5. Resultat & analys
5.5 Omsorgssviktens konsekvenser
Författarna av de självbiografiska berättelserna beskriver alla olika konsekvenser av att ha vuxit upp med omsorgssvikt. De konsekvenser som är främst förekommande i biografierna är ensamhet, sociala nätverk utanför familjen, hemlighållande av situationen, bristande självförtroende, självkänsla och självbild, vilka redovisas i nedanstående avsnitt.
Avslutningsvis diskuterar och analyserar vi vilka strategier som använts för att handskas med den samlade upplevelsen av omsorgssvikt.
5.5.1 Beskrivningar
David och Lisbeth beskriver ensamhet som en konsekvens av omsorgssviken. David beskriver: "Men innan Hon dog ville jag att Hon skulle förstå vidden av min smärta och min ensamhet under alla dessa år" (Pelzer 1995, s. 102). Likaså beskriver Lisbeth: "Att som barn tvingas ta vuxenansvar och ersätta sin mamma är att bli mycket, mycket ensam" (Pipping 2010, s.156). I linje med Davids och Lisbeths beskrivningar av ensamhet diskuterar också tidigare forskning ensamhet som en konsekvens av omsorgssvikt (Östman 2008). Barnen i Östmans (2008) intervjustudie upplevde ensamhet då förälderns problematik tog över och barnens behov av uppmärksamhet försummades till följd av detta. Den bristande kommunikationen bidrog till att barnen lämnades ensamma med sina tankar och känslor (ibid). Ett omfattande ansvarstagande diskuteras både som en negativ och positiv konsekvens i den tidigare forskningen (Lindblad 2013 & Moore et al. 2011). Lisbeth uttrycker tillskillnad från forskningen endast negativa konsekvenser av att behöva ta vuxenansvar i tidig ålder.
Förutom ensamheten som är beskriven ovan nämner Lisbeth också att hon förlorat sin barndom som en följd av ansvarstagandet.
Vidare beskrivs sociala nätverk utanför familjen som en viktig aspekt. Lisbeth beskriver följande: ”Kyrkan fanns i vår närhet och kyrkan i Kortedala levde verkligen upp till uttrycket
"Gud älskar alla". Vi fick plats alla fyra i den kyrkliga gemenskapen” (Pipping 2010, s. 163).
Lisbeth tar upp kyrkan som en betydelsefull plats där hon får vara med i gemenskapen och få bekräftelse. Kyrkan beskrivs även som en betydelsefull plats i Lindblad (2013), Moore et al.
(2011) samt Tinnfält et al. (2011) studier.
Författarna i självbiografierna beskriver genomgående att de också känner ett behov av att hemlighålla sin hemsituation. Resonemanget om hemlighållande är något som Claezon (1996)
också diskuterar. Claezons (1996) studie visade att barnen ljög genom att hemlighålla hemförhållandena och därmed skydda sig själva. Detta beskrevs som en strategi som tillämpades för att hantera situationen (ibid). Tinnfält et al. (2011) studie visar också att barn som växer upp med en psykiskt eller socialt funktionsnedsatt förälder ofta väljer att hemlighålla förälderns problematik, samt hemsituationen för omgivningen. Den främsta orsaken till detta är rädsla för att bli fråntagen från sin familj. En annan orsak till hemlighållande var risken att upplevas som annorlunda och därmed utsättas för öknamn och mobbning (Tinnfält et al. 2011). Sandra beskriver att hon undviker att berätta om sin hemsituation: "Jag kände mig som om jag var ensam om att ha en hemlighet. Och min hemlighet var mamma. Tokmorsan" (Gustafsson 2006, s. 20). Sandras anledning till varför hon hemlighåller sin mammas problematik beskrivs vara rädslan över att bli utsatt för mobbning samt att uppfattas som annorlunda. Sandra beskriver också att hon undviker att relateras till sin mamma, främst i situationer då Sandra tror att hennes mamma ska göra något som Sandra uppfattar som pinsamt. Att hemlighålla sin hemsituation är något som David och Ethel också beskriver. David beskriver följande: ”Om någon undrade vad jag råkat ut för hade jag färdigformulerade förklaringar som Hon hjärntvättat mig att upprepa” (Pelzer 1995, s. 39).
Vid ett annat tillfälle beskriver David: ”Men min rädsla gjorde att olyckan blev vår hemlighet.
Jag visste att om jag någonsin berättade för någon skulle nästa ”olycka” bli än värre” (Pelzer 1995, s. 32). Ethel beskriver det såhär:
Istället har jag för ett ögonblick glömt mammas förhållningsorder. Om jag bara hade smygtittat på mammas profil hade jag sett hennes varnande blick. Jag skulle ha märkt det på hennes spända käkmuskler. Istället gjorde jag det mest förbjudna - pratade om oss. Det kommer jag få sota för. Det är jag säker på. (Ericsson 2008, s. 63)
Davids och Ethels anledning till att hemlighålla omsorgssvikten diskuteras inte i den tidigare forskning som inkluderats i vår studie. För David och Ethel utgörs hemlighållandet främst av rädsla. Rädslan grundar sig i ovissheten kring vad som kommer att ske när deras mammor får vetskap om att de berättat om sina hemförhållanden. Författarna beskriver att de därför så långt som det är möjligt undviker att berätta om förälderns problematik eller om hur de behandlas i hemmet.
Författarna beskriver upplevelser av bristande självförtroende, självkänsla och en försämrad självbild under uppväxten, men också senare i vuxen ålder. Till följd av att David kontinuerligt får höra att han är värdelös blir han deprimerad. Lindblad (2013) och Tillfält et
al. (2011) diskuterar också att förälderns funktionsnedsättning kan bidra till depression och annan psykisk problematik hos barnen. David beskriver att det är hans mammas psykiska problematik som orsakar den omsorgssvikt han upplever under uppväxten. En konsekvens av omsorgssvikten blir för David självhat och depression: ”I det ögonblicket var jag fullt och fast övertygad att döden vore att föredra framför mina utsikter att få uppleva någon sorts lycka.
Jag var ingenting. Jag var ett ”det”” (Pelzer 1995, s.107). Vid två andra tillfällen beskriver David: ”Det lilla hopp jag hade haft var borta. Jag hade inte längre någon vilja att fortsätta”
(Pelzer 1995, s. 116). Samt:
I djupet av min själ hatade jag mig själv mer än allt annat på jorden. Jag började tro att allting jag själv eller människor i min omgivning råkat ut för var mitt eget fel för att jag hade låtit det pågå så länge” (Pelzer 1995, s. 104).
Även Sandra beskriver konsekvenser av omsorgssvikt som yttrar sig i bristande självförtroende och självkänsla: "Jag är en trasig själ som ständigt söker bekräftelse. Se mig.
Hör mig" (Gustafsson 2006, s. 222). I föregående citat beskrivs bristande självförtroende, självkänsla och en försämrad självbild som en konsekvens som etablerat sig redan under uppväxten. Lisbeth beskriver istället bristande självförtroende, självkänsla och försämrad självbild som en konsekvens som gjort sig tydlig främst i vuxen ålder:
Jag fick smaka på förälskelsens frukt, den smakade ljuvligt, men eftersom jag hade ett så enormt dåligt självförtroende när det gällde romantik höll det inte. Orsakerna var naturligtvis många, men det avgörande var att jag var så osynlig. (Pipping 2010, s. 139)
För mig var det en lång väg att gå, den att våga tro att jag är värd att älskas. [...] Som barn var självbilden bara negativ, för det fanns ingen där som kunde ge mig en positiv sådan. [...]
Det tog tid att våga tro på mig själv, och att våga visa vem jag verkligheten är inför andra.
Att våga ta plats och våga säga vad jag tycker och tänker. (Pipping 2010, s. 176)
Enligt Lisbeths återberättelser i självbiografin är detta den konsekvens av omsorgssvikt som påverkat henne mest negativt i det fortsatta livet. Trots att Lisbeth beskriver att hon helt bryter med sin mamma vid 20 års ålder tar det lång tid att återhämta och läka det självförtroende som Lisbeths mamma försummat. Det bör dock tilläggas att Lisbeths mamma aldrig enligt Lisbeths beskrivningar medvetet utsatte henne för omsorgssvikt, utan detta beskrivs vara en omedveten följd av moderns handikapp.
5.5.2 Strategier
Författarna beskriver vissa copingstrategier som tillämpas för att klara av omsorgssvikten under uppväxten oberoende av vilket behov som försummas. David får under uppväxten en lillebror som bidrar till att han orkar hantera omsorgssvikten och i situationer då han känner för att ge upp tänker han på lillebrodern Kevin: ”Det enda som gjorde att jag behöll förståndet var min lillebror Kevin. Han var en underbar baby och jag älskade honom” (Pelzer 1995, s. 109). Vidare beskriver David: ”Ljudet från Kevins skratt fyllde mitt hjärta med värme och när jag senare kände mig deprimerad tänkte jag på honom” (Pelzer 1995, s. 111).
Sandra väljer att i vuxen ålder se erfarenheterna av omsorgssvikten som en utgångspunkt istället för som en börda:
Jag menar inte att man ska låtsas som om det aldrig hänt, utan bara sluta använda det som en utgångspunkt för allt negativt, tråkigt eller svårt som man möter under livets promenad. Jag vill inte ha min uppväxt sittandes som ett ok på mina axlar resten av livet. Jag vill gå vidare.
(Gustafsson 2006, s. 255)
Både David och Sandra använder sig i ovanstående situationer av meningsbaserad coping.
Meningsbaserad coping är enligt Folkman och Moskowitz (2000) en form av coping som tillämpas då individen försöker finna mening i en påfrestande situation som upplevs eller har upplevts. För David innebär strategin att han klarar av att se en positiv aspekt när han känner sig deprimerad under uppväxten med omsorgssvikt. Sandra använder den meningsbaserade copingstrategin för att bearbeta upplevelserna i vuxen ålder. Detta genom att hon finner ett mentalt positivt tillstånd som hon kan leva med trots upplevelserna av omsorgssvikt. I likhet med Davids och Sandras beskrivningar uttryckte också informanterna i Claezons (1996) studie att en betydelsefull strategi var att söka mening i negativa situationer. Detta sätt att finna mening i svåra situationer ansåg informanterna var en avgörande aspekt för överlevnad.