjälp av expertstöd i bedömningen än vad
Sverige gör. Det mest intressanta är att man i Sverige och Norge inte tar hjälp av historisk data för att beräkna sannolikhet på samma sätt som i Storbritannien. Man skulle kunna tänka sig att historisk erfarenhet har betydelse för hur man bedömer sannolikhet, att man tittar på frekvensmönster. Här kan man ur Dolowitz och Marshs perspektiv hävda att det skett en ofullständig transfer då länderna inte har samma grundläggande element som Storbritannien.111 Där
bedöms riskerna på departementsnivå och man använder sig inte av myndigheters risk-‐ och sårbarhetsanalyser på samma sätt som i Norge och Sverige. Ur denna aspekt bör även hänsyn tas till att Sverige endast framställt en riskbedömning, medan Norge har gjort det under tidigare år, och kan därför anses ha större erfarenhet av arbetssättet och processen.
Mot bakgrund av jämförelsen kan man även tänka sig att det skett en typ av transfer mellan Storbritannien och Norge på det sättet att Norge ändrade om sin nationella riskbedömning och införde stora förändringar året efter
Storbritannien publicerade sin första. Här skulle man i enlighet med Dolowitz och Marsh kontinuum säga att det skett en frivillig transfer av en viss
policystruktur.112 Vidare kan man hävda att det skett en transfer på låg nivå, att
man inspirerats snarare än kopierat en policy. För Sveriges del kan man se att det skett en indirekt tvingande transfer på det sättet att man har EUs riktlinjer för bedömningen att förhålla sig till, vilka i sin tur har inspirerats av bl.a. Storbritannien. Här kan man se att man från EUs sida försöker få
medlemsstaterna att anta samma policys för att lösa gemensamma problem (tillsammans belysa risker i unionen och se över beredskapen). Samtidigt är det nog svårt att se en fullständig policy transfer inom riskområdet, då det är ett komplext område. Detta på grund av att många av riskfrågor är kontroversiella, där frågor om vem som har makt att riskbedöma, vilka avvägningar man ”ska” göra och hur allmänheten ser på vissa risker är svåra att avgöra. Detta har även den tidigare forskningen inom riskområdet påvisat. Som tidigare nämnt så har forskare såsom Renn påpekat att det kan uppstå ett visst avstånd mellan riskhantering och riskbedömning, vad samhället kan göra för att reducera
110 Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap: Nasjonalt risikobilde: prosess og metode (2010) s. 15 111 Dolowitz, D., Marsh, D. (2000) S. 17
risker.113 Man kan fråga sig vem det är som har makten att identifiera risker på
nationell nivå, med tanke på det breda omfånget av olika riskperceptioner bland medborgare. När detta dilemma uppstår så kan det vara lättare att ”göra som andra gör” och ta lärdomar av de som gjort samma arbete tidigare. Mot bakgrund av detta kan man hävda att det som Dolowitz och Marsh kallar ofullständig transfer har skett i både Norge och Sverige. Med detta menades att man kanske inte har samma grundläggande element som det landet varifrån man
transfererar en policy.114 Dessa grundläggande element är således de som har
diskuterats ovanstående.
Beträffande vilka risker man har gemensamt så har Storbritannien och Norge båda bedömt orkaner/stormar, vulkanutbrott, översvämning, pandemi, terrorattentat, cyberattack, olyckor till sjöss och industriolyckor. Sverige har i likhet med Storbritannien bedömt risken för värmebölja, och i likhet med Storbritannien och Norge bedömt risken för olyckor till sjöss. Däremot ingår scenarierna pandemi, terrorattentat och social oro och upplopp bland de
scenarier som ska analyseras i nästa svenska riskbedömning. Här kan man tyda att det inte skett en policy transfer beträffande vilka risker man väljer att
fokusera på. Man skulle kunna tänka sig att transnationella risker skulle vara överrepresenterade i jämförelsen. Exempelvis risken för konsekvenserna för ett vulkanutbrott är transnationell, likaså pandemier och eventuellt terrorattentat som kan bringa transnationella konsekvenser. Om länderna hade fokuserat på liknande, transnationella risker så hade man kunnat ana en högre grad av policy transfer. Då skulle man möjligtvis kunna se att man tagit efter andra länder i vilka risker man bör fokusera på. Det faktum att man inte kan se att
transnationella hot är överrepresenterade, tyder på att det i en viss mån skett en policy transfer i avseendet bedömningsprocessen, men inte vad gäller vilka risker man fokuserar på. Där har det skett en anpassning för ländernas förutsättningar.
113 Renn, Ortwin. (1998) s. 49 114 Dolowitz, D., Marsh, D. (2000) S. 17
6 Slutsats
Uppsatsen
tog avstamp ur antagandet att geografisk närhet och liknande interna förutsättningar kan tänkas innebära att man även delar synen på risk med geografiskt närliggande länder. Den översiktliga, inledande
undersökningen visade att Sverige skiljde sig åt mot övriga länder. Uppsatsens syfte var att undersöka om man genom policy transfer-‐ perspektiv på nationella riskbedömningar kan se några indikatorer på att policyn inom riskområdet inte har transfererat. Därför undersöktes varför Sverige och Norges nationella riskbedömningar skiljer sig åt och vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom detta, ur ett policy transfer-‐perspektiv och genom Richard Roses teori om lärande. Slutsatsen bygger på resultatet som visade att Norge och Sverige skiljer sig åt i bedömningsprocessen, vilket kan vara en underliggande faktor till att man fokuserar på olika risker. Följaktligen är en ytterligare slutsats att det ur policy transfer-‐ och lärandeperspektiv visar sig att Norge har inspirerats av Storbritanniens metod, medan Sverige snarare visar på en indirekt policy transfer genom diverse riktlinjer från EU och därmed har utformat en nationell
riskbedömning. Samtidigt är riskområdet ett komplext område på det sättet att många faktorer påverkar riskbedömning. På grund av detta så kan det vara svårt att tyda en tydlig policy transfer där man har kopierat policyn, dess metod och typen av risker rakt av. Som nämnts i analysen så har det skett en anpassning till varje lands specifika förutsättningar, vilket naturligtvis är att föredra när det kommer till syftet med en nationell
riskbedömning. Ur ett samverkansperspektiv hade dock fler transnationella risker kunnat vara med. Om fler länder framställer nationella
riskbedömningar där man inkluderar många transnationella risker, skapar man en översyn över vilka risker man har gemensamt och kan samverka kring i ett förebyggande arbete. Uppsatsens resultat bekräftar den del av teorin som pekar på att en del policys är för komplexa för att transfereras fullt ut. Generaliserbarheten kan vara begränsad då medvetenheten finns om att det är en rad faktorer som påverkar vad man bedömer som en risk för nationen. Det kan även finnas fler risker än de som man tagit fram för analys i dokumenten. Ingenting tyder på att länderna transfererar på olika sätt inom
andra policyområden och resultatet ska därför inte generaliseras på det sättet. Uppsatsen har inte haft som mål att besvara alla faktorer till varför den svenska nationella riskbedömningen ser ut som den gör, utan målet var att undersöka några av faktorerna. Det behövs mer riskforskning på nationell nivå för att förstå hur bedömningen sker och vad som tas hänsyn till. Det vore intressant att se framtida forskning som undersöker fler länders riskbedömningar och studera vad det är som påverkar riskidentifieringen och bedömningen på nationell nivå. Det vore även intressant att vid en senare tidpunkt studera utvecklingen av såväl den svenska nationella riskbedömningen som eventuella homogena eller splittrade mönster i
Europa. Ett förslag på det kan vara att studera olika kluster inom Europa, för att undersöka hur nationer påverkas av geografiskt gränsande länder.