Psykisk  misshandel

5.2.1  Beskrivningar  

I de självbiografiska berättelserna beskriver författarna olika typer av psykisk misshandel. I tre av de fyra självbiografiska berättelserna kan vi urskilja psykisk misshandel. David, Ethel och Lisbeth upplever psykisk misshandel kontinuerligt under uppväxten. Teman som genomgående framträder i materialet är upplevelser av att vara oönskad, bestraffningar, hot och kränkningar.

Författarna av de självbiografiska berättelserna beskriver upplevelser av att vara oönskade och ovälkomna. Den psykiska misshandeln utgörs av att föräldrarna både verbalt och genom kroppsspråk förmedlar till författarna att de är värdelösa samt oälskade. Detta beskrivs ske vid upprepade tillfällen under längre tid för Ethel och David. Nedan exemplifierar vi genom att först citera Ethel och sedan David:

Mamma brukar också säga det till mig: "Vem fan tror du att du är? Förmer än alla andra? Nej, du är bara en liten skitunge som kommit till världen för att plåga livet ur din stackars mamma." (Ericsson 2007, s. 19)

Plötslig blev hennes röst iskall och hon hötte med fingret mot mitt ansikte och väste: ”En sak skall du ha jävligt klart för dig! Det finns inget du kan göra att imponera på mig! Förstår du vad jag säger? Du är en nolla! Ett Det! Du existerar inte! Du är ett missfoster! Jag hatar dig och jag önskar du vore död! Död! Fattar du? Död!” (Pelzer 1995, s. 107)

Ethel och Davids beskrivningar av att vara oönskade visar att de har begränsad tillgång till positiv bekräftelse från föräldrarna. Den positiva bekräftelsen kan inte mäta sig med den negativa syn som föräldrarna förmedlar.

Författarna till självbiografierna beskriver psykisk misshandel som utgörs av bestraffningar.

Det som framförallt beskrivs i materialet är psykiska bestraffningar så som att författarna isoleras, utestängs eller låses in. Författarna får således inte vara en del av familjens gemenskap utan utestängs och behandlas i många fall som luft. Ethel beskriver upplevelser av att vara både utelåst från huset och instängd i ett rum:

När mamma har blivit rasande över något jag gjort, eller inte gjort, eller bara det faktum att jag finns som en påminnelse över hennes misslyckande liv - stänger hon mig ute.[...]Hon brukar låsa mig ute och låta mig stanna i trädgården så många nätter som behövs för att rensa rabatterna och häcken. (Ericsson 2007, ss. 32-33)

När det blir för kallt ute får jag ibland sova på en trasmatta i förrådsrummet med laddade råttfällor och en brummande frysbox som enda sällskap. Hon gör det för mitt eget bästa säger hon, för att driva halsstarrigheten ur mig. (Ericsson 2007, s. 33)

Ethel upplever att de psykiska bestraffningarna är värre än den fysiska misshandeln då dessa bestraffningsmetoder präglas av rädsla och ensamhet. Då Ethel är mörkrädd beskrivs bestraffningen i form av isolering från övriga familjemedlemmar i mörker skrämmande.

David beskriver att bestraffningsmetoderna påverkar honom genom att han inte längre får vara en del i familjens gemenskap. Han beskriver att han blir allt mer utesluten ifrån

vardagliga händelser och aktiviteter. Han skildrar att han får mycket ansvar i hemmet när det gäller hushållssysslor vilket också i många fall är en bestraffning. David beskriver upplevelser av frekvent fysisk och psykisk misshandel som kombinerad bestraffningsmetod:

Men Hon fortsatte att vråla att jag hade skämt ut familjen och förtjänade att bli rejält bestraffad. Hon bestämde att jag aldrig mer skulle få titta på teve. Jag skulle inte få äta middag och var tvungen att hjälpa till hemma med alla tänkbara sysslor Hon kunde komma på. Efter ytterligare en omgång stryk skickades jag ner i garaget med order att stå kvar där tills Hon sade åt mig att det var dags att gå och lägga sig.” (Pelzer 1995, s. 33)

Hemma fortsatte den dubbla bestraffningen med svält och våldsam misshandel. Vid det här laget var jag inte längre medlem i familjen. Jag existerade men det var sällan, oftast inte alls, som man låtsades om att jag fanns. Hon hade till och med slutat kalla mig vid namn. Hon hänvisade till mig endast som Pojken. (Pelzer 1995, s. 41)

Till en början skildrar David framförallt isolering från övriga familjemedlemmar vid måltider samt vid bestraffning. Senare beskriver David att isolering istället blir en del av vardagen.

David beskriver att han inte längre får sova i huset med övriga familjemedlemmar utan hänvisas till garaget där han tvingas sova på en tältsäng. David skildrar också att han blir tillsagd att han endast får svara på tilltal och får inte själv kommunicera med någon i familjen.

Hot beskrivs också genomgående av författarna i självbiografierna. Lisbeth beskriver hur hennes mamma hotar med sin egen död för att få Lisbeth att göra som hon vill. Lisbeth beskriver stor rädsla för att hennes mamma ska dö. Rädslan för att föräldern ska dö är en aspekt som också diskuteras i Östmans (2008) studie. Resultatet av studien visade att en vanligt förekommande rädsla hos barnen var att föräldern skulle dö, genom att begå självmord. En aspekt som skiljer Östmans (2008) intervjustudie från det vi kan urskilja i vår studie baserad på självbiografier är att barnen i Östmans (2008) studie uttrycker en rädsla över att förlora föräldern då de känner tillgiven kärlek till denne. Till skillnad från det beskriver Lisbeth känslor av hat mot sin mamma. Trots detta beskriver Lisbeth att hon är rädd för att hennes mamma ska dö. Rädslan beskrivs främst grundar sig i ovissheten kring vad som kommer hända med Lisbeth om hennes mamma försvinner. Lisbeths rädsla i situationer då hennes mamma hotar med döden beskrivs på följande sätt: ”Att hota med döden var mammas maktmedel och det var ett mycket effektivt sätt att få mig och mina systrar att göra just som hon ville” (Pipping 2010, s. 86). Vidare beskriver Lisbeth:

Jag trodde på fullt allvar att min mamma höll på att dö varje gång. Men hon hade inte dåligt hjärta utan spelade för att få oss att lyda, sluta föra oväsen, sluta leka, sluta vara barn. Vi bråkade inte, det var mamma som tyckte att vi gjorde det. Vi lydde henne. Jag gjorde allt som stod i min makt för att mamma skulle vara glad och nöjd med mig. (Pipping 2010, s. 85)

Även Ethel och David upplever hot om döden under uppväxten. Hoten är tillskillnad från Lisbeths beskrivningar riktade mot Ethel och David själva. Ethel beskriver:

Mamma har gått från att vara stum och rödrosig till att bli rasande och kritvit. Hon skriker med en röst som skär genom märg och ben. "Stå inte här och var näsvis! Sådana gånger skulle jag kunna slå ihjäl dig! vet du det? Om man inte hade fått straff för att slå ihjäl sina oönskade ungar så skulle jag gjort det nu. I det här ögonblicket. (Ericsson 2007, s. 157)

Likaså beskriver David hot riktade mot honom:

När hon körde ut från parkeringsplatsen vid McDonald’s sneglade Hon på mig och väste: ”Nu är du min helt och hållet. Stackars dig som inte längre har någon pappa som kan beskydda dig” Jag insåg att jag var räddningslöst förlorad. Jag skulle inte överleva. (Pelzer 1995, s.

117)

Den psykiska misshandeln som tar sitt uttryck genom hotelser är frekvent förekommande under både Lisbeths, Ethels och Davids uppväxt. Hotens omfattning varierar beroende på situation, och är inte alltid relaterade till hot om döden. Det finns andra fall där författarna beskriver hot kopplade till att de inte får göra vissa saker om de uppför sig på ett enligt föräldern oönskat sätt. David skildrar inte att hans mamma uttrycker dödshot lika klarspråkigt som Ethels mamma. Dock beskriver David att han själv är fullt medveten om hotens egentliga innebörd.

Ethel och David beskriver också genomgående i självbiografierna att den psykisk misshandel tar sig utryck genom kränkningar och förnedring. Nedan följer Ethels beskrivning:

Jag förstår ingenting. Jag är bara förmörkad av något jag inte har ord för. Blygsel, skam och förnedring är ord jag ännu inte känner till. Det känns som om mina föräldrar har tjuvtittat på det som är mitt allra hemligaste; kärleken till min katt. Naken och lurad har jag stått på familjescenen. Jag har suttit på altanen med köttfärs på blomfat och ropat: "Mille! Kom hem så får du kött-i-färs." Jag har ropat på en död katt i tre veckors tid. (Ericsson 2007, s. 285)

David beskriver de psykiska bestraffningsmetoder som hånande. David beskriver även att bestraffningarna bidrar till självförakt och att hans mamma roas av att se honom förnedras:

”När hon tyckte att skamvrån inte längre var effektiv nog, blev jag istället utsatt för

”spegelbehandlingen”. I början var det en bestraffningsmetod som drabbade likt en blixt från

klar himmel. Hon grep helt enkelt tag i mig, tryckte mitt huvud hårt mot spegeln och pressade mitt tårstrimmiga ansikte mot det släta glaset. Sedan beordrade Hon mig att gång på gång upprepa: ”Jag är stygg! Jag är stygg! Jag är stygg!” Därefter blev jag tillsagd att stå och stirra in i spegeln." (Pelzer 1995, s. 28)

”De gånger jag faktiskt fick äta, slukade jag maten som en hemlös byracka: jag grymtade som ett djur när Hon befallde mig att göra det. Jag brydde mig inte längre om att Hon hånade mig när jag kastade i mig överbliven mat Hon slängde åt mig." (Pelzer 1995, s. 101)

David och Ethels skildringar visar att de är utsatta och att deras mammor medvetet förlöjligar dem och förmedlar till dem att de inte är värd att tas på allvar.

5.2.2  Strategier  

Författarna i självbiografierna beskriver utifrån copingteorin olika slags strategier för att hantera upplevelsen av psykisk misshandel. I ovanstående matsituation som David beskriver tillämpar han en undvikande copingstrategi. Brattberg (2008, s. 42) menar att undvikande copingstrategier innebär att individen hanterar situationen genom att ta avstånd från den.

Undvikandestrategier fungerar på kort sikt men är ohållbara i längden. Brattberg (2008) menar vidare att individer som undviker problem på sikt kan utveckla stress. David använder en undvikande copingstrategi då han distanserar sig från obehaget av den förnedring som hans mamma utsätter honom för. Maten är såpass viktig för David och hans överlevnad och därför väljer han att ta vara på den. Detta trots att erbjudandet om mat samtidigt innebär att David måste utstå kränkande behandling från sin mamma. Utifrån Brattbergs (2008) resonemang används den undvikande copingstrategin som ett sätt att överleva. Davids distansering från förnedringen är nödvändig för att David ska få mat.

Ethel beskriver känslor av förnedring och kränkning i situationen då hennes föräldrar undanhållit informationen om att hennes katt är död. Ethel känner sig felaktigt behandlad och utelämnad. Detta hanterar hon genom att visa sig stark. Denna strategi är ett exempel på emotionellt inriktad coping. Emotionellt inriktad coping innebär att individen hanterar känslor som uppstår i situationer som är oföränderliga (Lazarus & Folkman 1984, s. 150-152).

Lennéer-Axelson diskuterar (2010, s. 75) att en viktig aspekt av känsloreglering är individens förmåga att skjuta känslorna åt sidan och därmed själv distansera sig från känslorna. Ethel beskriver följande situationer:

Jag spänner ögonen i mamma och kramar katthalsbandet i handen. Och Milles sneda, kattgröna blick finns nu i mina ögon. Den här gången kommer hon inte undan. De har gjort fel mot mig. Jag känner det i hela mig (Ericsson 2007, s. 286).

I början av Ethels biografi beskriver hon hur hennes mamma psykiskt kan få henne att skuldbelägga sig själv för saker som hon inte orsakat eller borde känna skuld för. Ethels mamma skyller företeelse och händelser på Ethel som hennes mamma själv orsakat. Detta utan att Ethel vågar säga ifrån eller kommentera sin mammas felaktiga anklagelse. Ethel beskriver däremot senare i biografin att hon mer och mer vågar trotsa sin mamma i situationer då hon vet att hon har blivit orättvist behandlad vilket exemplifieras ovan.

I Lisbeths beskrivning som skildras i föregående avsnitt använder hon sig av problemfokuserad coping för att hantera sin mammas maktmedel som utgörs av att hennes mamma hotar med sin egen död. Lisbeth lär sig att urskilja beteenden hos sig själv och hos sina syskon, samt händelser som hon vet kan bidra till ilska eller upprördhet hos sin mamma.

Detta gör hon för att kunna anpassa sig efter det beteende som önskas och därmed ha kontroll över situationen. Denna copingstrategi beskrivs av barnen i Mordochs och Halls (2008) och Clazesons (1996) studie som en av de mest betydelsefulla. Barnen i studierna beskriver att urskiljning av mönster i förälderns problematik underlättar vardagslivet tillsammans med en psykiskt eller socialt funktionsnedsatt förälder. Detta går även att utläsa från Lisbeths beskrivning. Hon har lärt sig vilka händelser eller beteenden som påverkar hennes mammas beteende och vilka negativa följdeffekter funktionsnedsättningen bidrar till. Även David utläser mönster som överensstämmer med strategin som Mordoch och Hall (2008) diskuterar i sin studie. Mordochs och Halls (2008) resultat visar att intervjupersonerna identifierar mönster i föräldrarnas beteende för att underlätta vardagslivet samt för att bibehålla kontakten med sin förälder. David identifierar sin mammas dagshumör utifrån vilka kläder och vilket smink hon har, och han utrycker flertalet gånger en önskan om att hon ska ha gjort sig fin.

Denna önskan grundar sig främst i att David kan förvänta sig en skonsammare dag om hans mamma gjort sig fin eftersom detta även innebär att hon är glad:

”Efter en tid kunde jag avgöra hur min dag skulle komma att bli med utgångspunkt i hur Hon klädde sig. Om Hon kom ut ur sitt rum klädd i fin klänning och var sminkad kunde jag andas ut. Då visste jag att hon var glad och lycklig.” (Pelzer 1995, s. 28)

Vad som blir tydligt i förhållande till Davids beskrivning är att hans mamma pendlar upp och ner i sitt humör, vilket David uppmärksammat. David använder sina tidigare erfarenheter för att bättre kunna ta kontroll över sin situation och skapa sig en bild av den vardag han lever i.

Något som också beskrivs i en av självbiografierna är andliga aspekter - tron och misstron på Gud. Gud beskrivs ofta i materialet som ett sätt att yttra missnöje över livssituationen. David beskriver att hans mamma kontinuerligt förmedlar till honom att han är värdelös och oälskad.

Detta får honom att reflektera kring sambandet mellan sig själv, sina föräldrar och Gud. Enligt Davids skildring är han själv orsaken till att hans föräldrar är olyckliga: ”Där jag satt i trappan den juldagsmorgonen insåg jag att om Gud hade velat att mina föräldrar skulle vara lyckliga vore förutsättningen att jag i så fall inte längre fanns i livet” (Pelzer 1995, s. 115). Gud blir framträdande främst i slutet av Davids självbiografi. Då har David misshandlats, vanvårdats och försummats i flera år. Vidare beskriver David: "Vore Gud rättvis skulle han aldrig utsätta mig för detta. Jag trodde jag var ensam i min kamp att överleva" (Pelzer 1995, s. 100).

Framförallt är Gud framträdande i biografin då David tänker på döden och därmed ställs inför existentiella frågor. Davids citat kan förstås som religiös coping. I början av självbiografin beskriver David situationer som tyder på att han i ung ålder har en trygg anknytning till Gud vilket kan förstås som positiv religiös coping. Förutom en trygg anknytning till Gud innefattar positiv religiös coping att individen finner mening med livet genom sin andliga tro. Vidare söker individen andligt stöd och positiva aspekter utifrån tron i situationer som upplevs svåra (Folkman & Moskowitz 2004). Detta går i linje med Davids beskrivningar då han tillämpar tron på Gud för att finna mening i svåra situationer samt söker David vid flera tillfällen Guds hjälp. Senare i självbiografin beskriver David att han tappat tron på Gud då han inte anser sig bli bönhörd vilket ovanstående citat är exempel på. David skildrar i dessa citat att han börjat tappa livslusten och tron på Gud vilket kan relateras till negativ religiös coping. Negativ religiös coping innebär att individen upplever andligt missnöje och har en otrygg relation till Gud. Det innebär vidare att individen har en mörk bild av världen och livet (Folkman &

Moskowitz 2004).

5.3 Vanvård  

5.3.1  Beskrivningar  

”Det var en lång skolväg, mamma skickade iväg mig ensam trots att det fanns en stor trafikerad gata att gå över utan vare sig rödljus eller övergångsställe” (Pipping 2010, s. 42).

Detta citat är ett exempel på vanvård. I stora drag innebär vanvård någon form av underlåtenhet, i detta fall från föräldern. Underlåtenheten kan vara kopplad till mat/dryck, kläder, sjukvård för skada eller som i ovanstående exempel bristande tillsyn. Mat är ett gemensamt tema som Lisbeth, Sandra och David beskriver i självbiografierna. Bristen på mat beskrivs antingen som en medveten bestraffning från förälderns sida eller en omedveten följd av förälderns bristande föräldraförmåga. I Lisbeths fall är bristen på mat ofta en följd av hennes mammas oförmåga att hantera pengar:

Det var inte bara dåligt med pengar - det fanns inga pengar alls, vilket innebar att vi inte kunde köpa mat. Vi fick alltså svälta, vi barn, för att mamma inte kunde hantera pengar (Pipping 2010, s. 157).

Enligt Sandras beskrivning är bristen på mat istället kopplad till hennes mammas oförmåga att uppfatta hennes grundläggande behov av mat, vilket hon beskriver såhär: ”Det var inte så att mamma inte gav mig mat för att straffa mig, det var bara en sådan sak som hon inte tänkte på.

Hon hade fullt upp med att överleva” (Gustafsson 2006, s. 87). I kontrast till denna beskrivning berättar Sandra dock att hon vid ett annat tillfälle inte får någon mat trots att det finns mat i kylskåpet:

Väninnan uppgav nu att jag, efter fyra veckors nästan kontinuerlig isolering, måste vara mycket vanvårdad. De gånger hon fick komma in i lägenheten bad jag om mat, jag var så hungrig. Hon fick inte ge mig någon mat för mamma, trots att det fanns i kylskåpet.

(Gustafsson 2006, ss. 44-45)

Detta vittnar om att Sandras mamma använder undanhållande av mat som en typ av bestraffning, även om Sandra inte själv uttryckligen beskriver det så. I Davids fall är bristen på mat inte en följd av föräldrarnas oförmåga att hantera pengar eller ovetskap gällande behovet av mat, utan snarare ett medvetet val. Vi exemplifierar genom att citera David:

Vid det här laget hade Hon börjat ”glömma” att ge mig middag. Frukosten var det inte heller mycket bevänt med. Hade jag tur fick jag lov att äta överblivna frukostflingor efter mina bröder, men endast om jag hade utfört alla mina göromål innan jag gick till skolan.” (Pelzer 1995, s. 39)

Jag hade ännu inte fyllt elva år, men visste oftast ändå vilken form av bestraffning jag kunde förvänta mig. Om jag tog längre tid på mig än vad Hon ansåg vara rimligt för att utföra någon av alla de sysslor jag hade tilldelats fick jag ingen mat. (Pelzer 1995, s. 65)

Davids skildringar utgör tydliga exempel på att det finns en koppling mellan mat och bestraffning. Utifrån Davids beskrivningar går det att utläsa att hans mamma medvetet väljer att låta David gå utan mat. Detta blir ännu tydligare i förhållande till Davids syskon. Davids äldre och yngre bröder svälter inte utan får frukost, lunch och middag varje dag. Detta innebär att ovetskapen kring mat inte är en relevant förklaring till uteblivna måltider för David. Inte heller utgör pengar något hinder då alla andra i familjen dagligen har tillgång till mat.

Den sammantagna bilden som författarna beskriver i självbiografierna är ett liv med trasiga kläder och skor, för små eller förstora kläder samt för lite kläder i förhållande till årstid. I Davids fall är både trasiga kläder och skor vanligt förekommande, därtill tvingas han vara ute på vintern utan att vara ordentligt klädd. Han beskriver det såhär:

”Min långärmade skjorta har fler hål än en schweizerost. Jag har haft samma skjorta i ungefär två år. Hon tvingar mig att ha på mig den varje dag för att förnedra mig. Byxorna är i

”Min långärmade skjorta har fler hål än en schweizerost. Jag har haft samma skjorta i ungefär två år. Hon tvingar mig att ha på mig den varje dag för att förnedra mig. Byxorna är i