Områden med utvecklingspotential

Både i enkäten och i intervjuerna fick respondenterna frågor som var direkt kopplade till de fem kategorier av utvecklingsområden som syntes i biblioteksplanerna. Tanken med att utföra undersökningen på detta sätt var att få både ett kvantitativt och kvalitativt perspektiv på hur de olika utvecklingsmålen upplevdes för både användare och icke-användare för att sedan analysera svaren. Nedan kommer de diskuteras i kategorisk ordning.

Trots att en brist på lämplig marknadsföring är tydlig i analysen av empirin, så är det fortfarande en av de mest återkommande utvecklingsområdena som beskrivs i biblioteksplanerna. Som tidigare nämnt kan en orsak till att icke-användarna avstår folkbiblioteket vara att de endast ser det i rollen som kunskapscentrum enligt Andersson och Skot-Hansens (1994) modell, på grund av att de inte har någon inblick i bibliotekets verksamhet. De fyra andra kategorierna av utvecklingsområden skulle kunna klassificeras som underkategorier där en fungerande

marknadsföring är grundläggande då de har en direkt koppling till biblioteksverksamheten. Med andra ord blir det en utmaning för biblioteket att utveckla sina förekommande tjänster gentemot nya användare, om de inte har någon vetskap om vilka tjänsterna är eller vad de innebär. Dessutom uppgav majoriteten av enkätrespondenterna att de troligtvis skulle besökt

folkbiblioteket oftare om de haft mer information om deras verksamhet och om de haft en mer synlig marknadsföring. Marknadsföringen bör alltså vara ett utvecklingsområde med hög prioritet för folkbiblioteken i syfte att nå nya användare.

Ett annat utvecklingsområde är ökad tillgänglighet, vilket i praktiken skulle innebära meröppet och fler bokbussar. Även om majoriteten av enkätrespondenterna svarade att de inte hade använt sig av bokbussar, visar det sig att hälften av dem troligtvis hade använt sig av folkbiblioteket oftare om det legat närmare hemmet. Om vi återigen tittar på Andersson och Skot-Hansens (1994) modell över folkbibliotekets roller skulle detta kunna förklaras med att de tillfrågade ser en annan identitet i det lokala biblioteket än att endast bidra med litteratur och läsning, utan att de själva vet vilken det skulle vara. Det vill säga att svaren indikerar att de kunnat tänka sig använda folkbibliotekets andra tjänster, som inte ryms i en bokbuss.

Det faktum att ingen av de intervjuade visste öppettiderna för sitt lokala bibliotek pekar på att meröppet inte påverkar icke-användarna. Dessutom är det en mervärdestjänst som i praktiken endast gynnar befintliga användare, och därför görs tolkningen att detta utvecklingsområde inte bör vara lika prioriterat för folkbiblioteken. Samma gäller området om digital utveckling av mediebeståndet. Varken enkätrespondenterna eller intervjupersonerna visade någon typ av intresse eller förändring i attityd när det gällde folkbibliotekets roll som digital

medieförmedlare. I intervjun menar C att hen ”inte har något behov av biblioteket eftersom jag

har en dator och en mobiltelefon”. Privatpersoner har med hjälp av mobiltelefoner och datorer

tillgång till de flesta digitala produkter och tjänster, till skillnad från tryckt media, och därför faller det sig naturligt att detta utvecklingsområde inte är av intresse för icke-användarna. Däremot har denna studie inte undersökt hur den digitala utvecklingen påverkar befintliga användare och användare i de prioriterade målgrupperna, där den möjligtvis har en helt annan genomslagskraft.

Fortsättningsvis framgår det i biblioteksplanerna att folkbibliotekets fysiska lokaler ska utvecklas och bli mer attraktiva för användarna, och på så sätt få fler att vilja spendera tid på biblioteket. Det fanns bland intervjusvaren inga tecken på att respektive kommunala

folkbiblioteks lokaler var intressanta i syfte att arbeta, studera eller hålla möten. Lite mindre än hälften av enkätrespondenterna hade troligtvis besökt lokalerna oftare om de varit mer

genomtänkta, och ungefär en tredjedel om lokalerna varit lugnare och tystare. Resultatet visar även att det finns ett intresse hos samtliga tillfrågade att ha en annan plats att studera och arbeta än just i skolan och på arbetsplatsen, vilket innebär att det kan vara ett viktigt

påstående om att icke-användarna avstår biblioteket för anledningen att miljön påminner för mycket om skolan. Två av intervjupersonerna uppgav att de gärna sitter på café för studier och arbete, vilket skulle kunna fungera som inspiration för folkbiblioteket. Även om empirin inte direkt visar ett intresse hos icke-användarna att börja utnyttja folkbibliotekets lokaler för studier och arbete, så kan det fortfarande vara ett utvecklingsområde som bör få högre prioritet då möjligheterna är stora.

Slutligen framgår det i analysen av biblioteksplanerna att nya användare ska nås genom anordning av fler information- och kulturaktiviteter. Av intervjuresultatet att tolka så finns det visst ett behov av fler pålitliga och objektiva informationsförmedlare i dagens samhälle, då det upplevs en svårighet med källkritik. I Andersson och Skot-Hansens (1994) första modell är informationscentrum en av de fyra roller som biblioteket har, men ändras sedan till

innovationscentrum när modellen klev in i 2010-talet. Detta kan tolkas som att folkbibliotekets tid som informationsförmedlare är över, i ett samhälle där alla har tillgång till all sorts

information dygnet runt via internet, och därför inte bör vara ett prioriterat utvecklingsområde. Däremot har det tidigare klargjorts att denna studie inte kartlagt vilka specifika

informationsaktiviteter som anordnas i varje filial, och därför kan den inte svara på vilken nytta och funktion informationsaktiviteterna har i respektive kommun. Detsamma gäller för

kulturaktiviteter. Intresset och aktuell aktivitet i gratis kulturarrangemang var lågt i både intervjun och enkäten. En anledning till att det inte finns något intresse kan återigen kopplas till påståendet om att icke-användare ser folkbiblioteket som kunskapscentrum, och därför avstår de från kulturaktiviteter som förknippas med skolverksamhet. Enligt empirin i koppling till

Andersson och Skot-Hansens modell (1994) upplevs folkbiblioteken lyckas minst med att positionera sig som kulturcentrum, då sådana aktiviteter inte nämndes en enda gång under intervjuerna. Av dessa anledningar görs tolkningen att utvecklingsområdena om utökade informations- och kulturaktiviteter på folkbiblioteken enligt resultatet i denna studie inte bör prioriteras. Däremot har studien inte granskat kommunernas specifika informations- och kulturaktiviteter, och kan därför inte dra några slutsatser om respektive filials fortsatta arbete med att utveckla dessa.