En omodern princip eller en grundstomme för det svenska rättssystemet?

Utöver tolkningsproblematiken har andra aspekter av den processuella ogiltighetsprincipen diskuterats i doktrinen, exempelvis principens tillämplighet. Det har framförts åsikter om principens modernitet och om det inte förefaller sig så att den har tjänat sitt syfte. Det kan påminnas om att syftet med principen torde vara att tillförsäkra ett konsekvent tillika förutsebart processrättsligt förfarande. Genom att överlåta makten att avgöra processuella frågor inom civilprocessen åt de statliga domstolarna kan även vissa vinster ur ett rättssäkerhetsperspektiv göras. Tillämpningen blir konsekvent och parterna kan lita på att domen är materiellt riktig.¹⁵¹

Utvecklingen av processen i civilrättsliga mål har lett till ett ökat inflytande för parterna och domstolen beaktar i större utsträckning parternas önskemål kring domstolsprövningen.

Däremot finns det även de som menar att principen alltjämt är giltig och tillämplig.¹⁵² Principen har relativt nyligen bekräftats genom lagmotiven till medlingslagen och utvecklingen av civilprocessen har inte lett till att parterna genom avtal kan binda en domstol i

151 Syftet med principen behandlas ovan i avsnitt 2.2.

152 Se kapitel 5 ovan för utveckling av dessa åsikter.

42

handläggningsfrågor. I stället uttrycks parternas önskemål genom ensidiga processhandlingar inför domstolen. På grund av att principen har fastställts och bekräftats av lagstiftaren så sent som 2011 blir det svårt att argumentera mot att principen i dagsläget inte är tillämplig. Frågan blir i stället om principen fortsättningsvis bör tillämpas, om det finns ett fortsatt behov av principens rättsverkningar och om det finns alternativa tillvägagångssätt.

I avsnitt 2.2 har principens historia behandlats vilket visade att principen i viss mån vilar på en oklar ideologisk grund. Detta är av mindre betydelse då tankarna bakom principen fortsatt torde vara av fundamental betydelse för rättsordningen, nämligen att processuella frågor är förbehållna domstolarna medan parterna kan disponera över den materiella rätten. Förvisso har utvecklingen gett parterna mer inflytande över processen men, precis som anförs ovan, parterna kan fortfarande inte binda domstolen genom avtalade överenskommelser. Däremot talar principens mångåriga historia och ursprung för att principen och dess effekter kan behöva ses över i takt med att rätten utvecklas och förändras. Principen är, oaktat dess syfte, till viss del omodern i och med att synen på tvistlösning i dispositiva tvistemål förändrats sedan principens uppkomst.

Tvistande parter fick i genomsnitt vänta sju månader på ett avgörande i första instans under 2020. Vissa tvister är av mer brådskande karaktär och då kan 7 månader vara alldeles för lång tid. Detta kan öka intresset för alternativa tvistlösningsmetoder, vilket även kan stiga på grund av att uppmärksamhet riktas mot ämnet bland annat i och med EU:s medlingsdirektiv men också influenser från bland annat USA. Parter som är intresserade av ADR kan använda sig av flerstegsklausuler för att föreskriva olika tvistlösningsmetoder. En sådan utveckling hämmas dock av den processuella ogiltighetsprincipen.

Flerstegsklausuler där exempelvis medling föreskrivs utgör inte processhinder och det står parterna fritt att avvika från en sådan klausul. Vidare kan principen skapa icke önskvärda effekter när den tillämpas på blandade avtalsvillkor vilket har diskuterats ovan. För att öppna upp för en sådan rättsutveckling är det därför av intresse att diskutera om, eller hur, principen bör tillämpas fortsättningsvis. Principens syfte att tillförsäkra en säker civilprocess kvarstår men möjligheten att tillåta vissa processuella överenskommelser finns. Ett tillåtande av vissa processuella överenskommelser, exempelvis flerstegsklausuler där medling ingår som ett försteg till skiljeförfarande, kan kombineras med ett antal metoder för att skapa ett skydd för rättssäkerheten och rätten till domstolsprövning.

Ett exempel på en sådan metod är att använda sig av befintlig lagstiftning som reglerar möjligheten att jämka oskäliga villkor. Lars Heuman har föreslagit alternativet att använda 36

43

§ AvtL för att kunna underkänna processuella avtal, därmed skulle den processuella ogiltighetsprincipen till viss del vara utspelad eller rentav överflödig.¹⁵³ Skäl som talar för att jämka ett villkor i ett processuellt avtal skulle kunna vara av processekonomiskt slag eller att villkoret kan medföra drastiska negativa konsekvenser för en part. Denna teori om möjligheten att använda 36 § AvtL har utvecklats och det föreslås ett omvänt synsätt på processuella överenskommelser giltighet.¹⁵⁴ I stället för att, som i dagsläget, utgå från att alla processuella överenskommelser per se är ogiltiga kan ett alternativt synsätt vara att de ska anses vara giltiga.

Utifrån denna utgångspunkt kan en alternativ bedömningsmodell skapas där det slutliga steget utgörs av möjligheten att jämka oskäliga avtalsvillkor. Den alternativa bedömningsmodellen skulle då utgå från att en processuell överenskommelse ges den processuella rättsverkan att en talan eller invändning som strider mot överenskommelsen ska avvisas. Detta gäller dock endast under förutsättning att det inte föreligger skäl av nämnvärd styrka som talar för att villkoret måste förbises. Skäl som talar mot att villkoret ska anses vara verksamt föreligger om någon av de fem följande omständigheterna föreligger:

i) överenskommelsen komplicerar bevisprövningen, rättstillämpningen eller den generella handläggningen av målet,

ii) överenskommelsen bidrar till att kostnaderna för rättskipningen ökar, iii) överenskommelsen är olämplig,

iv) överenskommelsen berövar en part dennes grundläggande processuella rättigheter,

v) överenskommelsen är oförenlig med upprätthållandet av betydande allmänna intressen.

Föreligger någon av ovanstående situationer ska avtalsvillkoret förklaras oskäligt och jämkas i enlighet med 36 § AvtL. Detta kräver att en part åberopar avtalsvillkoret inför domstol. Utan ett sådant åberopande föreligger inget problem eftersom domstolen inte ställs inför en bedömning av villkoret. Denna modell är ett alternativ till den processuella ogiltighetsprincipen och kan öppna upp för en rättsutveckling som medför mer kreativa tvistlösningsklausuler.

Fördelen med att vända på principen, så att processuella överenskommelser per se är giltiga, skulle vara att det till viss del kan medföra kortare handläggningstider hos domstolarna eftersom tvister i större utsträckning skulle kunna tillbakavisas i ett inledande skede i stället för att först prövas i sak. Rättigheterna för den part som menar att avtalsvillkoret inte är bindande skyddas

153 Heuman JT 2006/07 s. 59. Detta behandlas ovan i avsnitt 5.5.

154 Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 126 f.

44

genom att villkoret anses oskäligt och ska därmed jämkas om någon av situationerna ovan föreligger.

Denna modell är emellertid inte helt oproblematisk. Till att börja med medför den en hel del svåra tolkningsfrågor, det är inte helt enkelt att avgöra om ett villkor är att anse som olämpligt och på vilka grunder en sådan lämplighetsbedömning ska göras. På samma sätt är det sannolikt att tolkningsbekymmer uppkommer när en bedömning av huruvida ett avtalsvillkor försvårar rättstillämpningen eller inte ska göras. Ytterligare en stor utmaning med denna alternativa modell är att det föreligger en överhängande risk för att processen förlängs på grund av att villkoret tilldelas för mycket fokus och att ytterligare en nivå tillförs tvisten som uteslutande handlar om överenskommelsens giltighet. Tvistens verkliga kärna riskeras att överskuggas av en komplex tolkningsbedömning och denna alternativa modell skapar mer bekymmer än vad den uppnår underlättande effekter.

6.4 Avslutande kommentarer

Att den processuella ogiltighetsprincipen är giltig i svensk rätt råder det ingen tvekan om, vilket har påvisats tidigare i framställningen. Som har framgått av resonemanget ovan är principen dock inte helt oproblematisk. Gränsdragningsproblematiken och principens onyanserade innebörd kan leda till att blandade avtalsvillkor förklaras ogiltiga. Principen riskerar då spela ut civilrättsliga överenskommelser som parter avtalar om.

Det finns andra sätt att garantera avtalsslutande parter deras processuella rättigheter varav möjligheten att använda 36 § AvtL har diskuterats och en alternativ bedömningsmodell har presenterats. I analysen av modellen framkommer att även denna medför viss problematik främst bestående av tolkningssvårigheter. Bedömningsmodellen skulle visserligen kunna användas för att tillförsäkra att undantag från den processuella ogiltighetsprincipen är rättssäkert. Principen kvarstår men ett lagstadgat undantag görs för alternativ tvistlösning exempelvis i form av temporära processhinder genom flerstegsklausuler. Bedömningsmodellen skulle tillämpas för att avgöra vilka flerstegsklausuler som är godkända undantag och vilka som inte ska ges processrättsligt bindande verkan. På så sätt skulle modellen kunna fungera som ett komplement till den processuella ogiltighetsprincipen. Riskerna med en sådan ordning är dock många i och med att en omfattande tolkningsproblematik uppstår så länge det inte finns ett tydligt avgörande av exempelvis vad som anses vara olämpliga processuella överenskommelser. Förutsebarheten skulle i princip vara obefintlig för parter som vill sluta ett

45

avtal innehållandes en flerstegsklausul eftersom de på förhand skulle ha mycket svårt att avgöra om klausulen utgör ett giltigt undantag från den processuella ogiltighetsprincipen.

Svaret på frågan om parterna juridiskt förfogar över sättet att lösa en konflikt blir utifrån gällande rätt nekande. I alla fall i den utsträckning som ryms inom detta arbete, avseende om parter kan binda en domstol genom att avtala om en tvistlösningsmekanism bestående av flera steg. Intresset, eller snarare behovet, av att garantera en rättssäker prövning kvarstår och den processuella ogiltighetsprincipen ser i viss mån till att det behovet tillgodoses. Det är grundläggande rättigheter som aktualiseras i denna diskussion, vilket gör att avsteg från principen inte ska göras lättvindigt. Ett avsteg från den processuella ogiltighetsprincipen kan i förlängningen bli ett avsteg från rätten till domstolsprövning och rätten till en rättvis rättegång.

En redogörelse för rättighetsaspekten och en diskussion om i vilken mån rättigheter kan avsägas kommer nu föras.

46