Utgör mord och medverkan till mord samma gärning?

I prövningen mot E.A. i såväl TR som HovR, uttalade sig domstolarna om H.G:s skuld. Denna diskuterades utifrån, dels medverkan till mord, dels principen om utvidgat gärningsmannaskap. Å ena sidan anförde TR i prövningen mot E.A. att det var klarlagt att H.G. var den person som anlitat skytten, och därmed förmått denne att utföra mordet. Därav skulle H.G. betraktas som den primäre anstiftaren av mordet, vilket är en medverkansgärning. Å andra sidan anförde HovR att H.G:s delaktighet i mordet var så central att det var naturligt att betrakta denne som utvidgad gärningsperson. Skillnaden mellan TR:s och HovR:s val av rubricering, är inte helt obetydlig. Resonerar domstolen kring H.G:s ansvar för mord genom principen om utvidgat gärningsmannaskap, kan diskussionen utan hinder fortsätta i enlighet med arbetets ena frågeställning. Både åtalet för mord och ett resonemang kring utvidgat gärningsmannaskap tar ju sikte på att H.G. är att betrakta som gärningsperson. Det rör sig alltså om samma gärning. En förnyad prövning träffas därför av rättskraften. Det är därav anmärkningsvärt att HovR resonerar kring H.G:s skuld i detta avseende. TR:s resonemang angående H.G:s eventuella medverkansansvar, är dock något mer problematiskt för frågeställningen. Innan denna kan besvaras, måste det först tas ställning till om en förnyad prövning mot H.G. för medverkansansvar är förhindrad av rättskraften. Det är viktigt att poängtera att åklagaren i prövningen mot H.G. endast försökte göra gällande att denne var gärningsperson i strikt mening. Detta innebär att eventuellt medverkansansvar inte täcktes av åtalet. Innan framställningens frågeställningar besvaras, måste det därför tas ställning till huruvida mord och medverkan till mord ändå utgör samma gärning ur ett rättskraftshänseende. Om frågan besvaras jakande, föreligger inga hinder mot att fortsätta diskussionen i enlighet med arbetets frågeställningar, oberoende av om domstolen resonerar kring utvidgat gärningsmannaskap eller medverkansansvar.

Det har i framställningen visats att det av åtalet måste framgå vad åklagaren anser konstituerar själva brottet. Genom att åklagaren i stämningsansökan anger uppgifter om vem misstanken riktas mot, vem som är målsäganden samt tid och plats för när och var den brottsliga gärningen företagits, individualiserar åklagaren den åtalade gärningen. På detta sätt begränsas åtalet till subjekt och objekt, tid och rum. Detta är av stor vikt för följande doms rättskraftsverkan. Ett nytt åtal för gärning där subjekt, objekt, tid och rum är identiskt med ett tidigare åtal, torde nämligen vara hindrat av rättskraften.

Åtalet mot H.G. gällde i såväl TR som HovR ansvar för mord. En förnyad prövning om ansvar för mord, oberoende av om detta sker i termer av utvidgat gärningsmannaskap, är på grund av rättskraften därför förhindrad. En prövning mot H.G. för eventuell medverkansgärning hade

43 även den inneburit att ansvar gjorts gällande mot samma tilltalad, för gärning knuten till samma tid och plats vilken företagits mot samma målsäganden. Redan vid detta skede finns det anledning att anta att även en prövning för eventuellt medverkansansvar hade träffats av rättskraften och därmed varit förhindrad. Åklagaren gjorde dock inte gällande något ansvar för medverkan i gärningsbeskrivningen. Därav, var domstolen förhindrad att företa en prövning om medverkansansvar. Det har dock kunnat visas att åklagaren har möjlighet att justera åtalet till att innefatta även andra omständigheter, såtillvida de går att hänföra till samma ursprungliga gärning. Detta måste anses vara uppfyllt när det kommer till H.G:s eventuella ansvar gällande mordet på S.S. Åklagaren hade alltså möjlighet att justera åtalet mot H.G. till att även innefatta ansvar för medverkan, vilket hade medfört att domstolen varit behörig att pröva frågan. En sådan justering hade inte inneburit att ansvar för ny gärning prövats. Det vore otillfredsställande om det, bara av den anledningen att prövningen görs i en ny rättegång, ses som en ny gärning. Det finns här anledning att återkoppla till Welamsons sammanställning av rättskrafts- och resningsreglerna. Ponera att åtal väckts mot H.G. för mord alternativt anstiftan av mord. Om denne sedermera blev dömd för anstiftan av mord, hade nytt åtal för mord träffats av rättskraften och endast kunnat väckas genom reglerna om resning. I förevarande fall valde dock åklagaren att inte väcka åtal för annat än mord. Det vore i detta fall anmärkningsvärt om det vore möjligt att i en senare rättegång väcka åtal för anstiftan av mord. Detta hade eftersatt H.G:s rättstrygghet endast av den anledningen att åklagaren brustit i sin utredning. Det bör inte läggas den enskilde till last att åklagaren inte lyckats få fram tillräcklig bevisning till stöd för sitt åtal. Att inte se mord och medverkan till mord som samma gärning ur ett rättskraftshänseende innebär därför en sådan konflikt med resningsreglerna Welamson åsyftade, vilket inte kan anses önskvärt.

Vad gäller det handlingsmoment som åklagaren gjort gällande att H.G. företagit, utgår det från att det är H.G. som tagit sig upp i lägenheten och skjutit S.S. Denna gärningsbeskrivning tar sikte på att H.G. är gärningsperson i strikt mening. Hade alternativt ansvar gjorts gällande för medverkan, är det ett rimligt antagande att åklagaren hade gjort gällande ett annorlunda handlingsmoment, exempelvis att H.G. istället för att själv gå upp till lägenheten, förmått annan att göra det medan H.G. själv satt kvar i flyktbilen. Denna omständighet hade kunnat tala för att mord och medverkan till mord är att betrakta som skilda gärningar. Det bör dock noteras att Ekelöfs ståndpunkt, som även vunnit fäste i såväl praxis som doktrin, tar sikte på att det ska råda överensstämmelse mellan antingen handlingsmomentet eller angreppsobjektet/brottsresultatet, för att betraktas som samma gärning. Handlingsmomentet är således inte ensamt avgörande i frågan. I förevarande fall rör det sig om samma brottsresultat, det vill säga att S.S. mördades, vilket gör att det bör ses som samma gärning. Prövningen gäller, för att citera Europadomstolen, samma essential elements och utgörs av vad som enligt norsk rätt kallas samma forhold. Sammantaget, grundat på vad som nu anförts, innebär detta att mord och medverkan till mord utgör samma gärning ur ett rättskraftshänseende, förutsatt att ansvar görs gällande mot samma gärningsperson. Det är således lika anmärkningsvärt av domstolarna att resonera kring H.G:s skuld vad gäller utvidgat gärningsmannaskap som medverkan till mord i form av exempelvis anstiftan.

44 H.G:s ansvar för eventuell inblandning i mordet på S.S. har lagligen prövats. Avvisningsregeln, vilken är central för rättskraften, innebär att nytt åtal för vad som redan prövats och därtill de omkringliggande omständigheter som träffas av rättskraften, är förhindrat. Sådana omständigheter, vilka betecknas under samma gärning, är utöver strikt ansvar för mordet, i enlighet med vad som ovan visats, även utvidgat gärningsmannaskap och medverkansansvar. En ny prövning mot H.G. för någon av dessa gärningar, är således förhindrad, vilket är en mycket viktig garanti för den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet. Trots detta väljer alltså domstolarna att uttala sig om H.G:s skuld efter att dennes oskuld lagligen fastställts.