Operationalisering av social hållbarhet enligt experterna

3.3.5.1 Social hållbarhet i planprocessen

Papatoni (2017) hävdar att för att kommuner bättre ska integrera social hållbarhet i planarbetet behövs ett politiskt tryck samt någon som följer upp det och redovisar vad som har gjorts. Detta bidrar till att de sociala frågorna inte försvinner under arbetet. I större kommuner som Stockholm och Malmö finns det resurser för att ha sådan kunskap eller att köpa in det vid behov. Dock är det besvärligare för mindre kommuner ”där en planerare ska kunna allt från miljöfrågor, till dagvattenhantering, ekosystemtjänster, social hållbarhet och dessutom ro detta i land ekonomiskt” (Papatoni, 2017). Papatoni (2017) råder mindre kommuner att dra vinst av att gå med i forskningsutvecklingsprogram som Decode och Citylab. Detta är fördelaktigt då kommunerna erhåller mycket kunskap och kan sprida kunskapen till medarbetarna på arbetsplatsen (ibid.). Hellström (2017) anser att för att kommunen ska integrera social hållbarhet i planprocessen måste de medvetet arbeta med det på systemnivå och tydliggöra vad de vill åstadkomma med planen. Om det exempelvis rör sig om frågor kring inkludering och delaktighet bör personer som kan de frågorna tillsättas och inkluderas tidigt i processen. En problematik idag är att dessa aktörer kommer in väldigt sent in processen. Hellström (2017) hävdar att

”även om någon från skolan är med och utformar ett områden där en skola inte ska byggas, har personen i fråga en förståelse kring vad det innebär att vara barn eller ungdom och som därmed har gedigna kunskaper kring hur ett nytt område kan formas för den målgruppen”.

Hellström (2017) hävdar att detta måste sättas in i ett system, vilket han menar inte görs idag. Han anser att väldigt många kommuner behöver hjälp med just processtyrning som är relaterad till organisation och samverkan mellan olika aktörer,

44

vilket har framkommit i arbetet med Citylab. Dessutom framför Hellström (2017) att när kommunen skriver kontrakt med entreprenörer, är det av stor vikt att inkludera frågor om social hållbarhet, exempelvis socialt blandat boende, vilket innebär att det måste erbjudas x procent andel hyresrätter med en högsta hyra som främjar grupper med skilda socioekonomiska förutsättningar. Dessutom är det viktigt att tidigt ha tydliga mål samt att utvecklingsplanerna följs upp av tjänstemännen på kommunen under processens gång (Hellström, 2017).

3.3.5.2 Verktyg för det sociala hållbarhetsarbetet

Papatoni (2017) argumenterar att om en kommun inte har arbetat flitigt med social hållbarhet och är i en fas, där den sociala hållbarheten får alltmer fokus, är det av stor vikt att inte sätta upp för många överflödiga hållbarhetsmål, utan snarare att upprätta ett mål, som följs upp under hela processen. Papatoni (2017) anser dessutom att det är fördelaktigt att studera hur andra kommuner arbetar med social hållbarhet och om en kommun har utvecklat en checklista för jämställdhetsarbete i planeringen som passar in i en annan kommuns mål, bör detta tillämpas. Hon menar att det inte är nödvändigt för alla kommuner att ta fram egna modeller. Detta nämner även Hellström (2017), som vidare hävdar att uppförandet av ett hållbarhetsprogram i ett planeringsskede inte säger så mycket, utan att det viktiga är att de mål som sätts upp genomförs i genomförandeskedet och att de inte förhandlas bort. Då är kravet med indikatorerna i indikatorssystemet att varje år stämma av om alla frågorna i hållbarhetsprogrammet fortfarande kvarstår eller om vissa har förhandlats bort. Hellström menar att ”om flera indikatorer i hållbarhetsprogrammet har förhandlats bort, kan inte deras hållbarhetsarbete bli certifierad” (Hellström, 2017). Dessutom anser Hellström (2017) att det är av betydande vikt med förvaltningsskedet, och hur väl de ”önskade effekterna” har åstadkommits. Då är det experternas uppgift att certifiera förvaltningsskedet och olika tidsrymd mellan planeringsskede och förvaltningsskede. Detta kommer att stödja kommuner som arbetar med social hållbarhet och dessutom försäkra att de inte prioriterar bort sociala frågor under processens gång (ibid.).

Papatoni (2017) rekommenderar multikriterieanalys vid arbete med social hållbarhet. Dock anser hon att denna metod inte är tillräcklig, utan att det också föreligger ett behov av att arbeta med de kvalitativa värdena. Papatoni (2017) anser att för att social hållbarhet ska väga lika mycket som de andra områdena är det av stor vikt att exempelvis tillämpa en multikriterieanalys där de sociala värdena kan kvantifieras. Dessutom är det viktigt att kvantifiera de sociala värdena av den anledning att de tunga besluten oftast inte tas av samhällsvetaren, utan av ekonomen, teknikern eller juristen, då dessa ofta sitter på de posterna och tar de slutgiltiga besluten. Därmed måste dessa frågor översättas till ett språk som den kategorin begriper (ibid.). Hellström (2017) håller inte med om detta och understryker vikten av att de sociala värdena är kvalitativa då de bättre framhäver och demonstrerar medborgarnas synpunkter. Han menar att vid arbete med social hållbarhet är det av stor vikt att ha underlag och kunskap om olika strukturer som finns innan kommunen börjar planera. För att åstadkomma detta anser han att det är av stor vikt

45

att tillämpa metoder och verktyg, som kan användas för att studera det som kommunen har och tänka på vilken inriktning kommunen vill ta. En nackdel kan vara att dessa metoder är vilseledande. Hellström (2017) argumenterar att om exempelvis enbart kvantitativa värden framtas, visar inte dessa vad människorna i kommunen tycker och tänker. De kvantitativa värdena kan visa att kommunen har en lång väg att gå för att uppnå social hållbarhet, men att medborgarna i kommunen kan vara väldigt nöjda med sin kommun. Där är det viktigt att göra en avvägning mellan de kvantitativa och kvalitativa värdena och balansera makroperspektivet, som ofta är kvantitativt, med det kvalitativa mikroperspektivet (Hellström, 2017).

Beträffande SKB anser både Papatoni (2017) och Hellström (2017) att det kan tillämpas i vissa sammanhang. Papatoni hävdar att alla projekt inte behöver genomgå en SKB enligt alla konstens regler, utan i mindre projekt kan det räcka med att identifiera de sociala utmaningarna och vidare klarlägga hur dessa ska prioriteras. Båda experterna anser dock att SKB ökar pressen på att de sociala frågorna behandlas, och tillämpas därmed som en implementeringsmetod. Papatoni (2017) menar att det är av större vikt att initialt i ett projekt identifiera de sociala utmaningarna på en A4 sida samt att frågan integreras i processen, snarare än att genomföra en SKB.

3.3.5.3 Utmaningar

Enligt Papatoni (2017) är de fyra största utmaningarna för att uppnå social hållbarhet: tid, pengar, målkonflikter samt att den sociala hållbarheten inte har det starka lagstöd som andra dimensioner har. Papatoni (2017) menar att

”eftersom MKB är ett starkare lagmässigt verktyg så har det större tyngd idag och det är ju intressant att en utrotningshotad grodart kan väga tyngre än en människa som bor i exempelvis Rinkeby”.

Hellström (2017), å andra sidan argumenterar att inarbetning av de sociala frågorna på systemnivå, där de är reglerande och i någon mening tvingande, är en framstående utmaning. Han hävdar att de mjuka frågorna bör kopplas till stadens funktioner, som exempelvis funktionen skola, funktionen torget, och funktionen omsorg. En annan utmaning som Hellström (2017) belyser är att kommuner skapar robusta system som kan ta emot oväntade förändringar som exempelvis immigranter eller naturkatastrofer. Han hävdar att det bör föreligga beredskap kring det (ibid.).

46