En policys komplexitet spelar också stor roll för hur applicerbar den är. En policys anatomi kan studeras i småskalighet och innebära en mängd
komplikationer om ett land skulle kopiera den rakt av.90 Med hänseende till
komplexiteten så är det mycket svårare att säga om en policy transfer kan ske eller inte. Rose menar att politiker har en tendens att förenkla policys som man inhämtat utrikes, för att passa de inhemska förhållandena.91 Genom en
förenkling av en policy och ett mindre beaktande för konsekvenserna därav, gör en policy transfer enklare.92 Bedömning för de risker en nation kan tänkas stå
inför, dess sannolikhet och konsekvenser, kan klassas som komplext. Det är oerhört många aspekter som måste tas hänsyn till, och det är högst rimligt att man inte kan kopiera en sådan policy rakt av från ett annat land. Det är enligt teorin om policy transfer och lärande inte konstigt om ett land inte antar alla delar av en komplex policy.93 Tendensen att simplifiera kan göra att endast vissa
delar kopieras, eller att man hämtar inspiration från ett land för att sedan göra det som Rose kallar efterliknande.94 Det faktum att Sverige och Norge har
bedömt risker olika, kan tyda på att just riskidentifiering på nationell nivå är så pass komplext och det är många variabler som spelar in i bedömningen. Ur det perspektivet att policyn är komplex, kan en del av variationen förklaras.
Samtidigt har länderna många likheter och binds samman av historiska skäl, liknande kultur och samhällssystem.95 Men i detta fall måste man beakta de
förutsättningar som fanns för länderna vid just detta tillfälle som denna uppsats tar avstamp från, det vill säga de senaste riskbedömningarna. Norge påbörjade 89 Rose, R. (1993) s. 129 90 Ibid s. 131 91 Ibid. s. 131 92 Ibid s. 132 93 Ibid. s. 131-‐132 94 Ibid. s. 30-‐31
95 Föreningen Nordens Nordenfakta: http://www.norden.se/Nordenfakta/De-‐nordiska-‐landerna/ (hämtat
detta arbete med att framställa liknande analyser redan år 2006, men 2012 skulle det börja kallas Nasjonalt risikobilde, och kan därmed tolkas som ett steg i ledet mot att skapa internationellt jämförbara riskanalyser.96 För Sveriges del
var den studerade nationella riskbedömningen den första i sitt slag, och kan vara en avgörande faktor till att bedömningarna skiljer sig. Norges motsvarighet till svenska MSB tycks ha längre erfarenhet av att utarbeta denna sorts
riskbedömningar på nationell nivå. I den svenska riskmatrisen har man även klumpat ihop många typhändelser till väldigt detaljerade, specifika scenarier. Idén med scenariobyggande finns även i Norge och Storbritannien, men den svenska konsekvensbedömningen påverkas av att man sätter ihop händelser på det här sättet. Anledningen till det är att det är den sista händelsen som blir huvudhändelse i kedjan, och det är dess konsekvenser man bedömer. Bryter man ner ett scenario i ursprungshändelserna (t.ex.störningar i
drivmedelsförsörjningen som leder till störningar i transporter som leder till störningar i livsmedelsförsörjningen) så inser man att det finns en rad olika konsekvenser av första och andra händelsen i denna kedja. Detta medger dock MSB att de känner till, och menar att de ska försöka utveckla
bedömningsmetoden så att man kan analysera fler händelser på samma gång.97
Det ligger även en problematik i att slå ihop så komplexa scenarier då sannolikheten för att enskilda händelser kan vara större än att just det
analyserade scenariot inträffar. MSB medger även brister i scenarioutvecklingen, där man i ett första skede slog ihop händelserna ”förorenad dricksvattentäkt (kemiskt utsläpp)” och ”fartygskollision”. Scenariot ”störningar i
dricksvattenförsörjningen p.g.a. diesel i Stockholms råvatten” bedömdes vara ett värsta fall-‐scenario. Efter en analys visade det sig att Stockholms
vattenreningsteknik var robust och det var därför inget värsta fall-‐scenario.98
Med det sagt menas att varje steg i analysen måste konsulteras med experter inom området för att bedömningen ska bli så trovärdig som möjligt. Detta är antagligen tecken på att bedömningsprocessen bör utvecklas. Det kan också vara problematiskt att förlita sig för mycket på myndigheters risk-‐ och
sårbarhetsanalyser utan att i den nationella bedömningen presentera hur dessa
96 Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap: Nasjonalt risikobilde 2012 s.5 97 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap: Risker och förmågor 2012 s.41-‐42 98 Ibid. s.42
har gått till och vilken metod man på myndighetsnivå har använt för att bedöma risker inom olika sektorer. Detta gäller naturligtvis för både Sverige och Norge, som också använder sig av offentliga risk-‐och sårbarhetsanalyser.
Att Sverige har fokuserat på färre risker kan alltså ha sin förklaring i att man helt enkelt har reducerat ned ett större antal typhändelser till mer specifika och komplexa scenarier. Vid jämförelsen med Norge kan man se att den norska riskbedömningen inte bedömer liknande scenarier, utan snarare enstaka
händelser. Ovanstående exempel med störningar i drivmedelsförsörjningen som leder till störningar i transporter som leder till störningar i
livsmedelsförsörjningen skulle enligt norsk metod brytas ned till tre enskilda händelser. I Norge har man bedömt händelsen ”energiknapphet” och beräknat konsekvenserna utefter det. För att återkoppla till Roses resonemang om att en komplex policy är svår att överföra från land till land, så kan man hävda att just riskbedömning är så pass komplext att det helt enkelt kan vara svårt att kopiera alla policyns delar rakt av mellan länder.99
5.5 Interdependens
Kopplat till detta, kan man gå vidare i att beakta interdependens mellan länder som ett sätt att belysa skillnader och likheter mellan länder. Sverige och Norge må vara sammanlänkade på många sätt, speciellt inom säkerhetsområdet. Men i detta spektrum av Sveriges externa relationer så kan man inte undgå EU-‐ medlemskapet som en viktig faktor i att förklara skillnader mellan Sverige och Norge. Rose menar att även om politiker bortser från hur man hanterar en fråga utomlands, så är resultatet av en policy alltid beroende av det samspel som finns i ett interdependent system.100 Han menar därmed att ju större interdependens
mellan länder, desto mer naturligt är det att man lär av varandra.101 Detta tycks
inte låta så banbrytande. Även Dolowitz och Marsh talar om detta, om hur regelverk skapade av Europeiska Unionen kan ses som en indirekt policy transfer trots att medlemskapet i sig är frivilligt.102 Som tidigare nämnts så har
EU satt upp riktlinjer för hur riskbedömningen bör ske, i syftet att skapa en översikt över EUs samlade risker. Detta påverkar naturligtvis den svenska
99 Rose, R. (1993) s. 131-‐132 100 Ibid. s. 136
101 Ibid. s. 136-‐137
riskbedömningen då man försöker förhålla sig till dessa riktlinjer som bl.a. innefattar kategoriindelning, scenarieutveckling och upprättandet av en riskmatris.103 Samtidigt kan man tänka sig att varken Sverige eller Norge vill
halka efter sina grannstater eller gemenskapen och att det på det sättet sker en indirekt policy transfer. EUs del i det hela gäller i synnerhet för Sveriges del, och även om Norge framställde nationella riskbedömningar tidigare än Sverige så kan man tolka att Norge inte vill halka efter övriga Europa, och ändrade om sin riskbedömning efter att Storbritannien publicerade sin första.104