Omfattar rättskraften även uttalanden?

Som ovan konstaterats är avvisningsregeln central för brottmålsdomens negativa rättskraft. Enligt den kan frågan om skuld till viss gärning, efter att den slutligen prövats inte tas upp till prövning på nytt. Ett nytt åtal ska i enlighet med bestämmelsen avvisas. Grundat på detta, ligger det nära till hands att antaga att ordet prövning, i enlighet med stadgandet, endast omfattar nytt åtal. Att det således inte är att betrakta som en förnyad prövning, om domstolen på nytt endast resonerar kring den enskildes skuld, utan att åtal väckts mot denne. Genom att fastställa vad som är förbjudet, torde man kunna avgöra vad som är tillåtet. Men är lösningen verkligen så enkel? Räcker det med en simpel e contrario-tolkning av författningstexten för att besvara arbetets ena frågeställning? För att avgöra detta måste det först tas ställning till varför den negativa rättskraftens funktion har en given plats inom straffprocessrätten.

Det har konstaterats att den negativa rättskraften innebär en mycket viktig garanti för den enskildes rättstrygghet. Varje respektabel rättsordning måste värna om den enskildes rätt att känna trygghet i att meddelad dom, eventuellt efter att talan prövats även i högre instans, är slutgiltig. Det vore inhumant att låta den enskilde utsättas för upprepade rättegångar mot sig. Humaniteten måste upprätthållas inom straffprocessrätten, vilket innebär att i de fall prövningen inte lett till ett materiellt riktigt resultat, kan den enskilde få slippa undan. I viss mån måste den ångest och det obehag den enskilde tvingats utstå på grund av prövningen i den första processen, anses utgöra ett tillräckligt straff. Inte heller kan det bortses från hur en rättsordning vars avgöranden inte är slutgiltiga, skulle uppfattas av allmänheten. Skulle den mötas av någon som helst tillit om man visste att det domstolen kommit fram till ändå inte gäller?

Hur förhåller då sig detta till de uttalanden såväl TR som HovR i prövningen mot E.A., företagit angående H.G:s eventuella skuld? Inledningsvis kan det konstateras att det som skiljer denna prövning åt, från en traditionell prövning i rättslig mening vilken föregåtts av ett åtal, är att prövningen i nu nämnda fall inte syftar till att ådöma H.G. någon påföljd. I övrigt hade resonemanget om dennes skuld lika gärna kunnat företas i ett förnyat åtal mot H.G., vilket alltså är förhindrat av rättskraften. Men är denna skillnad så väsentlig att den utgör gränsen för vad som är uppenbart lagstridigt och vad som är helt rättsenligt?

45 För att besvara frågan måste de ändamålsöverväganden som gjorts gällande för rättskraftens negativa funktion, sättas i relation till det H.G. blivit utsatt för. Även om H.G. inte riskerat någon påföljd, måste den prövning domstolarna på nytt utsatt denne för, inneburit både ångest och obehag. Det är möjligt att detta inte bör ses som ett tillräckligt straff för en sådan grov gärning H.G. misstänks ha gjort sig skyldig till. I någon mån kan domstolarnas mål anses helga medlen. Ett sådant resonemang är dock tämligen bräckligt. Det utgår nämligen från att H.G. på ett eller annat sätt är skyldig till mordet på S.S., vilket rimmar illa med oskuldspresumtionen. Det går inte att bortse från att H.G. kan vara helt oskyldig. Snarare borde detta antas, med tanke på att denne blivit frikänd från misstanke om att ha avlossat skotten. Som ovan nämnt ska detta ur ett rättskraftshänseende betraktas som samma gärning som eventuell delaktighet på annat sätt. Den frikännande domen har på så vis smittat av sig. I ett sådant läge är det enda rätta att betrakta H.G. som oskyldig till all inblandning i mordet. Att då utsätta denne för upprepade prövningar mot sig, för samma gärning, är mycket anmärkningsvärt och torde inte vara förenligt med de ändamålsöverväganden som gjorts gällande för rättskraftens negativa funktion.

Vidare måste betraktaren ställa sig frågan, vilken vikt lägger jag vid att åtalet mot H.G. ogillats, när jag läser domen mot E.A.? Troligen ingen alls. Såväl TR som HovR i prövningen mot E.A. gör sådana uttalanden att en utomstående övertygas om att H.G. är skyldig, trots att den prövning som syftat till att fastställa dennes eventuella skuld, ogillades. I såväl förarbeten som doktrin har det gjorts gällande att ett av syftena med brottmålsdomens negativa rättskraft är att allmänheten ska uppfatta avgörandet så som slutgiltigt och därigenom känna tillit gentemot rättsordningen. Även om domstolarnas uttalanden om H.G:s skuld inte syftar till att ådöma denne någon påföljd, blir denne dömd i allmänhetens ögon. Den frikännande domen mot H.G. saknar i detta hänseende betydelse, den betraktas inte så som slutgiltig. Värdet av den frikännande domen går således förlorat. Någon sinnesro torde inte kunna infinna sig hos H.G. i vetskap om att dennes skuld på nytt prövas och att denne pekas ut så som skyldig. Den rättstrygghet rättskraften syftar till att upprätthålla eftersätts på så vis.

Inom straffprocessrätten görs ofta en avvägning mellan rättssäkerhet och rättseffektivitet, ofta till förmån för den förstnämnda. Den enskilde och allmänheten ska känna trygghet och tillit till att det domstolen kommer fram till är slutgiltigt och riktigt. Detta är centralt när det gäller rättskraftens negativa funktion. Rättssäkerheten kan dock i viss mån inskränkas av rättseffektiviteten. Straffrätten går ju i någon mån ut på att lagföra kriminella beteenden, varför den torde förlora sitt syfte om rättseffektiviteten inte fick visst genomslag. Det har ovan visats att den enskildes trygghet och tillit till rättsordningen eftersätts om domstolarnas uttalanden likt de mot H.G., tillåts. I den mån denna inskränkning av rättssäkerheten sker till förmån för rättseffektiviteten, kan ett sådant agerande dock framstå som mer acceptabelt. Faktum är dock att H.G. inte kommer kunna dömas för de gärningar domstolarna menar att denne på ett eller annat sätt varit delaktig i, inte utan tillämpning av resningsreglerna. På så vis ”förbättras” inte statistiken över hur många åtal för mord som lett till fällande dom. I detta hänseende kan agerandet därav inte motiveras utifrån ett rättseffektivitetstänk. Inte heller är det nödvändigt att peka ut H.G. som skyldig i syfte att meddela en fällande dom mot E.A. En prövning mot E.A. för medverkan till ett brott H.G. blivit frikänd från, är ju inte förhindrad. Möjligen ger detta en

46 mer samlad helhetsbild av åklagarens gärningsbeskrivning, men detta skäl kan inte anses tillräckligt för att inskränka rättssäkerheten i motsvarande mån. Det ska inte läggas H.G. till last att åklagaren inte frambringat tillräcklig bevisning i åtalet mot E.A. Ändå lägger domstolarna ner tid och energi på att peka ut H.G. som klandervärd. Men till vilken nytta? Inte heller i detta hänseende tycks agerandet vara motiverat utifrån ett rättseffektivitetstänk.

Vidare anförde HovR att det inte fanns några hinder mot att i prövningen ta ställning till huruvida H.G. deltagit i mordet på annat sätt än som skytt. Det finns endast en rimlig tolkning av detta. Motsatsvis torde detta innebära att HovR anser att det föreligger hinder mot att ta ställning till H.G:s delaktighet i mordet som skytt. I detta avseende tycks domstolen anföra att den negativa rättskraften innebär att domstolen är förhindrad att göra uttalanden om H.G:s skuld i den mån det rör samma förhållanden som gjorts gällande i åtalet mot denne, men som H.G. frikänts från. Annorlunda uttryckt kan resonemanget tolkas så att domstolen, enligt eget förmenande är hindrade att uttala sig om sådana omständigheter som omfattas av åtalscirkeln. Som tidigare i framställningen visats, är dock åtalscirkeln omgiven av res judicata-cirkeln, vilken är betydligt vidare än den förstnämnda. Med detta sagt träffar den negativa rättskraften även andra alternativa rubriceringar, exempelvis medverkan och utvidgat medgärningsmannaskap. HovR:s resonemang är därför mycket märkligt. Anför HovR att ställningstaganden om H.G:s skuld gällande den gärning denne blivit frikänd från är förhindrade på grund av rättskraften, borde detta rimligen innebära att även uttalanden om sådant som är att betrakta som samma gärning ur ett rättskraftshänseende träffas. Av vilken anledning HovR inte delar denna uppfattning är ytterst oklart. Av framställningen framgår att åtal för mord, utvidgat gärningsmannaskap eller medverkansansvar utgör talan om samma gärning. Därav, borde HovR i enlighet med dess egna resonemang, vara förhindrad att uttala sig om H.G:s eventuella skuld, oavsett om det gäller ansvar som gärningsperson eller medverkansansvar.

Sammantaget ger avvisningsregeln inte uttryck för att även innefatta uttalanden. Samtidigt, baserat på de ändamålsöverväganden som gjorts gällande, finns visst utrymme för att göra en extensiv tolkning av avvisningsregeln till att även innefatta uttalanden. Sådana vidsträckta tolkningar måste dock göras med stor försiktighet. Detta gäller inte minst inom straffprocessrätten, där förutsebarheten är central. I oklara fall torde det vara bättre lämpat att göra en mer restriktiv tolkning av författningstexten. Detta skulle innebära att endast nytt åtal, inte uttalanden träffas av den negativa rättskraften. Å ena sidan bidrar detta till ökad förutsebarhet, å andra sidan innebär en mindre vidsträckt tolkning av rättskraftens omfång ett svagare skydd för den enskilde. Faktum är att det är just detta skydd det värnas om när tolkningsutrymmet begränsas inom straffprocessen. På så vis ter sig en restriktiv tolkning av avvisningsregel tämligen kontraproduktiv. Det bör också noteras att det enligt europarätten inte föreligger något hinder mot att tillämpa en mer långtgående rättskraftsverkan än vad som följer av Europadomstolens praxis. En sådan extensiv tolkning av avvisningsregeln är således förenlig även med europarätten. Vidare anförde HovR att det på grund av rättskraften föreligger hinder mot att uttala sig om H.G:s skuld så som den kommit till uttryck i åtalet mot denne. Det har i framställningen visats att rättskraften även omfattar omkringliggande omständigheter så länge

47 de kan hänföras till samma gärning. I förening med det ovan sagda, blir slutsatsen att den negativa rättskraften förhindrar en domstol från att genom uttalanden pröva den enskildes skuld, efter att dennes oskuld lagligen fastställts, inte bara vad gäller den åtalade gärningen, utan även sådana omständigheter som är att hänföra till samma gärning ur ett rättskraftshänseende.